Skriva av alla skulder? What the fuck? Hur skulle det se ut – vem skulle vilja förlora de pengar man ”lånat ut” till husägare och företagare genom åren? Någon måste ju rimligtvis förlora alla sina pengar om skulderna ska försvinna eftersom någon ursprungligen lånat ut dem. Så kan man ju tro att det ligger till om man till exempel lyssnar på vad en och annan väldigt felaktigt kallad ekonom eller bankföreträdare försöker ge intryck av.
Pengar är både ekonomiska och finansiella samtidigt. Samma sak med skulder. Jag kan ha en ekonomisk skuld till min fru om jag tagit en femhundring ur hennes plånbok. Det så kallade lånet som jag har på huset är emellertid inte ekonomiskt utan finansiellt. Det är så eftersom den finansiering banken ordnade på huset inte har särskilt mycket med pengar att göra.
När jag köpte huset gick jag till banken och ordnade finansiering på den större delen av summan. Finansieringen fungerar så att banken går in på mitt konto och lägger in så mycket pengar jag säger mig behöva. Som gengäld för detta betalar jag årligen en avgift – ränta. En avgift för finansieringen, så att säga. Jag har inte lånat ett endaste dugg eftersom banken inte hade pengarna från början. Däremot har de finansierat mitt husköp.
Bankerna har i vår del av världen varit högst inblandade i att driva upp priserna på fastigheter och eftersom banker är finansiella varelser är det ju knappast oväntat. Om huspriserna blir högre blir intäkterna på ränta från husfinansiering högre, även om räntan som sådan ses sjunka. Det här mönstret är på sitt sätt ganska likt berättelsen i tidigare kapitlet. Det är inte pengarna som är det väsentliga. Det är människorna som är det väsentliga.
Du går ju personligen i borgen för den finansiering banken tillhandahåller. Du lovar att betala deras ränta och att amortera tillbaka de pengar de skapat åt dig (vilket ju egentligen är hur märkligt som helst). Det viktiga här är att det är du som är skyldig banken något. Du är satt i skuld. Och att sätta människor i skuld är att äga människor – så har det alltid varit. I alla civiliserade tider.
Förstår du? Det är inte pengarna som är det viktiga – det är DU! Det är inte pengarna, huset eller vad det nu är du fått finansierat som är det värdefulla. Det är du som är värdefull. Grunden i alla ekonomiska, finansiella och penningmässiga system är att det är människan som är det egentliga värdet. Det finansiella människovärdet.
All din skuldsättning blir till någon annans tillgång. Den fordran banken har på dig för finansieringen kan de sälja till andra. De säljer din skuld. De handlar med ditt värde. De vet att du vet att du är skyldig. Makt har i alla tider utgått från att uppleva sig äga andra människor. Att ha så många människor som möjligt som är skyldiga mig så mycket som möjligt är mesta möjliga makt.
Det är därför finanser överhuvudtaget finns. Om vissa människor inte strävat efter makt över andra så hade vi nöjt oss med att ha ekonomiska pengar och ekonomiska marknader. Om ingen strävat efter makt över andra så hade vi aldrig haft finanser.
Man kan sätta människan i skuld utan pengar också. Se på våra västerländska religioner, till exempel. Det talas om arvsynden. Om att du som människa som föds in i den här världen med en skuld till dina föräldrar, samhället som formade dem och världen runtomkring dem.
Du är alltså skyldig att göra dina föräldrar stolta, att betala av din skuld till dem och det samhälle du växer upp igenom att gå till skolan och bli en del av samhället och senare börja arbeta så att du kan ”göra rätt för dig” genom att betala skatt till den stat som du tillhör.
De som håller i trådarna här är inte dumma i huvudet – de märker att de människor de vill äga ser igenom själva grunden till skuldsättningen. För länge sedan var Svensken huvudsakligen religiöst skuldsatt. Husförhör och katekäsläsning, ja alla som läst Emil i Lönneberga har ju hört den förut. Den religiösa skuldsättningen har sin upprinnelse i Katolicismen. Vi vände oss mot detta och blev protestanter istället. Vi tyckte det var lite visset att man kunde köpa syndernas förlåtelse. Lite skenheligt sådär. Vips stod svensken någotsånär skuldfri gentemot kyrkan, men vad hände? Jo, istället började vi skuldsättas finansiellt. En befolkning som inte är i skuld går inte att styra. Sedan Gustav Vasas tid har den ekonomiska skuldsättningen fortgått och det är den vi ser när vi hör om ”överbelånade” hushåll och annat.
Det finansiella sättet att sätta människor i skuld är ett i raden av skuldsystem – härskarsystem. De som vill ha makten vet att det inte dröjer många månader innan vi ser igenom detta och vägrar betala till banken vad de aldrig hade från början. Dags för nästa skuldsättningssystem, alltså.
Sedan åtminstone tjugo år har miljö- och senare klimathot framförts som vad vi människor ska vara rädda för. Jag vet att det är hårt att smälta – vi har verkligen fått lära oss att isbjörnarna dör på grund av vårt syndfulla leverne och att vi alla kommer att omkomma i klimatrelaterade katastrofer om vi inte slutar upp med vårt koldioxidutsläpp precis just nu. Och eftersom ingen tycks göra något blir vi mer och mer uppgivna och köper mer och mer diskmaskinsrengöring.
Klimathotet är precis som de religiösa och finansiella skuldsystemen. Det är 3.0 av precis samma sak. Lika mycket som vi fruktade djävulen under 1.0 lika rädda är vi idag för klimathotet. Låt oss för ett ögonblick tala om vad det handlar om. Det handlar inte om förgiftning eller likande – det sägs handla om koldioxid.
Allt som lever producerar koldioxid. Vi andas ut, fjärtar och äter saker som producerar koldioxid. Koldioxid är en produkt av livet. Om man lyckas göra koldioxid till syndfullt. Om man lyckas koppla koldioxid till skuld – då har man lyckats att sätta en prislapp på allt levande och då kan man också ge sig i kast med att försöka äga allt som lever.
Historien om klimathotet är inget annat än ett försök att bibehålla skuldgreppet om en mänsklighet som vaknar upp och inser att den finansiella skulden egentligen är helt illegal. Och det är bråttom – mycket bråttom. Få okorrumperade domstolar skulle döma bankernas verksamhet som annat än rent bedrägeri. De finansiella skulderna står inför en mer eller mindre snar reglering.
