Fiktivnytt: Minister avgår efter dödsnöt

Västervik TT. Under lördagsnatten träffates en kvinna i 28-årsåldern av en fallande kokosnöt vid Lysningsbadet utanför Västervik. Kvinnan skadades svårt mot huvudet och fördes med ambulans till Västerviks Sjukhus men hennes liv gick inte att rädda. Detta är det tredje nötrelaterade dödsfallet i år enligt Arne Bannaner, kommunikationsansvarig vid Västervik och Vimmerbys polisdistrikt.


Många länder saknar helt systematiskt skydd mot fallfruktsolyckor.

Regeringen tillsatte 2006 en kommission till följd av 2005 års rekordnotering då hela 35 personer dog till följd av av fallande kokosnötter på landets stränder. Kommissionen som leddes av Bengt Päron (FP) framlade sitt betänkande hösten 2010 och förordade då kraftigt höjda böter vid brott mot hjälmtvång på stranden samt att ålägga markägarna att hålla riskområden säkra. En speciell myndighet – fallfruktsmyndigheten – instiftades också.

Till följd av diverse kontroverser kring Fallfruktsmyndighetens huvudkontor har emellertid inte myndighetens verksamhet kunna startas och fördröjningen är nu uppe i mer än ett år. Inga inspektörer har kunnat utbildats och inga certifieringskurser för markägare har genomförts. Bengt Äppelberg på strandtomtsägareförbundet kommenterar saken såhär:

”Vi markägare ska självklart ta vårt ansvar, men om vi alla springer iväg och söker mota dödsnötterna efter eget huvud kommer vi bara att skapa förvirring. Vi behöver handfasta rekommendationer kring säkerhetsavstånd, klätterutrustning, märkning av riskområden och inte minst en lösning på ersättningsfrågan. Fallfruktsmyndigheten är den instans som ska hantera detta och vi får bara hoppas att de ansvariga politikerna kan få tillstånd en lösning på det grus man strött i maskineriet.”

Uppdaterat 11.33: Strandvegetationsminister Kjell Goman låter hälsa genom sin pressekreterare Anita Melonér att han tänker hålla en presskonferens klockan 14 med anledning av de tragiska händelserna i Västervik.

Uppdaterat 14.44: Strandvegetationsminister Kjell Goman avgår med omedelbar verkan som en konsekvens av dröjsmålet med att starta upp Fallfruktsmyndighetens verksamhet. Bedömare menar att Goman själv vållat problematiken då hans hustru suttit i styrelsen för det fastighetsbolag som drivit en rättsprocess mot myndigheten efter att man vägrat betala för en förstudie gällande myndighetens huvudkontor.

Uppdaterat 16.55: Statsminister Fredrik Rheindrufva säger i ett pressmeddelande att han beklagar men respekterar Gomans beslut men samtidigt ser fram emot att få göra en nystart på fallfruktsområdet. ”Vi har på område efter område visat att vi kan ta säkerhet till internationellt ledande nivåer och fallfruktsskyddet ska inte vara något undantag. ”. Oppositionsledaren Per Sika (S) svarade i en kort kommentar att ”dethela har urartat till en bananrepublik”.


Visst, Sverige är inte tropiskt men vi har ett mangroveträsk av bestämmelser med etiketten "säkerhet". I en sensmoralnot kan man kanske fundera över vad all denna rädsla för döden har sin rot. Är det kanske så att även vi förhärdade västerlänningar vet att det finns något Karmatiskt system i grund och botten.

Att vi fått lära oss att vara skitstövlar mot varandra från födseln gör ju saken lite komplicerad när år läggs till år. Att vi tutas i att själva regleringen av karman inte sker förrän efter döden förklarar ju på ett verkligt förtjänstfullt sätt varför vi så maniskt försöker förhindra just densamma även om vi ju hela tiden vet att det är omöjligt.

Nog spånat. Dags att åka hem.

O lycka!

