Tack!

Hemma i skogen luktar det underbart. Solen försvinner bak träden på en helt annan plats än mitt i sommaren men den värmde gott innan den drog sig ner och fortsatte över atlanten där borta. Fåren smaskar på gräsmattan och hästarna lufsar runt och äter hö i hagen. Jag har satt i mig nästan ett halvt kilo nötkött och barnet har borstat tänderna utan invändning och krupit upp i sin säng efter höstterminens första skoldag.

"Välkommen till verkligheten". Så var det någon som skrev. Jag tror att vederbörande tänkte på det faktum att jag föreföll vara på jobbet, incheckad efter att ha lämnat barn på skola och nu förväntades köra de tjugo veckorna fram till nästa arbetslediga punkt i ett enda karriärsryck.

Men hur kul det än är att jobba och hur roligt jag än tycker att det är med alla de projekt och uppblossande verksamheter som nu växer till sig i det yrkesmässiga skapandets nya högkvarter på Svarvargatan så är det inte särskilt verkligt. Det handlar om att skapa logiska lösningar med visst mått av kreativitet. Det handlar om att bygga system och budskap och att sälja dem på en rätt igenom konstruerad marknad.

Hade det inte varit för människorna så hade det varit artificiellt alltihopa. Men tack och lov är det människor och deras högst uppriktiga skaparkraft och närvaro som valt att spela det där spelet som kallas jobb. Det är den verkliga biten, så att säga. Men min verklighet bor likväl huvudsakligen här ute i skogen.

(Ibland blir jag så lycklig av livet att jag tappar fotfästet. Jag liksom upplöser tanken på de mest elementära saker som gravitation eller tid och ser allt som möjligt i det givna ögonblicket. Men gravitation och tid finns ju och om jag blir otålig så blir de väldigt stora föremål för frustration. Men om jag låter dem finnas och accepterar dessa förutsättningar finns det å andra sidan ingen gräns på vad som kan uträttas.)

För efter att ha bråkat lite med sorgen och låtit den komma fram lite så känner jag mig väldigt befriad. Visst, dess yttringar kommer att komma tillbaka och härja – mitt komihågsnöre sitter där och är menat att påminna mig om att låta det komma fram direkt nästa gång istället för att skicka det på avvägar som ett feladresserat brev på posten.

Jag är så ohyggligt tacksam för allt jag får uppleva. För kreativiteten, vännerna, idéerna, tonerna och bilderna. Men mest av allt för kärleken. Hennes villkorslösa kärlek som gör mitt liv till ett paradis. Som gör varje dag till en underbar dröm här i skogen eller vart det nu är vi befinner oss. Och hans kärlek – Den Lilles. Vad jag älskar den där ungen. Bortom all begriplighet det också. Sådetså.

Tack, var det. Ljuvliga liv. Och kram på er, allihop (hårdrockigt slut, inte sant)!

Förverkligande

Fick några ord i huvudet igår. En fiktiv konversation med okänd samtalspart:

”Vad hindrar dig från att förverkliga dina drömmar?”

”Pengar”

”Se där, nu vet du varför det finns pengar!”

Det var rätt underhållande. Så började on-idle-tankarna att klura på vad förverkligande är för något. Jag börjar ju förstå lite hur det fungerar det här vi kallar verklighet. Att det blir som man skapar bara man har insikt att begripa hur skapandet fungerar. Vilket även det, logiskt nog, är föremål för skapande. Tålmodigt sådant, vanligtvis.

Nyckeln finns ju inte sällan i orden. Förverkligande. För-verkligande. Voila!

Där har vi ju egentligen alla svaren på en och samma gång. Att förverkliga sina drömmar är att göra dem verkliga innan de är det. Att skriva livets specifikation. Att tala om för verkligheten innan den blir verklig hur den ska se ut. Är inte det skapande så äter jag upp ett av Lords hästtäcken (ett trasigt ett).

Det är därför man slåss om att få in tankar i andra människors sinnen. Det är därför det finns institutioner för programmering – media, till exempel. För att man vill styra vilken verklighet människan ska för-verkliga, det vill säga bygga.

