Murdoch

Det ska bredvilligt erkännas att jag inte följt historien. Hur något sådant ens skulle kunna vara möjligt med tanke på att det är "mediarnas krig" där sanningen ju på naturliga grunder inte har något som helst existensberättigande. Han måste varit på på gång med något, den gode Murdoch. Kanske var han på väg att - kanske till följd av sin höga ålder och till följd av denna alltmer obevekliga insikter - göra något oerhört modigt.

Kanske var han i stånd att belysa vad som först skulle tyckas vara den mediala avigsidan men som sedan skulle visa sig vara medias rätta ansikte. Konungamakare som han ju är. Vem om inte denne man skulle i så fall kunna genomföra en slik manöver. Så ohyggligt smidigt att i bästa tabloidstil faktiskt påpeka att de är nakna hela bunten. Och förutom de försök som ju trots allt görs av de yttre, mer synliga tentaklerna - vem ska stoppa honom? Kan bli en uppfriskande fläkt på teaterscenen. Bara en liten tanke av sedvanligt försumbar relevans.

En annan, liknande mogul - om än lite fasförskjuten tidsmässigt är den i går avlidne Leo Kirch. Ur SvD:s dödsruna:


Hoppsan, sa bankvärlden. Inget selfmade, tack.

Potentiellt okontanta kontantkramare

För den som kommit till insikt om finansvärldens kärnverksamhet såsom varandes:

Att skapa pengar ur ingenting i utbyte mot skuld (=makt),

att hyra ut de ur ingenting skapade pengarna mot ränta,

att ta emot kunders amortering på skulder som skapats ur ingenting, samt

att i olika nivåer handla med den makt som skulderna innebär.

Den som kommit till den insikten kan frestas att få en ökad tilltro – åtminstone under en övergångsperiod – till kontanta medel. Medel som har en lite mer fast koppling till värden och den ehuru i det närmaste obefintliga statligt monetära makten. Det förefaller som om kontantkramarna blivit lite obehagligt många och att kontanthantering i alla dess former nu är inne för en omsorgsfullt administrerad käftsmäll - se vidare Viktualiebrodern och Cornucopia.

Hela systemet med pengar ökar sin absurditet exponentiellt. Kan inte vara lång väg kvar innan vi lägger ner villfarelsen. Bekämpandet av kontanter sker med syftet att täppa till kryphålen i bankernas makt, men det blir troligen ironiskt nog sista dolkstöden för det monetära förtroendet. Vi bestämmer ju själva hur vi vill ha det. Som en funktion av insiktsnivå och valutaförtroende.

Alternativet? Ganska självklart. Byteshandel - åtminstone inledningsvis. Men med utgångspunkt i tillfredsställelsen som bor i att hjälpa andra visavi att sko sig på andras bekostnad blir saken ohyggtligt mycket mer lätthanterlig. Tillgång blir efterfrågan och tvärtom. Vi har det i oss, ska bara till rätt nivå av absurditet för att det ska bli uppenbart.

Örikedomar reser sig ur skuldhavet

Island är som första Europeiska land på väg mot ekonomisk frihet. Alldeles strålande att se hur ett örike reser sig ur havet av skulder och beslutar sig för att segla vidare ovan ytan för egna segel.

IMF skramlar givetvis med att-dra-in-stödlån-vapnet vilket om man betänker vad de har för ändamål måste ses som en löftesrik hotbild. Mången isländsk paralmentsledamot sover säkerligen inte så gott om natten men från min skeva synpunkt ser det ju ut som om islänningarna gör precis vad alla suveräna stater borde gjort om de inte var marionetterade under den världsomfattande bankkartellen.

Effekten av 50 procents ränta

Vi räknar med fem procents ränta på en miljon kronor under tio år. Det blir 50 000 kr i ränta per år. Om bankernas täckningsgrad på detta till äventyrs skulle vara så högt som tio procent (en rejält överdriven siffra) så har banken fått ränta på 0.9 x 1000 000 = 900 000 påhittade kronor.

Alltså har 45 000 kr av de 50 000 kronorna i årsränta varit kostnad för att hyra pengar som inte fanns innan jag tog lånet och som försvinner i samma ögonblick som jag amorterat av lånet. Sett inifrån banken som upplåtit på sin höjd 100 000 kr ur den egna reserven så är ränteintäkten 50 kSEK på 100 kSEK, alltså 50 %*.

Imponerande siffror och svaret på varför krisdrabbade banker är så vansinnigt lönsamma. Naturligtvis. Vad skulle man annars kalla att ta betalt för att låna ut något som inte finns? Det skulle i så fall vara bedrägligt. Preskriptionstiden för bedrägeri är fem år, förutsatt att det inte är att betrakta som grovt. Då är tiden den dubbla. 45 000 x 5 = 225 000 kr. Och så har vi amorterat en tusenlapp i månaden, 1 000 x 12 x 10 = 120 000 kr. Den verkliga skulden bör ju knappast kunna fastställas till mer än 100 kSEK vilket ger en omvänd fordran om 245 000 kr.

Det underliggande värdet då? Banken har ju inte varit inblandad i själva byggandet, men bostaden det lånats till måste ju också ha kostat något. Vi kan väl leka med tanken på att den utan lågräntemanipulation av bostadsmarkaden skulle ha kostat ungefär vad vi betalt i ränta (500 000) och amortering (120 000), alltså 620 000 kr. Ungefär vad en villa kostade vid tillfället för instiftandet av bankernas rätt att fritt skapa valuta ur ingenting.

Se så fattigt livet utan ränta kan te sig.

*)Om vi istället använder bloggaren Lincolns beräkningsmodell baserad på självaste Stefan Ingves uttalanden så är reservanspråket snarare 2 800 kr för ett miljonlån. Räntans effekt inifrån banken är då (1 000 000 - 2 800) / 2 800 = 35 614 %.