Vid havet finns ingen parabol – bara hederlig gammal marksänd digital-TV. Och till följd av de stora vinglasens sena morgonstund sänder den gamla hederliga marksända digital-TV-barnkanalen inget mindre än Trazan och Banarne. Med inslag av Ted Åströms olidolycka. Kraschochbanglyckan – gnisselochpanglyckan, närmare bestämt. Och tanken går inte att låta bli, den om den faktiskt helt världsunika svenska olycksrädslan och tillhörande skyddsdräkter av intellektuellt vadd.


Gnisselochbanglycka för planlagd och grundlig folklig trygghetstörst?

Man kan leva för olyckorna. Man kan leva av den intensiva, sensationella och smatterbandslikt anfådda rapporteringen och inspireras av stämningen hos en redaktion som fått veta att ett flygplan är försvunnet. Ett slags tarvligt återhållen uppsluppenhet. Upphetsad luft. Förväntansfull. Olyckor innebär förändring – något människan åtrår högre än guld och berömmelse och ibland högre än självaste kärleken.

Man kan också leva i den förestående olyckans skugga. Man kan låta den styra varje steg. Man kan låta den bli en total livsstil i sökandet efter skydd mot inte eventuella utan hypotetiskt definitiva olyckor. Att leva i ständig självsuggestion kring överkörningar, eldsvådor, frontalkollisioner, sjukdom, dödsfall, inbrott, osämja, vatten läckor, dataförlust, dödsfall och annan emotionellt upplyftande händelse på Krösa-Majas vis är tämligen beprövat.

För om man lever i skuggan av olyckan och låter tankarna kretsa kring dess olika potentiella uttryckssätt – vad händer då i huvudet om en olycka inträffar? Något styrks. Något faller på plats och ett slags tillfredsställelse inträder. ”Vad var det jag sa”, ”Jag har länge varnat för…” och så vidare. Underbart att äntligen få ha rätt, inte sant? Så får de se de där jävla optimisterna hur fel de har när de skrattar åt alla mina åthävor. Ha!

Men olyckan fyller kanske också en funktion - om den får komma som den vill och när den behövs. När jag lättar greppet om mitt sinnes närvaro brukar jag alltid korrigeras. Det börjar med fötterna. En stött tå, hela vägen till en eller ett par brutna fötter. Längre än så har jag tack och lov aldrig behövt komma, men i dessa små olyckor ser jag ett klart mönster. De kommer för att hjälpa mig ”snap out of it”, som man säger på rikssvenska.

De kommer för att det behövs små disruptioner (rikssvengelska) för att förhindra mig att glida in i spår där jag förlorar livets meningsfulla puls och symmetrier. Bra skit, de där små olyckorna. De hjälper mig på vägen. Att stanna på vägen. Jag vet inte hur det är andra, men för egen del är olyckorna en förutsättning för att de verkligt lyckade sakerna ska få möjlighet att inträffa.


Lycka är att få ta dem man älskar till havet vid slutet av en kort vinter.

Hur man iscensätter en apokalyps

Det är nog inte så svårt att skapa en fejkad apokalyps, egentligen. Människan har ett antal mycket användbara egenskaper. Rätt spelad blir mänskligheten en verklig del i ett tillverkat skeende. Eller kanske ännu effektivare – rätt spelad blir mänskligheten sitt eget lidandes ursprung. Och tvärtom.

Mönstersynen
Den där färdigheten vi har att se mönster. Att skapa oss en bild av en helhet vi inte kan se baserat på ett antal små iakttagelser. Om vi belyser några punkter av ett rum så bildar sig sinnet självt en bild av rummet, likt sjöfart om natten med fyrars och sjökortets hjälp. En egenskap som gör det möjligt att tänka stort, fritt och utifrån erfarenhet, övertygelse och drömmar skapa världar i tanken och provflyga dem utan ansträngning.

Mönstersynen är emellertid också ganska lättlurad. Om vi presenteras med ett övertygande antal observationer som pekar åt ett visst håll så bildar vi oss såsmåningom en helhetsbild baserat på detta. Det blir tydligt varje dag då man ser människor leva i rädsla för varandra.

