Vad driver makten?

Lördagar med stadsungar i huset tar inte sällan vägen via köksfläktexistensialism, denna gång tack vare en mycket förklarande filmproduktion. Det slår mig hurpass obegripligt mitt skrivande här ändå måste ha varit. Men eftersom det snarare syftar (eller var det syftat) till att få mig själv att begripa så är det en icke-fråga.

När lördags gled över i söndag blev ämnet makt och inte vilken makt som helst utan den makt som å ena sidan tycker sig ha världen i sitt grepp(*1) och därigenom också härskar över människorna via dess motpol vanmakten(*2).

*1) Övervakningssamhället, kriminalitet, finansförtryck, nyheter, media, militär makt, religiösa härskarsystem, skuldfällor, klimathot, förgiftad mat, nerdrogning via så kallade läkemedel, förtryck av det själsliga och så vidare och så vidare.

*2) Synen att ovanstående är övermäktigt och att jag som liten betydelselös människa inte kan göra ett skit åt det utan har att inrangera mig och leva mitt liv i förtryckt betydelselöshet intill den meningslösa döden.

Den där makten, alltså. Varför finns den? Jo, eftersom all makt växer av sig själv – det är dess enda riktning och vektor. För många år sedan mappade jag och några till upp en syftesstruktur (sådant var populärt under det sena 90-talet) för ett projekt vi jobbade med. Att mappa syftesstrukturer egentligen är ganska kul. Man skriver ner saker man tycker att man behöver göra längst ner och så frågar man varför och drar pilar mellan svaren till dess man har ett enda svar högst upp dit alla pilar leder. Företaget hette M2S och ”M2S Expansion” blev det slutgiltiga svaret.

Vad makt bottnar i försökte jag beskriva häromdagen i ”självtänkeri för nybörjare, del 7: Makt”, men jag är inte säker på att jag lyckades. Jag menar – roten, anledningen – ursprunget. Vad är maktens källa? I mitt tidigare försök att beskriva det så sa jag ungefär såhär:

Någon har ansamlat välstånd. Pengar, resurser eller vad som helst av värde. För att behålla detta värdefulla och för att säkerställa att det ska komma de egna närstående tillgodo i första hand måste makt utövas. Och för att kunna behålla makten över allt som kan komma att hota rikedomen måste både rikedomen och makten helt av sig själv expandera. Eftersom makten berikar rikedomen och gör den större krävs det hela tiden mer makt för att eliminera de samtidigt framväxande hoten mot den.

Logiskt? Det tycker faktiskt jag.

Men det förklarar inte roten – inte egentligen. Det pekar bara från makt har sitt ursprung i att vilja behålla det värdefulla man har. Varifrån kommer viljan att behålla det man redan har? Där har vi kanske maktens källa.

Dags att spjälka upp:
1. Vad är rikedom?
2. Varför vill man ha den?
3. Varför vill man behålla den?

1. Vad är rikedom?
Det har varierat genom historien men ändå inte sådär vansinnigt skiftande. Valutor har varit tyglappar, spannmålstunnor, kvinnor, mynt, sedlar och nu senast saldon på digitala konton. Låt oss använda dagens mått på rikedom – hur mycket pengar man har som avstamp.

Att ha mycket pengar är alltså rikedom i vårt exempel. Men det räcker inte som definition eftersom synen på vad mycket är ganska godtycklig. En fiskarfamilj i Kambodja kanske tycker att vad Svensken betalar för ett paket kaffe är den ymnigaste rikedom, men här är det bara ett paket kaffe.

Jag skulle vilja definiera rikedom som att ha mer än man behöver. Visst, att behöva är också ett sluttande plan – att ha fyra bilar i en familj med två körkort kan ju ha sin förklaring i att man ibland behöver få köra nercabbat, bland offroad och så vidare. Låt oss dra i definitionen en bit till. Det finns en magisk gräns i det här med att ha tillgångar – det vet jag eftersom jag själv experimenterat med den och eftersom jag sett många som slagits med dess existens.

På den ena sidan gränsen har man vad man behöver och njuter av det. Kanske har man just bara lite för lite och därmed något att planera eller längta lite lätt efter. På den andra sidan gränsen har man lite mer än man behöver och det där överskottet blir med tiden till en börda. Just nu har jag en till två snöskotrar för mycket och det är faktiskt en börda. Att ha mer än det jag behöver för att vara i balans är kanske vad man kan kalla rikedom. Därav suffixet dom i ordet.

