I skuggan av de många vävda raderna som lästs upp för mig ställer jag mig frågan; vad är det egentliga syftet? Jag har korsat vattnet, funnit kärleken och lyckan, samtalat med skapelsen och hjärtat, slagits och grävt på den plats där mina tårar fallit för att upptäcka att jag bär svaret i mig och att den är oskattbar. Känslan i min kropp, min själ och i mitt hjärta är varm, fast, kärleksfull och givande. Det känns meningsfullt. Djupt och totalt meningsfullt.
Ändå kan jag inte sätta ord på vad det är som är meningsfullt. Inte annat än existensen.
Det känns meningsfullt att existera.
Så har det verkligen inte alltid varit. Fast – det ska sägas i ärlighetens namn – meningslösheten har upplevts ha en mening. Så det leder ju över vattnet i alla fall. Faktiskt.
De två stammarnas sammandrabbning. Bägge har den allsmäktige bakom sig. Det är inte en kamp mellan de goda och de onda, sades det. Det är snarare en kamp mellan de som är rädda och de som inte är det. Eller – nej, så är det ju inte heller. Det är en kamp mellan de som anser sig ha rätt att ha fel och de som anser sig ha rätt.
En kamp mellan rädsla och förakt. Det är vad som driver delar av världen till strid idag. Samma krafter som alltid har gjort det. Destruktiva krafter, kan tyckas men är det inte i själva verket det universella språket som talar till oss. Som visar vad vi åstadkommer genom att vara rädda. Som visar oss vad som händer om vi vågar tro på allt utom det vi önskar. Som visar oss hur världen ser ut då vi inte följer vårt livsmål, vårt ödes väg. Är det verkligen destruktivt? Är det inte i själva verket djupt och fullkomligt skapande. Skapande av förståelse och insikt.
Frågan jag ställer mig själv är helt enkelt vart jag ska dra gränsen. Symboliken och parallellerna är långt bortom avfärdbarhet. Mannen jag hade på arbetsintervju för över tio år sedan hade samma namn som huvudpersonen i boken. Som i sin tur var en kristen fåraherde. Liksom fadern i Lost Christian Shepard. Som är min far i alla avseenden. Mannen med samma namn som herden i boken – som satt där på arbetsintervju – hade samma födelsedatum som jag. Jag menar inte samma dag på året utan samma dag. Det året. Vi var födda samtidigt. Han fick jobb någon annan stans. Jag glömmer aldrig namnet. Särskilt inte nu. Santiago.
I morse satt den Lille och spelade på sin dator. I sitt headset pratade han med en kille som på Spansk brytning beskrev vad de skulle göra. De lär varandra att prata flytande engelska på sommarlovet, långt bort ifrån skolans krav och tillsynes destruktiva mönster. Spelen de spelar är en abstraktion av verkligheten. Ett utlyftande av sådana utmaningar vi även har här som t.ex. ledarskap, gruppdynamik, motoriska färdigheter och strategi. De lyfts ut ur verkligheten som företeelser och återskapas i mer detaljrik och sinneseggande version i spelen. Så att de som spelar spelen får njuta än mer av just dessa verklighetens attribut. Så att de får lära känna dem på ett sätt som i verkligheten varit behäftat med konsekvenser som långvarig konvalescens eller kanske till och med döden.
Spelen är en del av verkligheten. En verklighet i verkligheten för att studera delar av verkligheten. Precis som verkligheten är en del av en omliggande, större verklighet. Det stipulerar på inget sätt att den omgivande verkligheten är bättre än denna verklighet. Alls icke. Men det betyder att den omgivande verkligheten har ett bredare register, fler attribut och variabler, än vad vår verklighet här har. Vi har helt enkelt valt ut några aspekter som vi vill lära känna närmare och tagit med oss dom som synliga in hit – till livet. Här kan vi spela spelet och lära känna dessa faktorer utan att behöva bekymra oss om den omgivande verklighetens mer sammansatta samband.
Många av oss håller emellertid på att vakna upp inför förekomsten av den omkringliggande delen. Om livet är ett webbspel så syntes från början sannolikt browserns meny och statusrad alltid i bild. Alla som kom hit visste att det var en simulering av ett urval parametrar och såg därför livet (och därmed döden) för var det var. Ett av ett stort antal liv där den fysiska upplevelsen kanske inte var verklig men där skillsen och sensationerna de skapade var det.
Någon gång – för länge, länge sedan – tryckte emellertid någon på F11. Alla som gjort det i webbläsaren vet vad som händer. Verktygsfälten och statusraden försvinner och mänskligheten står där utan indikation på vad det är för slags applikation de befinner sig i.
Med tiden mognar det emellertid fram ändå. Det måste nog finnas något bortom browsern. Ett universum. Ett operativsystem. Ett ekosystem för känslor och språk. Uttryck och intryck. Ilningarna i själen har en källa även om vi inte kan se den.
Det är i den brytningstiden vi befinner oss nu. Vi ska alldeles strax rycka ner draperiet kring en nivå av verklighetssimulering för att ta oss an nästa. Jag har varit säker på det länge, tvivlat en stund för att återigen bli säker på att det är vad som händer.
I den spelnivå vi är på nu – den vi kallar för verkligheten – den man kan ta på och manipulera genom att fysiskt flytta runt saker – den som renässansen har sagt vara den totala världsbilden – finns vissa begränsningar. Vi ser det som tydligast så här mot slutet av spelet. Datamodellen räcker inte riktigt till längre och man börjar se repetitionerna. Symmetrierna. Inte längre lika dolda eftersom spelet inte konstruerats för att dölja sig själv på dessa levels.
De flesta av oss leker redan med tanken eller den reella känslan av andlighet. Det som omger verkligheten är en andlig verklighet. Visst – vi kan inte se den – men vi känner den hela tiden. Den är i någon mening verkligare än verkligheten precis på det sätt som världen utanför skärmen är verkligare än det man använder den för att iaktta.
Det sista vi nu håller på att skyffla överbord för att kunna ta ett steg till i vår utveckling är just rädsla. Rädsla förhindrar utveckling och fångar människor i sig själva på ett mycket tragiskt sätt. Tragiken är inte alls meningslös utan syftar på att få de som är fångna att göra något åt saken själva. Eftersom de är de enda som kan ändra sina egna upplevelser av universum.
Det går fort. Väldigt, väldigt fort. Knappt tiden hinner med längre, faktiskt.
Jag ser det peka längst vägen. Känner vad det är jag är i för något utan att för den skull kunna förklara det. Vad jag däremot skulle kunna förklara är hur man hittar vägen. Hur det känns. Och vad det är den egentligen syftar till. Jag kan göra det om jag inte tänker. Särskilt viktigt är det att inte tänka på hur processen fungerar. Den låter sig ännu inte beskrivas av mig här i holistisk mening. Det är en känsla. Jag kan låta den komma via mina ord. Den är välkommen att ta den vägen. Så att förklaringen kan skapas på insidan av den som upplever känslan.
Visar inlägg med etikett Lost. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lost. Visa alla inlägg
torsdag 27 juni 2013
onsdag 27 februari 2013
Lost and Found
Jag hade egentligen tänkt att skriva om rädsla idag, men jag tror det blir en annan gång. I går krafsade jag ner alldeles för många ord på temat rädsla och förtröstan, något som ju är ganska naturligt när man är där jag är. Jag menar – skillnaden är markant. Sättet man ser på livet och hela – ja, ni vet.
För varje gång jag kommer hit känner jag mig mer hemma. Den här gången är verkligen inget undantag. Tredje gången gillt är sannolikt ett väl begagnat uttryck av en anledning. Jag tror inte ens att jag tänker ge mig in på varför utan snarare konkludera att den som känner mig begriper.
Vi tänker slå oss ner här när Den Lille blivit större. Om vintrarna. Visst – det är bara löst snack och en vag plan – annars hade det ju knappast varit någon tjusning. Alls. Men jag vet. Sådetså.
I går hade jag nöjet att uppleva en av de där sakerna som man hittar under kategorin ”sådant som aldrig händer”. Ni vet purpurfärgade enhörningar, flygande elefanter, talande buskar som brinner, hav som delar sig, villkorslös kärlek och så vidare.
I måndags var vi vid de här vattenfallen och kikade lite varvid min fru snubblade till. Ingen av oss märkte att hon därvidlag tappade sina förlovnings- och vigselringar…
Fallen vid vattenfallen var min hustru.