Det ondskefulla accentueras för att hålla oss isär – varför är annars tidningarna fulla av rapporter från olyckor, överfall och våldsyttringar och inte proppade med reportage från fester, vackra trädgårdar eller intervjuer med människor som brinner för något?

Genom att orkestrera händelser att belysa dem med taktfast samordning och genom att metodiskt behålla de verkliga händelserna i dunkel skapas, bibehålls och utvecklas den förledda världsbilden. Det är enkelt. Mycket, mycket enkelt. Och bilden av världen formas just genom massmedias punktbelysning till en fullkomligt felaktig helhetsbild inuti våra sinnen.


Förväntan och rädsla
För att öka effekten på mönstersynens syntes kan man använda förväntan. Om vi bygger upp förväntan hos någon för något kommer denne någon att febrilt söka efter signaler som tyder på att förväntan är på väg att införlivas. Det kan handla om julklappar för barnen om jul, om stundande snöfall för en nybliven skoterägare eller om jordens undergång för den som googlat planet x (eller sett Melancholia för den delen).

Inför elfteseptemberhändelsen sprang tydligen de amerikanska underrättelsetjänsterna på helspänn inför en hotbild som utgjordes av att flygplan skulle kapas och kraschas in i byggnader. Denna förväntan var sannolikt utformad för att få själva förloppet att sitta som en smäck när det väl inträffade. För när man förväntar sig något – på gott eller ont spelar mindre roll – så vinner sinnet något slags frid när det väl inträffar.

Förväntan kommer i många former. Om vi förväntar oss något bra, till exempel solsken på midsommar kallar vi det förhoppning. Om vi istället förväntar oss något mindre bra, till exempel att bli angripna av sjörövare eller terrorister, så kallar vi det för fruktan eller rädsla. Men dessa företeelser är olika sidor på samma mynt, för i fallet med midsommarsolen – är det inte ganska lätt att istället frukta att solen uteblir? Och i fallet med fruktan kan man ju istället hoppas att inte bli angripen.

Sedan kan man ju dra tanken vidare till det där med att vi kanske skapar oss vår verklighet genom våra tankar. Jag för min del finner det i det närmaste såsom varandes en sanning, huvudsakligen baserat på egna iakttagelser och visst experimenterande. Då kan man ju säga att man genom att skapa fruktan och falska mönsterbilder faktiskt styr de tankar som skapar verkligheten. Då snackar vi om att styra världen, inte sant?

Rimligheter och orimligheter
Om stenåldersmänniskan fått en termometer i näven med informationen ”på den här kan du se hur kallt det är” hade han nog skrattat åt oss och uttryckt sig ungefär såhär ”Uggabuggaballahoooologolongongaaaaa!” vilket på ett ungefär betyder ”jag känner ju om det är kallt, vad ska jag dra runt på den här för?”. Stenåldersmannens fråga är ju ganska relevant.

Det finns åtskilliga bekvämligheter med att ha en yttertemperaturmätare som talar om hur kallt det är utan att själv behöva uppleva kylan utan istället kunna klä på sig innan man erfar dess kraft. Men i och med att mätetal smugit sig in blir det också lättare att kontrollera mönsterbygget.

Om litar till andras iakttagelser av kylan via en överenskommen skala så kan vi ju förstå hur det måste kännas och temperaturer annorstädes blir en del av vår egen världsuppfattning, trots att vi aldrig någonsin kommer att besöka platsen i fråga. Förmedlar man sedan dessa temperaturvärden med viss gallring så skapas lätt en bild av att planeten håller på att bli allt varmare.

För att undanröja varje tvivel kan man till exempel iscensätta en kampanj över ett visst område då man skapar extremt väder. Stormar och en osedvanligt varm inledning på vintern. Inget av det där är raketvetenskap – militära instanser har sysslat med klimatpåverkanstekniker i åtskilliga årtionden.

Med en väl stadfäst oro för att klimatet ska gå över styr i botten, en via konsumismen, finansen och religionen fastlagd bild av den lilla människans skuld till allt och därigenom offermässiga otillräcklighet blir vi lättpåverkade och lättledda. Vi går på det. Vi tar in alla de punktbelysta små skapade händelserna och noggrant utvalda verkliga händelser som ”passar in i förloppet”.