Det är inte någon som helst skillnad att vara t.ex. slav i ett eventuellt forntida Egypten och släpa runt på stenblock (eller hur det nu gick till) visavi att läsa SvD och bidra med sin mentala kapacitet att underbygga ett svenskt medlemskap i Nato. Exakt samma sak – någon säger åt slaven vad den ska göra och den gör det.

Det är därför det har behövts en så stor apparat för att bygga den nya världsordningen. Ett stort system att kontrollera den mänskliga tanken. Inte för sakens egen skull utan eftersom den mänskliga tanken har den lilla egenheten att den skapar. Den mänskliga tanken är som en 3D-skrivare, den för-verkligar allt den tänker på. Den är som en skrivare i framtiden och det är ju inte förrän vi begriper just den saken som vi kan njuta frukterna av våra begåvningar.

Klart det är svårt – det är svårt som fan. Inte att tänka på vad man vill förverkliga utan att tro på att det kommer att bli så. Att lägga tvivlen åt sidan och att våga se det som möjligt, där har vi den ultimata utmaningen och hade vi inte haft det problemet så hade vi inte varit här. VI är här för att lära oss skapa. Sådetså!


Tillägg: om man inte vill bli använd som produktionsapparat kan man göra så här. Rätt genialiskt enkelt, faktisk.

"I cover up my ears like a kid". Själslig suveränitet förtjänar att försvaras även om man riskerar se lite fånig ut en stund. Smickrande för mänskligheten att denna är en listetta.

Ooooch - andas.

Dagen blev som ett enda långt utdraget andetag. Med tanke på tags betydelse på tyska blev ju det där ganska kul egentligen. En inandning som räckte hela förmiddagen och en utandning som spritt den varma luften under förhållandevis fåordig närvaro under eftermiddagen. Det rullar alldeles av sig själv, det mesta. Eller – inte av sig själv – men inte genom min försorg. Yrvaket känner jag hur det händer och hur jag njuter av att låta det hända utan att söka delta mer än just för den sensationen.

Balansen har varit min stora utmaning den här vintern och våren. Det började med att jag fann den. Stående i vatten en stekhet Samui-eftermiddag fann jag den och tog den med mig. Den gjorde mig sjuk, paradoxalt nog. Tvingade mig att möta mina behov av att vara överallt samtidigt, tvingade mig att svettas ut extraktet av mitt bekräftelsebehov och dess konsekvenser.

Skeendena slutade inte röra sig för det. Tvärtom – allt var redan i obeveklig rörelse. Jag fick lära mig att jag bara kan ha balansen om jag låter den vara. Så fort jag börjar söka den försvinner den. Logiskt och på sitt sätt hänsynstagande. Jag menar – hur kan balansen hjälpa mig att söka efter den? Genom att försvinna, givetvis. Annars blir det ju inte fråga om något sökande.

Om jag hade vetat hade det aldrig varit möjligt. Om jag vetat hur mycket kraft och tid det skulle ta. Om jag vetat hur ohyggligt fort det skulle kunna gå. Om jag anat att de motstånd och den frustration jag mött inte var annat än hinder lagda för att pröva min övertygelse. Nu vet jag, emellertid. Vilket förändrar perspektivet och katalyserar kommande utmaningars förslagenhet.

Verkligheten.

Det är fullt möjligt att den inte är verklig. Likväl är den djupt och sanslöst berörande. Precis som spelvärlden fångar den spelade med sensationer som inte är möjliga i den omkringliggande verkligheten så implicerar livet som sådant och den verklighet den utspelar sig i något så vackert, kittlande och ljuvligt att dess ursprung inte ens kunnat föreställa sig det.

Det är där vi har den skapande naturen. Att kunna skapa – att kunna ge upphov till något som inte finns i verkligheten. Däri bor skillnaden mot modifierandet. Jag tror att alla människor är kapabla till såväl modifikation som skapande, men att vi föds med myten om att skapandet är omöjligt och drillas i olika former av modifikation så att vi helt sonika tappar tron till skapandet. Och då blir det ju – från den på så sätt modifierade verkligheten utan skapande – mycket riktigt omöjligt också.

