Måndagskvadruppel

I dag blir det nog sådär obegripligt. Men om man begripit att något är obegripligt, då har man i alla fall begripit det. Så får man ställa sig frågan huruvida man nöjer sig med den insikten eller inte.

IT-komplicerat om mänsklig uppgradering
Börjar kännas av nu, bägge två. Inte märkvärdigare än en orm som ömsar skinn. Den nya finns redan där, redo att användas. Fel uttryckt. Den nya finns redan där och vad som sker i den huvudsakligt upplevda sker inom den nya. Som att köra ett 16-bitarsprogram under gamla NT via NTVDM, eller lite mera nutida WOW32. Legacymiljön upplever inte några större skillnader.

Men den omgivande och i detta fall ursprungliga miljön har populerats med de attribut vi är vana med och kan nu härbärgera hela vår världsbild utan att orsaka mer än nödvändig förvirring. Vi kan kanske mjukstarta i den omgivande kontexten genom att inkludera ett manifest (á la Windows XP:s utseenderesursmanifest) för att på ytan (vilket är något djupare här) interagera gentemot användaren i enlighet med rådande miljövariabler.

I det omgivande perspektivet innebär det att sluta slåss eftersom vad som här kan mätas åtminstone nu till en början kan uppfattas som oändligt. I och med det utökade addresseringsintervallet är det inte det vi är vana att konkurrera om som kommer att vara bristvaran. I det omgivande systemet är det snarare bristen på brister som kommer att ställa till det, åtminstone för oss för denna situation relativt otränade själar.


Om evigt liv
Vad kan människan göra för att förhindra att dö? Ingenting. Går att beräkna matematiskt också. För om man gör ingenting, då lever man villkorslöst i nuet. Nuet är oändligt kort. Det har inte tidsutdräkten noll, för då skulle nuet inte finnas, men så nära noll man kan komma. Alltså är det oändligt kort.

Och om man lever sitt liv i ett oändligt kort ögonblick, hur långt blir då livet? Ögonblickets längd är i detta exempel t. Och t är ju som bekant så nära noll man kan komma. Eller uttryckt matematiskt t=(1/oändligheten), alltså en oändligt liten del tid. Om vi delar något med oändligheten så får vi en fraktion av densamma. Men eftersom en del av oändligheten ändå per definition är oändligt stor så får vi likförbaskat hela oändligheten.

Så även om vi tar en oändligt liten del av tiden och gör den till vårt nu så blir den – rent matematiskt – exakt lika stor som hela oändligheten. t=(1/oändligheten), vilket ju faktiskt är detsamma som t=oändligheten eftersom (1/oändligheten)=oändligheten. Oändligheten är ju beskaffad med just den oändligt lilla egenheten att vara oändlig.

Så vad var det vi kunde göra för att förhindra döden? Ingenting. Och om vi gör det kan ju vi inte hålla på att kika på klockan, för då gör vi någonting. Så om vi gör absolut ingenting – noll – då försvinner tiden i det nu i vilket vi gör absolut ingenting. Ett ögonblick som alltså är oändligt enligt ovan. Rätt läckert, inte sant?


Mikrovågsvärlden
Att vågor studsar mot atmosfären är ju en helt ny iakttagelse. Så om de på senare år kraftigt tilltagande radiovågor vi i stort och smått alstrar här under solen till viss del blir kvar – vad har vi då under den molniga himlen? Varför blir planeten allt varmare som det påstås med signalstark övertygelse? Viljan finns där nog – att mikra världen. Varför? För att få bort den där lilla envisa gruppen människor som väljer att bo på stranden.

För har inte varje land i världen snart utrett hur en temperaturhöjning kommer att slå mot befolkningen? Har man inte gladeligt framlagt vilken effekt klimatvapnet kommer att ha? Jo. Precis. Det verkar emellertid inte riktigt som om vapnet funkar. Inte för att det spelar någon större roll – snart dags att uppgradera enligt ovan. Men det är likväl underhållande att se de småskuttande självparalyserade som tror de vet vad de håller på med.


Om ändpunkter
Jag ser att jag har en tendens att beskriva – och därmed se – nulägen av iakttagelser som om de vore ändpunkten för insikter, skeenden eller synsätt. Som om de funnits för att gå vidare ur det ena in i nästa. Men precis som Alltet så bor de där nog snarare där samtidigt. Att själv påkalla ombytet när insikten om de bägges närvaro vuxit sig tillräckligt stark. Jag kan inte kliva ur och lämna vad som var med mindre än att jag sett vad det varit. Eftersom fortsättningen tar avstamp i dess konturer. Alltså fortsätter jag i en serie av oändligt korta nulägen att mer eller mindre motsträvigt lära vad som finns att lära av.

Dammigt fönster utan glas

Slut ögonen. Låt tankarna tystna. Ta ett steg tillbaka och titta på dem när de skuttar runt för din inre syn. Fråga dig med hjärtat varför de gör som de gör. Vart de är på väg. Och varför. Det kan ta en stund, men så småningom börjar de lugna ner sig. Finn den svarta ytan. Ingentinget.

Det surrar säkert av strömningar, störningar och förbiflygande tankar. Det är OK. Det måste inte vara helt rent. Det räcker med att tycka sig skönja den svarta ytan bakom åratal av damm och bråte som lagrats på din själs botten. Efterhand kommer bilderna. I små, korta impulser. Allt starkare för varje gång under förutsättning att man inte pressar sig. Det enda man måste är att låta det ske.

Att låta hjärtat ta kommandot. Att låta bilderna som i utbrott efter utbrott spelar få föreställa vad de föreställer utan att med tanken tolka fram dem. Det är som med ögat och orden. Att se på något är inte detsamma som att läsa något. Att följa bokstävernas form är inte att tolka deras sammansatta innebörd. Att studera och att uppleva är två helt olika saker. Sannolikt helt motsatta.

Vad som dyker upp? Vitt skilda saker. Vad som behöver synas, mest sannolikt. Från döda människor som talar om hur det gick till i ögonblicket till strömningar som inte kan uttolkas till den dag de behöver kunna uttolkas. Och besked om syftet. Om oändligheten som faktum i skalet runt vad vi kallar för verklighet – här begränsat av vårt högst lokala fenomen tid. Svar på de frågor man verkligen har, men inte de man tror sig ha.

För tiden finns ju inte. Inte i vad som är vår verklighets omgivning. Det finns bara bortom. Utom. Runtomkring. Men också, på grund av alltings konstruktion invävt i allt som är här. Ingentinget verkar vara ett fönster till det bortom limitationen av det vi är i här. Det verkar som om man genom dess försorg kan observera åt det andra hållet. Ut genom vad som per definition i denna värld blir oändligheten.

Läge att ta en provtur, kanske?