Eftersom vi noggrant hålls stressade och upptagna med att tjäna pengar som skapas ur ingenting på godtycklig basis och eftersom vi så omsorgsfullt satts på att skydda varandra från den intuitiva sanningen via det drypande självförsvarsföraktet och olika sociala konstruktioner för att hålla insiktsfullheten i schack.

Det krävs kraft och mod för att våga ta in vad som egentligen händer. Att utmana sin egen inlärda bild av världen. För att inte tala om vad som krävs för att uttala den bland andra. Att sticka ut ur den sovande skocken. Men väl genomfört måste jag säga att det känns ohyggligt mycket lättare att andas.

Apokalypsdesign
Så, nu har jag inte tid att skriva mer. Jag ska skapa en apokalyps här hemma i Olsbo i natt. Jag ska ut och snacka med grannarna, tala om att det är extrema saker på gång och att en komet är på väg mot oss med svindlande hastighet. Jag kommer att sälja platser i vår jordkällare för dyra pengar.

Med alla samlade kommer jag sedan att åka runt och förse mig av alla deras dyrbarheter och spöka med traktorn runt jordkällaren så att de hör hur marken mullrar. Jag kommer att fälla träd över deras hus och skapa en sådan förödelse att de inte för ett ögonblick kommer att betvivla det inträffade.

I GD kommer vi imorgon att kunna läsa om den lokala förödelse kometen orsakat. Att jag huggit ur en ”anloppsbana” mot en sten som legat i skogen sedan istiden men som jag under natten målat i falu rödfärg och eldat varm med veden från dess fejkade landningsbana är det ingen som kommer att tänka på, för om kometen kan landa här utan varning – vem går då säker? Och så är paniken igång…

(Edit: Min hustru påpekar att en av våra grannar läser denna blogg och således inte kommer att kunna luras. Inga problem, vi låter helt enkelt henne vara med på konspirationen mot löfte om ymnig belöning, givetvis. Inget svårt alls...)

Mer för den som vill:

• Om ondska
• Om att välja

En pekpinne

Jag tänker för en gångs skull tala klartext. Så desperat angeläget tycker jag detta budskap vara. Vad som försiggår i världen just nu är en uppviglingsmanöver. Anmärkningsvärt nog är det tydligast på det ekonomiska fältet. Det målmedvetna raserandet av Sydeuropas ekonomier bär samma tydliga uppviglingsstämpel som den så kallade Arabiska våren.

Det är meningen att folk ska bli uppretade och till den grönjävliga gränsen förbannade att de förlorar fattningen. Att de går man ur huse av ilska gentemot sina regimer, mot de påtvingade sparprogrammens effekter, mot bankernas pyramidspel och all skit som kastas i deras ansikte. Det är en ren och skär provokation. Och syftet är kristallklart; att skapa ett socialt kaos och en situation så förfärlig som möjligt.

Det har aldrig handlat om att rädda finanssystemet – dess undergång är inmurad i dess eget fundament. Hur ska ett system som bygger enkelsidigt skapande av fiktiva maktmedel – så kallade pengar – och tagandet av ränta på dessa luftprodukter vilken rekursivt betalas genom skapandet av nya skulder någonsin kunna komma till annat än en ände. Slutet för pengasystemet passerades 2008 om inte förr.

Den tillsynes märkliga förlängning av det finansiella paradigmet har sin rot i att slutet också har ett syfte, konstruerat för länge sedan för att just precis nu skapa den där åtråvärt kaotiska situationen. Varför? Enkelt. Eftersom det sociala kaoset är precis vad den här planens herrar behöver för att avancera. Deras nästa steg är att skruva på det lufttäta locket över oss subjekt.

Ur kaoset kommer onyanserade rop på en ny, fungerande ordning att höras. Krav på att någon kliver fram och tar rodret. Dessa rop är sannolikt lika väl framodlade som själva kaoset och svaret kommer – efter en effektfull paus för att alla ska få chansen att verkligen iaktta kaoset och skrämmas av dess framrullande – att vara den nya världsordningen. Den totala, globala diktaturen.

