En annorlunda start på dagen

Det var en väldigt annorlunda start den här dagen fick. Det är inte ju varje dag en helt främmande människa ringer och berättar att han just fått sin dödsdom. Än mer sällsynt blir det dagen efter att man själv skrivit den inte helt fiktiva historien om en man som berättar för en främling att han snart ska dö, ett skrivande som baserades på en kristallklar dröm. I bägge fallen var roten till den mer eller mindre verkligt förestående döden är densamma – metastaser som spridit sig till ryggen. Det är nog ganska ovanligt, faktiskt (inte metastaserna utan det trippla sammanhanget). Inte alls obegripligt eller otroligt, men inte något som direkt passar in i teorin om världen som ett resultat av en massa slumpvisa meningslösheter.

Symboliskt

Det har varit en stilla period på skrivfronten. Eller är, snarare. Orden får stå tillbaka lite för symbolerna, vad jag tidigare kallat synkroniciteter. Det förefaller finas ett universellt typsnitt att skriva på det undermedvetnas projektorduk. Nyfikenheten stillas. Väcker tankar kring ljudens betydelse, rytmen, tiden, de linjära iakttagelsernas tredimensionella perception och en hel del annat smått och gått. Samt startar verksamheten på plan tre riktigt ordentligt.

Fördämning

Kanske är det så. Dagar av intryckt tystnad. Uttryck i självarrest. Satta där av egen vilja. Att stillsamt vredgas sin uteblivenhet. Ett flöde som frusit till is i sin egen mening. Som tvingar kristallen att skåda sig själv istället för att beskriva vad den är den reflekterar. Vem är jag? Varför gör jag ingenting? Vad är att göra för något egentligen? Är det det som är meningsfullt? Knappast särskilt. Men vad är meningen? Att jag ska söka meningen? Att jag ska befinna mig utanför skeendet för att kunna hitta dess avsikter? Att jag ska hitta en väg som vi alla redan känner.

Boken jag började läsa gjorde mig spyfärdig och samtidigt osedvanligt lockad att läsa vidare. Bottnarna, mönstren, de mörka symmetrierna. För mig är de omöjliga att inte se. De tär på mig. Äter. Och jag kan inte lägga ifrån mig bokfan, precis lika lite som jag kan fortsätta läsa den. Ögonen bränner alltför nära orden och det stockar sig på insidan. Återigen. Helvete.

Fördämningar. Som stenar i den flod där det flyter fram, formar virvlarna och ger det livfull mening. Svårt att se lutningen men själva flödet bevisar ju förekomsten. Flödet rinner ut och förenar sig med vattenytan, där finns fortfarande en strömning, men den är svårare att upptäcka i sjöarna. Istället blir det vindens rörelser ur ytan som går att iaktta. Vindens riktning påverkar navigationen och stenarna finns långt, långt under farlederna utan att påverka ytvattnet nämnvärt, likväl är det här flodens energi passerar. Ur alla sina källor, vidare genom den föränderliga sjön för att fortsätta sin vandring mot havet genom frånflödena.

Det naturliga målet för allt vatten är havet, men mycket dunstar på vägen. Fördämningen i sjöns östra ände är kanske en sådan här stilleståndspunkt. En andäktig andlös plats när rörelsen upphört och energierna är ansamlade för det fria fall som när som helst kan inträffa men som också kan avgå som avdunstning från det varma ytvattnet.

Jag är mest vatten, därför är kanske inte drömmen om havet så långsökt. Visst finns där åtskilliga andra klangbottnar också, men eftersom jag mest är vatten så är det ju egentligen ganska logiskt. Där har vi en strimma logik, fysisk logik. Innerst inne är jag ändå rätt övertygad om att resan skulle bli ganska enslig och kanske är det för att under så ohyggligt varma och kärleksfulla betingelser som jag lever så att det potentiella vemodet behövs som energikälla. Som ett slags sent omställningsbesvär, så att säga.

Det ger sig.

(And also: Relativistisk tidssyn. Före i tiden står främst på tur att möta mig. Att göra något tidigare blir alltså att flytta fram tiden – gentemot mig i nuet.)

De ytliga - 4

Många trodde nog att livet för män som Mike bestod i att göra noggrann rekognoscering, smyga i buskar med specialkikare, smyga sig in i folks hem och installera buggar och annat strunt de lärt sig att tro via filmernas värld. Själv hade han aldrig upptäckt de där aspekterna. Han var utförande och som sådan utförde han helt enkelt order – inget annat. Det var inte hans jobb att tänka, planera eller reflektera överhuvudtaget. Tvärtom. Han var den sista länken i minutiöst utformade planer. Skaparens förlängda hand. Han hade varit framavlad till sitt värv – den saken visste han. Hans konception var maktens verk och han hade vid några språkstudier någonstans upptäckt att det svenska språkets ord för fruktan och befruktning var besläktade. Han var den kompromissen, maktens genetiskt säkerställda verkställare. Kanske var det på grund av den där fånigt enkla verbala anledningen som han kände sig så hemma i detta det ändlösa granskogarnas land.

Det var inte särskilt länge sedan han kom till insikt om vad det var för sorts makt hans insatser utgick ifrån. I över tio år hade de hållit på och riggat händelser som den han var i begrepp att utföra, det visste han nu. Han hade tidigare mest varit inblandad i att sopa igen spår - plocka undan de som kände till sanningen för att ge plats åt "Sanningen", den senare verifierbar via media och planens alla kausala utspel. Egentligen var det märkligt att han börjat se sambanden så sent – sanningen (med litet S) hade nog kunnat vara väl så uppenbar redan från början, men hans lojalitet hade legat i vägen för den större bilden av sammanhangen.

Det var när han börjat röra sig lite utanför stängslet som bilden kommit till liv. Mer specifikt - när han slutade att ta sina mediciner. Han hade sedan så länge han kunde minnas ätit två av de orangefärgade pillren varje dag. Han mindes att hans mamma talat om vad som skulle hända annars – hjärtat skulle börja slå oregelbundet och så småningom skulle han helt enkelt dö. Hon hade visat honom bilder av människor med hans sjukdom som dött. Det var inga vackra syner och Mike hade knaprat i sig sina piller med punktlighet på minuten oavsett tidszon tills för ett par år sedan då han helt enkelt tröttnat på att leva. I det ljuset insåg att han hade begåvats med en för människor ovanligt enkel väg ut – det enda han behövde göra för att lämna livet var att låta bli. I sju dagar lät han bli att äta medicinen och var beredd på att dö varje sekund som gick. Det blev en lika spännande som utmattande vecka.

Inget hände dessvärre – vilket på sitt sätt var mer dramatiskt än det dödsfall han förväntat sig. Men han fortsatte likväl att låta bli – eftersom han ändå bestämt sig för att dö. Månaderna gick och Mike började inse att hans väntan på döden var fruktlös. Den händelse som lett fram till hans dödsökan hade han begravt så djupt inne i sig själv så djupt att han inte ens kunde dra sig till minnes, men han insåg att det funnits en mening med händelsen eftersom den gradvis fick honom att se på livet med andra ögon. Känslan på insidan av hans sinne var en annan – som om han såg en större bild av den verklighet han befann sig i. Han hörde fler nyanser, såg fler färger och kände dofter på ett annat sätt. För första gången i sitt liv hade han känt hur lusten till kvinnor gjort entré i hans sinne - något som både fascinerade och skrämde honom.

Såhär med några år mellan händelsen och nuet hade han kommit att förstå att det inte var själva händelsen och dess avtryck som förändrat hans syn på sin del i livet utan att det snarare var frånvaron av medicinen. Han hade hållits kemiskt nedsövd för att vara en bra utförare och även om det inte var något man pratade om så såg han i sina namnlösa kollegors ögon att de gick runt i det tillstånd han tidigare befunnit sig i. De fungerade som människor i allt väsentligt. Åt, drack, uträttade sina behov och gjorde som de blev tillsagda – men de hade inte den där nyfikenheten, den där mönstersynen, som Mike upplevde sig ha.