…inte förrän vi kom åter till civilisationen. Då uppstod en viss frustration i min frus sinne och med hjälp av sin medresande vän Anna gick de systematiskt och mycket rationellt igenom dagens foton. Till all lycka hade jag lyckats lägga beslag på min hustrus systemkamera just som hon badade som bäst och vad skulle jag föreviga om inte just nämnda hustru. Såklart. På grund av detta kunde ringfrånfället identifieras till en viss klippavsats.
Problemet – kan tyckas – var att just den här platsen var en dryga metern djup grop med diverse öppningar vidare nerför vattenfallet så att de bägge ringarna med största lätthet hade kunnat skvalpa vidare och följa strömmen. Det rör sig om en fallhöjd på 80 meter så skulle det ju kunna se lite lätt utsiktslöst ut, sådär. Man skulle ju - om man inte tillämpat just förtröstan - ha börjat kolla med försäkringsbolag och det ena med det andra. Men man gjorde inte det.
I stället satte vi i går eftermiddags satte kurs mot vattenfallen igen. Dryga dygnet senare och tre personer med en sak i sinnet, mentalt påhejade av alla som visste vad som hänt. Målet var att hitta ringarna, helt enkelt. Att slå oddsen. Jag tror faktiskt att vi var ganska fast beslutna på den punkten. Och så var vi bra påhejade också. Så snart jag dykt ner i gropen och fann de hål som förband det lite drygt meterdjupa vattnet med det strömmande utför klippan tappade jag hoppet en smula. Jag hade drömt var ringarna skulle ligga men lyckades inte känna igen platsen.
Min fru, däremot. Grävde loss i en skreva och efter några minuters bubblande under ytan kom hon upp med en ring. Jubel. De turister som dröjt sig kvar till den sena eftermiddagen fick se något alldeles extra. Några minuters sökande till. Jubel igen! Hon hittade bägge ringarna.
Visst har jag varit med om läckra saker, sammanträffanden, symmetrier och meningsfullheter som byggts på i lager av sig själva så att jag nästan tappar andan. Men dessa saker har byggts upp över tid sedan jag träffade Henne och därför ser man dem inte förrän långt senare och då är de redan en del av livet.
Den här gången var det en så snabb händelse. En förlust. Ett beslut att hitta dem. En expedition. Och ett återfinnande. Ett återfinnande vars energi vida överstiger själva förlusten.
Kan inte låta bli att dra parallellen. Den här ön. Den här ljuvliga ön. Det var här jag första gången såg sista avsnittet av Lost. Det första jag någonsin sett på TV som fått mig att gråta. Av ren skönhet, dessutom. Hela serien är underbar och så genomsyrad av meningsfullhet, väl dold och maskerad, givetvis.
Den sista säsongen i allmänhet och det sista avsnittet i synnerhet skulle egentligen kunnat heta ”found”. I ett av avsnitten syns den grekiska texten ”allt som är försvunnet kommer att finnas”, vilket på svenska blir än mer meningsfullt. Det gäller ju precis allting. Sättet Lost förklarar för oss tittare vad livet är. En plats dit vi kommer under tumultartade former med den distinkta utmaningen att hitta inget mindre än oss själva.
Och när vi så hittat oss själva så finner vi allt annat, inklusive varandra. Relativt omedelbart, dessutom. Vi inser att vi är alltihopa. Att allt är en del av allt och den separation vi upplever finns till för att vi ska känna oss Lost och för att vi genom den upplevelsen ska hitta det vi söker.
Gropen
Som om det inte vore nog – var försvann ringarna? I en grop, givetvis. Våra ringar som har precis den här gropen inpräntad i sig (sagesman Nalle Puh):
"Om du försöker hitta hem men istället hittar en grop, kan du försöka att leta efter en grop. Då skulle du med all säkerhet inte hitta en grop, vilket skulle vara bra, för då kanske du hitter någonting du inte letar efter, vilket skulle kunna vara precis det du letar efter."
Vad vi västerlänningar kallar Tur och röta kallar österlänningarna lycka. Detta är lycka.
För varje gång jag kommer hit känner jag mig mer hemma. Den här gången är verkligen inget undantag. Tredje gången gillt är sannolikt ett väl begagnat uttryck av en anledning. Jag tror inte ens att jag tänker ge mig in på varför utan snarare konkludera att den som känner mig begriper.
Vi tänker slå oss ner här när Den Lille blivit större. Om vintrarna. Visst – det är bara löst snack och en vag plan – annars hade det ju knappast varit någon tjusning. Alls. Men jag vet. Sådetså.
I går hade jag nöjet att uppleva en av de där sakerna som man hittar under kategorin ”sådant som aldrig händer”. Ni vet purpurfärgade enhörningar, flygande elefanter, talande buskar som brinner, hav som delar sig, villkorslös kärlek och så vidare.
I måndags var vi vid de här vattenfallen och kikade lite varvid min fru snubblade till. Ingen av oss märkte att hon därvidlag tappade sina förlovnings- och vigselringar…
Fallen vid vattenfallen var min hustru.
…inte förrän vi kom åter till civilisationen. Då uppstod en viss frustration i min frus sinne och med hjälp av sin medresande vän Anna gick de systematiskt och mycket rationellt igenom dagens foton. Till all lycka hade jag lyckats lägga beslag på min hustrus systemkamera just som hon badade som bäst och vad skulle jag föreviga om inte just nämnda hustru. Såklart. På grund av detta kunde ringfrånfället identifieras till en viss klippavsats.
Problemet – kan tyckas – var att just den här platsen var en dryga metern djup grop med diverse öppningar vidare nerför vattenfallet så att de bägge ringarna med största lätthet hade kunnat skvalpa vidare och följa strömmen. Det rör sig om en fallhöjd på 80 meter så skulle det ju kunna se lite lätt utsiktslöst ut, sådär. Man skulle ju - om man inte tillämpat just förtröstan - ha börjat kolla med försäkringsbolag och det ena med det andra. Men man gjorde inte det.
I stället satte vi i går eftermiddags satte kurs mot vattenfallen igen. Dryga dygnet senare och tre personer med en sak i sinnet, mentalt påhejade av alla som visste vad som hänt. Målet var att hitta ringarna, helt enkelt. Att slå oddsen. Jag tror faktiskt att vi var ganska fast beslutna på den punkten. Och så var vi bra påhejade också. Så snart jag dykt ner i gropen och fann de hål som förband det lite drygt meterdjupa vattnet med det strömmande utför klippan tappade jag hoppet en smula. Jag hade drömt var ringarna skulle ligga men lyckades inte känna igen platsen.
Min fru, däremot. Grävde loss i en skreva och efter några minuters bubblande under ytan kom hon upp med en ring. Jubel. De turister som dröjt sig kvar till den sena eftermiddagen fick se något alldeles extra. Några minuters sökande till. Jubel igen! Hon hittade bägge ringarna.
Visst har jag varit med om läckra saker, sammanträffanden, symmetrier och meningsfullheter som byggts på i lager av sig själva så att jag nästan tappar andan. Men dessa saker har byggts upp över tid sedan jag träffade Henne och därför ser man dem inte förrän långt senare och då är de redan en del av livet.
Den här gången var det en så snabb händelse. En förlust. Ett beslut att hitta dem. En expedition. Och ett återfinnande. Ett återfinnande vars energi vida överstiger själva förlusten.
Kan inte låta bli att dra parallellen. Den här ön. Den här ljuvliga ön. Det var här jag första gången såg sista avsnittet av Lost. Det första jag någonsin sett på TV som fått mig att gråta. Av ren skönhet, dessutom. Hela serien är underbar och så genomsyrad av meningsfullhet, väl dold och maskerad, givetvis.
Den sista säsongen i allmänhet och det sista avsnittet i synnerhet skulle egentligen kunnat heta ”found”. I ett av avsnitten syns den grekiska texten ”allt som är försvunnet kommer att finnas”, vilket på svenska blir än mer meningsfullt. Det gäller ju precis allting. Sättet Lost förklarar för oss tittare vad livet är. En plats dit vi kommer under tumultartade former med den distinkta utmaningen att hitta inget mindre än oss själva.