Om jag är dömd att vara rik måste jag bära bördan av att hantera saker jag inte behöver på samma sätt som den som är dömd att vara fattig – alltså den i fattigdom måste bära bördan av att alltid ha för lite av något.

Rikedom är alltså att ha för mycket. Att ha rikedomar utöver vad jag egentligen behöver eller kanske snarare utöver vad som får mig att må bra.

2. Varför vill man ha den?
Då kan man ju verkligen fråga sig varför man vill ha rikedomen – egentligen. Att alla vill ha pengar kan man ju skriva under men varför skulle man vilja ha mer pengar än vad som kan göra mig lycklig?

Du sitter vid middagsbordet och maten smakar utsökt. Du är mätt. Ändå fortsätter du att äta. Eftersom maten är så enastående välsmakande. Samma sak med rikedomen; vi är alla kulturellt betingade att söka den. Klart som fan det är svårt att sluta i tid.

Om man ätit för mycket mat blir resultatet att man får lite risig mage någon dag och det dröjer nog innan man föräter sig igen. I fallet med rikedomen kan emellertid implikationerna bli långt mer omfattande. Det ser vi i världens maktstrukturer i dag. Det kan på så lite som några tusen år dra iväg och bli helt absurt.

3. Varför vill man behålla rikedomen?
Analogin med ätandet hade varit att om jag förätit mig skulle jag vägra gå på toaletten eftersom jag ville behålla mina rikedomar till varje pris. Nu vet vi människor att allt vi äter förr eller senare förvandlas till bajs så få går och sparar på just det.

Med pengar eller rikedom är det emellertid något annat. Eftersom vi är så kulturellt fostrade att hålla hårt i våra slantar är det svårt att släppa taget om överskottet. Det finns kopplingar som ofta är ganska starka mellan att ha rikedom och den egna självkänslan. Därför är det inte ovanligt att den som har skaffat sig tillgångar bortom rikedomspunkten också gör allt i sin makt för att behålla dem.


Så svaret på frågan om varför skulle alltså vara något i stil med "eftersom man har fått lära sig att det är rätt". Och lagt till listan över saker vi fått lära oss att det är rätt men som inte nödvändigtvis är det framträder mönstret:

"Man får kramp och drunknar på fläcken om man badar efter maten."
"Tomten kommer med julklapparna."
"Fett är farligt att äta."
"Den arabiska våren handlar om frihet."
"Oljan kommer att ta slut."
"Koldioxid är farligt."
"Man lär sig språk genom att först lära sig grammatik."
"Bögar är farliga."
"Du ska inte tro att du är något."

Och så vidare. Det där med att man måste bibehålla sin rikedom är kanske inte hugget i sten det heller. Men precis som många uppfattningar och "sanningar" är detta icke desto mindre blott en utbredd praxis i en värld som förlorad sig i förmodade sanningar utan själslig täckning. De flesta av oss vid en eller annan tidspunkt strävat efter att berika oss själva bortom punkten till rikedom. (Om detta finns mycket skrivet i arkiven på denna blogg. Se kategorierna pengar och arbete. Min egen uppgörelse med rikedomsspöket.). Få har lyckats. Och av de få som har lyckats har ingen blivit lycklig av själva rikedomen. (Däremot har en eller annan vaknat upp och blivit lycklig av de insikter de medför vilket i sin tur beror på att man gått över gränsen för den kulturellt inducerade illusionen av rikedomens betydelse. )


Det behövs egentligen bara en enda människa som gått över rikedomströskeln och börjat skapa sig makt för att få behålla rikedomen för att hela världen ska förändras till denne människas fängelse. Om denne ende människa inte kommer på andra tankar kommer hans aspiration att rent logiskt att leda till att han blir världens härskare även om rikedomen från början inte varit större än 50 öre.

Rikedom > Makt > Världsherravälde. Logik. Det är ju därför vi har imperier i våra historierullar.

Maktens uttryck varierar liksom dess förslagenhet. Vi har precis passerat den absoluta maktens blomning och så gott som alla människor på jorden är på ett eller annat sätt insyltade i maktens bibehållande – givetvis huvudsakligen omedvetet. Icke desto mindre ser världen ut som den gör på grund av att någon fick ett överskott och valde att behålla det.