Han kämpade med att dölja sitt uppvaknade och han undvek metodiskt läkarundersökningarna då han visste att hans brott mot sitt livs regissörer knappast skulle passera obemärkt vid till exempel ett blodprov. Den senaste tiden hade han dessutom börjat drömma. Det föreföll som om det hade med det här landet att göra – det var som om skogarna talade till honom. Vad de sa och varför hade han ingen aning om men han hade de senaste nätterna jagat ett ljus bland trädstammarna och vaknat abrupt när han i drömmen fått en barrlös, torr gren rätt i ögat. Det högra. Varje natt de tre dagar han nu vistats i Sverige.

De ytliga - 2. Mike

Mike hette egentligen inte Mike. Givetvis. Det var en outtalad regel att man aldrig kallades vad man hette. Det enda den som mötte Mike kunde vara säker på var att han under inga omständigheter hette Mike. Det kunde gå dagar, veckor – ja ibland månader – utan att han någonsin reflekterade över det namn som hans mamma en gång givit honom. Han var en man av många dunkla hemligheter. Han hade tagit liv, hemsökt människor, utfört saker som den vanliga människan aldrig ens i sin vildaste fantasi skulle kunna tänka sig ens inträffade. Och ändå var hans eget namn den största hemligheten av dem alla.

Friedrich.

Så hade hon kallat honom. Friedrich. Hon hade haft tysk brytning, det mindes han. Och hon brukade titta på honom med den där speciella blicken ibland. Han hade aldrig förlåtit henne för vad hon gjort – det visste han att han aldrig skulle kunna, men han kände ändå ett sting av värme i sin varelse när han tänkte på hennes blick, hennes beröring och närhet. Han visste inte hur gammal han var. Världen runtomkring honom mätte tiden med minutiös precision och i sina uppdrag var han klanderfritt noga med tiden. I början av ett lite längre uppdrag, som det här – var det OK med några timmars avvikelse, men allteftersom han närmade sig fullbordan snävade han av toleransen. Med elva dagar kvar var toleransen elva minuter. Det visste han. Men inte hur gammal han var.

Han tittade på kartan i sin fältdator. Den visade att han hade fyra minuter till nästa paus. Enligt schemat skulle han ha varit där nu. Han trampade lite hårdare på gasen. Det krampade till i sinnet när vågen sköljde över honom. Den brukade komma när han kände att det var bråttom – vågen. Bilder från hans liv – som ett timelapsfoto av hans karriär. Det var en mycket framgångsrik sådan. Han hade erhållit åtskilliga utmärkelser genom åren, vilket var rätt underligt eftersom allt det han gjort för att förtjäna utmärkelserna var sådant man under inga omständigheter fick tala om. Ändå var han vad man kallade väldekorerad.

"Ju mindre man frågar desto mer får man veta", hade hans mentor sagt. Det tog många år innan han förstod vad han hade menat. Han hade faktiskt glömt bort orden tills dragningen inför ett uppdrag var slut och några av de andra agenterna i rummet ställde var sin följdfråga. Efter mötet kallade föredragaren till sig Mike och de bägge andra agenter som inte ställt några frågor för en ytterligare genomgång. De fick kompletterande instruktioner och dessutom ökade befogenheter som bidrog till en bild av vad uppdraget egentligen syftade till. Deras tystnad hade renderat dem ytterligare svar.

Vägen kastade sig emot honom och han ändrade med gasfoten den hastighet med vilken jorden rörde sig under hans fot. Hjulen var verktygen som från hans perspektiv flyttade jorden och gaspedalen var via drivlinan vad som styrde dessa verktygs påverkan på subjektet. Han hade förstått att han var däcket i sin profession, den som frontade världen. Att det fanns en mycket komplex drivlina och att där någonstans fanns någon som hade foten på gasen. Om hanaldrig frågade kanske han skulle få veta en dag.

Han skulle komma fram till rastplatsen om två minuter enligt utrustningen i bilen. Han kände sig lättad och påbörjade ett djupt andetag samtidigt som han lät bilderna från det resterande uppdraget skölja igenom honom för att känna att han var i fas med sitt syfte. En bit in i bildkaskaden kände han sig emellertid iakttagen. Han kunde inte hindra bildsekvensen utan kände hur han tvingades prestera bilderna för någon annans skull. Som om någon annan tagit sig in i sitt inre synfält. Ungefär som när han orutinerat stannat för en oplanerad kisspaus och precis när han påbörjat sitt ärende fått sällskap av en tjoande familj på den annars - enligt hans bedömning - öde parkeringsfickan. Han fick så lov att avsluta det han påbörjat, titta igenom bildspelet, dra upp gylfen och fortsätta därifrån.

För han var alltid på väg ifrån något. Den saken hade han förstått. Han var mer på väg ifrån sitt förflutna än till på väg till sin framtid. Det skänkte honom mening, trygghet och något slags vemodig njutning att vara på flykt. Det var hans naturliga tillstånd och den egenskap som i eget tycke var det vad som gjort honom så ovärderlig för sin uppdragsgivare. Nu kände han sig emellertid iakttagen. Instrumenten visade inga spår av anomal aktivitet i radiotrafiken runtomkring. Ändå visste han att någon sett vad han skulle göra och att denne någon nu funderade över vad det betydde.

Inte bra alls. Det åt av hans koncentration och han visste från sina träningssessioner på Centret att detta subtila intryck mycket väl kunde ha varit en psykologisk attack av det klassiska slaget. Det fanns teorier om att en fiendemakt skulle kunna iscensätta slika angrepp men efter alla år i den här branschen så visste han att det egentligen inte fanns någon egentlig fiendemakt. Han visste det eftersom han inte ställt särskilt många frågor. Men han visste att han på något sätt var genomskådad - på ett sätt han aldrig tidigare känt.

De ytliga - 1. Förbipasserande

Det var första gången Env hade fått följa med ner till det besynnerliga. Han hade hört ljuden från det och sett bilderna i sitt sinne men inte förrän nu hade han fått följa med och se det med sina egna ögon. Rep i hårt material som löpte igenom blänkande pinnar. Det var ganska vackert för repen korsade varandra och bildade vågmönster. Han tog i ett av dem. De var sträva och kalla. Något sådant hade han aldrig känt förut. Lamk visade att de kallade det för metall. Metall. Det kändes som metall. Ordet stämde med upplevelsen. De andra kanske hade känsla för orden ändå, tänkte han.

Inte för att någon räknade, men själv hade han försökt tänka efter och han borde vara ungefär tolv år nu och han började betraktas som pålitlig och ansvarstagande. Det var till exempel längesedan han pratade, vilket hos hans folk var något slags kvitto på att man behärskade språket. För några år sedan hade han lyckats förflytta sig med tanken och för ytterligare någon tid innan hade han lärt sig att försvinna ur synfältet fastän han var kvar.

De äldre hade förmanat dem att inte uppehålla sig vid det besynnerliga för mycket, men det kittlande skrämmande man kunde få bevittna här och sägnerna kring det överträffade vida innehållet i de diffusa varningarna. På den håra ytan mellan de tvinnade trådarna rörde sig olikfärgade vagnar med hög hastighet. Lamk sa att de kallades bilar. Det stämde inte alls med deras känsla, tänkte Env. Besynnerligt. De såg också ut att vara gjorda av metall, men det gick inte att känna på dem - de rörde sig för fort.

De brukade uppehålla sig här utan att synas och skulle man råka bli observerbar fick man fort hoppa ner i slänten igen. Vid något tillfälle hade en av de som satt i bilarna fått syn på dem. Hans bil hade kört rätt in i repen och börjat brinna. Det var många år sedan men mannens ande fanns fortfarande kvar på platsen. De hade pratat med honom. Han var inte arg för vad som hänt utan snarare befriad, men han behövde tid på sig att förstå saker innan han fortsatte. Så han hade bestämt sig för att stanna här en stund.

Nu började bilderna komma i Envs huvud. En efter en for de förbi och man kunde börja skönja formerna. De var väldigt olika. En grön bil med starkt motorljud for förbi och i den satt tre män, samtliga med huvudet fullt av något slags musik och bilder av en stor folksamling och vackra, lekande ljus. En svart tystgående liten bil for förbi med en ensam kvinna i sig. Hon hade ont av längtan. Hennes hjärta skrek så att det säkerligen räckte långt upp i skogen bakom den. Hon blödde inom sig och längtade efter en annan människa. Env såg honom framför sig – mannen hon längtade efter, alltså. Han längtade även han efter henne. Men det visste de inte, därför var de bägge olyckliga och blödde. Det var ofta så de hade det, de andra. Env förstod inte varför men han såg det ofta i sina drömmar. Han kunde höra längtan från de som längtade efter varandra om nätterna. Han hörde hur de skrek efter varandra så att de inte hörde den andres rop.