Med detta i åtanke och med iakttagelsen om att det är du som är det värdefullaste i det finansiella systemet - eller indirekt via din skuld eftersom det är dig man vill äga. Det är ju därför begreppet skuld överhuvudtaget uppfunnits, för att få dig att känna att du står i skuld till någon annan. Så att någon annan kan äga dig.
Motsatsen till skuld heter fordran. Den som har en skuld till någon har det till den som har en fordran. I fallet med finansieringen av huset – är det verkligen så att banken har en fordran på mig? Jag menar – hur kan banken fordra att jag ska betala något till dem som de aldrig haft? Det låter ju mer som ett rån egentligen.
Om någon kommer fram till mig på gatan och säger åt mig att jag är skyldig denne pengar tänker jag efter en stund. Försöker minnas mannens utseende och grubblar över om det han säger möjligen kan vara sant. Efter att ha grävt i mitt sinnes arkiv inser jag att – nej – den här mannen är helt obekant för mig – jag vet faktiskt inte vad han talar om.
Mannen kan då agera på ett av två sätt: A) Han kan hota mig att samtycka till skulden. Tala om att om jag inte säger att jag står i skuld så kommer han att banka sönder mina knäskålar med ett järnrör, eller så kan han B) be om ursäkt och gå därifrån.
Jag gissar att de allra flesta av er som läser det här finner det första scenariot mer sannolikt än det andra enligt devisen att våld löser alla problem. Den historia vi får lära oss – framförallt i skolan, kompletterad av det vi får veta via Nyheterna – säger det ganska klart och tydligt. Den som inte erkänner sina skulder får smaka på våld, vare sig det handlar om människor, företag eller länder.
Visst är det ganska paradoxalt? Här har vi en människa. Människan är det värdefullaste som finns och någon vill äga henne just av den anledningen. Om denne någon inte får äga människan hotar han med att slå henne. Hur jävla barnsligt är inte det? Hur jävla liten måste man inte vara för att bete sig på det sättet? Det ska vi ta reda på i morgon under rubriken makt.
Visar inlägg med etikett Klimat. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Klimat. Visa alla inlägg
söndag 17 mars 2013
måndag 7 maj 2012
Måndagskvadruppel
I dag blir det nog sådär obegripligt. Men om man begripit att något är obegripligt, då har man i alla fall begripit det. Så får man ställa sig frågan huruvida man nöjer sig med den insikten eller inte.
IT-komplicerat om mänsklig uppgradering
Börjar kännas av nu, bägge två. Inte märkvärdigare än en orm som ömsar skinn. Den nya finns redan där, redo att användas. Fel uttryckt. Den nya finns redan där och vad som sker i den huvudsakligt upplevda sker inom den nya. Som att köra ett 16-bitarsprogram under gamla NT via NTVDM, eller lite mera nutida WOW32. Legacymiljön upplever inte några större skillnader.
Men den omgivande och i detta fall ursprungliga miljön har populerats med de attribut vi är vana med och kan nu härbärgera hela vår världsbild utan att orsaka mer än nödvändig förvirring. Vi kan kanske mjukstarta i den omgivande kontexten genom att inkludera ett manifest (á la Windows XP:s utseenderesursmanifest) för att på ytan (vilket är något djupare här) interagera gentemot användaren i enlighet med rådande miljövariabler.
I det omgivande perspektivet innebär det att sluta slåss eftersom vad som här kan mätas åtminstone nu till en början kan uppfattas som oändligt. I och med det utökade addresseringsintervallet är det inte det vi är vana att konkurrera om som kommer att vara bristvaran. I det omgivande systemet är det snarare bristen på brister som kommer att ställa till det, åtminstone för oss för denna situation relativt otränade själar.
Om evigt liv
Vad kan människan göra för att förhindra att dö? Ingenting. Går att beräkna matematiskt också. För om man gör ingenting, då lever man villkorslöst i nuet. Nuet är oändligt kort. Det har inte tidsutdräkten noll, för då skulle nuet inte finnas, men så nära noll man kan komma. Alltså är det oändligt kort.
Och om man lever sitt liv i ett oändligt kort ögonblick, hur långt blir då livet? Ögonblickets längd är i detta exempel t. Och t är ju som bekant så nära noll man kan komma. Eller uttryckt matematiskt t=(1/oändligheten), alltså en oändligt liten del tid. Om vi delar något med oändligheten så får vi en fraktion av densamma. Men eftersom en del av oändligheten ändå per definition är oändligt stor så får vi likförbaskat hela oändligheten.
Så även om vi tar en oändligt liten del av tiden och gör den till vårt nu så blir den – rent matematiskt – exakt lika stor som hela oändligheten. t=(1/oändligheten), vilket ju faktiskt är detsamma som t=oändligheten eftersom (1/oändligheten)=oändligheten. Oändligheten är ju beskaffad med just den oändligt lilla egenheten att vara oändlig.
Så vad var det vi kunde göra för att förhindra döden? Ingenting. Och om vi gör det kan ju vi inte hålla på att kika på klockan, för då gör vi någonting. Så om vi gör absolut ingenting – noll – då försvinner tiden i det nu i vilket vi gör absolut ingenting. Ett ögonblick som alltså är oändligt enligt ovan. Rätt läckert, inte sant?
Mikrovågsvärlden
Att vågor studsar mot atmosfären är ju en helt ny iakttagelse. Så om de på senare år kraftigt tilltagande radiovågor vi i stort och smått alstrar här under solen till viss del blir kvar – vad har vi då under den molniga himlen? Varför blir planeten allt varmare som det påstås med signalstark övertygelse? Viljan finns där nog – att mikra världen. Varför? För att få bort den där lilla envisa gruppen människor som väljer att bo på stranden.
För har inte varje land i världen snart utrett hur en temperaturhöjning kommer att slå mot befolkningen? Har man inte gladeligt framlagt vilken effekt klimatvapnet kommer att ha? Jo. Precis. Det verkar emellertid inte riktigt som om vapnet funkar. Inte för att det spelar någon större roll – snart dags att uppgradera enligt ovan. Men det är likväl underhållande att se de småskuttande självparalyserade som tror de vet vad de håller på med.