Inifråntanke

Om man tänker sig hur det måste vara på andra sidan gardinen. Att sitta med uppdraget att försvara lögnen och alla dess tentakler från något så ofrånkomligt som insikter hos de nedsövda. Det måste vara alldeles förfärligt, faktiskt. Att inse att pendeln håller på att svänga. Att känna hur den sövda patienten vaknar upp, alldeles strax lyfter på ögonlocken och först skådar de skador hon åsamkats för att långsamt höja blicken och möta lögnens försvarares ögon.

Ett fasansfullt ögonblick för bägge parter. Ett ögonblick som till varje pris måste skjutas upp till den grad att försvararen numera inte ägnar sig åt annat. Men den nyvakne patienten är trött och svag, även om blicken brann av hat när den mötte sin narkosspecialist. En trötthet som föder en sömnig eftertanke.

En springa i hatet. En nyckel att låsa upp positionerna med. För den som satts att försvara lögnen är också den bedragen. Banktjänstemannen, till exempel. År efter år har banktjänstemannen hjälpt strävsamma människor att dra snaran om sin hals.

Gång på gång har han givit luft åt myten om att banken lånar in och lånar ut samma pengar. Banktjänstemannen har sannolikt från sin utblickspunkt i kontorslandskapet närt mången fundering kring hur det egentligen ligger till. Kanske har han i all försiktighet förkovrat sig och förstått vilket gigantiskt bedrägeri han utgör en kugge i. Kanske inte.

Alldeles oavsett har banktjänstemannen sannolikt – efter att den egna karriären stannat av lite och möjligheterna till utveckling av självbilden inom banken falnat något – känt att något är galet. De vänliga leendena och uttalanden av typen ”jag hjälper mina kunder till en bra finansieringslösning” har sannolikt tärt på själen då han sedan länge begripit att han egentligen är inkastare i skuldens fängelse.

I dagspress har han läst om subprimekriser, räddningsauktioner och olika former av skuldinkapslande värdepappershandel. Läst och mot sin egen önskan kommit att begrunda sin egen roll i spelet. Han kanske gömmer sig bakom sin egen litenhet i skalan på det hela, men det gnager sannolikt ändå. Gnager och gnager. Varje kund som undertecknat låneavtalet får ett liv i skuld i utbyte mot ingenting från banken.

Alla har vi varit del av bedrägeriet. Alla har vi passerat punkter, roller och lärdomar som fått oss att gå ondskans ärenden. Det är omöjligt att komma undan. Helt omöjligt. Men vi måste släppa det. Och inte hålla någon ansvarig för bedrägeriet. Ingen vedergällning. Ty den drabbar alltid den som också i sin tur varit bedragen.

Bara vända blad och gå vidare. Och njuta glädjen i lättnaden och låta skadans njutning smälta bort av sig själv.

Vi leker bank 2.0

Detta är en uppdaterad version av inlägget Vi leker bank från september 2010 som inte tog hänsyn till kreditmultiplikatoreffekten, det vill säga det faktum att vad som lånas ut i en bank ofta sätts in i en annan och där ger upphov till grund för ny utlåning vilket ju tvivelsutan ökar "effekten" i systemet högst avsevärt.

Vi leker vederbörligen förenklat¹ starta-bank-leken och kikar på banken inifrån för en bättre förståelse.

Första kunderna:
Det börjar med att vi (banken, alltså) får en insättning från en sparkund. Insättningen om 50 kSEK hamnar i vår reserv.

Så kommer vår första lånekund in genom dörren. Det är någon som vill låna en miljon till att köpa en sommarstuga. Nu kan det tyckas se mörkt ut för oss som ju bara har 50 000 kr. Men eftersom vi är just en bank är det inga problem.

För lån till fastighet² med pantbrev³ måste vi ha fyra procent av det utlånade beloppet, resterande får vi låna ut ändå. 4% av 1 000 000 kr = 40 000 kr så det går ju hur fint som helst det.

Vi skriver ut lånehandlingarna och sätter in 1 000 000 kr på kundens konto, varav 40 000 kr kommer från vår reserv.


Kunden lånade 1 000 000 kr med hjälp av 40 000 kr ur våra tillgångar

De resterande 960 000 kronorna? Eftersom vi är bank så ändrar vi saldot på kundens konto så att pengarna finns där. Vi skapar dem så att säga i det ögonblicket. Detta är kärnan i all bankverksamhet. Skapandet av pengar.

Men. Man kan väl inte bara skapa pengar? Jo, bankerna har den rättigheten så gott som hela världen - undantaget ett antal skurkstater.

Nu föll det sig så lyckligt att säljaren av sommarstugan också var vår första kund - sparkunden. När han erhåller sina pengar sätts de in på hans konto och utgör därigenom grund för ytterligare utlåning. Vi har alltså fått tillbaka de pengar vi precis nytt skapat och kan genast använda dessa för att skapa nya.


Pengarna som skapats måste ju ta vägen någonstans. In bankväsendet igen.


Fler kunder
Lånekunden med sommarstugan får betala 5% ränta amorteringsfritt på lånet, alltså 50 000 kr per år. Men redan efter ett halvår tittar nästa lånekund in genom dörren. Det är en kommun som behöver har det lite kärvt. En skola håller på att förfalla och de behöver låna 12 miljoner för att renovera den. Det är inga problem för oss eftersom utlåning får ske till stat och kommun helt utan reservtäckning². Vi skriver gladeligt ut lånehandlingar på 12 MSEK vilket vid 5% ränta ger oss 600 kSEK per år.

Entreprenören som ska utföra arbetet på skolan har också konto i vår bank. Denne erhåller en förskottsbetalning enligt avtal om 2 MSEK vilken nu också bokförs i vår reserv som grund för ny utlåning.

Vi gör vårt första bokslut. De 50 000 kr vi började med har nu genererat 360 000 kr i ränteintäkt utöver de 10 000 kr vi redan hade. Vidare har vi inlåningsreserver om 3 MSEK vilket ger 3 370 000 kr bokfört i reserven.