Efter en stund kom det en svart stor bil med en ensam man i. Han formerade en tanke som var så skrämmande att de iakttagande omedelbart ryggade tillbaka. Det var den kallaste form någon av dem någonsin sett, långt mer verklig och isande än de sparsamma historier de fått berättat för sig från de som levt i det ytliga. Vad de hade sett nu var så hemskt att ingen av dem ens hade begrepp att se vad det var han egentligen menade. Visst, de saknade begreppsvärlden och bilden av hur det såg ut, men det var själva känslan i tanken som var ogreppbar. Djupet och kylan. De hade hört talas om hat - kanske var det vad han tänkte på, mannen i bilen. Hat.

I bilen medförde han något slags sak som var byggd för att kunna döda andra människor med. Döden var inte något problem men den rädsla den skulle sprida var vad de iakttagande reagerade på. De såg varifrån han fått den och de kunde se att den flugit från en annan del av världen och hamnat här. Mannen mådde mycket, mycket dåligt. De såg hur han slagits som liten och hur hans sinne förstörts mycket målmedvetet under hela hans liv. Han hade fått veta att om han spred skräck så skulle han såsmåningom bli fri, men för varje gång han spridit skräck så skulle han bli lite mer beroende av de som gav honom uppdragen.

Det här var mer skrämmande än vad Env tänkt sig och han hade svårt att inte synas längre. Lamk och de andra tänkte att de skulle vandra hemåt igen. Vad de sett var svårt nog att förklara för de andra. De måste hem och tänka igenom saken med sina medmänniskor. Fundera över om det här var det där ingripandet man pratat om. Någon skulle nog kunna följa mannen och se mer tydligt vad det var han hade i sinnet.

Skrivstopp

Det kom rätt oväntat, stoppet. Jag har varit här några gånger nu och vet att det brukar vända när jag väl beskrivit det. Inspirationen och skrivaranden var på så intensivt besök hos mig förra veckan att jag eventuellt i stundens hetta sa åt vederbörande att komma tillbaka lite senare. Den kokande skrivklådan som petade samtidigt som jag försökte dra igen dörren om skapandets nya högsäte – jobbet 3.0 – The Scape Bay. Dra igen dörren för egen del, alltså.

Jag har tvingat mig bort från detaljerna, bort från den påräkneliga närvaron. Till och med bort från vissa strategiska beslut. Jag har gjort vad jag gjorde 2008 när jag kom hit upp första gången – klivit åt sidan för att inte ta allt syre i rummet och därmed lämna fältet öppet för andra att visa vad de kan. En del har det i sig, andra blir bara rädda. De som blir rädda får försöka finna modet, annars får de komma tillbaka lite senare. Rädsla är det enda vi inte har plats för.

Inte ett endaste utvecklingsverktyg har jag i min dator. Jag nöjer mig för stunden med Word och PowerPoint. Det ska bli riktigt, riktigt intressant att se vart det här tar vägen. Från den nuvarande horisonten ser det ut att kunna gå precis hur lågt som helst. Jag har dessutom bestämt mig för hur det ska bli, via strategin till visionen. Det handlar om de målsättningar som vi har för TSB:s första 18 månader men det handlar också om att SmartAss eller "powerd by smartass"-tjänsterna ska omsätta minst 40 MSEK inom fem år. Det är emellertid betydligt mer sannolikt att vi inte längre räknar pengar 2018 än att det målet inte uppfylls. Eller visionen menar jag. Nu kanske någon undrar varför jag tycker att det är meningsfullt att utveckla SmartAss om vi 2018 inte längre är intresserade av pengar. Det är eftersom pengarna bara råkar vara mätaren idag. SmartAss är en produkt som levererar värde och den är meningsfull även i ett icke-finansiellt paradigm. Jag drömmer fortfarande om den dag jag inte behöver ta betalt för produkten utan kan leverera den i den "hjälpa-till-baserade" ekonomin där man snarare konkurrerar om möjligheten att få göra något vettigt.

(Mål och vision – där har vi viktiga språkskillnader igen. En målsättning handlar precis lika mycket om att vara rädd för att inte leverera som det handlar om att nå det. Målsättningar betraktas inte sällan som intecknade och tagna för självklara. Visioner, däremot. De bara blir verklighet. Eftersom man – gärna tillsammans – helt enkelt bestämt sig. Sådetså.)

Åter till skrivandet. Jag har hamnat i den prekära situationen att jag har fått beröm för det jag skriver. Det är något som jag inte är sådär vansinnigt bra på att hantera, ska jag väl medge. Alltså – i några fall – beröm från djupet. Sådant är jag verkligen inte bra på att hantera. Oklart varför. Kanske är det eftersom jag får det tydligt beskrivet att det är någon annan än jag själv som är målgruppen för mina skriverier.

När jag skriver gör jag det uteslutande för min egen del. En sådandär perfekt skrivdag då det bara rasslar till och ett par tre eller rentav fyra sidor spottas ut till tonerna av två uppdruckna morgonkaffekoppar utan ett endaste puttiniuttigt litet stavfel ens. Sådana dagar är det med en ilning längst ryggraden som jag läser vad jag skrivit. Eftersom jag upptäcker texten för första gången då jag läser den. Eftersom det inte känns som jag ens skrivit den. Det kunde precis lika gärna varit någon annans text, men det ska i all narcissisk uppriktighet erkännas att det blir ännu mer intressant när det ju faktiskt är mina egna fingrar som sprungit runt på tangentbordet och format orden.

Helt ärligt – jag vet ofta inte varifrån orden kommer. Det är något slags abstrakt kombination av latenta tankar, mentala energier, tankemässiga molnformationer som möter en trigger i verkligheten. En andning av inspiration – ofta något tillsynes helt oviktigt. Så knyts tankarna och molnformationerna till känslobottnar och orden kommer helt av sig själva. Vips. När det är färdigskrivet har jag sällan tänkt en endaste tanke utan istället bara låtit fingrarna flyta i takt med att orden bildats – likt moln – på insidan av huvudet. Vem som sänder dem dit har jag bara en vad uppfattning om. Utan att gå in i det i alltför uttömmande detalj så tror jag att det är det undermedvetna som får komma ut lite. Att det är en annan dimension av mig själv som får komma till utlopp.

Jag skriver huvudsakligen för att förstå mig själv och mina funderingar. Det fungerar alldeles utmärkt, faktiskt. Med lite över ettusen skrivna inlägg sedan januari 2010 på gissningsvis i snitt en sida så blir det ju en rätt bastant lunta. Jag borde alltså veta en hel del om mig själv och mina tankar vid det här laget. Och visst gör jag det också. Det har varit – och är – en mycket intressant resa.

Det var ganska tydligt att det var berömmet som gjorde att det tog stopp. Det behövdes inte så mycket mer än en liten extra tanke inför själva skrivandet. En extra liten sekunds reflektion av hur de som kommit med beröm skulle uppleva det jag stod i begrepp att beskriva. Denna sekund fick det att stanna till helt och hållet. Satte symmetrin ur spel och lät tankarna rinna ut den mentala bakvägen istället.

Det är ju inte så att jag inte vill ha beröm. Som person har jag ett rätt påtagligt bekräftelsebehov vare sig det tillgodoses direkt eller mer indirekt. Problemet med att få beröm för skrivandet är ju att jag i någon mening interiktigt tycker att det är jag som är upphovet till det jag skrivit. Det är vad som får mig att klura ett varv extra och vad som får mig att tappa takten. Funderingen på varifrån det kommer, alltså. Men om jag ska vara helt uppriktig så tror jag att det är en fråga jag enbart kan besvara genom att fortsätta skriva. Om det ens är möjligt att besvara den, alltså – inom verklighetens rammar. Och i all ödmjukhet så tror jag knappast att det är sista gången jag kommer att få beröm för saker jag skrivit. Om jag finner en väg runt tanken, ett sätt att upphäva den där extra sekundens responstid, då har jag möjlighet att låta det flyta än bättre i skrivandesituationen. Så jag tar väl och gör det. Fortsätter att skriva med mig själv som målgrupp.