Om ändpunkter
Jag ser att jag har en tendens att beskriva – och därmed se – nulägen av iakttagelser som om de vore ändpunkten för insikter, skeenden eller synsätt. Som om de funnits för att gå vidare ur det ena in i nästa. Men precis som Alltet så bor de där nog snarare där samtidigt. Att själv påkalla ombytet när insikten om de bägges närvaro vuxit sig tillräckligt stark. Jag kan inte kliva ur och lämna vad som var med mindre än att jag sett vad det varit. Eftersom fortsättningen tar avstamp i dess konturer. Alltså fortsätter jag i en serie av oändligt korta nulägen att mer eller mindre motsträvigt lära vad som finns att lära av.
IT-komplicerat om mänsklig uppgradering
Börjar kännas av nu, bägge två. Inte märkvärdigare än en orm som ömsar skinn. Den nya finns redan där, redo att användas. Fel uttryckt. Den nya finns redan där och vad som sker i den huvudsakligt upplevda sker inom den nya. Som att köra ett 16-bitarsprogram under gamla NT via NTVDM, eller lite mera nutida WOW32. Legacymiljön upplever inte några större skillnader.
Men den omgivande och i detta fall ursprungliga miljön har populerats med de attribut vi är vana med och kan nu härbärgera hela vår världsbild utan att orsaka mer än nödvändig förvirring. Vi kan kanske mjukstarta i den omgivande kontexten genom att inkludera ett manifest (á la Windows XP:s utseenderesursmanifest) för att på ytan (vilket är något djupare här) interagera gentemot användaren i enlighet med rådande miljövariabler.
I det omgivande perspektivet innebär det att sluta slåss eftersom vad som här kan mätas åtminstone nu till en början kan uppfattas som oändligt. I och med det utökade addresseringsintervallet är det inte det vi är vana att konkurrera om som kommer att vara bristvaran. I det omgivande systemet är det snarare bristen på brister som kommer att ställa till det, åtminstone för oss för denna situation relativt otränade själar.
Om evigt liv
Vad kan människan göra för att förhindra att dö? Ingenting. Går att beräkna matematiskt också. För om man gör ingenting, då lever man villkorslöst i nuet. Nuet är oändligt kort. Det har inte tidsutdräkten noll, för då skulle nuet inte finnas, men så nära noll man kan komma. Alltså är det oändligt kort.
Och om man lever sitt liv i ett oändligt kort ögonblick, hur långt blir då livet? Ögonblickets längd är i detta exempel t. Och t är ju som bekant så nära noll man kan komma. Eller uttryckt matematiskt t=(1/oändligheten), alltså en oändligt liten del tid. Om vi delar något med oändligheten så får vi en fraktion av densamma. Men eftersom en del av oändligheten ändå per definition är oändligt stor så får vi likförbaskat hela oändligheten.
Så även om vi tar en oändligt liten del av tiden och gör den till vårt nu så blir den – rent matematiskt – exakt lika stor som hela oändligheten. t=(1/oändligheten), vilket ju faktiskt är detsamma som t=oändligheten eftersom (1/oändligheten)=oändligheten. Oändligheten är ju beskaffad med just den oändligt lilla egenheten att vara oändlig.
Så vad var det vi kunde göra för att förhindra döden? Ingenting. Och om vi gör det kan ju vi inte hålla på att kika på klockan, för då gör vi någonting. Så om vi gör absolut ingenting – noll – då försvinner tiden i det nu i vilket vi gör absolut ingenting. Ett ögonblick som alltså är oändligt enligt ovan. Rätt läckert, inte sant?
Mikrovågsvärlden
Att vågor studsar mot atmosfären är ju en helt ny iakttagelse. Så om de på senare år kraftigt tilltagande radiovågor vi i stort och smått alstrar här under solen till viss del blir kvar – vad har vi då under den molniga himlen? Varför blir planeten allt varmare som det påstås med signalstark övertygelse? Viljan finns där nog – att mikra världen. Varför? För att få bort den där lilla envisa gruppen människor som väljer att bo på stranden.
För har inte varje land i världen snart utrett hur en temperaturhöjning kommer att slå mot befolkningen? Har man inte gladeligt framlagt vilken effekt klimatvapnet kommer att ha? Jo. Precis. Det verkar emellertid inte riktigt som om vapnet funkar. Inte för att det spelar någon större roll – snart dags att uppgradera enligt ovan. Men det är likväl underhållande att se de småskuttande självparalyserade som tror de vet vad de håller på med.
Om ändpunkter
Jag ser att jag har en tendens att beskriva – och därmed se – nulägen av iakttagelser som om de vore ändpunkten för insikter, skeenden eller synsätt. Som om de funnits för att gå vidare ur det ena in i nästa. Men precis som Alltet så bor de där nog snarare där samtidigt. Att själv påkalla ombytet när insikten om de bägges närvaro vuxit sig tillräckligt stark. Jag kan inte kliva ur och lämna vad som var med mindre än att jag sett vad det varit. Eftersom fortsättningen tar avstamp i dess konturer. Alltså fortsätter jag i en serie av oändligt korta nulägen att mer eller mindre motsträvigt lära vad som finns att lära av.
lördag 18 juni 2011
Baktivisten
Världen är full av aktivister. Människor som engagerar sig i en eller ett par frågor av hela sin hjärna och ägnar så gott som all energi åt att hata de som begår en viss sorts övergrepp, bedriver en viss sorts näringsverksamhet, har en viss sorts sexuell läggning, håller på ett visst fotbollslag, har en viss hudfärg, talar ett visst språk, är av en viss politisk inriktning eller bekänner sig till en viss religion. Nobla tankebärare som lägger alla andra möjligheter i livet åt sidan för att engagera sig i den stora saken. Man kanske kan kalla det kallet. Kanske.
Den mest utbredda av denna art i vårt sekulariserade Sverige är nog de så kallade klimatkämparna. Jag förstår precis hur de tänker; hur de känner att allt är fel och att de genom noggrann, lydig och enligt skolboken alldeles korrekt informationsinhämtning kommit till insikt om vad det är vi människor måste ändra på för att höra upp med vår våldtäkt av moder jord. Var och en begriper ju att gifter, radioaktivitet knappast kan vara sunt för någon och att hamstra mat för att sedan slänga den känns knappast heller så begåvat.