Och när vi så hittat oss själva så finner vi allt annat, inklusive varandra. Relativt omedelbart, dessutom. Vi inser att vi är alltihopa. Att allt är en del av allt och den separation vi upplever finns till för att vi ska känna oss Lost och för att vi genom den upplevelsen ska hitta det vi söker.
Gropen
Som om det inte vore nog – var försvann ringarna? I en grop, givetvis. Våra ringar som har precis den här gropen inpräntad i sig (sagesman Nalle Puh):
"Om du försöker hitta hem men istället hittar en grop, kan du försöka att leta efter en grop. Då skulle du med all säkerhet inte hitta en grop, vilket skulle vara bra, för då kanske du hitter någonting du inte letar efter, vilket skulle kunna vara precis det du letar efter."
Vad vi västerlänningar kallar Tur och röta kallar österlänningarna lycka. Detta är lycka.
torsdag 26 juli 2012
Livsåskådning
Det kan inte vara lätt att förestå ett religiöst samfund i vår tid. Paradoxalt nog, kan tyckas, eftersom förutsättningarna för frågor kring åskådningen av livet har nog aldrig varit bättre. Människan som helhet står på randen av något verkligt meningslöst och har många frågor i sina hjärtan. Religionerna har många av svaren, djupt där nere i botten. Det är lite som med Aftonbladets ”…kan vara dold sjukdom”. Man utger sig för att ha svaret på de frågor som alla bär på, som följer med på köpet när man beslutar sig för att komma till liv här i vår värld, men för att få vara med och dela visdomen måste man ge något.
Man måste gå med i trossamfundet eller vad det nu må vara. Man måste hålla sig till församlingens, kyrkans, sektens, det politiska partiets, hackergruppens, lattemorsebarnvagnsfikagruppens, skinnskallegängets – ja – rådande gruppklusters överenskomna värdegrund. Och gör man inte det då är man en dålig medlem och får således inte tillgång till whatever visdom man kan tänkas ha på lager.
En sak till som ställer till det lite för de mer västerländska religionerna (fotbollsdyrkan och shoppingalkoholisters sammanslutningar inkluderade) är att man skriver sina potentiella medlemmar på näsan. Man får inte göra så. Enbart ytterst enfaldiga och vilsna individer går på det och sådana är det inte så gott om i våra dagar. De flesta som är här just nu har bra själslig koll. Och de som inte har det skaffar sig den snabbt när det beger sig. Har man lurat någon så går det över.
Vart får man då svar på frågor om livet ifrån? Först och främst måste man nog ärligen fråga sig om man verkligen vill veta. Kanske är det bättre att leva inom lådans holistiska form och inte utmana gränserna denna vända. Tror inte det ena är bättre än det andra, alla väljer fritt. Envisas man med att försöka ta reda på vad livet är har man ju inget val. Lever man däremot i strikt konvergens med vad som här stämplats normalt i vederbörlig fruktan för t.ex. döden eller andra externa auktoriteter – ja då är det nog lugnast att göra det så mysigt man kan för sig inne i lådan. Kan bli hur bra som helst.
Svaren finns inte ute där, inte skrivna i någon bok eller inkodade i några magiska kalendrar. Svaren finns bara i den som söker dem. Det är därför sökandet är så ohyggligt spännande. Visst finns där information – massor. Precis överallt. Men svaren – de finns bara i den som söker, helt oaktat vilka informationsfloder man väljer att begagna för sin resa. För egen del märker jag att pusselbitar av information dyker upp på de minst väntade ställen. Återigen har en viss hollowoodproduktion (off-site) bidragit med ett alldeles fantastiskt beskrivande av livets låda. Lost, säsong två, avsnitt 18. Just detta klipp finns inte på YouTube, men finns att avnjuta på denna länk. Börjar vid 35 minuter exakt.
Smart serie. Många vägrar se det och vill istället att det ska vara en produktion som huvudsakligen handlar om folk som springer runt i skogen och att de som skapat den inte haft någon plan. Smart val om man vill göra spelet här ytterligare lite mer komplext. Jag är imponerad.
Informationsfloden är mångfacetterad och till största delen väldigt skev i sin återgivning. Där finns myriarder beskrivningar av de ondskefulla planer som sköljt och sköljer över mänskligheten. Planer vars upphov inte mer än motdragsmässigt klädsamt verkar invända mot att de hamnar under ljuskäglan och ”avslöjas”. Det är en del av energispelet, en viktig del. Man kan inte plundra själar på energi om de inte är med på det. Man kan inte ta kraft och suga musten ur individer om de själva inte lämnar sitt själsliga medgivande någonstans på andra sidan draperiet.
Allt skit som händer. Allt vi är rädda för, arga, upprörda, ”rasande”. Allt som händer och som vi uppfattar som eländigt – vi lämnar vårt energibidrag precis just där. Vi går genom att erkänna tryckpunkterna, tycka, jämra oss eller vad vi nu gör upphovet till händelsen till viljes och sänder energi mot detsamma. Lämnar vi inte vårt energibidrag så försvinner hela spelet. Vi har alla valt att spela det här spelet. Precis allihopa. Det gör oss så vanvettigt coola om man tänker på det. På baksidan av TV-spelet skulle det ha stått något i stil med:
”Jorden är i stor fara. Ett gäng makthungriga och blodtörstiga bad-guys har tagit över planeten och har hållit innevånarna förslavade i årtusenden med hjälp av sina mani-slantar. Man tänker nu ersätta slantarna med ett direkt tyrraniskt system där man skuldsätter alla innevånare direkt mot sin utandningsluft. Som avatar på jorden får du kämpa mot slingrande lögner, zombies, desinformation och dessutom slåss för din fortsatta överlevnad i en värld av skapade brister på allt av värde och nytta.”
Inget som rekommenderas för barn, precis. Visst, det kanske finns många unga själar bland oss, men jag undrar om det inte är ett slags kuliss. Ett slags statister som lika gärna kunde varit av papp. Själva spelet spelas mellan förslagna motparter i bana efter bana. Jag tror sista banan är spektakulär. Helt enastående och med en fantastisk vinjett. Och jag vet att vi precis börjat spela den. Läckert!
Man måste gå med i trossamfundet eller vad det nu må vara. Man måste hålla sig till församlingens, kyrkans, sektens, det politiska partiets, hackergruppens, lattemorsebarnvagnsfikagruppens, skinnskallegängets – ja – rådande gruppklusters överenskomna värdegrund. Och gör man inte det då är man en dålig medlem och får således inte tillgång till whatever visdom man kan tänkas ha på lager.
En sak till som ställer till det lite för de mer västerländska religionerna (fotbollsdyrkan och shoppingalkoholisters sammanslutningar inkluderade) är att man skriver sina potentiella medlemmar på näsan. Man får inte göra så. Enbart ytterst enfaldiga och vilsna individer går på det och sådana är det inte så gott om i våra dagar. De flesta som är här just nu har bra själslig koll. Och de som inte har det skaffar sig den snabbt när det beger sig. Har man lurat någon så går det över.
Vart får man då svar på frågor om livet ifrån? Först och främst måste man nog ärligen fråga sig om man verkligen vill veta. Kanske är det bättre att leva inom lådans holistiska form och inte utmana gränserna denna vända. Tror inte det ena är bättre än det andra, alla väljer fritt. Envisas man med att försöka ta reda på vad livet är har man ju inget val. Lever man däremot i strikt konvergens med vad som här stämplats normalt i vederbörlig fruktan för t.ex. döden eller andra externa auktoriteter – ja då är det nog lugnast att göra det så mysigt man kan för sig inne i lådan. Kan bli hur bra som helst.
Svaren finns inte ute där, inte skrivna i någon bok eller inkodade i några magiska kalendrar. Svaren finns bara i den som söker dem. Det är därför sökandet är så ohyggligt spännande. Visst finns där information – massor. Precis överallt. Men svaren – de finns bara i den som söker, helt oaktat vilka informationsfloder man väljer att begagna för sin resa. För egen del märker jag att pusselbitar av information dyker upp på de minst väntade ställen. Återigen har en viss hollowoodproduktion (off-site) bidragit med ett alldeles fantastiskt beskrivande av livets låda. Lost, säsong två, avsnitt 18. Just detta klipp finns inte på YouTube, men finns att avnjuta på denna länk. Börjar vid 35 minuter exakt.