Skapande är något helt annat. Det är att dra upp något som aldrig fanns rätt upp ur den logiskt tillplattade asfalten och låta det resa sig mot himlen, till exempel. Sådetså. Fler och fler visar för sig själva att de kan det och det går verkligen undan. Läckert.

Och andas. Långa mjuka dyningar i kvällssol som glittrar mjukt när inspirationens vindar gått och lagt sig och kraften i vad de givit upphov till ansamlat energi för att överleva natten. Mörkret omfamnar och ger perspektiv bortom det synliga. Mörkret öppnar upp för det inre. Den taktfasta pulsen och den otänkande närvaron. Om än bara för en dag eller två så är det vansinnigt njutbart.

Skapa och ändra

Tanken kring skapandet och ändrandet är inne på tredje dygnet. Underbart med en tanke så förmår förklara så mycket. Den skapande skaran som en fabrik av anonymt råmaterial, egentligen. Att manipuleras till oigenkännlighet. Till manipulerarnas egennytta. Helt på tvärs mot skaparnas i vad de skapat inneboende intentioner.

Klart det gör ont. Klart materian är sorgsen och otillräcklig. Vad som skapats av oss har av dem förvandlats till saker som ska hålla oss upptagna. Utmaningen blir alltså att skapa på ett sätt som gör manipulationen så svår att den uteblir. Och att låta skapandet ske inför öppen ridå, förstås. Det om något gör det svårare att manipulera i efterhand.

Ytterligare en dimension i varför det ser ut som det gör i t.ex. näringslivet har fått sin förklaring. Som jag undrat. Samtidigt står även syftet med kapandet av skapandet klar. Vi får alltså lära oss att skapa på ett sätt som omöjliggör manipulation. Det är alltså därför vi är här. Hemskt trevligt.

Former av kreativitet

Kreativitet som skapande – absolut och förbehållslöst skapande. Benägenheten att inte bara kunna utan också vilja börja från ett helt blankt, vitt, nytt papper. Att skiljas från ändrandet av befintligt. Att måsta finna referenser, stödpunkter och att kräva att de saker man vill skapa kan skapas av sådant som redan finns.

Det kanske inte är för att hämma som vi har den akademiska metoden och kravet på att styrka de infall våra genier ger oss; det kanske är eftersom de som skapat (eller kanske snarare transmuterat) dessa institutioner inte vet vad skapande egentligen är utan på grund av sin egen natur byggt in sina egna begränsningar i det de stadfäst...

Har inte sett det som väsensskilt förut – dessa bägge former av skapande, eller kanske snarare – detta skapande respektive transmuterande. Den ena grenen är superb på att skapa – helt ur tomma intet om så krävs. Den andra kan inte skapa men är oslagbar på transmutation. Alltså sätter den sistnämnda varianten den förra i arbete för att få råmaterial att transmutera till det man vill ha.

Värden förklarar sig undan för undan. Och jag begriper därigenom mig själv. Utmärkt.

Spot on!

"Funny how Easy it Is, but That’s It. When We Imagine Constant Fear and Doubt for the Future, We Create Constant Fear and Doubt."

Sakari Lehtonen beskriver det jag tänker och vill förmedla på pricken. Exakt på pricken, för att vara exakt. Om jag får komma med en ödmjuk uppmaning så skulle det vara att läsa hans inlägg. Det är inte alls långt. Finns här.


En av Sakaris bilder. Han har byggt en alldeles enastående webb-baserad geometrigenerator. Härligt att det finns folk som gör något vettigt!

Om nuet och skapande

Att leva i nuet är tvivelsutan det bästa sättet att ge livet mening och innehåll eftersom det utgår ifrån det som faktiskt är och händer istället för vad som hänt eller eventuellt kommer att hända. Att leva i nuet är vid första anblicken att njuta, att ”suga i sig” av vad som är och inte planera inför framtiden eller älta vad som varit. Eller mer handfast – att inte oroa sig för vad som händer imorgon och inte gräma sig för vad som hände igår. Så längt så bra.