Men den verkligt upplysta och välinformerade klimatkämpen har gått ett steg längre. Denne kämpar för att mänskligheten - mer än något annat – ska dämpa sitt så kallade koldioxidfotavtryck. Klimatkämpen kan här tillåtas fortsätta sitt kognitiva briljerande genom att likt vilken börsnoterad finanschef som helst hänryckas av komparativa beräkningar i fråga om olika föremåls, beteendens och befolkningars i utförarens indoktrinerade ögons belastande avtryck på planeten i form av utsöndrad koldioxid.
Nu är det väl bara den lilla småsaken att koldioxid istället kanske är den naturligaste av alla gaser och att de så kallade skräckscenarier i fråga om den alldeles häpnadsväckande stupida växthuseffekten och en rad godtyckligt hoprafsade naturkatastrofaliteter inte har ett skit med vårt utsöndrande av koldioxid att göra. Det förefaller snarare som om det militära komplexet fått i uppgift att under stor värpnöd leverera den temperaturhöjning och de så lösligen härledda jordliga skakningar som krävs för att upprätthålla diversionen - men det är en annan historia. Men varför får man då – som renhjärtad och väl påläst miljökämpe lära sig att koldioxidfotavtrycket är det yttersta nyckeltalet?
Eftersom man blivit lurad. Riktigt djävla prakgrundlurad så enda inihelvete för att vara lite mer specifik. Grundlurad av ett litet gäng knäppgökar som spelar det gamla vanliga skuldtricket. Det religioner gjort så länge vi har dem dokumenterade genom att framhärda att vår egen syndfyllda existens är en följd av vår egen syndfullhet och att vi knappast kan förvänta oss bättre så länge vi inte kastar oss till backen och äter den store gud allsmäktiges (och därmed, märkväl) dennes jorderliga företrädares smutsiga shorts.
Det faktum att de som levererat nämnda syndfulla skuldbeläggning till de troende råkar vara samma känslomässigt ramsneda stackare som åtnjuter lättjefulla förmåner i få sina shorts uppätna (när de fortfarande sitter på, antar jag) har naturligtvis inte någonting med saken att göra. Nejnej. Inte ett dugg, naturligtvis. Bara en fallen, förtappad och ytterst syndfull människa långt bortom den härskande religionens ofrivilliga kovärmes bås kan påpeka en sådan sak. Kättare! Antikrist! Förvillare!
I lite mer modern tid har skuldsättningen via det system vi kallar det ekonomiska varit en annan variant på samma gamla vedertagna tema. Pengar finns inte, har aldrig funnits, men på ett mycket taktfast sätt har det genom historien inarbetats i varje fiber av våra huvudsakligen västliga samhällen och vare sig man vill det eller inte kan man idag knappast leva utan att ge penningen något slags litet erkännande. Inte kan det väl ha att göra med Mammons lärjungar, de generationer och åter generationer av så kallade ”bankirer”.
De där som ser till att dina pengar sover gott om natten. Vakar över dina tillgångar och ger dig möjligheter i livet genom att erbjuda dig att låna av pengar de generöst och skrupelfritt skapar exakt när du behöver dem i utbyte mot något så obetydligt som din (ekonomiska) frihet. Ett fullkomligt klockrent bedrägeri kallat samhällsekonomi baserat på tagandet av hyra för ingenting och på illusionen av att det värsta som kan hända är av ekonomisk art, tvingandes ner pantsatta objekt i fruktan när det egentligen borde vara precis tvärtom. Vik hädan du ekonomiske tvivlarmustafal och giv plats för en ny centralbank. Terrorist! Kättare! Antikrist! Förvillare!
Så anländer vi då till klimatologernas hemvist. När kontrollen över mänskligheten baserat på den ekonomiska villfarelsens dödsgrepp börjar glida den samma gamla självutnämnda överhet ur handen likt en oljad kofot i handen på en tjuv var det dags för nästa illusoriskt fängslande etapp. Även denna gång med avstamp i livets nödtorft och förutsättningar. Den så välbyggda industrialismens baksida. Den naturliga känslan av att det kanske inte är sådär helt rätt att spruta gift ut i floder och vattendrag. Den om att det kanske inte är helt korrekt att slänga tonvis av mat bara för att bibehålla Afrikas folk fattigt visavi den givetvis mycket högre stående västerlänningen (även om det där sista inte riktigt kanske... Hm... Belyses...).
Med fotavtrycket i den känslan odlades myten om koldioxidens fara fram efter testskott med mer påtagliga gifter. En fantastisk godtycklighet och något som fick de uppväxande miljövännerna att skutta ombord på tåget i rasande fart. Touche! Vi måste minska våra koldioxidavtryck! Lägg ner det där med att andas, äta kossor och fjärta. ”Klimatsvart”, ”Använd ditt hjärta och sluta fjärta”. ”Earth hour”, ”Vartannat andetag var” - den kollektiva förledenheten har ingen intellektuell skam och redovisar inget inför själens revisor. Allt baserat på det väl inlärda och fastlagda mönstret kring inhämtande och användande av kunskap. Tvivlar du? Jävla SUV-ägare! Terrorist! Kättare! Antikrist! Förvillare!
Men om man tillåter sig att se genom strukturen en stund så känns den ju igen. Samma gamla visa om och om igen. Ner på knä, syndfulla mänsklighet (utom de vi dessvärre inte lyckats lura, de ska vi kriga ner istället – ehrm; jag menar – de är ett hot mot vårt sätt att leva…)! Tänk inte på att oljebolagen äger alla patent i världen kring fri eller förnyelsebar energi! Tänk inte på att batterier och energigeneratorer långt bortom den nästan löjeväckande tekniska nivå vi säger oss befinna oss på omsorgsfullt patenterats bort från marknaden för att inte hota det befintliga monopolet och de maktstrukturer det möjliggör.
Tänk inte på att allihop jobbar tillsammans – politiker, bankirer, kyrkor, militär, media och de inledningsvis tongivande klimatkämparna. Att de samlas i slutna sällskap, totar ihop sina agendor och målsättningar. Att en stor del av dem på fullaste allvar tycker att väldens befolkning ska decimeras till en bråkdel, för deras bibehållna shortsätande slavskaras styrbarhet och egna lättjefulla jordelivs bibehållenhet, huvudsakligen. En liten klick stackars människor, förledda av sina egna framgångar och utan någon egentlig erfarenhet av kärlek och positiva tankar annat än som ett fjärran hot mot deras egen framgång. Det uppochnervända folket, utkämpnandes de mest ohyggliga strider för att bibehålla jorden uppochner för sin egen komforts skull. Man kan inte annat än beundra deras målmedvetenhet. Stackars missförstådda individer. De är ju bara rädda för stora stygga kärleken. Tulle lille.