Den skimrande målbild planens upphovsmän har är en detaljstyrning av allt på planeten. Ett hållande i schack av allt och alla i ett nytt paradigm som i rask takt odlats fram att ersätta det ekonomiska paradigmet. Klimatfaschismen är tänkt att ta över som piska där ekonomin fallerar. Klimatfascismen är det fascistiska klimatets ultimata ursäkt. Att ta vid i raden av mänsklighetens frihetsberövande anledningar.

Så – när nu var och en i rask takt blir bankad i ansiktet av insikter kring hur förledd man blivit – när det faktiskt slår mig. Visst har jag rätt att bli förbannad. Jag blir arg, vilsen och allmänt hämndlysten. Mitt hjärta bultar av irrationell ilska över att ett helt samhälle, ett helt system från födseln format mig till en grundlurad köttklump i någon annans tjänst. En slav under en väl utformad intellektuell tejpfälla.

Alla de undertryckta oavklarade känslor jag ackumulerat under mitt slavvärv måste få komma ut. Allt det som så varsamt packats in i mitt explosiva sinne måste få utlopp. Hugg huvudet av dem! Revolution! Lemlästa bankfolk, slit armarna av politiker, roffa åt er av deras tillgångar, sätt världen i brand av den rena ilskans låga, skjut de jävlarna, häng dem högt och spotta på deras skändliga likdelar. Låt de jävlarna få smaka. Låt dem slicka våra smutsiga stövlar. Låtom oss förnedra dem. Det är vår förbannade rättighet. De är inte människor. De är ett avskum och ingen av dem är naturligtvis förledda - de är bara sjuka i huvudet. Så.

Visst kan vi utnyttja vår rättighet att bli förbannade. Vi har ju de rättigheter vi själva beslutar. Men vad är syftet med att använda denna rättighet. Och var har det fört våra förfäder som gjort samma sak? Just det. Ner i en ännu djupare avgrund. In i en mörkare gränd förseglad av mobbens vanvettiga raseri i skuggregimens totalitära tjänst.

Vi kommer snart att få se hur det rasar. Media kommer att använda varje liten bildruta av adrenalin för att elda under de frustrerade massorna. Alla instanser kommer att pumpa på för fullt för att uppnå det Armageddon som så djupt önskas för en så kallat lyckad fortsättning av samhällsutvecklingen. Vilket i sin tur har en logisk fortsättning men detta får bli temat för en annan betraktelse.

Men ta för fan och väx upp. Låt inte det så förbannat naiva lilla sketna barnsliga förorättade jaget inuti dig själv dras med i skiten. Väx upp och ta det som en vuxen människa. En människa som inte tänker låta sig utnyttjas. Det må vara din rättighet att fara runt och förstöra utsikterna i blint raseri men då stänger du dörren för din och övrigas frihet.

Tänk för i helvete!

Vad sa du? Undrade du vad du skulle göra istället för att bråka ut din energi? I och för sig en bra fråga, men jag är rädd att var och en nog måste finna sina insikter själv. Inte kunskap. Insikt. Något helt annat. Det börjar med tankar. Inte sådana där tankar vi har fått lära oss att tänka – invallade mellan vad andra påstår vara sanning – utan riktiga tankar. Med början i oss själva. Att klara ut våra oavklarade issues. Bli stadiga i oss själva och inte projicera vårt skit på andra. Med det på plats blir vi oövervinnerliga var och en tillsammans.

FMOC

Luften var alltid lite tung i lokalen; det hade inget med antalet medarbetare att göra – snarare då det faktum att den befann sig på det djup den gjorde. Man kunde tro att relativt få kände till dess existens, men så var inte fallet. FMOC var en välkänd facilitet bland en stor men noggrant utvald skara. Anläggningen ingick sensorfunktionen på essentiell nivå.

Utan realtidsdata från FMOC skulle operationerna förlora nästan all sin effektivitet och administrationen av påverkansmedel skulle behöva ske i blindo. Effekten skulle då bli ett trubbigt generellt inflekterande av beteenden, något som på grund av sin drastiska karaktär riskerade att göra subjekten vaksamma. Man skulle snabbt falla tillbaka ett par tre hundra år i effektivitet.