Tack för att jag läste.

Dörrklåda

Det stockar sig när jag försöker skriva. Fingrarna träffar fler än en tangent åt gången. Det beror säkerligen på att datorn är ny. Att den Mac som varit min skrivterminal i tre år förpassats till reservdator i musikrummet. Att fingrarna ännu inte funnit rätt kontaktytor. Men det beror också på att det trycker på ur så många ådror. Att strömmarna virvlar samman och gör det hafsigt, svårfångat och inkonsekvent. Att språket flyter i de respektive rännilarna men när de möts bildas en turbulens som gör resultatet svårläst.


Ut dit.

Senast det löste sig gick jag ut genom den här dörren och satte mig. Väntade en stund. Och så flöt orden som de var menade att göra. Det är möjligt att jag måste dit igen för att få det att bli begripligt. Men jag har en känsla av att samma setup är möjlig här när värmen och den fuktiga luften infinner sig. Där finns i alla händelser att skriva om och jag inser att jag längtar efter att göra det. Mycket och mångordigt med en röd tråd för en gångs skull.

Det bästa jag någonsin skrivit…

…här på bloggen skrev jag i går, som svar på en kommentar. Det i min mening, bästa – alltså. Och det är ju allt som räknas här. Jag skrev ungefär såhär:

Markören blinkar en bit fram i tiden. Det är där jag skriver. När jag senare läser vad jag skrivit är jag i nuet.

Jag tyckte att det var bra eftersom det förklarade för mig exakt varför jag skriver. Genom att både förklara det och exemplifiera det. Jag är mycket, mycket nöjd.

Dagarna

Nationaldag som röd för nionde året. Vilket är lite skojigt eftersom landets styre är blått för åttonde året. Inte för att det har någon helst betydelse för landet – varken färgen på dagen eller landets regim. Än mindre betydelse har själva landet för sina medborgare. Eller – jo, visst är landet av betydelse. Men nationen är en petitess de flesta rätteligen skiter i. Nationer är försök till maktkoncentration och de allra flesta av oss har själslig smartness nog att se igenom kulissen.

Tro nu inte att jag är en klassiskt skuren nationalföraktare som mången sjuttiotalist blivit itutad att vara. Jag älskar det här stället jag bor på. Om sommaren och också om vintern. Jag tycker det är vansinnigt coolt att vi bor här trots den becksvarta hösten och att vi trotsar klimatet hela vintern för att få njuta den underbaraste platsen i universum – den gröna sommarens mirakel. Jag tycker också att alla som bor häromkring är störtcoola eftersom vi inte förgriper oss på naturen i någon större omfattning.

Vi är sannolikt mindre lättlurade än ROW eftersom vi har fler träd än människor och vi har en skön mix av hitflyttadskap som gör att vi blir ännu smartare hela tiden. Grattis de som bor i landet som kallas Sverige. Ingen kan emellertid äga land, allra minst en påhittad entitet som kallas nation. Relationen mellan land och människa är en i allra högsta grad icke-juridisk sak. Alltså är nationalstater och liknande hittepåföreteelser inget annat än ytterligare härskartekniska nödlösningar mot slutet av mänsklighetens slummer. Det är det vi måste vara på det klara med.

Det finns några sådana här dagar i kalendern. Dagar för saker som behöver vidmakthållas så till den grad att de som önskar vidmakthålla dem känner sig tvungna att åtminstone en gång per år påminna populationen om företeelsen. Julen är ett gott exempel på det. Förintelsens minnesdag (ondska – glöm aldrig ondska – det kan hända igen – var räddförihelvete), Fastlagssöndagen, Internationella kvinno- och barndagen (glöm inte offerkoftan), samt kanske mest patetiskt första maj – dagen då vi som har en viss åsikt får göra oss hörda, resterande knipe käft hela året.

Som ni kanske anar är jag inte så förtjust i att uppmärksamma vissa saker vissa dagar på året. Det är programmering. Att i kalendern stipulera vad mänskligheten ska uppmärksamma vissa dagar är nästan lika mentalt dumförklarande som TV-reklam. Sådetså.

Men egentligen är det ju ganska goda tecken i tiden. Det som har en dag i kalendern är saker som mänskligheten – om det inte varit påverkade att minnas det – hade glömt bort. Om vi betraktar kalenderdagarna som ”på-väg-ut-listan” blir det lite mer användbart. Då har vi nationaldagen där tillsammans med våffeldagen, fettisdagen och kanelbullens dag – dagar som när vi kommit till sans med oss själva, vad vi stoppar i oss och hela den själsliga biten kommer att utgöra mången anledning till goda skratt.

Ha en trevlig ledig dag! Den här dagen är tillägnad dig och den upplevelse du har här i livet. Precis som varje annan dag!

Vågat

Vissa dagar är den där – i mitten. Nollpunkten. Idag verkar det vara en sådan dag. Nattens färgstarka dröm och dess hävertliknande överpumpande av insikter i verkligheten slog an tonen. En dag i öppet flöde. En dag i spontan närvaro utan begränsning. En dag då solen skiner. En dag då min fru sitter och bygger playlist i köket och lyckas pricka in den ena efter den andra mest utsökt efterletade låt. En dag då båten förvisso fortsatt ligger på land men då det ändå flyter på.

Vågor. Guppande vågor. Lekfulla och följande sin egen vilja och ändå en del av den totala vattenmassan, via sjöar, vattendrag och bäckar en ej separerbar del av allt vatten i världen. Vilken droppe? Vilken molekyl, vilken rörelse, energi eller tanke separerar det här vattnet från det övriga? Tänker vi inte alla samma tankar och känner samma känslor? Är vi inte alla del av varandra?

Det flyter. Vågorna vi ser är det vi visar av oss själva för de vi tror ser oss. Sett från rymden är havet slätt. Sett från en guppande båt är det stormigt. Sett underifrån – inifrån – är det gungande, kraftfullt och svårt att andas. Alla behöver komma till ytan för att få luft. Alla behöver komma upp i solen och flyta i vågorna. Att våga vara sig själv. Och att om det är vad som krävs vara den som får det att byta riktning. Den första vattendroppen som bestämmer sig för att lämna badkaret. Den första vattenmolekylen som bestämmer sig för att följa den nya, varma vinden. Att våga vara vågmästare.

Idag är en sådan dag. En dag då jag vaknat upp och insett att idag är det bland andra jag som ligger där i det varma ytvattnet och njuter av den salta doften, av måsarnas skrik och av den kittlande, varma vinden som sveper fram över vattenytan. Idag flyter det, med eller utan båt. Idag är det mitt sinne som skapar vindarna. Idag utvinner jag energin ur nollpunkten mellan luften och vattnet. Vågornas förflyttande kittlar min själ och njutningen går bortom beskrivlighet.

Ljuvligt är ett otillräckligt ord. Och båten flyter på vågorna. Dess skrov vilar i nollpunkten mellan flytkraft och gravitation. Det är därför den är så viktig.

Vindriktning

Vänd mot den kalla vinden med huvan uppdragen över huvudet. Vinden biter i ansiktet, luften är kall och kylan packas mot huden och tränger genom skelettet, in i organen, vidare via sinnet till själen, ut i universum och in i andra.

Vinden har hämtat sin kyla från de kalla landskap som den i rasande fart passerat på sin väg. Den kommer inte att stanna förrän den nått värmen och kan få den att stiga i enlighet med termodynamikens lagar.

Vänd från värmen med huvan uppdragen för att bevara kylan i kroppen av rädsla. Värmen smälter fram åkrar, träd, liv och drar till sig den nerkylda vinden för att få se den sakta in och börja stiga. Värmen är obevekligt närvarande.

Följ vinden. Vänd dig om.

Den tomma tunnans väktare

De stod där med bistra miner och myndig uppsyn. Mörka glas täckte deras ögon när de rutinmässigt lät blicken svepa över omgivningen. Deras jobb var att vakta och de hade gjort uppgiften till sin identitet. De var det ansvar, det bemyndigande och den hårdhet de blivit givna. De vakade över denna port och det var allt de behövde för att känna att livet gav dem mening.

Deras framtoning var menat att skapa rädsla och respekt. De vaktade ju något verkligt viktigt. De stod vakt utanför det mentala fängelse som sedan länge tömts på tankar. En tunna full av ingenting vaktade de. Men det kunde de inte erkänna. Då skulle deras värld rämna.