Smart serie. Många vägrar se det och vill istället att det ska vara en produktion som huvudsakligen handlar om folk som springer runt i skogen och att de som skapat den inte haft någon plan. Smart val om man vill göra spelet här ytterligare lite mer komplext. Jag är imponerad.
Informationsfloden är mångfacetterad och till största delen väldigt skev i sin återgivning. Där finns myriarder beskrivningar av de ondskefulla planer som sköljt och sköljer över mänskligheten. Planer vars upphov inte mer än motdragsmässigt klädsamt verkar invända mot att de hamnar under ljuskäglan och ”avslöjas”. Det är en del av energispelet, en viktig del. Man kan inte plundra själar på energi om de inte är med på det. Man kan inte ta kraft och suga musten ur individer om de själva inte lämnar sitt själsliga medgivande någonstans på andra sidan draperiet.
Allt skit som händer. Allt vi är rädda för, arga, upprörda, ”rasande”. Allt som händer och som vi uppfattar som eländigt – vi lämnar vårt energibidrag precis just där. Vi går genom att erkänna tryckpunkterna, tycka, jämra oss eller vad vi nu gör upphovet till händelsen till viljes och sänder energi mot detsamma. Lämnar vi inte vårt energibidrag så försvinner hela spelet. Vi har alla valt att spela det här spelet. Precis allihopa. Det gör oss så vanvettigt coola om man tänker på det. På baksidan av TV-spelet skulle det ha stått något i stil med:
”Jorden är i stor fara. Ett gäng makthungriga och blodtörstiga bad-guys har tagit över planeten och har hållit innevånarna förslavade i årtusenden med hjälp av sina mani-slantar. Man tänker nu ersätta slantarna med ett direkt tyrraniskt system där man skuldsätter alla innevånare direkt mot sin utandningsluft. Som avatar på jorden får du kämpa mot slingrande lögner, zombies, desinformation och dessutom slåss för din fortsatta överlevnad i en värld av skapade brister på allt av värde och nytta.”
Inget som rekommenderas för barn, precis. Visst, det kanske finns många unga själar bland oss, men jag undrar om det inte är ett slags kuliss. Ett slags statister som lika gärna kunde varit av papp. Själva spelet spelas mellan förslagna motparter i bana efter bana. Jag tror sista banan är spektakulär. Helt enastående och med en fantastisk vinjett. Och jag vet att vi precis börjat spela den. Läckert!
fredag 30 mars 2012
Found and Lost
Omgivningens tankar och känslor påverkar mig alltmera. Eller – rättare sagt – jag börjar begripa till vilken grad omgivningens tankar och känslor faktiskt påverkar mig. Kontrasterna gör det än tydligare och vilken kulturell resenär som helst kan nog intyga att om man drar undan de inpiskade skygglapparna den ängsliga överlägsenheten så har man i t.ex. Bhuddaland betydligt bättre grepp om varför vi är här och vad livet egentligen har för en mening. För att inte tala om döden.
Så klimat, mat och bra dansgolv i all ära – den strida strömmen av Européer förklaras nog närmare av det grundläggande behovet av att slippa ur fållan en stund. Visst, en del kommer hit och lever rövare – svinar och har sig. Men de ser ut att vara förvånansvärt få. Aldrig har jag sett européer vara så trevliga mot varandra. Och förändringen går fort. En positiv inställning till livet är den mest smittsamma åkomma som finns.
Hemma i skolboken är det just precis det man fruktar. Tänk om den mest grundlurade av alla – den kristet fostrade européen och nordamerikanen – skulle börja ändra tankemönster. Om man skulle börja beakta sina handlingar ur perspektivet varför man lever och vad det leder i det lite längre loppet. Om man skulle börja lyfta på slöjan och leka med tanken på livet som lekplats istället för sammanbiten bestraffning.
Vad skulle hända om vi släppte taget om habegäret? Om vi värderade både den rika och den fattiga domen som jämnbördiga läromedel på en skala nära vars nollpunkt mästarna trippar runt och hanterar livet blott med tankar och små, små gester. Det blir slut på den västerländska hypnosen den dagen. Ett snabbt avklarande med en rad tillsynes stora men ändå ganska harmlösa konsekvenser.
Det är klart – alla våra statsbildningar bygger på rädsla och vanmakt. När alla de regler som finns där för att bibehålla auktoritet och fruktan samt att hindra livet från att ha sin avsedda gång försvinner – var hamnar vi då? Det är bara att tänka tanken. Går att finna svaren med logik, faktiskt. Eller känna efter.
Det vi har haft och fortfarande har är ju knappast något vi ska skälla på. Vi har säkerligen behövt det. Vi har fått lära oss hur det är att inte äga vår egen tid, hur det är att vara slav under påhittade skulder, hur det är att lämna bort sina barn på anstalter, att slaviskt följa andras regler, att tvingas ut i kylan på grund av oliktänkande och kanske mest av allt – hur det är att känna den där totala meningslösheten.
Men det går över. Livet är så synnerligen meningsfullt. Alla de artificiella pluggar av mening som stoppats i samtliga kroppsöppningar vittrar sakta men säkert sönder och utbytet med omvärlden uppstår. Många är just nu inne i konspirationsracet, kanske den sista anhalten. En motreaktion av mycket viktig art till allt det man förgiftats med. Nödvändig för somliga, för andra inte.
För i konspirationskaskaden bor även den där mycket bekanta känslan av hjälplöshet. Samma grundton som i alla de klassiska härskarteknikerna sköljer fram genom den förgiftade maten, den frätande nyhetsrapporteringen, de diaboliska planerna att mikra hela planeten och de regelrätta sprutorgierna ovanför våra huvuden. Vem vet, kanske äger även blodgivandeväsendet en annan rot än gängse bild förespeglar?
Men, om jag ska vara helt ärlig och uppriktig ur min alldeles egna ståndpunkt. Det är skitsamma. Vi kan kämpa mot saker hur länge som helst. Mot varandra, mot linjer på himlen, mot insikter och känslor. Vi kan kämpa för och emot saker tills vi blir blå i ansiktet och dör martyrdöden allihopa. Jag tror inte det ger så särskilt mycket.
Det universella språket finns kvar, även om det sägs vara borta. Alla pratar humor. Och de som inte gör det kan lätt lära sig det. Där har vi det – skrattets unisona bärvåg. Som tar oss ur skolan och vidare in i vad vi än önskar. Livet, döden – är det verkligt? Och spelar det någon roll? Glädjen är verklig och kärleken likaså. Jag är helt säker på att vi är här av den anledningen.
Och jag är säker på hur det gått till. Att vi i inkapslad instans efter instans själva valt det. Riggat det. Givit oss hän och startat spelet efter tidslinjen. Det är därför vissa människor är närmare än andra. De är med i mitt spel. Ett spel bland många som spelas här och nu och där det kanske är så att vi faktiskt går in i självaste slutspelet för ganska många precis denna tid vi har nu. Även om livet på jorden nog aldrig varit direkt långtråkigt ur den synvinkeln.
Så när vi i går besåg det allra sista avsnittet av den enda TV-produktion som någonsin tagit mig med storm så kändes det inte som någon slump att vi – min älskade och jag – är på en tropisk ö med flygplan nära över våra huvuden. Och med relativt nyligen avlidna fäder fått vandra genom de sugande bränningarna längst stranden för bara några nätter sedan i en kavalkad av vad som varit men inte fanns i minnet.
Så här slutar denna episka produktion genom vilken jag till största delen sovit, men vars påverkan på mig knappast kan sägas vara liten. TV-serien Lost ramar in så gott som hela min livsåskådning och manusförfattarna – vare sig de vet det eller ej – har gjort något större än någon annan mediaproducent någonsin kommit i närheten av. Här är slutet. Början. Livet. Inte sedan Pelle Svanslös fick skulden för en eldsvåda 1980 har jag gråtit framför TV:n, men i går var det dags igen.
Meningsfullare har jag aldrig sett. Inte den vägen.
Kan jag förklara? Nej. Jag kan nog egentligen inte det. Orden är ju bara ord ändå när allt kommer omkring.
Så klimat, mat och bra dansgolv i all ära – den strida strömmen av Européer förklaras nog närmare av det grundläggande behovet av att slippa ur fållan en stund. Visst, en del kommer hit och lever rövare – svinar och har sig. Men de ser ut att vara förvånansvärt få. Aldrig har jag sett européer vara så trevliga mot varandra. Och förändringen går fort. En positiv inställning till livet är den mest smittsamma åkomma som finns.