Det var egentligen fel beslut. Och underlåtenheten att inse det från alla människor som levat från då till nu har tagit sin tribut. Krig, sjukdom och en massa mänskligt lidande har sin rot i precis just detta. Sannolikt eftersom alla som har varit med på resan helt enkelt önskat lära sig om balansen över rikedomspunkten.

Och det beror i sin tur på att vi behöver kunna hantera detta om vi ska kunna skapa vår egen värld direkt med tanken utan den tröghet vi har idag. Tiden går allt fortare och med just tiden närmar vi oss den punkt där våra tankar blir till verklighet ögonblickligen – tiden för tidens upphävande. I en sådan verklighet måste man ha mognat bortom sina inlärda begär. En hunger för makt i en direktmanifesterande verklighet skulle omedelbart förinta densamma.

Vi får alltså lära oss jordens läxa. Och den läxan är – för den som inte redan tänkt ut det – att man inte blir rik av att ha mer än man behöver. Det finns en punkt där allt stämmer. En nollpunkt då balansen är perfekt. Då man varken har för mycket eller för lite av något överhuvudtaget.

Hittar man den punkten – och det är ju kanske inte det lättaste i den värld man präglas in i – då kan man hantera det. Då kommer man inte att förstöra den tidlösa världen. Då kanske man blir kallad till nästa lektion. Det är väldigt, väldigt många som anlänt eller är under inflygning till den punkten. Detta hade inte varit möjligt om inte makten och hungern efter att få behålla rikedom varit så världsomspännande och total som den var precis alldeles nyss.


Och för att vara lite tydlig för en gång skull: att välja att behålla något man inte behöver för att berika sig själv är det skadligaste man kan göra. Att vara närig och kämpa för att ansamla rikedom är vad som skapar det egna maktfängelset. Den som driver fängelset är precis lika fången som alla fångarna tillsammans. Makten är blott en bokföringsmässig teknikalitet för att försöka dölja denna enkla sanning.

Att däremot sprida överskottet, att dela med sig så snart man inser att man har mer än vad jag behöver – vad skapar det? Ringar av tacksamhet, lycka, friktionsfrihet och välmående som sprider sig som en löpeld. Generositetens löpeld som raskt slukar maktens mörker och sprider värme mellan alla oss intills dess i någon mening förledda människor.


De som håller hårdast i makten är de som har blivit mest grundligt itutade att deras främsta livsuppgift och syfte är att hålla i makten och förvalta rikedomen. Det är ett ganska ambitiöst projekt att fostra fram dessa makthavare. Det börjar sannolikt redan innan födseln – viktigt att hitta de rätta avelspersonerna. Man brukar tala om blått blod, kallt blod. Viktigt att de som avlas för att ha makt också har den erforderliga kylan och inte riskerar falla i gropar av värme. Att de kan motstå den naturliga mänskliga företeelsen kärlek.

För det är där jag hamnar hur jag än vrider och vänder på det. Hemliga sällskap, makthavarkonferenser, invidningsriter, internatskolor, mänskliga offer, depopulationsagendor – you name it. Allt det där finns för att bibehålla kylan hos makthavarna så att de inte behöver blinka till och säga "nej" när det är dags att skicka soldater till en säker död eller deploya ett långsamt verkande program för sterilisering.

Det handlar – precis som allt i världen – ytterst om kärlek. För de allra flesta av oss handlar det om att det ändå är kärleken som driver oss. Att vi gör allt det vi gör av kärlek för oss själva och varandra. Men de som avlas och fostras till att vara makthavare kastreras från kärleken. Den får inte finnas i deras liv. De formas för att gå av negativ energi, att leva av blodsoffer, slaveri och utsugandet av livskraft och därmed kärlek hos resten av befolkningen. Något som sannolikt vem som helst kan lära sig om man plockas tillräckligt tidigt.

Det är egentligen ett missförstånd, emanerande ur en säkerligen alldeles obetydlig rikedom. Men likt alla missförstånd inträffar de av en anledning och anledningen här är att vi som får uppleva det ska få möjlighet att göra oss kvitt makthungern och kliva vidare i en värld där alla önskningar införlivas omedelbart.

Den stora frågan

Ondskan. Smärtan. Finns den där för att lära oss eller finns den där som en utmaning för oss att besegra? Det är ju sant att smärtan är det som lär oss mest. Och eftersom vi är här för att lära är ju smärtan och den ondska som bygger den av någon slags vikt.