De valde att inte se hur deras kläder var slitna och hur porten förfallit. De valde att inte påverkas av detta utan följde den ed de svurit att bevaka denna port och göra det med den heder och plikttrogenhet som gav rätt till ämbetets respekt.

De människor som rörde sig i omgivningen brydde sig inte längre om dem. De lät dem hållas. Självinsikt kan ta tid – inte sällan flera liv – och att vakta en tom tunna kan vara en väl så uppbygglig erfarenhet i det långa loppet.

Att hålla kurs

Det var ett intressant ögonblick. Jag uttalade orden om de sju närvarandes lösa koppling till yrkeslivet. Att det nog inte var så lätt att hitta sju människor på den plats i livet där vi ju samtliga är som är så löst kopplade till sin yrkesidentitet som vi är. Knappt hade jag emellertid uttalat orden förrän jag hickade till en aning. Jag insåg att det kanske bara var sex stycken som motsvarade beskrivningen och att jag själv på något sätt inte riktigt var så frikopplad när allt kommer omkring.

Visst, visst – jag jobbar med det jag själv skapat. Och utvecklar det jag under tio år drömt om att få utveckla. Men icke desto mindre. För även om jag har en otvungen inställning till mitt jobbande så har jag det alltid med mig. I mig. Och även om jag då och då låter inställningen bli alltför avslappnad så vet jag att jag måste reagera när den kritiska nivån är nådd och gör det också.

Jag som ofta och ganska envist framhåller att man inte ska jobba ihjäl sig, att jobbet absolut inte är allt och att pengar verkligen inte är någon anledning till att duka under av arbete – vad pysslar jag egentligen med? Är det min egen ambition att skapa och se förverkligas som bibehåller mitt arbetsmässiga fokus eller är det helt enkelt pengarna?

Sannolikt bägge – i växelvis verkande vågor. Tanken att bara lägga ifrån mig alltihop lockar inte. Visst har tanken funnits där både en och två gånger, men varje gång finner jag så mycket som jag inte är klar med inom verksamheten att jag inte kan förpassa den varken idémässigt eller rent praktiskt.

Det var i alla händelser ett tankeväckande ögonblick. Verkligen.

Så rullade det dit det lutade både en och två dagar. Tanklösheten är det predominerande läget i den stekande solen på husets sydsida, men när det någon stund rör sig mentalt har det handlat om att hålla kurs i bägge bemärkelserna. Dels att uttrycka för andra vad (jag nog anser att) de behöver veta. Dels att hålla kurs som i att hålla kursen.

I det senare fallet har det gått och blivit väldigt enkelt. Från att ha varit en krävande navigationsuppgift med beräkningar av vindavdrift och kurs över grund så har det blivit något som i princip uteslutande baserar sig på den inre kompassen. Känslan, alltså.

Det är innebörden av kursen som i att utbilda som ställer till det. Och det är samma spöke som bor i denna avstjälpningsplats. Att uttrycka, utbilda och intrycka i andra. Har alltid haft behovet men känner att jag har allt mindre att säga. Dels eftersom de jag omger mig med själva förstår och upptäcker på ett sätt som är alldeles underbart. Dels eftersom jag någonstans suktar efter min egen tystnad. Jag har hört min röst mullra i min kropp länge nu. Jag har nog sagt tre gånger så mycket som vilken annan människa som helst under mitt liv. Koefficienten vad gäller det skrivna ordet är nog än högre.

Visst fan har jag hållit kurs. Tittar jag bakåt så är det egentligen aldrig innehållet i kursen som har varit det väsentliga. Det har nog snarare varit sättet jag sagt det på och den entusiasm som jag på något sätt alltid lyckats stjälpa av hos de som lyssnat. Eller – de har ju inte ens behövt lyssna för att se den, egentligen.

Farsan var inte till föraktlig del likadan. Optimist till absurdum och hjälpande långt bortom min egen tålamodsgräns. Han var vid två tillfällen ordförande för den BRF han bodde i och det slutade alltid med att han blev personlig assistent för mer eller mindre halva kvarteret.

Kanske är det den situationen jag försöker hålla ifrån mig. Att om jag ställer mig på podiet istället och har ett litet avstånd så slipper jag in i varje enskilt hjärta och peta. Det klarar man ju inte av riktigt. Visst, de som kommit dit – de sju, där är det en annan sak. Nu var det alla de andra jag tänkte på.

Och så kommer jag till den där besvärliga punkten där frågan återigen är varför jag anser mig måsta. Vad är det som gör att jag hela tiden tycker att jag måste hjälpa eller vad man ska säga. Hjälpa är egentligen inte rätt ord här eftersom den som jag vill få att förstå något ofta inte har behovet att förstå det.

Jag är på något sätt byggd med svårigheten att se någon ha svårigheter med något utan att försöka se till att denne någon övervinner svårigheten på ett enklare sätt. När det egentligen kanske är så att denna utmaning är till för att övervinnas av just denne någon själv. Utan någon jävel som springer och ska hålla kurs.

Men vänta – ha – det var ju inte innehållet i kursen som var det viktiga. Det var ju entusiasmen, alltså den mentala inställning som gör att utmaningarna kan övervinnas. Hoppsan. Ärftligt belastad där, tvivelsutan.

Nu blev jag lite förvånad. Så jag tror att jag slutar här. Med en liten film om en vit kanin i en av de mest betydelsefulla dialoger jag någonsin upplevt.


Insiksfullt om livet är bara förnamnet.

Gå på lina

Jag försöker balansera.

Ingen rädsla finns kvar.

Ingenstans.

Balansen är allt nu.

Att andas.

Bära tankar och idéer i vänster hand.

Bära känslor och lustar i höger.

Blandas genom mig.

Följa linans rörelser.

Flytta vikten från höger till vänster fot.

Låta balansen finnas.

Flytta vikten från vänster till höger fot.

Låta den nya balansen finnas.

Ibland blåser det.

Ibland är det alldeles mörkt.

Ibland står någon nere på marken och ställer frågor.

Ibland måste jag ta tag i någon.

Ibland måste jag sova.

Ibland ramlar jag ner och måste börja om igen.

Detta är likväl vandringen.

Det finns precis hur mycket som helst att omfamna med vänster hand.

Höger hand svämmar över.

Sedan tilltron blev förbehållslös finns ingen ände på flödena.

Det är därför måste anstränga mig att avancera långsamt.

Precis hela tiden.

Det är det enda jag verkligen måste.

Flödena kräver balans.

Balansen kräver färdighet.

Färdigheten kräver övning.

Övningen kräver tålamod.

Att låta det ta den tid det tar.

Att öka takten i sin egen takt.

Och att aldrig någonsin sluta andas.

Blåskärm

Tvingad till insikt om mitt förhållningssätt till livet av de inbyggda skyddssystemen. Att låta det bli vad det blir och njuta färden är att överge ambitioner och kontroll. Skapande ur nollpunkten är ljuvligt och bedrägligt likt planerat konstruerande men det senare konsumerar kraft under det att det tidigare ger upphov till gränslös energi.

Systemet visar blåskärm för att förhindra dataförlust och för att förebygga skador på hårdvaran. Anledningen är att jag samtidigt som jag tycker mig vara i flödet envisas med att stå vid sidan om och analysera. Inte minst här.

Den varma punkt som utgör flödet låter sig inte beskrivas. Det är en ren känsla och den är precis det där som utgör kärnan i Hennes visdom. När vi åter vandrade upp för berget var hon full av tillförsikt. Jag – å min sida – försökte kontrollera mina tankar. Upplevde hur naturen var en distraktion. En distraktion jag krampaktigt höll mig i eftersom jag inte mäktade producera tillförsikten. Tydligt illustrerat.


Distraktion

Jag tar rast från det här. Eftersom jag inte kan fortsätta att beskriva det jag upplever och samtidigt uppleva det. Eftersom jag inte kan uppleva det tillfullo om jag analyserar det, vilket jag måste göra för att kunna beskriva det. Åtminstone här. Kanske byter jag inriktning. Den som lever får se.