För om man känner efter lite och släpper det paniska greppet om den enda sak man tillåter sig tycka vara viktig. Om man låter den spärrande magkänslan ge vika och släpper fram hela bilden. Låter den sjunka in och bli till insikt. Då framstår klimathysterins ivrare som den yttersta gradens bärare av den nyttiga idiotin. I skuggan av en totalt snedvriden ekonomi, berg av kasserade livsmedel på marknadsekonomins offeraltare, historiens envist repetitiva blindgångar och den bedrägliga kunskapsfällan ser de rätt löjliga ut. Stackars grundlurade människor. Inte dömda som grundlurade, för vem har inte blivit grundlurad? Men att - tills de vaknar - kanske lyssna lite mindre på.
För egentligen är det ju så vanvettigt enkelt. Det handlar om hur vi tänker. Om de mönster våra tankar och känslor målar. Om de vibrationer vi därigenom sänder ut. Vi får det precis som vi vill ha det, bara vi tillåter oss att önska det utan förbehåll och utan tvivel. Utifrån och in; inifrån och ut. Och dessa saker vi lurats in i är inget annat än kidnappandet av det som formar våra vibrationer. Bra jobbat, alla verkliga förvillare. Var och en sin egen aktivist. Och det är tanken som räknas. "Vad gör du för att skapa en bättre värld?" frågar kanske den dömande gammelvärldens pekfinger. "Tyst, jag tänker". Så tänker i alla fall jag göra.
Den mest utbredda av denna art i vårt sekulariserade Sverige är nog de så kallade klimatkämparna. Jag förstår precis hur de tänker; hur de känner att allt är fel och att de genom noggrann, lydig och enligt skolboken alldeles korrekt informationsinhämtning kommit till insikt om vad det är vi människor måste ändra på för att höra upp med vår våldtäkt av moder jord. Var och en begriper ju att gifter, radioaktivitet knappast kan vara sunt för någon och att hamstra mat för att sedan slänga den känns knappast heller så begåvat.
Men den verkligt upplysta och välinformerade klimatkämpen har gått ett steg längre. Denne kämpar för att mänskligheten - mer än något annat – ska dämpa sitt så kallade koldioxidfotavtryck. Klimatkämpen kan här tillåtas fortsätta sitt kognitiva briljerande genom att likt vilken börsnoterad finanschef som helst hänryckas av komparativa beräkningar i fråga om olika föremåls, beteendens och befolkningars i utförarens indoktrinerade ögons belastande avtryck på planeten i form av utsöndrad koldioxid.
Nu är det väl bara den lilla småsaken att koldioxid istället kanske är den naturligaste av alla gaser och att de så kallade skräckscenarier i fråga om den alldeles häpnadsväckande stupida växthuseffekten och en rad godtyckligt hoprafsade naturkatastrofaliteter inte har ett skit med vårt utsöndrande av koldioxid att göra. Det förefaller snarare som om det militära komplexet fått i uppgift att under stor värpnöd leverera den temperaturhöjning och de så lösligen härledda jordliga skakningar som krävs för att upprätthålla diversionen - men det är en annan historia. Men varför får man då – som renhjärtad och väl påläst miljökämpe lära sig att koldioxidfotavtrycket är det yttersta nyckeltalet?
Eftersom man blivit lurad. Riktigt djävla prakgrundlurad så enda inihelvete för att vara lite mer specifik. Grundlurad av ett litet gäng knäppgökar som spelar det gamla vanliga skuldtricket. Det religioner gjort så länge vi har dem dokumenterade genom att framhärda att vår egen syndfyllda existens är en följd av vår egen syndfullhet och att vi knappast kan förvänta oss bättre så länge vi inte kastar oss till backen och äter den store gud allsmäktiges (och därmed, märkväl) dennes jorderliga företrädares smutsiga shorts.
Det faktum att de som levererat nämnda syndfulla skuldbeläggning till de troende råkar vara samma känslomässigt ramsneda stackare som åtnjuter lättjefulla förmåner i få sina shorts uppätna (när de fortfarande sitter på, antar jag) har naturligtvis inte någonting med saken att göra. Nejnej. Inte ett dugg, naturligtvis. Bara en fallen, förtappad och ytterst syndfull människa långt bortom den härskande religionens ofrivilliga kovärmes bås kan påpeka en sådan sak. Kättare! Antikrist! Förvillare!
I lite mer modern tid har skuldsättningen via det system vi kallar det ekonomiska varit en annan variant på samma gamla vedertagna tema. Pengar finns inte, har aldrig funnits, men på ett mycket taktfast sätt har det genom historien inarbetats i varje fiber av våra huvudsakligen västliga samhällen och vare sig man vill det eller inte kan man idag knappast leva utan att ge penningen något slags litet erkännande. Inte kan det väl ha att göra med Mammons lärjungar, de generationer och åter generationer av så kallade ”bankirer”.
De där som ser till att dina pengar sover gott om natten. Vakar över dina tillgångar och ger dig möjligheter i livet genom att erbjuda dig att låna av pengar de generöst och skrupelfritt skapar exakt när du behöver dem i utbyte mot något så obetydligt som din (ekonomiska) frihet. Ett fullkomligt klockrent bedrägeri kallat samhällsekonomi baserat på tagandet av hyra för ingenting och på illusionen av att det värsta som kan hända är av ekonomisk art, tvingandes ner pantsatta objekt i fruktan när det egentligen borde vara precis tvärtom. Vik hädan du ekonomiske tvivlarmustafal och giv plats för en ny centralbank. Terrorist! Kättare! Antikrist! Förvillare!
Så anländer vi då till klimatologernas hemvist. När kontrollen över mänskligheten baserat på den ekonomiska villfarelsens dödsgrepp börjar glida den samma gamla självutnämnda överhet ur handen likt en oljad kofot i handen på en tjuv var det dags för nästa illusoriskt fängslande etapp. Även denna gång med avstamp i livets nödtorft och förutsättningar. Den så välbyggda industrialismens baksida. Den naturliga känslan av att det kanske inte är sådär helt rätt att spruta gift ut i floder och vattendrag. Den om att det kanske inte är helt korrekt att slänga tonvis av mat bara för att bibehålla Afrikas folk fattigt visavi den givetvis mycket högre stående västerlänningen (även om det där sista inte riktigt kanske... Hm... Belyses...).