Mest sannolikt finns inget universellt svar. Kanske är det olika för var och en. Kanske ändrar sig svaret med tiden. Och relativt sannolikt innebär antagandet av utmaningen att bekämpa det man för tillfället betraktar som ondska någon form av återkoppling i form av smärta. Kanske med syfte att lära och se andra former av ondska.

Gott och ont. Höger och vänster. Smärta och njutning. Visst, de finns här. De är vad vår värld är skapade av. Men samtidigt finns ju inget av dem utan sin motpol i detta utrymme mellan de poler vi skapat för att få möjlighet att lära oss vad det nu är vi beslutat lära oss.

Och vidare; om ondskan och dess smärta inte längre erkänns - vad händer med njutningen och glädjen? Slukas de bägge i det villkorslösa ljuset ut i ett slags skapande vibration istället för det pulserande utbytet av laddning mellan polerna? Eller finns det också en möjlighet att slipa sina färdigheter i en tripolär instans?


Det kanske är där man bör börja, snarare. Börja från slutet och vända den kulturellt betingade oförklarligheten ryggen och med avstamp i det som inte äger den minsta lilla komplexitet ta sig an komplexitetens tentakler.

Laddad fråga

På det stora bildelsvaruhusets batteriavdelning föddes en för platsen oväntad reflektion. Här har vi ett antal hundratal batterier. Alla med sin egen inbyggda potentialskillnad. Seriekopplade innehållandes en gigantisk spänning, men som de förpackat isolerade celler de är kommer deras användning att bli ganska likformig. Dessa batterier och deras poler ligger där och väntar på att tas i bruk.

Att göra nytta. Att given sin inneboende potential utföra de uppgifter dess industriella kreatörer specat i datablad, på orderbekräftelser och i kataloger ut till slutkund. "Detta batteri lämpar sig bra för den mindre gräsklipparen". Att det sammankopplat med resterande batterier på avdelningen räcker att driva ett ganksa stort antal cementblandare några timmar är en ofta otänkt tanke. Precis lika ovanlig som den kring vad flera människor kan åstadkomma tillsammans och inte var för sig.

Batterierna hamnar i bilar, fyrhjulingar, snöskotrar och motorcyklar. En del i gräsklippare eller båtar. De utgör sitt eget universum mellan plus och minus, gott och ont, vackert och fult, dött eller levande, på eller av – precis allihop. Men i potentialskillanden skördas något annat. Ett förlopp framtvingas. Som regel en rörelse. För att när allt jämnats ut och de bägge polerna inte längre är polariserade harmonisera i ett enda.


En tydlig känsla for genom kroppen idag, som beställda svar brukar. Som ett slags rationell validering av teorier. Platsen var inte vilken som helst. Det var den absoluta hembygdens mycket hemtama kyrkogård där en mycket viktig gammal släkting sänktes ner i jorden. Strax därpå kändes det som om just detta - den här instansen faktiskt är en massa reflektioner från andra instanser. Så klart och tydligt i en stekande solen och på just den platsen.

Marken, dofterna, ljuden. Inget har ändrats där. Tiden har stått stilla. Reflektioner från olika instanser kanske möts lättare på de platserna. Skvallrar om att alltihopa är en vad jag då upplevde vara relativt ”fjuttig” föreställning erhållen på egen begäran med möjligheten att gradvis manifestera sådant av mer bärkraftig natur. Natur varandes av yttersta vikt där. Bland batterierna blev varje instans till sitt eget batteri. Och så vidare.


När potentialskillnaden inte längre är märkbar; då det oerhört fåtaliga, men desto mer koncentrerat negativa upphävts av det överallt existerande, mänskliga kärleksfullt positiva. När denna instans inte längre bär någon laddning. Kommer man då att sakna detta "fjuttiga". Skogen, fåglarna, vattnet, solen, snön. Människorna, älskogen, dofterna, utmaningarna. Eller väntar där nya, "same but different". Sannolikt, men den som lever får se. Eller precis tvärt om. Jag tycker om att fundera på det och har därmed inget emot att i likhet med liket fortsätta njuta livet mot 93-årsdagen.