Reset

När jag kom till hotellet som egentligen inte var ett hotell utan en samling småhus var huvudet egentligen redan överhettat. Mörkret var en bit bort och jag var trött till följd av sedvanligt sönderhackad sömn. Jag försökte blunda men huvudet ville inte stanna. Istället gick jag mot havet. Ner mot den absolut ljuvliga stranden som även denna novemberdag välkomnade mig som besökare som bara den stranden kan göra med sin karaktäristiska klitterkrans att klättra över innan man når vattnet.

Känslan var bultande. Bergfast. Öronbedövande. Jag hade beslutat att hålla spjället helt öppet under den här resan och med kraft forsade alla uppdämda känslor och tankar fram ur sina viloplatser. Nya former av skrivande bultade på dörren ackompanjerade av jobbmässiga expansioner. Idéer. Är de tankar, idéerna? Eller är de känslor. Det känns som om de är hybrider, de små rackarna.


Snäcka går ju.

Först som ett skönt kittlande regn – droppe efter droppe – mot huvudet för att öka till full hagelskur i vad som kom att bli ett bombardemang som fick det att ringa mot skallbenet. Jag ville få stopp på smattret. Ville dra ner på intensiteten och åter få möjlighet att urskilja de där första dropparna. De som jag kände för och som inte krävde att få komma ut.

Men det var redan för sent. De var borttappade i myllret och satt säkerligen och tryckte i något mysigt hörn och skådade de signalstarka narcissiskt lagda intrycken som slogs om platserna på podiet. När ingen lyssnade på dem valde de demonstrativt att gå vidare i andra kanaler.

De ville ut här, dessutom. Och mitt vredgade sinne beslutade att jävlas med dem. Kom på den eminenta lösningen att helt sonika lägga ner det här projektet. Att avsluta svadan och låta det bero. Kändes bra där och då. Men hjälpte inte. Inte ett endaste litet dugg, faktiskt.

Det fortplantade sig ändå. Tog min sömn, mitt fokus, min egen vilja som gisslan. Orden stockade sig och ambitionen började utsöndra kvävande giftiga gaser. Andningen blev snabb och syrefattig. Tankarna började blossa upp igen.

Jag har varit där många gånger. Jag har faktiskt bott där. I åratal har jag befunnit mig i det akuta stadiet av mentalt skenande. Farit fram på vågor av idéer, uttryck och flykt uppblandat med diverse andra komponenter i en synnerligen potent cocktail av överskruvad spatial närvaro. Mycket gott har kommit ur de åren, men jag har tagit slut. Har bränt mig fortare än jag återvuxit. Och när jag för drygt fyra år sedan klev av det tåget började livet på riktigt.

Jag vill för mitt liv inte åter in i det skenande paradigmet. Eller vill och vill – det handlar egentligen inte om vilja. Det handlar om närvaro. Jag älskar att vara närvarande i mitt liv. Att uppleva luften som flödar genom kroppen och att känna varje känsla färga kroppen med sin energi. Njuta av förändringarna i hjärtat och den lek vi leker här tillsammans, allesammans. Jag kommer inte åt den när jag skenar.

Så jag försökte stanna. Det var svårt. Eftersom tåget redan plockat upp fart och tagit sömnen med sig på vägen. Men i natt lyckades jag slutligen få stopp på det. Vaknade utsövt och klev ner på perrongen som mig själv igen.

Och bland det första jag insåg var att jag strypt den här kanalen alldeles för snart. Jag är beroende av att skriva här också. Det må så vara att det inte blir så frekvent, men jag kan inte stänga denna ventil – då blir det stopp någon annanstans. Redan dagen efter att jag beslutat stänga ventilen började propåerna att pocka.

Det var dagen efter det amerikanska presidentvalet. Ett presidentval många och åter många svenskar i breda och okänsliga ordalag uttrycker sin åsikt. Att rätt man vann och at världen ska tacka för att få ha Obama som styresman. Varför? Vad vet dessa sagesmän och kvinnor egentligen? Inte mycket, skulle jag tro. Det handlar mest om att ur ett via massmedia och ur artificiell belysning skapat likatyckarhysteriskt egenpålagt konvergenstvång betingat beteende försöka smälta in.

Obama eller Romney – är det frågan det? Den senare abortmotståndare. Den tidigare – ja, vi behöver inte gå in på det. Det är så dumt att det inte ens är värt att tänka på. Hur ett ännu värre alternativ skapas för att få en hög skit att förefalla åtråvärd vid jämförelse. Jag har avsiktligen inte satt mig in i frågan men med tanke på hur snaran dragits om R:s hals så kan det mycket väl vara så att han var en bättre kandidat. Likväl.


Hösttömt.

Men vi ska ju bort från de där sortens bondfångerier. Vi ska ju återta vad som är vårt – vår suveränitet – allihop. Och det sker vare sig vi ser det eller inte hela tiden. Precis hela tiden. På eftermiddagen samma dag hamnade jag i en jobb-betingad diskussion om produktivitet, personlig integritet och moral av en händelse. Jag sa inte mycket men jag bländades av med vilken självklarhet de upplysta sticker hål på de inlärdas dumheter när väl ämnena dyker upp till ytan.

Och de gör de. Hela tiden. Varje dag. Och vi inser steg för steg att vi är lurade. Och när väl prestigen släpper och vi kan erkänna det för varandra så tar det fart. Vilket är precis just nu.

Vi har ju fått lära oss att vi måste låssas vara som alla andra inför alla andra. Men när vi ser igenom den nästan helt transparenta gardinen och inser att alla andra är som vi på insidan – ja då faller teaterföreställningen på sin egen orimlighet och vi skuttar ut på andra sidan i ordlöst samförstånd.

Och det är läckert. Då kan jag nog inte vara tyst längre.

När det så hittas avlidna livvakter nära vår syndabock (läs regeringschef) som sägs ha dödats då han stod och fingrade på sitt eget vapen och kanske pratade med frugan eller spelade Angry Birds är det ju en ganska tydlig signal. Man behöver knappt ens känna efter för att se mönstren och orimligheterna. Det börjar ta sig hela vägen till toppen och mänskligheten går inte att stoppa.

Det står inte längre mellan människor och människor. De som satts att styra över andra vaknar upp. Men i deras ställe har människan skapat Maskinen. Maskinen som ser och vet allt. Visst är det ironiskt att vi inför slutspelet mot oss själva insåg att vi inte skulle kunna hålla oss själva stången hela vägen in i mål utan istället tillsammans och gladeligen skapade Maskinen att vara vår egen fiende på slutsträckan. Som att konstruera ett löpband för att än bättre kunna träna våra själar.


Har kanske suttit i Oddyseus öga. Men enögdheten håller på att ge vika. Fort, fort.

Tacka fan

Vart är världen på väg? Någon som funderat på det? Det ante mig. Vad jag ser från min vinkel ger inte längre något utrymme för tveksamhet. Den korta versionen: mänskligheten blir allt gladare och allt vänligare mot sig själva och varandra. Här kommer den långa versionen:

Vintern 2010/2011 snöade det mycket och tågen fungerade inte sådär ohyggligt bra. Jag – som dittills åkt väldigt mycket tåg – fattade beslutet att sluta tåga. Det berodde inte enbart på min vana att missa tågen på morgonen utan var relativt direkt relaterat till förseningsspöket. Inte förseningarna som sådana, utan det tillstånd av frustrerad stress så många av medpassagerarna försattes i så snart förseningar infann sig.

Egentligen var det inte särskilt stor andel av passagerarna som reagerade på det viset. Det räcker med två upprörda offerkoftor för med kristallklar gnällstämma skära sönder harmonins förutsättningar i en hel tågvagn. Det hände lite för ofta och jag märkte att jag tog illa vid mig. Jag ville sätta mig hos de försmådda och tala dem ur det tankesätt som frätte på deras och omgivningens sinnen. Dra en ordvits. Göra en rolighet av dethela. Men efter något ganska misslyckat försök lät jag det vara och valde bilen istället.

Det har gått knappa två år och för varje möjlig observationspunkt blir iakttagelsen allt skarpare. Här några i min mening signifikanta exempel:

Arlanda en regnig dag i oktober. Flyget vid gaten invid ställs in. Sextiotalet passagerare har väntat. Någon drar ett litet skämt om inställdhet och inställsamhet. Någon säger att de faktiskt hinner fika ändå. Men det som fick mig att verkligen skutta till av glädje var att ingen – repeterar: ingen – faktiskt verkade ta det speciellt negativt. Det var häftigt.