Med fotavtrycket i den känslan odlades myten om koldioxidens fara fram efter testskott med mer påtagliga gifter. En fantastisk godtycklighet och något som fick de uppväxande miljövännerna att skutta ombord på tåget i rasande fart. Touche! Vi måste minska våra koldioxidavtryck! Lägg ner det där med att andas, äta kossor och fjärta. ”Klimatsvart”, ”Använd ditt hjärta och sluta fjärta”. ”Earth hour”, ”Vartannat andetag var” - den kollektiva förledenheten har ingen intellektuell skam och redovisar inget inför själens revisor. Allt baserat på det väl inlärda och fastlagda mönstret kring inhämtande och användande av kunskap. Tvivlar du? Jävla SUV-ägare! Terrorist! Kättare! Antikrist! Förvillare!
Men om man tillåter sig att se genom strukturen en stund så känns den ju igen. Samma gamla visa om och om igen. Ner på knä, syndfulla mänsklighet (utom de vi dessvärre inte lyckats lura, de ska vi kriga ner istället – ehrm; jag menar – de är ett hot mot vårt sätt att leva…)! Tänk inte på att oljebolagen äger alla patent i världen kring fri eller förnyelsebar energi! Tänk inte på att batterier och energigeneratorer långt bortom den nästan löjeväckande tekniska nivå vi säger oss befinna oss på omsorgsfullt patenterats bort från marknaden för att inte hota det befintliga monopolet och de maktstrukturer det möjliggör.
Tänk inte på att allihop jobbar tillsammans – politiker, bankirer, kyrkor, militär, media och de inledningsvis tongivande klimatkämparna. Att de samlas i slutna sällskap, totar ihop sina agendor och målsättningar. Att en stor del av dem på fullaste allvar tycker att väldens befolkning ska decimeras till en bråkdel, för deras bibehållna shortsätande slavskaras styrbarhet och egna lättjefulla jordelivs bibehållenhet, huvudsakligen. En liten klick stackars människor, förledda av sina egna framgångar och utan någon egentlig erfarenhet av kärlek och positiva tankar annat än som ett fjärran hot mot deras egen framgång. Det uppochnervända folket, utkämpnandes de mest ohyggliga strider för att bibehålla jorden uppochner för sin egen komforts skull. Man kan inte annat än beundra deras målmedvetenhet. Stackars missförstådda individer. De är ju bara rädda för stora stygga kärleken. Tulle lille.
För om man känner efter lite och släpper det paniska greppet om den enda sak man tillåter sig tycka vara viktig. Om man låter den spärrande magkänslan ge vika och släpper fram hela bilden. Låter den sjunka in och bli till insikt. Då framstår klimathysterins ivrare som den yttersta gradens bärare av den nyttiga idiotin. I skuggan av en totalt snedvriden ekonomi, berg av kasserade livsmedel på marknadsekonomins offeraltare, historiens envist repetitiva blindgångar och den bedrägliga kunskapsfällan ser de rätt löjliga ut. Stackars grundlurade människor. Inte dömda som grundlurade, för vem har inte blivit grundlurad? Men att - tills de vaknar - kanske lyssna lite mindre på.
För egentligen är det ju så vanvettigt enkelt. Det handlar om hur vi tänker. Om de mönster våra tankar och känslor målar. Om de vibrationer vi därigenom sänder ut. Vi får det precis som vi vill ha det, bara vi tillåter oss att önska det utan förbehåll och utan tvivel. Utifrån och in; inifrån och ut. Och dessa saker vi lurats in i är inget annat än kidnappandet av det som formar våra vibrationer. Bra jobbat, alla verkliga förvillare. Var och en sin egen aktivist. Och det är tanken som räknas. "Vad gör du för att skapa en bättre värld?" frågar kanske den dömande gammelvärldens pekfinger. "Tyst, jag tänker". Så tänker i alla fall jag göra.
lördag 26 mars 2011
Jag är skitig
Inledde morgonen med att somna om i solen på uteplatsen. Jag satt där och sov gott under tiden de livsfarliga cancerframkallande solstrålarna gillrade sina giriga fällor i all min kroppsvävnad. Jag får skylla mig själv som inte lyssnar på varningarna. Om allt går som expertisen säger så kommer jag att ligga samhället till last i form av kostnader för min själv åsamkade skada.
Men detta framstår ändå som en västanfläkt jämfört med det gigantiska brott jag begick gentemot hela den resterande mänskligheten. Jag existerade. Jag var vid liv. Och såsom levandes andades jag. En levande, skitig och absolut hänsynslös koldioxidbomb bidandes sin improduktiva tid i den cancerogena solen. En belastning för samhället ur varje möjligt synvinkel.
Inte nog med det. På ängen nedanför jagade fåren en skräckslagen katt. Fåren andades därvid sannolikt betydligt mer än nödvändigt. Vidare innehas dessa får enbart i egenskap av gräsklippare om sommaren vilket gör dem till ett onödigt lyxigt och ymnigt koldioxidtillverkande. Räknar man också in den i solen sovande månskensbondens koldioxidavtryck i de parkerade fordonen, husets grundenergiförbrukning och blotta tanken på vad som finns i kylskåpet framstår solen i stunden som det mest smutsiga brott mot mänskligheten.
Världsbanken hävdar med hänvisning till sin statistik att Kineserna är de värsta koldioxidbovarna per capita. Världsbanken. Vänta ett spadtag. Talar vi om den där synliga knoppen på världselitens hitintills ekonomiska inkapslande av så gott som hela världens makt? Talar vi om de som har en egen militärstyrka men som också i själva verket styr varje skeende i större delen av världen? Talar vi inte också om just bankväsendets essens – att skuldsätta och erövra? Och är inte koldioxidresonemanget just den logiska fortsättningen på skuldparadigmet i en tid då monetär skuld till följd av det ekonomiska paradigmets förestående implosion hotar förlora sin makt?
Jomenvisstförihlevete!