Hemma i skolboken är det just precis det man fruktar. Tänk om den mest grundlurade av alla – den kristet fostrade européen och nordamerikanen – skulle börja ändra tankemönster. Om man skulle börja beakta sina handlingar ur perspektivet varför man lever och vad det leder i det lite längre loppet. Om man skulle börja lyfta på slöjan och leka med tanken på livet som lekplats istället för sammanbiten bestraffning.
Vad skulle hända om vi släppte taget om habegäret? Om vi värderade både den rika och den fattiga domen som jämnbördiga läromedel på en skala nära vars nollpunkt mästarna trippar runt och hanterar livet blott med tankar och små, små gester. Det blir slut på den västerländska hypnosen den dagen. Ett snabbt avklarande med en rad tillsynes stora men ändå ganska harmlösa konsekvenser.
Det är klart – alla våra statsbildningar bygger på rädsla och vanmakt. När alla de regler som finns där för att bibehålla auktoritet och fruktan samt att hindra livet från att ha sin avsedda gång försvinner – var hamnar vi då? Det är bara att tänka tanken. Går att finna svaren med logik, faktiskt. Eller känna efter.
Det vi har haft och fortfarande har är ju knappast något vi ska skälla på. Vi har säkerligen behövt det. Vi har fått lära oss hur det är att inte äga vår egen tid, hur det är att vara slav under påhittade skulder, hur det är att lämna bort sina barn på anstalter, att slaviskt följa andras regler, att tvingas ut i kylan på grund av oliktänkande och kanske mest av allt – hur det är att känna den där totala meningslösheten.
Men det går över. Livet är så synnerligen meningsfullt. Alla de artificiella pluggar av mening som stoppats i samtliga kroppsöppningar vittrar sakta men säkert sönder och utbytet med omvärlden uppstår. Många är just nu inne i konspirationsracet, kanske den sista anhalten. En motreaktion av mycket viktig art till allt det man förgiftats med. Nödvändig för somliga, för andra inte.
För i konspirationskaskaden bor även den där mycket bekanta känslan av hjälplöshet. Samma grundton som i alla de klassiska härskarteknikerna sköljer fram genom den förgiftade maten, den frätande nyhetsrapporteringen, de diaboliska planerna att mikra hela planeten och de regelrätta sprutorgierna ovanför våra huvuden. Vem vet, kanske äger även blodgivandeväsendet en annan rot än gängse bild förespeglar?
Men, om jag ska vara helt ärlig och uppriktig ur min alldeles egna ståndpunkt. Det är skitsamma. Vi kan kämpa mot saker hur länge som helst. Mot varandra, mot linjer på himlen, mot insikter och känslor. Vi kan kämpa för och emot saker tills vi blir blå i ansiktet och dör martyrdöden allihopa. Jag tror inte det ger så särskilt mycket.
Det universella språket finns kvar, även om det sägs vara borta. Alla pratar humor. Och de som inte gör det kan lätt lära sig det. Där har vi det – skrattets unisona bärvåg. Som tar oss ur skolan och vidare in i vad vi än önskar. Livet, döden – är det verkligt? Och spelar det någon roll? Glädjen är verklig och kärleken likaså. Jag är helt säker på att vi är här av den anledningen.
Och jag är säker på hur det gått till. Att vi i inkapslad instans efter instans själva valt det. Riggat det. Givit oss hän och startat spelet efter tidslinjen. Det är därför vissa människor är närmare än andra. De är med i mitt spel. Ett spel bland många som spelas här och nu och där det kanske är så att vi faktiskt går in i självaste slutspelet för ganska många precis denna tid vi har nu. Även om livet på jorden nog aldrig varit direkt långtråkigt ur den synvinkeln.
Så när vi i går besåg det allra sista avsnittet av den enda TV-produktion som någonsin tagit mig med storm så kändes det inte som någon slump att vi – min älskade och jag – är på en tropisk ö med flygplan nära över våra huvuden. Och med relativt nyligen avlidna fäder fått vandra genom de sugande bränningarna längst stranden för bara några nätter sedan i en kavalkad av vad som varit men inte fanns i minnet.
Så här slutar denna episka produktion genom vilken jag till största delen sovit, men vars påverkan på mig knappast kan sägas vara liten. TV-serien Lost ramar in så gott som hela min livsåskådning och manusförfattarna – vare sig de vet det eller ej – har gjort något större än någon annan mediaproducent någonsin kommit i närheten av. Här är slutet. Början. Livet. Inte sedan Pelle Svanslös fick skulden för en eldsvåda 1980 har jag gråtit framför TV:n, men i går var det dags igen.
Meningsfullare har jag aldrig sett. Inte den vägen.
Kan jag förklara? Nej. Jag kan nog egentligen inte det. Orden är ju bara ord ändå när allt kommer omkring.
söndag 12 februari 2012
Smiskinitiativet
Darpainitiativet, skulle man kunna säga. Jo, jag är lite skadad av mitt TV-tittande, men det är säkert inte utan anledning. Darpa, som sagt. Många med tekniskt intresse känner till det. Andra gör det inte. Ett slags inte särskilt stort men synnerligen inflytelserikt förskningsinstitut i gammal god amerikansk ”statlig” regi med koppling direkt in i hetluften under försvarsdepartementet ”over there”.
Så vad har Darpa på sin meritlista. Ja, eftersom du läser min blogg via Internet så lämpar sig väl det paketväxlande informationsnätet ARPANET väl som exempel. Mönstret till dagens Internet och dess synnerligen redundanta och stryktåliga arkitektur kommer ur Darpa – som då hette Arpa. Legenden säger att det var ett gäng Arparianer som bodde på Hawaii och körde hårt med LSD.
Darpa bland annat konstruerat en mycket stryktålig robothund.
Inte skälla.
Darpa har också begåvat oss med konstgjorda små insekter med förmågan att smyga sig in nästan var som helst för att till exempel avlyssna eller väcka något tilltänkt förhörsoffer. Givetvis finns där fredliga applikationer också… Eh. Kommer bara inte på någon för tillfället. Förslag? Egyptens tusen miljoner gräshoppor – en av de bibliska plågorna – kanske kan vi återskapa scenariet och ge turisterna en verklig upplevelse?
Det är bara en fluga…
Darpa kör nu ett projekt som kallas SMISC. Social Medias in Strategic Communications. Knyter ihop säcken, så att säga, kring det Internet man lagt grunden för. Ett intressant modus operandi på tillämpningsfronten. Först ger man världen Internet, sedan ger man dem Smisk. Från darpa.mil:s projektsida:
Vilken tekniknörds pojkdröm ryms inte inom Darpas väggar? Jag skulle kunnat offra en arm för att få jobba med den typ av teknik dessa gossar går jobba med – i alla fall fram till 25-årsåldern (ingen större förlust, Darpa forskar på protesarmar som styrs direkt från hjärnan [sannolikt med en liten militär bypassventil för säkerhets skull – det kan ju vara taktiskt att låta just avtryckarfingret vara fjärsstyrt]).
Innovation bor i de flesta. Och de som lever av dess flöde, dess gravitationsfält, mår inte särskilt bra om de inte får klura och hitta på. Genialt av de som håller i trådarna att mot en fasad av utstuderad uppgivenhet och innovationslöshet i sammhället i stort fånga upp dessa tänkare och skörda deras intuitiva arbete. Genialt.
Men tänk på det nästa gång du läser om något bilföretag som säger sig experimentera med den senaste, superavancerade, varianten av batteriteknik, bygger miljöbilar, eller när du ser en ny och banbrytande smartphone. Tänk på vad verklig utveckling är och vad som lanseras via det patetiska skådespel som kallas konsumentapplikationer. Stenåldersteknik byggd för att gå sönder och bibehålla illusionen om att tekniken inte utvecklas – bara dess applikation. Verklig innovation är inte till för gemene man, bara för de som tycker sig ska hålla ordning på förskocken och som anser sig äga oss. Tänk på det.
Så vad har Darpa på sin meritlista. Ja, eftersom du läser min blogg via Internet så lämpar sig väl det paketväxlande informationsnätet ARPANET väl som exempel. Mönstret till dagens Internet och dess synnerligen redundanta och stryktåliga arkitektur kommer ur Darpa – som då hette Arpa. Legenden säger att det var ett gäng Arparianer som bodde på Hawaii och körde hårt med LSD.