Nu menar jag inte att det negativa får finnas. Om jag försöker se mig själv utifrån – betrakta mig inifrån den försmåddes ögon – inser jag att jag ser rätt ordentligt pompöst respektlös ut. Lätt för den jäveln med mungiporna uppe under öronen att säga. Jävla positivistfaschist. Optimistmaniker. Du undertrycker dina känslor- gubbe lille! Du vägrar möta dina inre negativa känslor och projicerar på din omvärld ett tvång till positivt tänkande som inte är något annat än djupt kränkande, respektlöst och egenmäktigt! (Och så rullar den imaginära sagesmannen in under stenen igen, invirad i den varmaste kofta av ull från utvalda offerlamm).

Jag begriper att det kan uppfattas så. Jag förstår att det måste få vara down ibland. Jag vet precis. Har levat större delen av mina tidiga år i precis det paradigmet. Att i rädsla för (faktiskt) mig själv underordna mig min egen smärta och gömma mig för världen bakom den fasad av fasor jag riktar min uppmärksamhet mot och som jag låter styra mina steg. Vilket i själva verket är en illusion eftersom jag själv alltid styr mina steg. Även när jag väljer att underordna mig någon annan – tillsynes extern – ordning.

Fler exempel. Tomas Ledin – bygdens son – spelar i Sandviken. Över 7000 sålda biljetter på Göransson Arena. Då snackar vi seriöst med folk. Trängsel kan det nog aldrig bli i den arenan, men antalet barer var gravt underdimensionerat. Kötider på en halvtimme fick betraktas som korta. Och väl framme i baren serverades solvarm cider eller öl som alldeles nyss placerats i kylskåp av vinnarna i långsammaste-bartender-tävlingarna 2011. Som gjort för irritation. Antal sura miner: 0. Antal bråkande människor: samma.

Nu i fredags i globen samma sak. Ett antal tusen glada 90-talsmusikentutiaster köade dansande mot bardisken, skuttade och skrattade utan att jag kunde se något som helst trassel eller missnöje. Synnerligen stressad och därigenom barpersonal och underliga sälja-vatten-till-varje-pris-säkerhetsförskrifter till trots.

Allt oftare ser jag de där glada ansiktena. Möter främmande ögons vänlighet. Utväxlar varma bollar av ord med sådana man aldrig sett förut och aldrig någonsin kommer att se igen. Ser hur folk kommer överens. Hur de löser saker. Hur de vill att det ska blir bra. Så att de får må bra. Så att de får vara i livet på det sätt som får dem att vara varma, hela, äkta och uppriktiga. För det är ju först då det kan hända. Precis det. Att vara uppriktig. Det går inte att gnälla sig uppriktig.

Däremot går det att be om hjälp. Uppriktigt be om hjälp. Det är en ohygglig skillnad på att be om hjälp, ta emot den och med den energi hjälpen innehåller lyfta sig ur det hål man hamnat i. Att sluka hjälpen och envist sitta kvar på hålets botten och skrika efter fler anledningar att få stanna kvar där samt kräva att någon annan ska bygga ett bekvämt tak över gropen och installera centralvärme är något helt annat.

Sista exemplet för idag. Det har visst regnat lite den här sommaren. Och hösten. Och visst pratas det lite om regnet ibland. Själv har jag nära nog blivit vansinnig av det. Men jag är ganska ensam om det, faktiskt. "Jaha, det regnar" säger de flesta och låtsas som det regnar. Vilket man ju inte ens behöver låtsas. Vad gäller vädret har jag varit den största gnällspiken av dem alla, faktiskt. Vilket i sig är ganska intressant, tycker jag.

Vad är det med folk? Förstår ni inte vad det är ni ställer till med?

Varje gång du aktivt väljer att inte klaga, jämra dig eller bli ett offer för omständigheterna hotar du tillvarons absoluta grundvalar. Det hade du inte tänkt på, va? Jävla egoist! Ta ditt ansvar och välj att krypa genom leran under stenen istället för att skutta över den. Hinder är till för att krossa dig, inte för att övervinnas. Hinder är byggda för att få oss att kapitulera. Inget annat.

Tänk på atombomber. Det hade du glömt, inte sant? Och terrorister. När som helst kan de slå till. Var som helst. Hur som helst. Du, dina barn, dina vänner och ditt kvarter kan förvandlas till islamistisk köttfärs på godtyckliga grunder närhelst ödet så önskar. Du kan få vattenskador, bli påkört av en rattfyllerist, bli rånad i tunnelbanan eller nedslagen i en mörk gränd. Säkert våldtagen också. Det finns faktiskt brottslingar – MEN LYSSNA DÅ FÖR I HELVETE – det är FARLIGT! SKITJÄVLA SKITFARLIGT OCH DU SKA VARA RÄDD. R Ä D D ! ! !.

(Och - andas)

Såja, duktigt offer. Stanna där. Dra koftan om dig. Bli lite sjuk, vettja. Önska dig sjukdom. Använd din obevekliga tankes kraft för att framkalla sjukdom via ditt sinne, ditt hjärta och ut genom dina blodådror. För när du är sjuk får du vara hemma. Du får stanna hemma från jobbet. Du får höra husets ljud om dagen och lyssna till fågelsången genom fönstren. Har du lite tur kanske du smittar ditt barn. Då får ni vara tillsammans. Otvungen, oplanerad tid tillsammans. Hemma. Sjukt trevligt.

Glöm inte att önska dig sjukdom, alltså. När du är sjuk är du helt rätt ute. Dessutom kan du kanske bli lite ompysslad om det vill sig väl. Få värmeflaskor värmda och serveras örtte på sängen. Nästan som riktig kärlek, när man tänker efter. Men lite bättre ändå, inte sant? Utan krav på ömsesidighet. Bara ett rent, villkorslöst och totalt tagande. Men så händer då det hemska. Det onämndbara. Du blir frisk igen. Och vardagens jämntjocka betongfilt dras åter fram genom hjärtat. Dämpar pulsen och tar kväver själens kvillrande apropåer på ett förtjänstfullt sätt.

Envisa jävla människor! Ta sans! Dra ner huvudet i backen, dra ner brallorna och upp med stjärten. Den kvarn som maler mänsklig värme till universellt disharmonisk köttfärs i den gudomliga teaterns foajé kräver din underkastelse. Om du inte böjer huvudet aldrig så lite för dess auktoritet så tappar den kraft. Offerlinjen har varit ett av dess vassaste kort. Fort – vid varje brottsanvisning – in med ett vattentätt skott.

Om två människor bråkar. Snabbt in med en tredje, fjärde och femte. Pressa in en hel armé mellan de bägge så att de aldrig någonsin kommer överens. Skapa rädsla, förföljelse, vanvettiga upptåg i masspsykosens tecken. Skräm upp dem – för varandra (glänsande, inte sant)! Stör deras sömn, hota med guds vrede, ekonomisk kollaps, klimathot och utebliven iPhone. Skräm vettet ur dem men låte dem leva. Precis bara så att de kan andas och äta lite. Håll dem på sparlåga men håll dem för i helvete i livet. Till varje pris. Det är deras själars fångenskap vi är ute efter på det här stället.

Och när det inte verkar fungera längre – vad gör vi då? Alla de tomma hot som hållit dem fångna inuti maskinen. Vi levererar. Yes, box (black in colour) – we are showbusiness! We DO deliver. Sensationer. Spridda. Spretande. En psykedelisk kakafoni av projektioner som i sig agerar störsändare för den som ännu inte fångat ljuset. Och en armé av orcher med kilometerlånga metallpiskor att snärta var och en som under den artificiellt belysta himlen låter sin själs ljus tränga ut och sprida sina strålar. Gud förbjude. FÖRBJUDE! Ner på knä, subjekt.


Piskan känns inte efter ett tag. Den finns egentligen inte. Inget av det som skapats för att hålla oss fågna fanns visade det sig. Det var vi själva som skapat alltihopa. Vi rann ur samma källa som den maskin som hållit oss fångna. Eftersom det var så vi ville ha det. Vi ville få uppleva den ultimata kontrasten. Det har vi fått göra. Och vi börjar begripa att det aldrig var verkligt.

Tacka fan för att vi är glada.

