Farmartankar

Det blir ganska uppenbart när slåttermaskinerna smattar runtomkring. Jag är inte bonde. Inte på det sättet. Bönder runtomkring tar hö, buntar det och skeppar iväg det. Till exempel till oss. Hö som fåren får om vintern. Och mössen. Samma sak gäller skogen. Det finns vedförråd på rot som mer än väl räcker till vårt löpande energibehov. Men likväl står ännu träden där och en vagn med ett stort antal kubikmeter från en mer driftig granne inköptes för de annalkande vintrarnas fjuttande.

Tanken som inte utan vidare låter sig bara deporteras ur sinnet är den kring marken; rätten till marken och brukandet av marken. På pappret är det ju jag och min fru som äger den här marken, dock med vederbörligt bankförbehåll vilket ju beroende på åskådning kan förändra innebörd. Men om jag som markägare inte tar reda på dess överskott; dess ved och hö. Om jag bara låter några djur beta i hagar – är jag då en god markägare? Eller är jag på något sätt skyldig marken att utveckla den? Ta hö ett par gånger om året. Lägga ett par tre månader på att ta ved. Inte bara skotta snö.

Samtidigt finns den där relationen där. Relationen till marken, till träden, till vrårna och alla de vackra små platserna. Den här marken gör mig glad, frisk och lycklig. Den hjälper mig när något är motigt. Den omfamnar mig med sin grönska, sin livskraft och sin välsmakande luft. Träden fångar in mig, värmer mig och låter mig få del av sina tankar. Gräset binder svalka och döljer rävens svans sådär lite halvdant när den skuttar efter sork nere i hagen. Marken lever även när den inte brukas. Kanske lever den till och med mer.

Kanske är det som med oss människor; om vi inte arbetar minst 40 timmar per vecka så får vi tid att tänka, reflektera och kanske rentav – gud förbjude – nå den mentala nollpunkten; den där medvetandet sticker iväg från logik till intuition. Kanske utvecklar vi kopplingen till känslan. Känslan av att bara existera. Bara vara. Träden får växa sig gamla, gräset får växa sig långt.

Samtidigt vill jag inte låta hagarna och åkrarna växa igen helt. Viss gallring förekommer. Någonstans i bakhuvudet finns ett slags bild av att jag kommer bruka marken. Om det är markens eget eko ur det förgångna eller om det är en puls från en framtid av självförsörjande vet jag inte. Bilden finns där i alla händelser. Tydlig. Och förkovran pågår så att säga av sig själv.

Djuren som bor här mumsar gräset till viss grad. De verkar tycka om det. De går i hagar med elektriskt staket, något som även det föranleder en hel del tankar. Särskilt fåren är mycket känsliga för elstaketet. Vi har det bara inkopplat då de visar större rymningsbenägenhet än vanligt och utifrån tanken på vad några får inne hos hästarna skulle kunna ställa till med i fråga om hästlig panik. Såväl fåren som hästarna vet på håll om det är el i tråden. De känner det.

Aggregaten som levererar elen skickar ungefär en puls i sekunden, något som mycket väl borde kunna uppfattas av hjärnan direkt, men vilket helt säkert också kan förnimmas genom hovar mot fuktig mark. Just impulsens kontinuitet borde också kunna verkar rent hypnotiskt. Tick, tick, tick – varje sekund. Som att stirra på en mentometer. En så frekvent påminnelse på rent elektrisk nivå om att fängelset är armerat.

Samma sak som vi människor erfar, egentligen. WLAN och allsköns småelektronik kring 2.4 GHz, GSM/UMTS-signalerna mellan 900 och 2000 MHz skapar sannolikt ett stabilt, högfrekvent och paralyserande bakgrundsbrus. Skapar en stilla obalans, en lätt orolighet. De mer enkelriktade kommunikationsmedlen. Radio och TV, Tetra/Rakel och andra mer långväga kommunikationer spelar i mellanregistret.

Längre ner finns det ständigt med hög energi surrande 50-60Hz elnätet. Alltid där. Alltid på, bindandes hela planeten i sitt frekvensgrepp. För att inte tala om VLF/ELF-frekvenserna under 20 Hz, ytterst nära hjärnans rytmer, omsorgsfullt distribuerade via EISCAT/HAARP och kanske också via underliggande transmissioner i elnätet. Vi är invallade precis som djuren, men med en tydlig distinktion.

Djuren är fångna i en hage. På en tydligt anvisad yta, elektriskt inramad men också optiskt tydliggjord genom den lysande vita tråden. Riktigt så är det inte för oss människor. Vi har ju vår ”rörlighet”, åtminstone de flesta av oss. Vi får röra oss ungefär som vi vill inom vissa ganska stora gränser. Vår begränsning finns istället i det tankemässiga och kanske ännu mer i det intuitiva. Vi hålls inlåsta i ett tydligt tankerum.