Darpa bland annat konstruerat en mycket stryktålig robothund.
Inte skälla.
Darpa har också begåvat oss med konstgjorda små insekter med förmågan att smyga sig in nästan var som helst för att till exempel avlyssna eller väcka något tilltänkt förhörsoffer. Givetvis finns där fredliga applikationer också… Eh. Kommer bara inte på någon för tillfället. Förslag? Egyptens tusen miljoner gräshoppor – en av de bibliska plågorna – kanske kan vi återskapa scenariet och ge turisterna en verklig upplevelse?
Det är bara en fluga…
Darpa kör nu ett projekt som kallas SMISC. Social Medias in Strategic Communications. Knyter ihop säcken, så att säga, kring det Internet man lagt grunden för. Ett intressant modus operandi på tillämpningsfronten. Först ger man världen Internet, sedan ger man dem Smisk. Från darpa.mil:s projektsida:
To accomplish this, SMISC will focus research on linguistic cues, patterns of information flow and detection of sentiment or opinion in information generated and spread through social media. Researchers will also attempt to track ideas and concepts to analyze patterns and cultural narratives. If successful, they should be able to model emergent communities and analyze narratives and their participants, as well as characterize generation of automated content, such as by bots, in social media and crowd sourcing.Nyckeln till varför företag som samlat mycket data om folks vanor och ovanor är de högst värderade teknikföretagen.
Vilken tekniknörds pojkdröm ryms inte inom Darpas väggar? Jag skulle kunnat offra en arm för att få jobba med den typ av teknik dessa gossar går jobba med – i alla fall fram till 25-årsåldern (ingen större förlust, Darpa forskar på protesarmar som styrs direkt från hjärnan [sannolikt med en liten militär bypassventil för säkerhets skull – det kan ju vara taktiskt att låta just avtryckarfingret vara fjärsstyrt]).
Innovation bor i de flesta. Och de som lever av dess flöde, dess gravitationsfält, mår inte särskilt bra om de inte får klura och hitta på. Genialt av de som håller i trådarna att mot en fasad av utstuderad uppgivenhet och innovationslöshet i sammhället i stort fånga upp dessa tänkare och skörda deras intuitiva arbete. Genialt.
Men tänk på det nästa gång du läser om något bilföretag som säger sig experimentera med den senaste, superavancerade, varianten av batteriteknik, bygger miljöbilar, eller när du ser en ny och banbrytande smartphone. Tänk på vad verklig utveckling är och vad som lanseras via det patetiska skådespel som kallas konsumentapplikationer. Stenåldersteknik byggd för att gå sönder och bibehålla illusionen om att tekniken inte utvecklas – bara dess applikation. Verklig innovation är inte till för gemene man, bara för de som tycker sig ska hålla ordning på förskocken och som anser sig äga oss. Tänk på det.
onsdag 8 februari 2012
TV-tugg
Det tog trettiosju år. Sedan fastande jag i en TV-serie som vuxen (Knight Rider och En röst i natten var klara favoriter under uppväxten). Att det tog så lång tid har kanske många förklaringar. För det första har jag aldrig tyckt om TV – en instinktiv aversion utan egentlig saklig grund. Men för första gången har jag sett något som jag tyckt varit bra – instinktivt och utan egentlig saklig grund.
Det är serien Lost, av vilken min fru inköpt ett stort antal boxar att inmundiga vid sänggåendet eller strax innan. Bra skit – verkligen (åtminstone i skrivande stund mot mitten av säsong två). Varför? Jo – eftersom invävt i denna produktion finns livsvisdom att avkoda. Fyndigt sammanvävd med de gängse mediakomponenterna. Att passera mer eller mindre obemärkt in i tittaren.
Just på det där bländande imponerande sättet – att placera tankar. Att rigga kommande insikter. Att bygga upp icke insedd förståelse för saker på insidan av en annan människa. Att omedvetet rusta någon. Precis som det ju alltid görs på det motsatta sättet där vi mer eller mindre konstant skräms upp för något. Precis på det sättet har någon beslutat informera.
Det kan ju vara min högst personliga övertygelse som driver mig att se sådant ingen annan ser. Att känna igen sådant som kanske inte ens finns, vad vet jag, men för mig blir det absolut tydligt vad som försiggår. Jag tänker inte referera till vad serien är och vad den går ut på. Finns gott om avsnitt på youtube för den som vill kika. Finns säkerligen tonvis med referat också.
Men med analogin att den ö dit de planbrutna anländer är livet här på jorden så blir likheterna och de bakomliggande insikterna nästan skrattretande. Serien sätter livets synkronicitet på kartan. Visar att saker sällan sker av en slump. Låter tittaren bekanta sig med fenomenet. Smaka på livets essens, kanske man kan säga.
Beroende på hur man vill se det kan man betrakta det som ett försök att ”fantastifiera” synchronisiteten. Kanske vill produktionen förminska tittaren och få den att känna ”åh, det där var ju nästan som på TV, men inte lika fantastiskt – jag tror inte det var så viktigt” inför upplevelser av synkronicitet i det egna livet. Så kanske tanken kan ha varit någonstans. Men jag tror inte det fungerar i det långa loppet.
Viktigast so far och sannolikt själva huvudpoängen är detta med tankens kraft. Det mörka molnet – öns hemliga vapen som far omkring och gör skada när konflikter uppstår i djungeln – det är en ren reflektion av tanken. Det är en så snyggt utförd analogi kring hur negativa tankar förmörkar våra sinnen och därigenom våra liv. Molnets reaktion på individens övertygelse likaså.
The Dharma Initiatives dator som ska matas med siffror var 108:e minut är nästan skrattretande i sin parodiska liknelse med alla de huvudlösa arbetsuppgifter som mänskligheten förses med på sin vandring genom livet. Tidigare fritänkande och ledande John, till exempel, som blir vettskrämd inför vad som händer om man inte knappar in siffrorna. Han förfaller intellektuellt och spirituellt eftersom han i sitt sinne blir inrutad av rutinen att knappa in siffrorna. Hypnotiserad av ett konstruerat mönster utan annan mening än att hålla någon i schack. Läckert.
Så har vi ”de politiskt korrekta”. Läkaren Jack som slåss med sig själv men som projicerar sina issues på sin omgivning. Hur detta beteende föder konflikter och manar till sammandrabbningar av helt onödig art. Läckert – återigen – att få se hur skaparen av denna serie låter gestalterna falla från sina stereotyper. Lämna den enkelpräglade positionen ”smart”, ”hjälte”, ”bad guy” och resa genom erfarenheter som riktiga människor gör.
Det här var kanske ett inlägg lite olika andra å denna mentala avstjälpningsplats. Men om det finns någon som kikat på Lost och som inte sett de analogier jag sett så kanske det ändå fanns en anledning. Där bor detaljer också. Många iakttagelser som kodats in i avsnitten. Kring världen och dess konstruktion. Jag skulle tro att det gjort högst medvetet. Läckert igen.
Det kan ju vara så att jag sett alldeles för lite på TV, också. Jag vet ju att mänsklighetens mening tar sig sina möjligheter att sippra fram där den kan, helt oavsett om upphovsmannen i fråga är medveten om det eller inte. Men det är en helt annan historia.
Det är serien Lost, av vilken min fru inköpt ett stort antal boxar att inmundiga vid sänggåendet eller strax innan. Bra skit – verkligen (åtminstone i skrivande stund mot mitten av säsong två). Varför? Jo – eftersom invävt i denna produktion finns livsvisdom att avkoda. Fyndigt sammanvävd med de gängse mediakomponenterna. Att passera mer eller mindre obemärkt in i tittaren.
Just på det där bländande imponerande sättet – att placera tankar. Att rigga kommande insikter. Att bygga upp icke insedd förståelse för saker på insidan av en annan människa. Att omedvetet rusta någon. Precis som det ju alltid görs på det motsatta sättet där vi mer eller mindre konstant skräms upp för något. Precis på det sättet har någon beslutat informera.
Det kan ju vara min högst personliga övertygelse som driver mig att se sådant ingen annan ser. Att känna igen sådant som kanske inte ens finns, vad vet jag, men för mig blir det absolut tydligt vad som försiggår. Jag tänker inte referera till vad serien är och vad den går ut på. Finns gott om avsnitt på youtube för den som vill kika. Finns säkerligen tonvis med referat också.