Rörelse

När jag trampar lite på gaspedalen ökar jordens rotation något. När jag bromsar stannar den av något. Om solen delat min aspekt där jag sitter bakom ratten på motorvägen hade min körning påverkat dygnsrytmen. Om jag fått andra människor att dela min synvinkel, om andra hade sett välden exakt ur min utgångspunkt hade de känt jorden vrida sig under deras fötter när jag svänger bilens hjul.

Allting är relativt och just utblickspunkter är tydligare än något annat. Som jag ser saker är de för mig. Som andra ser saker är det för dem. Klart som fan då att själva striden, själva girigheten och makthungern handlar om att påverka andras syn på saker. Relativt logiskt, beroende på utgångspunkt.

Väntrum

Lysrören i taket ger ett blåaktigt sken. Väggarna har varit vitmålade men börjar skifta i grått. Den blågrå nålfiltsmattan fångar en stor del av ljudet sin strävhet till trots och de skålade stolarna i plast lägst väggen ger vila åt en brokig skara. Jag har köat länge med min luggslitna lapp i handen men nu är det bara några nummer kvar. Sinnet vaknar till och tanken klarnar. Vad gör jag här egentligen? Det är inte bara tveeggat, det är direkt uppåt väggarna. Tiden i väntrummet har varit en mental fristad med det distinkta syftet att skjuta upp. Bära lasten framåt i tiden utan att befatta sig med dess innehåll och konsekvenser.

Min tur. Jag reser mig och går fram till disken där mitt nummer blinkar. På andra sidan glaset sitter en skäggig man med stor näsa och oktogonala glasögon. Hans sömniga blick klarnar och jag märker att han blir förvånad att se mig. Jag skickar det ifyllda formuläret genom luckan och han börjar läsa. Så tittar han på mig. Läser och tittar. Slutligen lägger han ifrån sig pappret och tittar vänligt men bestämt på mig med ytterst vaken blick. Luften är fuktig och doftar hav. Ingen har sett dörren men alla vet att den finns i det här rummet. Mannens blick har samma puls som luften. Samma dämpade närvaro som rummets akustik. Samma tålamod som alla de väntande villkorslöst uppammat. Efter en lång stund säger han:

- Du vill alltså härfrån.
- Nej, jag vill inte härifrån, genmäler jag.
- Men du skriver i ansökan att du är färdig här.
- Ja, men jag vill inte härifrån.
- Bra, för du kommer inte härifrån förrän du är färdig.
Tystnaden tydliggörs av rummets dämpade sorl. Det bubblar i vattenautomaten. Ett nummer ropas upp. Entrédörren släpper in en ny sökande.
- Men jag är ju färdig.
- Är du?
- Ja, jag har klurat ut alltihopa. Inte i detalj, visserligen, men jag har en känsla för hur det hänger ihop.
- Har du?
- Jag tror det. Jag skapar det här stället själv med mina tankar och så får jag uppleva vad jag tänkt. En enkel formel, en universell funktion och en genialisk konstruktion.
- Låter mer som en tanke om du frågar mig.
Han sneglar mot de bägge stämplarna som står en bit bort på hans lilla bordsyta. Hans ögon börjar bli trötta igen.
- Ja, det är en tanke. Jag har en känsla av att den stämmer.
- Du sa att du hade en känsla för hur allt hängde ihop och att du därför är färdig här. Nu säger du att du har en känsla av att du har en tanke på hur det stämmer. Jag får en känsla av att du inte tänkt färdigt.
- Jag har tänkt mycket.
- Jo, jag vet. Jag har läst din ansökan. Du har tänkt förfärligt mycket. Jag tror inte att det uteslutande har gjort dig gott.
- Men jag ser sambanden. Jag har vänt på alla stenar, hittat alla budskap och funnit alla svar jag ens kunnat drömma om. Vad mer finns att göra?
- Du kan inte ha missat något efter vägen?
- Givetvis. Men jag kan inte se vad.
- Vägen, till exempel?
- Vägen?
- Ja den som förbinder dina samband och observationer med varandra. Själva vägen. Människorna. Känslorna. Allt det där din analys inte kan ta med i beräkningen eftersom du inte kan kvantifiera det.
- Men det är ju därför jag är här! Det är ju därför jag måste få vara färdig! Jag är här – jag har förstått, men jag kan inte förklara för någon annan vad det är jag förstått.
- Men var det inte för din egen skull du hittade alla sambanden? Gjorde du det för någon annan?
- Nej, nej – absolut inte; jag ville veta. Men nu när jag vet så ser allt så annorlunda ut. Allt jag ser som beror på sambanden har jag ju en förklaring på. Samtidigt ser jag hur andra slåss mot effekterna av sambanden och jag skulle vilja förklara för dem att de inte behöver det eftersom deras kamp inte är på riktigt. Eftersom sambanden bara är hittepå och eftersom alltsammans bara är ett ondskefullt spel.
- Ondskefullt?
- Ja, ondskefullt. De slavar på i ett påhittat pengaspel till några giriga jävlars höga nöje och sliter ut sig till egentligen ingen nytta.
- Ingen nytta? Har du inte haft någon nytta av ditt slit? Har inte allting sitt syfte?
- Jo.
- Även om det kan se döfött ut så har allt ett syfte. Alltid.
- Jo, jag vet. Men det är så svårt att veta hur det hänger ihop och se andra vägra inse det. Jag blir så vanvettigt frustrerad.
- Då är det din utmaning. Du kan ju inte förklara mer än du kan förklara. Du är där du är och andra är där de är. Du kanske behöver bli lite tydligare med vad det är du begripit.
- Då tror de att jag är galen och slutar lyssna helt och hållet.
- Är du rätt för det?
- Ja, absoult.
- Varför?
- Jag har tagit mig fram den rationella vägen och mitt sökande har varit en parallell hobby, kan man säga. Allt jag läst, sett och varit med om har bokförts i det rationella och den djupare sidan av helheten har jag hållit i min egen, helt privata, reskontra. Ingen vettig människa håller på med sådant.
- Ok. Så du är inte vettig?
- Jo. Jag är vettig.
- Och du är ensam om det?
- Givetvis inte.
- Vad är du då rädd för? Att andra ska tycka att du är tokig som sökte svaren på livets frågor?
- Kanske.
- Många står i kö. Vi har inte tid med det här. Han lyfter en stämpel och slår den i stämpeldynan. Du har kommit hit till livet. Du har valt det själv. Du kommer hit och är så vansinnigt intresserad av vad livet är för något att du gör det till ditt kall att ta reda på vad livet är. Kan det stämma?
- Ja, det stämmer.
- Du blir arg och frustrerad när du ser att ingen annan söker svaren utan bara lever livet medan du, min bäste herr sökande, gör precis tvärtom. Du låter bli att leva livet och ställer dig likt fotografen lite vid sidan av festen istället för att deltaga för att bättre kunna ta reda på vad livet är får något. Varför gör du så?
- Eftersom jag är nyfiken.
- Nej, eftersom du är rädd. Du vågar inte kasta dig in och leva livet förrän du tagit reda på vad det är för något. Du har väntat här i månader med din ansökan om entledigande men vill du verkligen lämna livet?
- Nej, absolut inte. Jag älskar att vara i livet.
- Varför älskar du det?
- Jag älskar människorna jag har runtomkring mig, naturen, vattnet och dofterna. Jag älskar smakerna, känslorna och kärleken. Jag älskar de fysiska utmaningarna, logiken och kreativiteten. Jag älskar verkligen livet.
- Och ändå vill du lämna det.
- Nej, jag vill inte lämna det.
- Men vad gör du då här, pöjk?
- Jag är färdig har jag ju sagt. Jag har klurat ut alltihopa.
- Nej, du är inte färdig med livet. Du har klurat ut vad det är och hur det hänger ihop, så långt är vi överens. Men varför gjorde du det? Varför började du inte leva det direkt från början istället som alla de där andra du går runt och retar dig på?
- Eftersom jag ville veta vad livet var.
- Precis. Du ville veta vad livet var innan du började leva.
Han dundrade stämpeln i min ansökan. AVSLÅS.
- Ja, vad ska jag göra nu…?
- Leva förståss. Ha så kul. Du om någon kan ju leva, som klurat ut vad livet är för något. Och kom inte tillbaka på en god stund.
- Lovar.
- Ha det!
- Detsamma. Tack för pratstunden.
- Tack. 476!