Men skit i det. Idag är det Earth Hour. Släck lamporna och rädda världen från… eh. från… hm… dig själv! Precis. Jag uttrycker mig sällan på det här sättet men idag är jag i gasen. Om du är en av alla de som tycker att politiskt korrekt släckande av lampor har potentialen att rädda världen och därmed mänskligheten så tycker jag att du bör ägna timmen åt att fundera på hur absolut genomgrundlurad du har blivit. Ditt deltagande i charaden befäster din eget tankemässiga fångenskap och lättar ett på falskeliga grunder misslett samvete.
Saker som Earth Hour och liknande i de politiskt korrekta helt från fritt eget tänkande befriande sinnena får mig att se rött. Hur det finns de som köper skiten. Och hur de förser sig med en moralens piska för att känna sig lite bättre än alla andra. Fy fan!
Nu är det sannolikt inte så illa som det ser ut. Den på cirkuståget ombordvarande uppvisningspudeln media gör allt i sin makt för att få det att framstå som om alla är med och deltar i sin grundlurade manifestivitet. Gruppsykosens gamla hederliga mönster. Men bakom varje fasad som denna dag flaggar för Earth Hour kan den lite mer insiktsfulle finna ett tydligt kvitto på den givna entitetens deltagande i världens lögn. Mycket smidigt.
Solen. Farlig? Visst. Lika farlig som en godhjärtad människa som släpper en koldioxiddrypande fjärt. Klimatförändring skränar någon? Men för i helvete… Så gott som alla problemställningar vår mediala dikterade omvärld presenterar för oss subjekt är konstruerade och kontrollerade. Energi finns att hämta bortom patentväsendets lås och bom. Konfliktfrihet finns i våra hjärtan och själar. Så kallad ”hållbarhet” finns i småskaligheten. Och produktivitet bor bortom ekonomins frätande kraft. Vi har allt det där. Lögnen syftar till att få oss att missa det uppenbara.
Vad som fick mig vresig idag? Läste Illustrerad Vetenskap på dass. Där hör den hemma. Men detta med vetenskapens tvärsäkerheter kring sådan ingen vet tar vi en annan dag. Att bli arg är enkelt. Subjektivt och lite småmysigt för huvudet. Det leder dessvärre sällan någonstans. Människan kan så ohyggligt mycket bättre och fastän en liten del fortfarande är gravt missledd och fången i prefabricerade tankemönster så är vi på äg ut i den oskadliga, värmande solen hela högen. Att se saker i ett nytt ljus och uppleva en verkligt fri tillvaro med syfte att lära oss samarbeta baserat på full tilltro och villkorslös kärlek. About fucking time.
Earth Hour. En mörkrets manifestation.
Men detta framstår ändå som en västanfläkt jämfört med det gigantiska brott jag begick gentemot hela den resterande mänskligheten. Jag existerade. Jag var vid liv. Och såsom levandes andades jag. En levande, skitig och absolut hänsynslös koldioxidbomb bidandes sin improduktiva tid i den cancerogena solen. En belastning för samhället ur varje möjligt synvinkel.
Inte nog med det. På ängen nedanför jagade fåren en skräckslagen katt. Fåren andades därvid sannolikt betydligt mer än nödvändigt. Vidare innehas dessa får enbart i egenskap av gräsklippare om sommaren vilket gör dem till ett onödigt lyxigt och ymnigt koldioxidtillverkande. Räknar man också in den i solen sovande månskensbondens koldioxidavtryck i de parkerade fordonen, husets grundenergiförbrukning och blotta tanken på vad som finns i kylskåpet framstår solen i stunden som det mest smutsiga brott mot mänskligheten.
Världsbanken hävdar med hänvisning till sin statistik att Kineserna är de värsta koldioxidbovarna per capita. Världsbanken. Vänta ett spadtag. Talar vi om den där synliga knoppen på världselitens hitintills ekonomiska inkapslande av så gott som hela världens makt? Talar vi om de som har en egen militärstyrka men som också i själva verket styr varje skeende i större delen av världen? Talar vi inte också om just bankväsendets essens – att skuldsätta och erövra? Och är inte koldioxidresonemanget just den logiska fortsättningen på skuldparadigmet i en tid då monetär skuld till följd av det ekonomiska paradigmets förestående implosion hotar förlora sin makt?
Jomenvisstförihlevete!
Men skit i det. Idag är det Earth Hour. Släck lamporna och rädda världen från… eh. från… hm… dig själv! Precis. Jag uttrycker mig sällan på det här sättet men idag är jag i gasen. Om du är en av alla de som tycker att politiskt korrekt släckande av lampor har potentialen att rädda världen och därmed mänskligheten så tycker jag att du bör ägna timmen åt att fundera på hur absolut genomgrundlurad du har blivit. Ditt deltagande i charaden befäster din eget tankemässiga fångenskap och lättar ett på falskeliga grunder misslett samvete.
Saker som Earth Hour och liknande i de politiskt korrekta helt från fritt eget tänkande befriande sinnena får mig att se rött. Hur det finns de som köper skiten. Och hur de förser sig med en moralens piska för att känna sig lite bättre än alla andra. Fy fan!
Nu är det sannolikt inte så illa som det ser ut. Den på cirkuståget ombordvarande uppvisningspudeln media gör allt i sin makt för att få det att framstå som om alla är med och deltar i sin grundlurade manifestivitet. Gruppsykosens gamla hederliga mönster. Men bakom varje fasad som denna dag flaggar för Earth Hour kan den lite mer insiktsfulle finna ett tydligt kvitto på den givna entitetens deltagande i världens lögn. Mycket smidigt.
Solen. Farlig? Visst. Lika farlig som en godhjärtad människa som släpper en koldioxiddrypande fjärt. Klimatförändring skränar någon? Men för i helvete… Så gott som alla problemställningar vår mediala dikterade omvärld presenterar för oss subjekt är konstruerade och kontrollerade. Energi finns att hämta bortom patentväsendets lås och bom. Konfliktfrihet finns i våra hjärtan och själar. Så kallad ”hållbarhet” finns i småskaligheten. Och produktivitet bor bortom ekonomins frätande kraft. Vi har allt det där. Lögnen syftar till att få oss att missa det uppenbara.