"Eckhart Tolle skriver i sin bok “The Power of Now” hur vi lever med en sinnessjukdom. Vilket vi gör, många är inte medvetna om att de är, och genom att bara vara kan de leva ett riktigt bra liv som många går miste om. Istället för att vara medvetna nu i ögonblicket är de flesta omedvetna om ögonblicket. De tänker på dåtiden eller framtiden eller så oroar de sig för något. Tankar springer iväg. Men vi är inte våra tankar – vi är. Sen kan vi ju bolla idéer med tanken, eller fundera över något att göra, men vi är inte tanken och många styrs av tanken. Många går på autopilot större delen av sitt liv."
Från Seilon - synkronicitet

Den uppenbara konsekvensen av att leva i nuet är emellertid att långsiktigheten får stryka på foten. Man lägger inte längre ett schema. Lever man här och nu så lever man också med insikten att allt kan ändras fundamentalt precis här och nu. Och med den insikten kommer skuggan av en meningslöshet. Meningslösheten att göra något för en bättre morgondag när allt som finns är nu.

Och skapandet - att göra saker som tar längre tid än ett nu – som inte kan färdigställas inom loppet av samma impuls som idén uppkom – vad händer med det? Och varför reser sig tankarna på ett lite större skapande ur det behagliga nuet. Fel – inte tankarna. Idéerna. Det är idéerna det handlar om. Skapandets idéer. Infall. Födda ur det halvsovande intuitiva på gränsen mellan känsla och tanke. Kanske burna över bryggan från det högre till vår nuvarande illusion av en anledning.

Det bor ju något hisnande underbart i skapandet, såväl det rent imaginära fantiserandet som konstruerandet och det fysiska byggandet. Att fantisera, att tänka sig hur man vill ha det – må det vara hela världens framtid eller en vacker balkonglåda – spelar ingen roll. Här finns något mycket njutningsfullt som med avstamp i nuets oändlighet ändå gör anspråk på framtiden. Ett skapande i stort och smått.

Att fullfölja sin fastlagda plan genom att för en tid införliva sig under sin tankes struktur för att nå ett visst mål är ett intressant experiment. Ett experiment inte olikt det som hela den så kallade civiliserade mänskligheten varje vardag väljer att delta i under parollen samhället. Det är ett sätt att fullfölja sina drömmar – att uppfylla sina önskningar. Men metoden skuggar inte sälla ut just nuets betydelse. Det är lätt att under planens spö offra nuet.

Det är också lätt att under själva fullföljandet bli alltför standardiserad i sitt angreppssätt. Att möjligheter efter vägen inte grips och att infall systematiskt åsidosätts. Mer om detta i "Att ha en plan".

För några år sedan tog mitt liv en rejäl vändning. Jag förstod det inte med en gång, men när jag nu kikar bakåt så ser jag ett långt, utdraget nu med början från vändningen. Innan dess bar livet en annan i det närmaste polskiftad skala där planerna härskade och där att leva i nuet var något som paradoxalt nog fanns som en inplanerad del i planens struktur. Det var också i en sådan inplanerad ruta som öppningen till detta förbehållslösa liv i nuet fanns.

Alltsedan vändpunkten har jag slagits med mitt påhittande. Jag har alltid sökt och experimenterat med mina idéer, mentalt ouppfostrad som jag är och vederbörligen respektlös inför inlärda sanningar om vad som är möjligt och inte. Oskolad, kanske man kan säga. Det är lätt hänt att man med en sådan bråkskalle får en massa idéer. Konflikten kommer när man överväger att faktiskt realisera idéerna.

Inte sällan blir det ju jag själv som står för åtminstone den inledande realisationen. För att få andra med på galoppen krävs om inte annat att man förklarar vad man menar och för att komma dit måste man inte sällan bygga halva kungariket. Ett byggande som när jag från mitt avslappnande nu extrapolerar insatsen inte sällan konkluderar varandes alldeles för krävande. Jag vill inte längre inrangera mig under mina egna utföranden. Aldrig, aldrig, aldrig någonsin mer. Just så säger barnet inuti mig.

Men det finns ett alternativt tillvägagångssätt, börjar jag förstå. De lösa trådarnas princip. Varje önskan, projekt eller vad det nu är äger sitt eget skeende. Finns där att plocka med om lusten faller på. För när allt kommer omkring är ju varje process en genom tiden länkad serie av nulägen. Nulägen som vart och ett för sig i sin oändlighet har sin mening och relevans. Sin inspiration, rentav.