Men med analogin att den ö dit de planbrutna anländer är livet här på jorden så blir likheterna och de bakomliggande insikterna nästan skrattretande. Serien sätter livets synkronicitet på kartan. Visar att saker sällan sker av en slump. Låter tittaren bekanta sig med fenomenet. Smaka på livets essens, kanske man kan säga.
Beroende på hur man vill se det kan man betrakta det som ett försök att ”fantastifiera” synchronisiteten. Kanske vill produktionen förminska tittaren och få den att känna ”åh, det där var ju nästan som på TV, men inte lika fantastiskt – jag tror inte det var så viktigt” inför upplevelser av synkronicitet i det egna livet. Så kanske tanken kan ha varit någonstans. Men jag tror inte det fungerar i det långa loppet.
Viktigast so far och sannolikt själva huvudpoängen är detta med tankens kraft. Det mörka molnet – öns hemliga vapen som far omkring och gör skada när konflikter uppstår i djungeln – det är en ren reflektion av tanken. Det är en så snyggt utförd analogi kring hur negativa tankar förmörkar våra sinnen och därigenom våra liv. Molnets reaktion på individens övertygelse likaså.
The Dharma Initiatives dator som ska matas med siffror var 108:e minut är nästan skrattretande i sin parodiska liknelse med alla de huvudlösa arbetsuppgifter som mänskligheten förses med på sin vandring genom livet. Tidigare fritänkande och ledande John, till exempel, som blir vettskrämd inför vad som händer om man inte knappar in siffrorna. Han förfaller intellektuellt och spirituellt eftersom han i sitt sinne blir inrutad av rutinen att knappa in siffrorna. Hypnotiserad av ett konstruerat mönster utan annan mening än att hålla någon i schack. Läckert.
Så har vi ”de politiskt korrekta”. Läkaren Jack som slåss med sig själv men som projicerar sina issues på sin omgivning. Hur detta beteende föder konflikter och manar till sammandrabbningar av helt onödig art. Läckert – återigen – att få se hur skaparen av denna serie låter gestalterna falla från sina stereotyper. Lämna den enkelpräglade positionen ”smart”, ”hjälte”, ”bad guy” och resa genom erfarenheter som riktiga människor gör.
Det här var kanske ett inlägg lite olika andra å denna mentala avstjälpningsplats. Men om det finns någon som kikat på Lost och som inte sett de analogier jag sett så kanske det ändå fanns en anledning. Där bor detaljer också. Många iakttagelser som kodats in i avsnitten. Kring världen och dess konstruktion. Jag skulle tro att det gjort högst medvetet. Läckert igen.
Det kan ju vara så att jag sett alldeles för lite på TV, också. Jag vet ju att mänsklighetens mening tar sig sina möjligheter att sippra fram där den kan, helt oavsett om upphovsmannen i fråga är medveten om det eller inte. Men det är en helt annan historia.
torsdag 26 januari 2012
Om byggande, fixa idéer, TV, livet och coola människor
Alla människor har saker de fastnar för. En del blir uppslukade av sin frimärkssamling, andra av TV-spel, musik, porrsurfande, motorfordon eller broderi. Olika. Rent fysikaliskt har vi nog alla en benägenhet att fastna. En neurolog vars namn jag inte glömt förklarade det ytterst pedagogiskt. Han sa att det handlade om dopaminer.
Dopaminernas utsöndring kan kopplas till nästan vad som helst i våra sinnen. Vanligtvis blir det starka intryck som shopping, alkoholintag, droganvändning, sex eller våld men det kan precis lika gärna bli något mer vardagligt som att virka grytlappar eller samla mjölkkartonger för återvinning. Vi människor kan fastna för precis vad som helst. Vi är maniska av naturen.
Jag vet i alla händelser vad det är som har mig i sitt grepp. Det är inte motorfordon. Jo, jag vet att jag har skaffat mig alldeles för många och att jag sent omsider gjort upp med min moppelösa uppväxt. Det är inte heller shopping tror jag. Mitt tidigare liv har fått mig att alltför tydligt se vad shoppingkulten gör med den aldrig tillfredsställde handlaren.
TV-spel eller låt oss säga ordspel i en eller annan surfplatta kan fånga mig en stund, men så klingar det av. Jag har aldrig intresserat mig tillräckligt för att vinna, tror jag. All form av sport faller av mig mer eller mindre omgående och kanske är det orsaken – väl ackompanjerat av en ostyrig kropp och i perioder obefintlig motorik. Jag är i fullkomlig avsaknad av vad man brukar kalla för vinnarskalle. På gott och ont.
Man kan nog säga att jag är lite av en sexmissbrukare. En läggning jag lyckligtvis delar med min hustru och som jag i hennes sällskap har lyckats göra till något annat. Tagit det bortom missbruk, så att säga. Utan att gå in på detaljer står det emellertid klart att detta område är av starkt personlighetsdanande karaktär. Men om detta skrivs det annorstädes.
Vad jag nästan alltid fastnar i är byggande. Jag är byggberoende. Jag har starka byggmaterialsfetischer och går lätt igång på en trave golvspånskivor (helst 60x180, byggbranschens gåva till mänskligheten). Isolering, gärna kliande och ohälsosam sådan, samt reglar. Jo, jag är byggmaterialnarkoman. Och jag vill bygga på mitt eget sätt. Finna lösningarna allteftersom och inte följa normer eller standarder.
Samma sak – fast i perioder värre – är det med programmering. Jag har programmerat sedan jag var i tolvårsåldern och kan fortfarande till min förvåning låta kodvågorna spola genom huvudet. Det är inte bara koden utan vad de kan användas till. Kanske mest det. Jag ser när jag vrider på den lilla snutten hur dess sammanhang exploderar i användarens darrande händer.
Innan det blev programmering respektive byggande så var det LEGO för hela slanten. Jag knarkade lego som liten. Jag vaknade, tänkte, åt och sov lego. Byggnader, fordon – allt fyrkantigt och konstruerat. Gubbarna glömde jag helt. Det var fullt fokus på tekniken och det ingenjörsmässiga.
Det var inte förrän långt senare – en god bit ut i yrkeslivet – som människorna kom in i bilden. Den konstruerande bilden, alltså. När jag efter en dans på långa rader av bananskal hamnat i den nya och nästan oskrivna elektroniska utbildningsbranschen stod det klart att programmen jag skrev hade användare. Användare som använde programmen eftersom de ville (eller snarare kanske av sin arbetsgivare anmodats att) lära sig något.
Det blev plötsligt intressant att skapa saker som hade effekt inuti användaren. Skrivandet som ju alltid hade funnits där fick samtidigt en ny dimension. Tidigare hade jag skrivit nästan uteslutande för egen del. Nu insåg jag att om jag rullade orden till bollar och lockade läsarna att äta dem så kunde de – väl inmundigade – påverka från insidan. Som att stoppa en sockerbit i nystekta köttbullar, ungefär. Inte särskilt smarrigt nödvändigtvis men helt klart något som får användaren att haja till.
Den här tankebanan lider mot sitt slut. Jag har inte nödvändigtvis någon lämplig slutkläm på lager. Ingen mer allmänmänsklig observation utan får nog konkludera att detta inlägg arkiveras under ”självkännedom”. Om en sådan märkning nu verkligen äger något som helst existensberättigande. Det förefaller ju annars som att man i takt med att man begriper saker också kommer till insikt om vilken enorm massa saker det är man inte begriper. Men samtidigt finns den där känslan där. Den av att något enhetligt stämmer långt borta i extrapolationerna. Att det finns en enkel, greppbar sanning vid alla de för vinden strödda indikationerna och observationerna.
Jag lyssnar på relativt mycket musik. Jag upptäcker texterna om och om igen. De säger mig helt andra saker nu än när jag först hörde låtarna. De innehåller budskap jag aldrig väntat mig. Mening och djup jag inte förut anat kunde uttryckas. Varför talar de till mig på det sättet? Är det för att jag öppnat en lucka till en annan nivå någonstans? För visst bor det flera nivåer av kommunikation i varje mänskligt uttryck och intryck.