Full fart
De 3 370 000 kronorna som banken nu har möjlighet att använda som reserv kan användas för utlåning till bostäder motsvarande 84 250 000 kronor. Om så lite som 10% av dessa pengar hamnar i just vår bank till följd av att avträdande fastighetsägare har sina pengar hos oss ökas reserven till 8 425 MSEK. Vilket i sin tur kan användas till nya bolån om 210 MSEK. Något som ger ungefär 10 MSEK i ränta per år vid fem procent.

I verkligheten...
...är det faktiskt ännu mer bedrägligt. Banker lånar av varandra för att säkerställa att de pengar som blir till genom utlåning snarast möjligt återgår som underlag för mer utlåning. När banker lånar av varandra bokförs samma pengar flera gånger. Man kan säga att pengar som skapats av en bank blir kvar i bankcirkulation såvia de inte tas ut i form av kontanter.


Noter:
¹) Startandet och drivandet av banker är (givetvis) omgärdat av de mest välväxta skogar av regelverk. Den samhälleliga bilden är att Finansinspektionen har översyn över finansmarknaden och ser till att dessa regelverk följs. Internationella valutafonden IMF är emellertid den verkliga makten inom detta system som kallas Fractional Reserve Banking. Om man vill vara lite vitsig kan man säga att IMF bestämmer och att finansinspektionen utövar överseende och inte översyn. Regelverkens ymnighet och vildvuxenhet till trots så är själva hjärtat i bankväsendet just skapandet av nya pengar vilket detta inlägg syftar till att illustrera.

²) Kapitaltäckningskrav – den del av det utlånade beloppet som måste finnas bokfört som reserv i banken. Fastställs enligt Lag (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar, samt regelverken Basel I och II. En täckningsgrad om 8% är föreskriven men där finns regler om kapitaltäckningsgrad per riskgrupp också vilket för att de verkliga kraven i fråga om kapitaltäckning ser ut ungefär som följer:

För stat och kommun gäller 0% kapitalkrav av 8 %, vilket som bekant blir just 0%
För banker och bankgarantier gäller 20% kapitaltäckning av 8% vilket blir 1.6 %
För bostadslån med pantbrev gäller 50% kapitaltäckning av 8 % = 4%
För övriga lån gäller 100% kapitaltäckning av 8% = 8%

³) Pantbrev. Ett slags inregistrerad handling som krävs för bottenlån på fastigheter.

"Då måste vi ändå betala till de banker som lånat ut till oss"

Den springande punkten i bankernas verksamhet. Den om att pengar digitalt skapas vid utlångingstillfället och att man inte - som man faktiskt rakt upp i ansiktet upplyser sina kunder om - lånar ihop pengar för utlåning från andra banker.

Man hävdar att man "därför" inte får amortera mer än 10% av lånebeloppet per år på ett bottenlån. Då skulle ju banken bli stående med räntan på en hos en i annan bank upplånad skuld när kunden amorterat av alltihopa. Vilket ju inte är sant för mer än maximalt fyra procent av beloppet.

Kanske är det också "därför" det kostar det egna företaget 1 250 kr per år för att få ha pengar insatt på företagskonto i banken. Utan ränta. Om jag har 100 kSEK på företagskontot och detta belopp används som reserv för ett bottenlån (vilket har ett kapitaltäckningskrav på fyra procent) så kan banken vid tre procents ränta dra in en årsränta enligt följande: 100 kSEK / 0.04 (täckningskrav) = 2.5 MSEK * 0.03 = 75 kSEK. Mina pengar - som jag alltså får betala 1 250 kr för att få ha på kontot - kan alltså används för att generera en ränteintäkt på 75 000 kr.

Där föll väl ändå varje uns av trovärdighet i påståendet att världens banker skulle vara i behov av olika former av räddningspaket. Bankverksamhet är per definition lönsam. Det är absolut omöjligt att inte tjäna pengar på att bedriva bankverksamhet av den skimrande enkla anledningen att banker skapar pengar. Punkt slut. Problematiken som leder fram till räddning av banker är baserad på konstruerade mätetal för att genomdriva förstatligande av skulder. Bankerna hävdar att de "hotas" av eventuellt uteblivna avbetalningar på pengar som de själva skapat. I själva verket handlar det om att avskaffa länders möjlighet till självbestämmande. Punkt slut igen.

Pengarna som man lånar skapas nästan helt vid lånetillfället. Det kan vara sant för en fraktion om maximalt tio procent att beloppet lånas i en annan bank. I övrigt är påståendet lögn. En lögn som varje banktjänsteman sannolikt får lära sig varandes dagens sanning via en väl beprövad stig av internutbildningar. Men likafullt en lögn. Precis som den om att begreppet räntekvot skulle ha någon som helst relevans för något över huvud taget.

Ju mer man skrapar på ytan, begriper och översätter insikterna på händelser i den egna vardagen, desto tydligare ser man att ordet ekonomi inte har ett dugg med hushållning av resurser att göra utan istället är en vrickad synonym till bedrägeri.

Vilket i sin tur föranleder en granskning av varför det förhåller sig på det sättet samt frågor kring om varför ingen har velat ändra på denna rådande bedrägliga ordning. Ett sökande som leder till osedvanligt höga platser och osedvanligt många oväntade dödsfall.

Ränta = Mortgage = Dödsgrepp på franska som en klok kommentar här tidigare så klarsynt insett. Ett dödsgrepp så väl konstruerat att ingen komplex lösning ens är möjlig. Komplexa, förljugna och bedrägliga problem kan endast lösas genom ärliga, välmenande och sanna medel.

För om det måste till en stor, gigantisk händelse för att var och en ska inse hur fel saker blivit kommer lidandet att behöva bli enormt. Om var och en som känner till hur det faktiskt förhåller sig avvaktar och väntar på "den stora händelsen" istället för att helt enkelt ta bladet från munnen och säga som det är. Och till den egna häpnaden finna att vissa runtomkring redan förstått eller faktiskt haft det på känn.