Draken

Draken har bara en uppgift i livet. Att samla för egen del. Att göra allt till sitt. Att tolka varje gest av generositet som ett försök till att komma åt dess tillgångar. Att mäta livet enbart via dess mätbara nyckeltal. Och att söka äga så mycket som möjligt mot minsta möjliga motprestation.

Draken har inget problem med att se någon svälta utanför sitt treglasfönster. Draken påpekar lite belåtet i sin ensamhet att den svältande borde ha varit lite mer som denne och i tid, inte ”levt loppan” och misskött sig.

Draken vill äga allt och alla. För sitt eget höga nöjes skull. Men inte av nödvändighet utan eftersom dess liv är så förbaskat meningslöst och eftersom den inte äger modet och styrkan att göra något åt saken. Det blir alla andras problem istället.

Du möter draken varje dag. Lite här och var. Den där fega materialisten som avundsjukt blänger på alla andra men som aldrig själv bjuder till. Som vill ha allt alla andra har men som inte någonsin delar med sig. Som när du ber om hjälp tänker efter och noga kalkylerar huruvida det lönar sig att hjälpa till och i så fall hur mycket det skulle vara värt.

Som tror sig känna andra genom sig själv och hela tiden söker de dolda motiven bakom andras generositet. Som väntar med att skratta innan den läst av om skrattet kan löna sig på lite sikt. Som alltid tackar ja till vad som helst men som aldrig skulle komma sig för med att bjuda.

Draken har en mycket liten och omogen själ. Men den har all tid i världen att ta över densamma medan de större själarna lever. Därför måste vi med jämna mellanrum slåss med draken. Även den som bor i var och en av oss.

Om ondska

Vi får alla rätt mycket ondska förmedlat till oss. Världen är en ond plats, full av stridigheter, bestialiska mord, elaka ordväxlingar och fruktansvärda slag om de knapphändiga tillgångarna på pengar, mat, energi och pokemonbilder.Det är vad vi får till oss. Så jämför man den där bilden man får med det egna livet - den egna verkligheten. Vilken fruktansvärd tur man har - egentligen. Det gäller verkligen att inte beblanda sig med sin omvärld - inte prata med främlingar, inte släppa in folk från främmande länder och inte hjälpa första bästa medmänniska för i grund och botten är nog så gott som alla utanför den egna bubblan ondskefulla och hemska. Vem vet, vi kanske rentav möts av någon som är i behov av våra surt förvärvade pengar. De ska fantamig ingen få röra. Bah!

Så kan det ju verka.

Men är det så djävligt? Finns det verkligen sådär vansinnigt mycket ondska? Jag tror inte det. Jag tror att den lilla ondska som finns drivs upp till största möjliga grad av rädsleproduktion. Men varför?

Vår civilisation vilar nog mer än något annat på just rädsla. Ett folk som går runt och är rädda för i princip allt är också ett folk som anser sig behöva en överhet att beskydda dem och därför utan att tänka överlämnar hela sin individuella suveränitet till de som kan tänka sig att dra det tunga lasset. Dessa, i sin tur, bygger myndigheter, försvarsinstitutioner, kontrollapparater, beskattnings- och omfördelningssystem, för att kunna styra flödena i kollektivet rädda och hanterbara individer kallade "samhället". Instanser som på senare år tydligt visats egentligen vara instrument för att hålla den rädda populationen i schack snarare än att verkar för deras välbefinnande.

Rädsla är själva bränslet för styrbarheten. Rädsla är allt. Men rädslan kräver i sin tur bränsle. Den kräver något att vara rädd för. Rädsla kräver ondska. Ondska av god kvalitet kan paralysera miljoner människor och beröva dem från sin tankeförmåga under årtionden (kärnvapenhot, 9/11 och så vidare). Att "skrämma vettet ur någon" är en mycket genomtänkt strategi om man vill komma åt någons frihet och tillgångar.

Ondskan tjänar ett syfte. Ett per definition ondskefullt syfte. Men ondskan måste ju komma någonstans ifrån - en ondskans källa. Det är ganska uppenbart att de flesta som jobbar åt ondskan faktiskt inte själva är ondskefulla utan enbart paralyserade av rädsla. Eller så är de imponerande av ondskans magnifika utanpåverk.