Genom att följa impulserna, genom att låta nuet själv välja om det vill sväva över det öppna insupandet av ögonblicket eller om det vill fånga någon av trådarna eller rentav skapa en ny så låter man det oändliga nuläget spinna processerna till en stark, meningsfull vajer av inspirerande ögonblick. Det betyder inte att minsta motgång är skäl nog att byta tråd – tvärtom, trådarna äger alla sina utmaningar vilket genmäles av envisheten.

Det går inte att planera. Aldrig, aldrig någonsin – egentligen. Det som sker det sker och det blir som det blir. När trådarna får löpa fritt genom nuet ges kanske möjlighet för det undermedvetna att skapa de samband de bär i sig. Som det är avsett, möjligen. Och ju mer jag lär mig att bejaka den tankemässigt frigående impulsen desto mindre blir motståndet längst hela den skapande vägen. Det är som om man genom att låta trådarna vävas av impulsen istället för tanken skapar sig en tunnel. En tunnel genom vilket skapandet får löpa fritt.


Skapandet accelererar i tunneln. Processernas trådar svetsas till varandra tillsynes stokastiskt men sett över lite längre perspektiv i klanderfri symmetri (här genom min skakiga hands försorg något osymmetriskt, beklagligtvis).

Det hävdas att vi är här av en anledning, allihopa. Att var och en bär på sina egna anledningar men att det också finns en gemensam. Att detta är en skola. Och att syftet med skolan är att göra oss alla till skapare av ljus. I vår värld kan man skapa saker med tanken. Men för att kunna göra det måste man lära sig tålamod, tanketystnad och en massa andra saker. Helt orimlig är kanske inte tanken på livets skola dess ljusskaparexamen. Bättre plats än denna för att leka med skaparkraft finns egentligen inte. Allt går att ta på. Allt går att påverka. Allt känns verkligt. Ljuvligt.

“Hon har haft en uppenbarelse. Den kom till henne för några dagar sedan, på lekplatsen på Bleecker Street, när hon tittade på två små flickor som lekte på en gångbro av trä nära rutschkanan. Plötsligt fylldes hon av insikten att hon kunde se deras genialitet, deras obegränsade inneboende småflicksgenialitet. Samtidigt insåg hon att vi alla är genier och att själva innebörden i ordet blivit förvanskad. Genialitet är ingenting vi fått av en lycklig slump, så där som de vill att vi ska tro. Nej, den är lika grundläggande för vårt sanna jag som upplevelsen av kärlek och av Gud. Genialitet är barndom. Skaparen skänker den till oss tillsammans med livet, och samhället piskar den ur oss innan vi fått chansen att följa impulserna från våra naturligt kreativa själar. Einstein, Newton, Mozart, Shakespeare – ingen av dem är onormal . De fann helt enkelt ett sätt att hålla fast vid den gåva som vi alla fått vid födseln.

Hon upptäckte sedan att hennes liv var förändrat. Blommorna som stod i gröna plastsvaser utanför den koreanska delikatessaffären, tidningsomslagen i tobaksaffärens skyltfönster, byggnaderna, bilarna – allt hade en skärpa som hon aldrig kunnat föreställa sig. Hon sade att det var skärpan “hos nuet”. Hennes inre jag bubblade av energi. Hon såg alla föremåls dolda liv, deras begåvning in i minsta detalj, den koncentrerade genialiteten som gjorde dem till vad de är. Skarpast av allt framträdde förtvivlan i ansiktena hos alla människor hon passerade. Hon försökte förklara sin uppenbarelse för dem, men de rusade bara förbi. Det var då det slog henne: De visste redan om sin genialitet, det är ingen hemlighet, det är värre än så: Den har förtryckts hos dem precis som den hade förtryckts hos henne. Det krävs en oerhört kraftansträngning för att hålla tillbaka genialiteten så att den inte tränger upp till ytan igen och återfår sitt förunderliga inflytande över våra liv, och denna strävan ligger bakom allt mänskligt lidande.”
Ur boken: “Den dagen min dotter blev galen”, av Michael Greenberg, via Melody Pictures