Nu senast är det TV-serien Lost som gör intryck. Jag har aldrig varit någon stor TV-tittare. Tvärtom, snarare. Men eftersom min fru har vanan att somna bäst i TV:ns stilla invaggande så brukar vi se någon form av gåochläggasigserie. Gärna långkörare med säsong efter säsong av sömnvänliga evighetshandligar. Lost var en direkt besvikelse på den punkten. Serien är – i alla fall i dess upptakt – en perfekt analogi över livet.
47 människor överlever en spektakulär flygkrasch. De landar på en öde ö (tror de) och konfronteras med varandra men främst med sig själva. De ställs inför alla de vägskäl människan ställs för inför genom livet. Det står klart att syftet med att de hamnat på ön är att de ska växa som människor. Att de måste lära sig att gå vidare från de issues som har dem i sitt grepp och att de inte kan fungera förrän de själva – var och en – är hela människor.
Serien visar på en fantastisk insiktsfullhet kring vad livet är. Inkodat i ett format som passerat mediajättarnas kommersiellt konforma människodaningsprincip. Antingen så har de som släppt denna serie genom filtren inte begripit vad den säger – eller så lever de på hoppet att ingen ska begripa det.
Insiksfullt om livet är bara förnamnet.
Så ser det ut lite var stans. I hela vår tillsynes så produktifierade kultur där rättigheter ägs och inpiskas via mammons förlängda armar och via IPRED och andra huvudvärksframkallande legala entiteter. Man tror inte att det är sant, men ändå finns det där i botten på det mesta. Djupet. Mänsklighetens inneboende symfoni av insikt. För alla att snappa upp, finna sin resonans till och låta hjälpa den egna själen att perspirera i en värld skapad med de bästa av föresatser att utmana det obevekliga hos de hårdaste av de hårdaste. Vi. Människorna. Här. Coolare finns inte.
Dopaminernas utsöndring kan kopplas till nästan vad som helst i våra sinnen. Vanligtvis blir det starka intryck som shopping, alkoholintag, droganvändning, sex eller våld men det kan precis lika gärna bli något mer vardagligt som att virka grytlappar eller samla mjölkkartonger för återvinning. Vi människor kan fastna för precis vad som helst. Vi är maniska av naturen.
Jag vet i alla händelser vad det är som har mig i sitt grepp. Det är inte motorfordon. Jo, jag vet att jag har skaffat mig alldeles för många och att jag sent omsider gjort upp med min moppelösa uppväxt. Det är inte heller shopping tror jag. Mitt tidigare liv har fått mig att alltför tydligt se vad shoppingkulten gör med den aldrig tillfredsställde handlaren.
TV-spel eller låt oss säga ordspel i en eller annan surfplatta kan fånga mig en stund, men så klingar det av. Jag har aldrig intresserat mig tillräckligt för att vinna, tror jag. All form av sport faller av mig mer eller mindre omgående och kanske är det orsaken – väl ackompanjerat av en ostyrig kropp och i perioder obefintlig motorik. Jag är i fullkomlig avsaknad av vad man brukar kalla för vinnarskalle. På gott och ont.
Man kan nog säga att jag är lite av en sexmissbrukare. En läggning jag lyckligtvis delar med min hustru och som jag i hennes sällskap har lyckats göra till något annat. Tagit det bortom missbruk, så att säga. Utan att gå in på detaljer står det emellertid klart att detta område är av starkt personlighetsdanande karaktär. Men om detta skrivs det annorstädes.
Vad jag nästan alltid fastnar i är byggande. Jag är byggberoende. Jag har starka byggmaterialsfetischer och går lätt igång på en trave golvspånskivor (helst 60x180, byggbranschens gåva till mänskligheten). Isolering, gärna kliande och ohälsosam sådan, samt reglar. Jo, jag är byggmaterialnarkoman. Och jag vill bygga på mitt eget sätt. Finna lösningarna allteftersom och inte följa normer eller standarder.
Samma sak – fast i perioder värre – är det med programmering. Jag har programmerat sedan jag var i tolvårsåldern och kan fortfarande till min förvåning låta kodvågorna spola genom huvudet. Det är inte bara koden utan vad de kan användas till. Kanske mest det. Jag ser när jag vrider på den lilla snutten hur dess sammanhang exploderar i användarens darrande händer.
Innan det blev programmering respektive byggande så var det LEGO för hela slanten. Jag knarkade lego som liten. Jag vaknade, tänkte, åt och sov lego. Byggnader, fordon – allt fyrkantigt och konstruerat. Gubbarna glömde jag helt. Det var fullt fokus på tekniken och det ingenjörsmässiga.
Det var inte förrän långt senare – en god bit ut i yrkeslivet – som människorna kom in i bilden. Den konstruerande bilden, alltså. När jag efter en dans på långa rader av bananskal hamnat i den nya och nästan oskrivna elektroniska utbildningsbranschen stod det klart att programmen jag skrev hade användare. Användare som använde programmen eftersom de ville (eller snarare kanske av sin arbetsgivare anmodats att) lära sig något.
Det blev plötsligt intressant att skapa saker som hade effekt inuti användaren. Skrivandet som ju alltid hade funnits där fick samtidigt en ny dimension. Tidigare hade jag skrivit nästan uteslutande för egen del. Nu insåg jag att om jag rullade orden till bollar och lockade läsarna att äta dem så kunde de – väl inmundigade – påverka från insidan. Som att stoppa en sockerbit i nystekta köttbullar, ungefär. Inte särskilt smarrigt nödvändigtvis men helt klart något som får användaren att haja till.
Den här tankebanan lider mot sitt slut. Jag har inte nödvändigtvis någon lämplig slutkläm på lager. Ingen mer allmänmänsklig observation utan får nog konkludera att detta inlägg arkiveras under ”självkännedom”. Om en sådan märkning nu verkligen äger något som helst existensberättigande. Det förefaller ju annars som att man i takt med att man begriper saker också kommer till insikt om vilken enorm massa saker det är man inte begriper. Men samtidigt finns den där känslan där. Den av att något enhetligt stämmer långt borta i extrapolationerna. Att det finns en enkel, greppbar sanning vid alla de för vinden strödda indikationerna och observationerna.
Jag lyssnar på relativt mycket musik. Jag upptäcker texterna om och om igen. De säger mig helt andra saker nu än när jag först hörde låtarna. De innehåller budskap jag aldrig väntat mig. Mening och djup jag inte förut anat kunde uttryckas. Varför talar de till mig på det sättet? Är det för att jag öppnat en lucka till en annan nivå någonstans? För visst bor det flera nivåer av kommunikation i varje mänskligt uttryck och intryck.
Nu senast är det TV-serien Lost som gör intryck. Jag har aldrig varit någon stor TV-tittare. Tvärtom, snarare. Men eftersom min fru har vanan att somna bäst i TV:ns stilla invaggande så brukar vi se någon form av gåochläggasigserie. Gärna långkörare med säsong efter säsong av sömnvänliga evighetshandligar. Lost var en direkt besvikelse på den punkten. Serien är – i alla fall i dess upptakt – en perfekt analogi över livet.
47 människor överlever en spektakulär flygkrasch. De landar på en öde ö (tror de) och konfronteras med varandra men främst med sig själva. De ställs inför alla de vägskäl människan ställs för inför genom livet. Det står klart att syftet med att de hamnat på ön är att de ska växa som människor. Att de måste lära sig att gå vidare från de issues som har dem i sitt grepp och att de inte kan fungera förrän de själva – var och en – är hela människor.
Serien visar på en fantastisk insiktsfullhet kring vad livet är. Inkodat i ett format som passerat mediajättarnas kommersiellt konforma människodaningsprincip. Antingen så har de som släppt denna serie genom filtren inte begripit vad den säger – eller så lever de på hoppet att ingen ska begripa det.
Insiksfullt om livet är bara förnamnet.
Så ser det ut lite var stans. I hela vår tillsynes så produktifierade kultur där rättigheter ägs och inpiskas via mammons förlängda armar och via IPRED och andra huvudvärksframkallande legala entiteter. Man tror inte att det är sant, men ändå finns det där i botten på det mesta. Djupet. Mänsklighetens inneboende symfoni av insikt. För alla att snappa upp, finna sin resonans till och låta hjälpa den egna själen att perspirera i en värld skapad med de bästa av föresatser att utmana det obevekliga hos de hårdaste av de hårdaste. Vi. Människorna. Här. Coolare finns inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