Jag har varit där. Bländad. Inlindad i ett slags romantisk självförtroendetripp när jag fick träda in på de blanka marmorgolven bakom glasfasader som reflekterar himlen. In i bank- och finansvärldens tempel. In bland "de stora grabbarna". De som sitter på ventilerna i det ekonomiska nätverket. De som sitter på "finansieringen" av allt och alla. Jag var oerhört imponerad. Och inte bara av vad jag såg utan egentligen mest av mig själv. Att jag nått dit. Den ultimata egotrippen.

Men så kom kärleken in i livet. Den villkorslösa, äkta och rena kärleken. Den som jag inte trodde fanns. Den tog mig på bar gärning och med storm. Fick mig att se med nya ögon på de jag tidigare föraktat för deras lilleputtiga, visionslösa och hemmabaserade liv. Gav mig perspektiv på egotrippen och gjorde den liten i förhållande till sig själv. Gav mening åt åratal av till synes irrelevant faktasamlande.

Bilden blev en ny. Bilden av ren ondska framträdde tydligt invid den av den rena kärleken. Rastlösheten som bodde där kärleken bor nu var mottaglig för ondskan - bli inspirerad och imponerad av den, att faktiskt frukta den och själv överlåta kontrollen till de högre graderna av ondska för att själv nå framgång i det spel den arrangerar.

Kanske är ondskan motsatsen till kärlek. Att ondskan ovillkorligen kräver kärlekslöshet och uppmuntrar saker som försvårar för kärleken. Media måste rimligen vara ondskans agent, för vare sig de som faktiskt arbetar inom media är onda eller inte så är det därifrån vi får våra orimliga krav och glättade livsstilstips kring kärleken. Det är därifrån vi formas att kräva just de där sakerna som den kravlösa kärleken inte överlever. Som får oss att söka framgång, självuppfyllande och den där egotrippen jag talade om istället för att lyssna på den inre kompassen som sannolikt pekar åt ett helt annat håll.

Ondskan kräver att vi är rädda för att bli utan saker. Pengar är tvivelsutan den ultimata mekanismen för att ombesörja detta. Brist på pengar är brist på allt. Tillgång på pengar är tillgång till allt. Om var och en lever i fruktan för att bli utan pengar och "förlora allt" lever alla i fruktan. Brist på energi och mat är också bra ur det ondskefulla perspektivet. För att inte tala om vacklande hälsa. Rädsla för sjukdomar är nog mer ondskefullt effektivt än något annat.

Det faktum att vi har en enorm sjuk- och hälsovårdsindustri betyder att gemene man faktiskt inte får leva ett hälsosamt liv. Personligen tror jag att de flesta av oss hålls mer eller mindre sjuka för att dels vara lätthanterliga i största allmänhet och dels för att den medicinska industrin är förlängningen av vår världs absoluta makt. En åsikt jag närt under många år i den medicinska forskningens närhet.

Krig är av central funktion för rädslan. Krig är kanske ondskans paradnummer - terrorns fullvuxna kusin. Om man tar sig tiden och gräver kring hur framförallt det andra världskriget genomförts, finansierats och lurar lite på vad det egentligen - vid sidan av vad vi fått lära oss i skolan - syftat till, då blir bilden en annan. Kriget emanerar ur samma källor som andra ondskegeneratorer och syftar till att tillvarata samma snäva grupps intressen.

Är det där vi har den - ondskans källa? Om man följer media, finansvärlden, energiproducenterna, krigsindustrin och den medicinska industrin hamnar man i en ganska tydlig ägarkoncentration. Ett fåtal händer äger så gott som hela världen. Kanske är det här ondskan bor och verkar. Kanske är det så att ondskan egentligen är ett mycket litet fenomen med enorma proportioner.

Ondskan skulle kunna vara något som en liten grupp oälskade personer bestämt sig för att bevara och lurat in resten av världen i sitt ondskefulla spel - inte för att de ville, utan för att de måste. Ondskans natur är att växa eller dö, ett beteende jag så mågna gånger sätt inom näringslivet och tidigare inte riktigt kunnat begripa.

Ondskan kräver egentligen inget annat än att besegras. Och för att besegra den krävs bara en enda liten tanke. Den att inte frukta något utan följa den där så förlöjligade kärleken. Då har ondskan inte en chans. För ondskan är ingenting om ingen fruktar den.

Flummigt? Ja, definitivt. Fruktansvärt osakligt och långt, långt ifrån vad man förväntar sig av en modern, upplyst och smakfullt sekuläriserad framgångsrik människa. Just så.