Det finns starka viljor som vill att något hemskt ska ske och att spåren av deras bedrägliga beteende ska försvinna i dammet av katastrofen. Och att så många av de potentiella motståndarna som möjligt ska mista sitt liv på kuppen. Något som inte får användas som grund till hat av dessa individer utan något som helt enkelt ska tas med i beräkningen. Vill du skada en av dessa personer - ge dem det de fruktar mest - ge dem mänsklig värme, kärlek och humor. Ge dem inte respekt. Inte förrän de förtjänar det. Något som de under rätt omständigheter kan komma att göra snabbare än väntat.

Vi behöver vakna upp, bestämma oss för att se klart, vilja gott, och att lösa våra egna förbannade problem. Själva. För de är ingen annans. Allas problem och angelägenheter är allas. Utifrån vår egna suveränitet. För staters och unioners förespegligar till trots så är det där allt utgår. Utifrån den ännu så länge legala småskalighet som bor i och närmast var och en.

Rekursivt Terror Error?

Nu när ett tjockt snötäcke lagt sig över rapporteringen om den så kallade terrorattacken i Stockholm kan det vara läge att tänka efter lite. Bara en liten, liten bit. SÄPO höll i går en presskonferens och talade om att man lyckats identifiera vilket sprängämne som använts för att avlägsna terrormagen. Eller. Nej, förresten - det var FBI som identifierade sprängämnet. FBI som var så snälla och på stubinen skickade bombexperter för att hjälpa Säpo med detta i en kartläggning av bombmannens sista tid i livet och vidare till att nysta upp "terrornätverk". Radikala islamister hela högen har jag hört.

Det ställs oerhört mycket politiskt korrekta frågor om hur man kan få någon att gå över gränsen och bli självmordsbombare. Det pratas med höjda ögonbryn, sluttande andhämtning och sakta vaggande pekfingrar en hel del om radikaliseringen inom islam. Samt om de fasansfulla konsekvenser detta kan få på den västerländska shoppingfri... sorry, jag menar julfriden. Förstås.

Just frågan om vad som driver radikaliseringen inom den islamska världen är ju en springande punkt i hela terrordiskussionen. Och från min obskyra synvinkel belyses de möjliga faktorerna för denna utveckling enbart med politiskt skuggat och för ändamålen riktat ljus. Tendenser till radikalisering förekommer ju i varje sammanslutning av människor och kan med lätthet inflekteras via mer eller mindre aktiva agenter för att få labila individer att tippa över gränsen till handlingar i stil med självmordsbomber. Jag har svårt att tro att den med geopolitiska ambitioner inte skulle använda sig av dessa mycket effektiva sätt att enkelt driva upp händelser som med tiden kommer att klara av punkt för punkt på den egna tillsynes dolda agendan.

Låt oss leka med tanken att det finns någon eller några som vill ha stabil och pålitlig instabilitet i världen. Som vill att vi västerlänningar ska ha något att frukta i vår vardag. Många hävdar att det är mycket svårt att leda ett folk som inte har en gemensam fiende. Och för det fallet måste en stor saknad ha infunnit sig när det kalla kriget slutligen kom till en ände. Dessa fiktiva några hade sannolikt med sin ansvarsfulla läggning och för allas bästa i god tid tillsett att en värdig arvtagare till titeln "Very, Very Bad Buy of the West" fanns till hands i god tid.

Då infinner sig naturligtvis frågan vem eller vilka dessa fiktiva några som kan tänkas hålla i trådarna till våra västerländska ekonomier och demokratier. Som mången periodisk läsare av svadan å denna blogg säkerligen redan begripit tycker sig undertecknad finna ganska tydliga trådar från våra samhälleligt synliga ledare via ekonomins egentliga arkitektur till de som faktiskt i uttryckets rätta bemärkelse äger världen och via skuldmedel också så gott som varje stat och medborgare i länder med vad som kallas moderna ekonomier. Ekonomier som bygger på att nämnda bankelit äger rätten att själva skapa pengar ur tomma luften mot skuld, det vill säga makt.


Jag har på fullaste allvar hört sägas att denna insikt (då kallad åsikt) - alltså den om bankernas skapande av pengar ur – skulle vara uttryck för antisemitism. Nu kan ju detta verka en smula långsökt - vad kan insikter i bankernas sätt att skapa pengar/makt ha med religion att göra? Jo, det framhärdas att några av de familjer som står bak världens bankimperium är av judisk härkomst och detta tveksamma samband tillåts då motivera avfärdandet av diskussioner kring vårt ekonomiska paradigm som antisemitism. Vad kunde vara mera fel? De ekonomiska skevheter som vårt centralbankssystem baserat på pengar-ur-ingenting tar inga religiösa hänsyn. Det är byggt för att skapa pengar mot makt för kontroll av befolkningar oavsett vad livsåskådning de än må ha.

Men det finns en rot i allt det här som gör att rysningar kryper längst ryggraden och det är när man börjar kika närmare på varför just den islamska fundamentalismen så behändigt seglat upp som västerlandets fiende nummer ett. Varför är det inte fotbollshuliganer, maoister, nazister, nykommunister, sydamerikaner, skoputsare, hundägare eller fildelare som ytterst hotar vår fragila trygghet? Kan det månne ha att göra med att islam å det bestämdaste motsätter sig användandet av ränta och att islamska stater därmed inte kan inrangeras i de västerländska centralbankssystemen. System som bygger på makt genom skuld.

Och är det inte behändigt - så säg - att om man pekar på kopplingen finanselit visavi vad som eventuellt kan spekuleras underblåsa formandet av islamsk radikalisering till ett hot för hela västerlandet så kan det raskt avfärdas såsom varandes det i sammanhanget nästan onämnbart politiskt inkorrekta uttrycket för antisemitism.

Bonusinlägg

Elleverantörerna lät förra veckan hälsa att man funderar på att peta upp avgifterna för leverans av elen, den så kallade nätavgiften med hänvisning till ökade underhållskostnader för just elnäten. Nu kan det ju ligga precis vad som helst bakom detta utspel men låt oss anta att det verkligen rör sig om ökade kostnader för underhåll av elnätet – själva infrastrukturen.