Ett tankerum med tre dimensioner, tydligt avskärmande oss från vad som finns utanför. De otillåtna tankarna och dess förlängning vidare ut ur tankens värld och in i intuitionens, känslans, den okomplicerade, rena existensens nollpunktsenergi. Den som går emot tankehagens gräns får sig en rejäl stöt. Blir kallad förvillare, foliehatt, konspirationsteoretiker och andra tillmälen. Signalstarka media, tyckare och ansedda förvaltare av gränsdragningarna piskar den vita trådens tydliga synlighet in tankehagens gränsdragningar.

Men när man tar sig en stol och sätter sig hos djuren i hagen en stund; en ganska lång stund. När jag spenderar lite tid hos dem, då kommer de fram och nafsar lite på mig. Det blir lättare att tänka i deras närvaro. Det är som om de faktiskt sitter på en enorm klokskap, de där djuren. Kanske är det så att deras fångenskap föranleder den mest djupgående reflektion. Att de faktiskt funnit livet riktigt njutbart och att de under sitt gräsmumsande hinner tänka avsevärt mer än vad någon människa tillåts göra.

Kanske utgör deras fångenskap i hagen egentligen en katalysator för insiktsskapande. De har matfrågan ordnad, vattenfrågan likaså. De erhåller regelbunden päls- och nagelvård. De kan fokusera på att mumsa och tänka. Och tänka. Och tänka. Kanske tar de sig i tanken ut ur hagen, vidare till fjärran skogar och osedda hagmarker utan vit tråd.

Och kanske är det precis samma sak för oss. I den otillåtna utsidan av den definierade tankelådan pågår alltjämt de undermedvetna insiktsprocesserna. De matas blygsamt över till oss via drömmar och intuition. De skapar ett tryck gentemot tankehagen som nästan får den att implodera och tvingar hagens förmän att öka sin energi för att bibehålla rummet intakt mot oändligheten, något som givetvis inte blir möjligt i längden.

Vad skulle hända om hagen föll? Om tråden gick av och strömmen bröts till alla vår mänsklighets fyrkantighetsbibehållande signalsystem. Skulle djuren fly och skadas; oförmögna att ta reda på sig själva efter att ha fötts upp som tamdjur och matats vid fasta tider varje dag? Skulle vi människor kapsejsa i torgskräck inför den outforskade oändliga tanken, guppandes på intuitionens ocean?

Eller skulle vi helt enkel hjälpas åt? Skulle hästarna och fåren av förtroende och egen fri vilja stanna på den mark de faktiskt utvecklat en relation till – sitt hem? Hjälpa oss människor tänka lite mindre och – åtminstone inledningsvis – lära oss att leva utifrån känslan istället för den ständigt dömande tanken?

Och detta med marken. Jag tror egentligen inte att människor kan göra anspråk på att äga mark över huvud taget, än mindre juridiska personer. Relationen är en sak, men som i alla relationer är ju ägandet – om ordet tillåts – en högst ömsesidig historia. Man kan egentligen inte köpa mark; man kan vistas på den, tala till den och etablera en relation till den. Kanske kan man också lära sig lyssna så pass att man kan uttyda dess vilja.

Om föraningar

Det är kanske inte sådär oerhört ovanligt att ha föraningar kring lite mer jordnära händelser av magnitud. Huvudvärk, ohörbara ljudbangar, ringande i öronen, pseudoflygplan – sådana saker. Det visar sig ju inte helt ovanligt när man väl börjar ventilera saken. Liknande föraningar är ju på inget sätt ovanligt bland djur. Man skulle ju nästan kunna utgå ifrån att dessa uppfattade förberedande signaler är jordens egna. De spänningar som rör sig, de sättningar och pressande magmaströmmar som bygger upp sitt tryck inför regleringen. Men det kan ju också vara så att det är signalerna som skapar skeendena vi känner av. Att det är de eventuella elektromagnetiska skurar som orsakar skeendena i sin tur vi känner av. Det förefaller ju nästan ännu mer rimligt.

"Vem som helst kan inte odla en åker"

Flagrant exempel:

"Det uppslitande inbördeskriget skapade enorma flyktingströmmar och värdefull kunskap har i dag gått förlorad. Vem som helst kan inte odla en åker. Därför är man beroende av utländska investeringar, som i sin tur kräver ett juridiskt ramverk för att inte lokalinvånarna ska gå miste om intäkter."

Citat från en artikel om Södra Sudans potentiella jordbruk på DN.se idag.

Vem som helst kan med mycket enkla medel odla en åker för sitt eget bruk och i den skala det kräver respektive tillåter. Storskaligheten finns kanske där just för att de utländska investeringarna ska ha ett existensberättigande. Och så vidare.