Vad som fick mig vresig idag? Läste Illustrerad Vetenskap på dass. Där hör den hemma. Men detta med vetenskapens tvärsäkerheter kring sådan ingen vet tar vi en annan dag. Att bli arg är enkelt. Subjektivt och lite småmysigt för huvudet. Det leder dessvärre sällan någonstans. Människan kan så ohyggligt mycket bättre och fastän en liten del fortfarande är gravt missledd och fången i prefabricerade tankemönster så är vi på äg ut i den oskadliga, värmande solen hela högen. Att se saker i ett nytt ljus och uppleva en verkligt fri tillvaro med syfte att lära oss samarbeta baserat på full tilltro och villkorslös kärlek. About fucking time.
Earth Hour. En mörkrets manifestation.
måndag 6 december 2010
Innan det blir olagligt...
...tänker jag passa på att lufta min åsikt ordentligt.
Klimathotet, fantasin om att vi med koldioxidutsläpp skulle äventyra vår planets framtid, är inget annat än en i raden av härskarreligioner med fruktan som yttersta medel. Det enda klimatreligionen främjar är en av fruktan lättledd världsbefolkning.
De verkliga miljöhoten består i den omfattande förgiftning av allt levande som pågår. Detta är vad vi borde göra något åt. Men eftersom så många av oss står och stampar och funderar på hur man ska dra ner på utsläpp av den mest naturliga gasen i världen så blir mycket lite gjort på den fronten.
Man kan komma att läsa om oss som den där vansinniga generationen som frivilligt knaprade allsköns gift under rädslan av att en vanlig brakskit skulle få världen att gå under.
Man behöver knappt tänka efter. Bara ge intuitionen lite luft, dra ner på skräcken och känna efter en stund. Så blir det lite lättare att faktiskt förstå vad som händer i världen.
Min åsikt, förstås. Ännu så länge laglig.
Klimathotet, fantasin om att vi med koldioxidutsläpp skulle äventyra vår planets framtid, är inget annat än en i raden av härskarreligioner med fruktan som yttersta medel. Det enda klimatreligionen främjar är en av fruktan lättledd världsbefolkning.
De verkliga miljöhoten består i den omfattande förgiftning av allt levande som pågår. Detta är vad vi borde göra något åt. Men eftersom så många av oss står och stampar och funderar på hur man ska dra ner på utsläpp av den mest naturliga gasen i världen så blir mycket lite gjort på den fronten.
Man kan komma att läsa om oss som den där vansinniga generationen som frivilligt knaprade allsköns gift under rädslan av att en vanlig brakskit skulle få världen att gå under.
Man behöver knappt tänka efter. Bara ge intuitionen lite luft, dra ner på skräcken och känna efter en stund. Så blir det lite lättare att faktiskt förstå vad som händer i världen.
Min åsikt, förstås. Ännu så länge laglig.
tisdag 9 november 2010
Vilka går först?
Klurar på vilket Europeiskt land som blir det första att lämna klimatteatern. Man får intrycket av att de som varit på väg att lämna paradigmen fractional reserve banking, terror-relaterad bekämpning av civila rättigheter och klimathot som verktyg för godtycklig beskattning och frihetsinskränkning snabbt tystats av finansiella torpeder.
Men det kommer ju knappast att hålla i det långa loppet när den breda massan närmar sig de demokratiskt valda med frågor. De från vilka makten är sagd att utgå. Vilket föranleder ett och annat uppvaknande.
När väl det första landet klivit ur bubblan kan det komma att gå ganska fort. Därav styrkan bakom insatserna att förhindra just detta. Dock, någon måste ju bli först. Jag tippar på Italien. Men ledbandssyndromet till trots kan det faktiskt komma att bli Sverige tätt följt eller tätt föregått av Norge. Det kan svänga fort i Norden, sannolikt eftersom vi skuffats ganska långt från rälsen men fortfarande har naturen och den verkliga verkligheten inpå knuten.
fredag 29 oktober 2010
Men det är mer miljövänligt att...
Det slog mig häromdagen att jag nog inte riktigt kan klassas som miljövän, fastän nog få är större älskare och rentav dyrkare av naturen än mig själv. Detta eftersom jag tänkte flyga till Helsingborg. Jag är en dålig, dålig människa.
Alltsedan påbudet om cykelhjälm har jag varit suspekt inför inflekterade gruppsykoser. Och misstänksamheten slog definitivt rot inför påbuden om kvicksilverlampornas förträfflighet i början av nittiotalet. En fullkomlig orimlighet.
Det finns mycket sanning bakom klimathotetet - precis som bakom varje stor lögn. Det har fått mig att skrubba runt bland det välavvägda skräpet som utgör ”fakta” i klimatfrågan vilket i sin tur lett vidare till andra områden och så gott som hela den för oss framlagda världsbilden.
Tyvärr är det väldigt svårt att beskriva dessa samband utan att bli sedd som absolut skogstokig. Vilket är en central mekanism i hela strukturen. Vilket å andra sidan står inför en omgripande förändring.
Aluminium , prioner, flour, magnetism och rädsla blandas i den mikrovågsugn vi kallar verkligheten. Vi hålls dumma, ilskna och sjuka för att inte komma i vägen för våra herrar.
Allt vi behöver göra är att tänka. Positivt. För intentionen bor i materian och den påverkas av sin omgivnings intentioner. Lika sant som det är oförenligt med de flestas bild av världen.
Alltsedan påbudet om cykelhjälm har jag varit suspekt inför inflekterade gruppsykoser. Och misstänksamheten slog definitivt rot inför påbuden om kvicksilverlampornas förträfflighet i början av nittiotalet. En fullkomlig orimlighet.
Det finns mycket sanning bakom klimathotetet - precis som bakom varje stor lögn. Det har fått mig att skrubba runt bland det välavvägda skräpet som utgör ”fakta” i klimatfrågan vilket i sin tur lett vidare till andra områden och så gott som hela den för oss framlagda världsbilden.
Tyvärr är det väldigt svårt att beskriva dessa samband utan att bli sedd som absolut skogstokig. Vilket är en central mekanism i hela strukturen. Vilket å andra sidan står inför en omgripande förändring.
Aluminium , prioner, flour, magnetism och rädsla blandas i den mikrovågsugn vi kallar verkligheten. Vi hålls dumma, ilskna och sjuka för att inte komma i vägen för våra herrar.
Allt vi behöver göra är att tänka. Positivt. För intentionen bor i materian och den påverkas av sin omgivnings intentioner. Lika sant som det är oförenligt med de flestas bild av världen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