Nu tar jag detta från grunden, även om det säkerligen är alldeles för basalt för vissa läsare. Inom ekonomi finns ett mätetal som slår allt – resultatet. Resultatet är intäkter minus utgifter. Säljer man för en hundring och har kostnader för 75 spänn så har man gjort en vinst på 25 kronor. Denna vinst beskattas med en i Sverige ganska modest bolagsskatt och en del av detta delas sedan som regel ut till företagets aktieägare. Resultatet används så gott som alltid för att beräkna de så kallade bonusarnas storlek för ledare av stora företag.

Men resultatet är i grund och botten godtyckligt. Om man investerar i något, till exempel en tio mil lång matarledning till elnätet så uppskattar man hur länge denna investering kommer att leva (livslängd) och sprider ut kostnaden för denna investering över en livslängd lång framtida resultat. Detta bäddar för en hel del godtycklighet och med tanke på att bonusar och utdelning utgår ifrån resultatet finns kraftiga incitament att knuffa över lite för mycket på framtiden.

Andreas Cervenka på SvD redogjorde i söndags för en basalt psykologisk effekt av dessa bonusar i sin söndagsanalys. Han påpekar med material ur den psykologiska vetenskapen i ryggen att stora bonusar har en dokumenterat kontraproduktiv effekt. Vad vi i dagligt tal brukar kalla ”fat and happy”, alltså. Alternativt "ohungriga vargar jagar inte bäst".

Resultatet är alltså det förhärskande måttet inom ekonomi, men det utgör inte på något sätt ett relevant mått av hur mycket pengar ett företag faktiskt förfogar över. Pengar på banken – likviditet – är ett något marginaliserat mått inom den moderna företagsekonomin. Något man måste hålla koll på men inget som används för direkt styrning av verksamheten. Varför är det så? Är det inte just likviditet(=pengar) som är den verkliga motorn för all affärsverksamhet och inte ett godtyckligt mått på hur verksamheten utvecklas?

Underhåll av redan gjorda investeringar påverkar ofta resultatet direkt negativt. Det är alltså lättare att investera i nytt än att underhålla befintligt. De som fattar investeringsbeslutet drabbas sannolikt inte av sitt resultats resultatpåverkan över huvud taget då de redan hunnit byta jobb några gånger när deras beslut får effekt i resultaträkningen.

Med åren drar emellertid likviditet och resultat iväg åt varje håll till följd av detta. I ett företag som gör investeringar nu men kostnadsför det på framtiden blir kassan med åren tom de goda resultaten till trots.

Lösningen på detta lilla problem heter krediter. Många företag för sitt dagliga ekonomiska liv i en värld på kredit. Ofta mot en fast årlig avgift om kreditens maximala storlek plus ränta på utnyttjad kredit. Räntan kostnadsförs men i det korta perspektivet är denna kostnad mycket mindre än att låta investeringarna drabba resultatet som kostnader vilket gör att snöbollen rullar vidare. Skillanden mellan upplupna resultat och likviditet hanteras via växande krediter.

Olika kreditvärderingsinstitut bedömer (via s.k. rating ”rejting”) ett företags kreditbetyg vilket dikterar villkoren för krediter - huvudsakligen räntan. De som leder de verkligt stora företagen måste därför ha kreditmarknadens fulla förtroende. Det har – precis som Cervenka påpekar i sin analys – blivit religion att företagsledare ska ha höga bonusar, annars anses det att man riskerar man företaget och dess välmående.

Kreditmarknadens aktörer stämmer högljutt in i denna bild och gör gärna vad de kan för att låta denna ordning fortsätta råda. Varför? Eftersom man vill fortsätta kortsiktigt låna ut pengar på lång sikt och kräver därför via mer eller mindre officiella vägar att företag som ska få låna stora summar också har en ”namnkunnig” ledning. Alltså en ledning vilken banken gärna ser får rejäla bonusar. Så att de kan fortsätta bygga goda resultat baserad på en växande skuld. En skuld som utgör bankens intäkts- och maktbas.

Åter till elbolagen. När man nu aviserar att man tänker höja diverse avgifter så kommer dessa avgifter i form av intäkt näppeligen att spridas ut över åren som kommer utan att tillgodoräknas direkt på resultatet. Däremot kan man nog förutsätta att en eller annan investering av underhållskaraktär kommer att skrivas av på ett antal år. Positiv resultatpåverkan således.

Vad som också kan utgöra grund för avgiftsökningen är emellertid att man behöver likviditet. I mitt arbete ser jag hur stora företag i allt större omfattning vill få sina leverantörer att gå med på 60 dagars kredit istället för 30. För de fall dessa företag har privatkunder kommer de näppeligen att ge kunderna samma kredittid utan jobbar snarare åt andra hållet genom en snabbare indrivning av obetalda skulder.

Min gissning är att många av våra stora företag (och banker för den delen) har en knepig likviditetssituation mellan varven, men eftersom detta är helt skilt från resultatet är incitamentet att ta itu med dessa problem mycket litet. Denna förmodade likviditetsproblematik riskerar om den inte tas om hand på ett vettigt sätt att försätta stora drakar i konkurs.

Det gäller då för de som lett företaget att ha bytt jobb i tid, alternativt landat i den så kallade ”minneslunden” med uppbärande av exempelvis förmånliga pensionsavtal. Kanske är det också därför vi ser tekniska problem hos många av våra internetbanker lagom tills dess det stora flertalet ska betala sina räkningar mot slutet av månaden - ett smidigt sätt att förhindra pengar att lämna banken vid tiden för ansträngd likviditet.

Koncernredovisning och modern ekonomi är i min mening i mångt och mycket hokuspokus för att dölja olika former av bedrägeri. Bedrägeriet är till syvende och sist vårt skuldbaserade sytem för tillverkning av pengar som i alla sina avarter till exempel fött fram systemet med bonusar som en muta för att säkerställa systemets fortlevnad och som fått oss att helt överge likviditet som styrmedel.

Varför styra utifrån likviditet – pengar är ju i alla fall skapade ur tomma intet och därför värdelösa? Vi måste börja fila på ett ekonomiskt paradigm som tar sin utgångspunkt i saker och tings värde och inte baseras på den anonyma maktbasen i det skuldbaserade systemet. Om inte måste vi överge detta med pengar helt och hållet. Helst innan maktbasen upphör att vara anonym.

Rikedom, pengar, skuld och makt

Makt. Den mörka sidans utan tvekan mest åtrådda råvara. Kärlekens vrickade motpart, kryddat med förakt och uppblåsande av jaget för att tilltala de som aldrig känt kärlekens värme.

Rikedom. Rikedom har i alla tider använts för utövande av Makt genom olika former av förslavande i utbyte mot så liten del av rikedomen som möjligt. Vid tiden kallades detta förslavande "att hjälpa de fattiga".

Pengar. För att få lite mer hävstång i utövandet av Makt skapade de med Rikedom entiteten Pengar. Från början genom att bokstavligt talat slå mynt av Rikedomen (gjuta guldmynt). Men precis som med nutidens varumärken kom man på att man kunde skapa låssaspengar med samma värde som de till Rikedomen knutna mynten av vad som vid tiden kallades "praktiska skäl".

Skuld. När fler och fler Pengar skapades blev den via Pengar skapade Rikedomen under stundom alltför spridd. Eftersom mängden Pengar blev mycket större än mängden underliggande Rikedom kom det att gå inflation i Makt. Lösningen var Skuld. Att skapa nya pengar och låna ut dem till vem som helst mot Skuld. Låntagaren fick Pengar. Långivaren fick Makt. Skuld kallas i dagligt tal "låna pengar", men det är synnerligen missvisande. "Låna ut Makt" är en mer passande benämning.

Där är vi nu. Endast en försvinnande del av vad vi kallar Pengar är knutet till Rikedom. Skuld är Pengar som är Makt. Makt är den värdegrund på vilken vår civilisation vilar. Precis som varje tidigare kollapsad civilisation gjort mot slutet av sin bana.

Banker äger Skuld i en omfattning som gör att de kan få vem som helst till vad som helst när som helst. Bankerna äger all Makt i världen. Och de som äger bankerna har använt de Pengar de tjänat på sin bankverksamhet för att lägga rabarber på all världens Rikedom.

All Makt, alla Pengar, och all Rikedom finns i dag hos de som äger bankerna. De som äger världen. All Skuld finns idag hos folket och hos stater. Vi har lärt oss att inte se det, men Makten utövas varje dag i nästan absurda proportioner. Varför? Eftersom vi med en tydligt tanke och intention kan besluta att inte längre acceptera Skulden och därigenom Makten. Att vi med Kärleken gör anspråk på vår Rikedom och finner en annan lösning på problemet Pengar. Detta är Makten mycket angelägen om att få oss att inte göra. Makten vill bibehålla obalansen och olika former av sjukdomstillstånd i var och en av oss för att förhindra detta uppvaknande.

Detta låter naturligtvis hur flummigt som helst, just precis av den anledningen - vi har skolats av Makten att fnysa åt det som underminerar Makten. Men det är absolut nödvändigt och det händer precis just nu i detta ögonblick. I vart och ett av våra sinnen. Makten känner när du slutar acceptera den. Den skiter på sig av skräck. Det är vad vi ser när vi slår upp en tidning och läser om "den oroliga världen" - den teater som Makten genom medias försorg vill få dig att vara rädd för. För den, som alla andra, vill inte tappa taget. Men Makten står Maktlös inför individens återkomst.

Nord och syd sätts upp på teatern

Nu ska det där gamla köttbenet Nordkorea äntligen komma till användning. SvD:s svarta temarubrik nedan kan bara den bli löjeväckande komisk i en eventuell kommande historias ljus - [SVT] (tack till Stan).

Teateraffisch från SvD daterad 2010-11-25.

Vem behöver källkritik eller funderingar djupare än en hundradels millimeter när alla ju vet att Nordkorea är skurkar och Sydkorea och deras allierade alltid vill allas bästa? Teater, ren och skär teater med halvtaskig skriven intrig och utebliven trovärdighet.

Men å andra sidan krävs det inte så mycket för att förstå att det ligger ett par hundar begravna under den halvpajigt regisserade ytan. Vilket kan vara meningen. Det är väl så en vanmäktighetsfödande kraftdemonstration inför det ökande antal tänkande individer som finns på planeten skulle kunna se ut. Jag tror att de som håller i teaterns trådar tycker att det går ganska bra nu. Jag är emelletid inte övertygad.

Men spännande är det. Så in i vassen.

Tvekamp

Nu när det lite halvbedrägliga i att banker i alla pysslat med att skapa pengar ur tomma luften börjar uppdagas för gemene man ställs en lika logisk som oundviklig fråga:

”Ska jag behöva betala tillbaka det som aldrig funnits. Med ränta?”

Och det kan ju tyckas vara något att fundera på. Jag har en svag känsla av att vi behöver få till en ganska genomtänkt lösning på den frågan. Och att svaret måste vara lika genomtänkt som tydligt. I dagens samhälle är svaret ett otvetydigt ”ja”, men det är inte så genomtänkt då alla pengar i världen inte ens mäktar att betala räntan på all världens lån. Detta trots att räntan i det närmaste är försumbar.

Att de som leder bankerna och dess finansiella delegerade bibringarinstitut själva uppbär omfattande ersättningsanspråk [SvD] gentemot sina uppdragsgivare är naturligtvis en aspekt som inte direkt hjälper en sansad diskussion på området utan istället riskerar att underblåsa en mer hatrelaterad upplösning. Vilket ju kan vara delvis uppsåtligt då vanmakt är användbara saker.

Antingen kliver vi ur det ekonomiska paradigmet in i icke- och byteshandelns, eller så kliver vi in i ett nytt ekonomisk paradigm. Alternativ reparerar vi det som finns genom och då måste vi svara på ovan nämnda fråga. På ett genomtänkt sätt. Ju längre vi drar på svaret desto mer irreparabelt blir det rådande paradigmets skick.

På gott och ont.

Grönt n-ö-dlån

Irland SKA ha nödlån SvD, DN vilket rapporterats som ett faktum i över en vecka men vilket de där tröga och förkastligt slösaktiga irländarna haft mage att inte själva begripa förrän kanske nu då. Naturligtvis har beslutet fattats utan någon som helst påtryckning och som ett utslag av den gröna öns egna vilja.

Alltså: Banker på Irland har skapat nya pengar och hittat på skulder till allt som rört på sig. Nu är samma banker oroliga för att kanske inte få tillbaka sina påhittade pengar. Då ser man till att flytta över skulden på landet Irland istället, eller kanske rättare uttryckt så ser man till att staten Irland också pantsätter sig mot nya, färskt skapade pengar.

Mot en skuld som landet Irland aldrig någonsin kommer att ha skuggan av en chans att betala tillbaka. Det är precis så här man tar makten över befolkningar och länder i vår tid. Det sker precis just nu.

"Kännare" säger att beslutet låtit (eller till stora delar faktiskt låter) sig dröja eftersom den tidigare så framgångsrika önationen skulle känna sig förödmjukat att mot den bakgrunden krypa fram och kyssa storkapitalets fot i utbyte mot skuld. Nu kanske det finns en eller annan politiker på Irland som faktiskt reflekterar över att man i princip kastar in handduken för sin nationella suveränitet genom att ta dessa "nödlån" och att man därför kanske inte var sådär direkt jättesugen.

Men i och med att man är med i EMU har man inte möjligheten att reglera sin valuta själv och har därför givit upp möjligheten att på ett civiliserat sätt sätta sig upp mot bankvärldens invasions-försök. Eller pågående invasion rättare sagt.

Som tidigare slaviskt inbiten EMU-förespråkare kan jag bara fortsätta att tugga i mig den där yllemössan jag lovat äta för det fall det skulle visa sig bra att vara kron-nation. Anders Borgs självbelåtna ekonomiska uttalanden till trots så har vi rent tekniskt möjligheten att göra vad vi vill med vår valuta och därigenom också bankstormakternas fordringar på vårt kungarike.

Men ännu så länge står konungariket Sverige på de självgoda mobbarnas sida i bankvärldens slutförande av det övertagande av världsherraväldet. Eller, den fas i övergången som banksfären har till uppgift att genomdriva. Även där finns en mössa eller två att tugga i sig.

Vem som för tillfället har det man behöver växlar över tid, må det vara det nu rådande missförståndet pengar eller något mer användbart. Man måste vara ödmjuk inför det. Hoppsan, en mössa till.

Stora journalistpriset går till...

...Anders Cervenka på SvD. Vår tids enda tänkande ekonomijournalist. Och eftersom pengar som bekant är allt - vad kan då vara viktigare än ekonomijournalistik?

Anders C lyfter beskrivandet av de ekonomiska skeendena från att vara medium för påverkan av marknaderna till att beskriva desamma. Något som är så oerhört ovanligt i dag att det rent statistiskt inte finns.

"Ur Cervenkas söndagsanalys daterad denna söndag:

För en enkel utomstående som vill hänga med i de allt snabbare och märkligare svängningarna i världsekonomin är tvärtomspråket ett av de bästa verktygen.

Detta tungomål, som existerat så länge det funnits makthavare, har fått ökad spridning under finanskrisen och talas i sin mest fulländade form av politiker, centralbankschefer och bankdirektörer.

//

En viktig beståndsdel i detta paket var en fond på 440 miljarder euro med det brysselska namnet EFSF, European financial stability facility (se analys 2/8). I sig själv en studie i finansakrobatik ska denna jättefond låna upp pengar på marknaden som sedan slussas till skuldsatta krisländer i Europa som inte kan låna på vanligt sätt.

Med denna oprövade papperskonstruktion lät sig marknaden nöjas och gled igenom hela den här sommaren med ett fånigt leende på läpparna ungefär som om räddningspengarna hade fixats fram av en armé trisskrapare i en underjordisk hangar några kvarter från EU-skrapan."

Huvudet på spiken.

Skuldbubbla

Det talas om skuldbubbla och överbelåning bland svenska hushåll. Eller vartenda västerländskt hushåll för den delen.

I hela världen lider människor eftersom de har för lite pengar. Folk går hungriga, fattiga och sjuka. Företag går på kneken och den offentliga sektorn snålar sig fram genom tillvaron vändandes varenda slant mins tre gånger.

Är det inte varje medborgares ansvar att skapa de pengar vi alla så trängande behöver? När man lånar skapar man ju pengar. Att man sedan binder upp sig på att betala ränta på de nypåhittade pengarna man skapat och kanske dessutom amortera, det får man kanske se som en teknikalitet som får lösas på lite längre sikt. Eller?

Det kreditbaserade finansiella systemet bevisar varje givet ögonblick sin egen orimlighet men överlever också kanske just på grund av densamma. Andra lösningar? Tål att klura på.

Om världsherravälde

Jag tycker att det är fascinerande att vuxna människor faktiskt vill ta över världen. Ett beteende som hör hemma i sandlådan. Men icke desto mindre. En variant på själva övertagandeprocessen beskrivs på ett förtjänstfullt sätt här av Eric Johnson.

När Ingves viftar med varningens finger kring hushållens skuldsättning ser man tydligt att den kommer ur IMF:s enorma näsa. En stor, saftig snorkråka häckar nämnligen på fingertoppen. Snor, som i presensformen av stjäla. Kråka, som i underskriften du satt på lånehandlingarna.

"In i fållan, ränteslavar!", "Räntehöjningar - heeeeeeere we goooooo!"

Legitimitetsfråga

Det förefaller som om systemet med ekonomisk skuld skapat ur tunna luften är inne på upploppssträckan då Mervyn King, Bank of England i måndags uttalade sig om "alkemi" [Bank Of England - talet i PDF-format, se sidorna nio och 16].

Detta kommer att resa den oundvikliga följdfrågan – den om de befintliga skuldernas legitimitet. Hur kan jag vara skyldig pengar som skapats ur ingenting?

Om jag bottenlånat 1.5 MSEK till mitt hus så har det krävt en maximal insats från banken om 60 kSEK – resterande belopp har banken skapat digitalt. Jag betalar trots detta ränta på hela beloppet och hålls personligen ansvarig att återbetala pengar som inte fanns förrän jag bestämde mig för att jag behövde dem.

Detta blir en intressant fråga för de fogliga låntagarna och för en branch som helt och hållet anser sig leva på förtroende. I och för sig inte kundernas förtroende utan vad man kallar marknadernas förtroende. För kunderna utgör ju inte marknaden i detta fall utan är mer av en rekryteringsbas för ränteslavar.

Ganska ironiskt, faktiskt. Att man sparar och pressar vård, omsorg, skola och övriga sammhällsfunktioner och håller en stor del av världens befolkning i värnlös fattigdom så kan pengar för till att köpa till exempel en sjysst vinkyl eller en 40-tums LED-TV till badrummet skapas digitalt på en mikrosekund helt efter behov.

Förutsatt att den som lånar pengen inte reflekterar över vad det är som egentligen händer. Eller - detta kanske borde gälla återbetalningstillfället istället när man tänker efter. För hur rimligt är det att återbetala en skuld tagen ur luften till den som äger rätt att skapa tillgångar i det närmaste helt obehindrat?

Jag tror vi får anledning att tänka till på den punkten vad det lider. Men fokusera lagom - som i allt. Den genomgripande förändringen sker på samtliga plan varav ekonomi kan synas vara av enorm vikt men - som bevis på sin egen fiktivitet faktiskt bara är "hittepå" och kan upphöra att gälla precis när som helst.

RobotomeRing

Min favoritbloggare, Carl Norberg brukar i sina iakttagelser kring bankvärlden spekulera att Tolkien när han skrev sitt mästerverk Sagan om Ringen faktiskt insåg vart centralbankssystemet skulle komma att ta oss en dag, samt att han begrep vikten av den brittiske centralbankschefen Montague Norman Ring och dennes göranden.

Sagan om ringen-filmerna inte bara de vackraste som någonsin gjorts, de är också helt suveräna insomningsrullar. I går kväll somnade jag till Orchernas uttåg ur Dödens Stad. Det sista jag funderade på innan jag somnade var att Norberg kanske tog i lite ändå - Orcherna känns lite i värsta laget. När jag vaknar är detta det första jag snubblar på:

"An Australian lecturer has warned of dangers to humanity if we continue further developing military robots.

Dr Robert Sparrow, senior lecturer for the Centre for Human Bioethics at Monash University, says that unmanned weapons systems encourage war and can give the "illusion of a god-like power".

Dr Sparrow is part of the International Committee for Robot Arms Control (ICRAC), a group dedicated to halting the development of robot weapons." news.com.au

Om orcherna inte orkar (orcar ;-) köra bil själva, kan de alltid testa Googles förarlösa [SvD] bil. Att Google utvecklar en förarlös bil kan man vida och vända på i huvudet en stund. Å ena sidan visar det att bilindustrin själva får passa sig, å andra sidan kan man klura lite på vilken suverän övervakningsmaskin ett par tusen google-kärror i varje större storstad faktiskt skulle kunna utgöra.

Väckningen bankar på dörren

Uppvaknandes dörr – även i mainstreammedia. Andreas Cervenka, SvD visar svart på vitt och utan omsvep beskriver själva grundmekanismen i Federal Reserve Banking – det fundament hela vårt ekonomiska system vilar på och som inte är något annat än rent svindleri. Modigt!

"Spelet kallas bråkdelsreserver eller fractional reserve banking. Enkelt uttryckt går det ut på att varje tia som du sätter in på ett bankkonto kan banken förvandla till 90 nya kronor som den antingen kan låna ut eller som i fallet med HQ Bank, Lehman Brothers eller Bear Sterns satsa i diverse exotiska värdepapper.
/.../
För en fyraåring skulle det här möjligen framstå som en ganska primitiv bluff men att ifrågasätta detta upplägg är ungefär som att börja demonstrera mot högertrafiken och det metriska systemet."
Ur Andreas Cervenkas artikel på SvD.se.

Det händer något även i traditionell media. En gradvis glidning mot en högre upplysningsgrad. I kommentarsfälten syns emellertid en enorm förändring. För ett halvår sedan fanns det ett upplyst inlägg på tio oupplysta. Förhållandet är nu det motsatta.

Terrorisk?

Att du ska skadas av ett terrordåd har en sannolikhet på ungefär 0.00005113 procent*. I vår vardag finns ingenting som är mindre farligt än vad som brukar kallas ”terrorism”. Ingen matvara, ingen medicin och inget transportmedel.

De hot om terror som media är fyllda av syftar inte till något annat än att avleda din uppmärksamhet och göra dig lätthanterlig.

Du ska till exempel inte intressera dig för att pengar blir till genom skuld i vårt ekonomiska system och att man med rätta kan ifrågasätta grunderna på vilka de som äger världen gör just det. Inte heller ska du försöka förstå de skeenden som spelar i de omtalade händelsernas kulisser.

Och du ska inte motsätta dig de kraftansträngningar som syftar till en enväldigt styrd, fullkomlig skendemokratisk värld med ännu mindre individutrymme än dagens halvmaskerade skendemokrati.

Det är ren och skär teater, oavsett vilka vansinniga saker som utspelas på scenen och hur många ofrivilliga statister som skördas på offeraltaret. Kom ihåg det.


*) Beräknat på en världslig folkmängd om 6 790 miljoner innevånare och extrapolerat ur 2010 års ”terrorattentat” enligt WikiPedia.