Man mätte alla större städer och ett hundratusental utvalda signifikanspunkter i varje hörn av världen. De automatiserade analyserna av mediaflödena, livsmedelsnyttjande, droghantering, brottslighet, datatrafik, aggressivitetsnivå och den kollektiva frekvensens disharmoni mättes noggrant och omvandlades via sedan sekler fastställda formler till del i nivåskattningarna.

Baserat på dessa uppgifter kunde långsiktiga eller storskaliga insatserna sättas in. Långsiktighet som i påverkan av föda, energi, samhällelig stabilitet, formandet av idéer, paradigm, och vetenskapliga ”upptäckter”. Storskalig som i strålning, nyheter, terror, avbrott i kommunikation, skapade naturkatastrofer och mer subjektiv rädsla via nyttjande av mörk kraft.

Fear Management Operations Control var navet i själva styrningen av den moderna, upplysta människan. Det var den senaste högteknologiska versionen av denna företeelse som i medeltidens tappning använt sig av observerande svart magi gentemot likaledes framtvingade masspsykoser. FMOC var inte utförande, bara mätande. Men de rapporter den producerade var högst eftertraktade bland de ovanstatligt styrande skikten.

Rädslan beskrevs som den yttersta tillgången, den mest värdefulla. Guld, silver, råvaror och pengar – alla dessa saker kunde förvärvas och handlas med. Men de kunde också tas med våld. Människors vilja och önskningar däremot – de kunde lätt slinka ur greppet om inte nivån av fruktan upprätthölls. Ridån var tunn, men de grundligt styrda elementens inbyggda försvar mot upplysning gjorde på ett förtjänstfullt sätt social slarvsylta av var och en som sökte påskina sakers bedräglighet.

Finanssektorns verkliga tillgångsposter var därför inte monetära. De bestod i det motvärde som fordringarna hade i form av skuld, det vill säga fruktan för det direktinlösen av skulden skulle innebära för låntagaren. Handeln med skulder mellan elitens medlemmar var ett överflyttande av fruktan mellan olika former. Från finansiellt bunden fruktan till andra – ofta mer handgripliga – metoder samt i förekommande fall rent ockulta.

Fruktan hade allt svårare att bita sig fast. Där verkade finnas ett slags latent uppvaknande hos befolkningen. Bland elitens trollkarlar kom detta knappast som någon överraskning. Var och en som studerat de hemliga skrifterna från tidigare historievarv visste att det hela var periodiskt. Men om man lyckades övervinna uppvaknandet på denna det mänskliga samförståndets annalkande kulle skulle man lyckas bibehålla makten ytterligare ett varv. I enlighet med den uttryckliga önskan från uppdragsgivarna.

En viktig komponent i rädslekonstruktionen var föreställningen om gott och ont. Att det fanns gott och ont och att man som god människa kunde välja att strida på det godas sida. Pacifism och vägran att slåss kunde härigenom betecknas som feghet och själslig brillans kunde på detta sätt spolas bort i en uttrycksfullt anonym psykosflod. Men den stora finessen var att man via media, kyrka, förändringsagenter och staters ledning kunde reglera vad som ansågs gott respektive ont och på så sätt styra förloppen och värderingarna.

Av yttersta vikt för att detta skulle fungera var även att nya människor – d.v.s. barn – från tidig ålder indoktrinerades i en världsbild som var gynnsam för odlandet av fruktan. Det goda och ondas polaritet grundlades i tidig ålder via sagor, sedermera barnprogram och prefabricerade leksaker. Lite senare kom skolan in i bilden. Skolan som med fastlagd läroplan och med visst dikterat faktainnehåll skulle forma bilden av en värld full av hot men tom på möjligheter annat än den egna, skolade, fåfänga framgången utefter den av eliten specialdesignade samhällsstegen.

Denna inopererade samhällsstege användes för att forma ”de högre skolorna”, det vill säga de universitet, högskolor, think-tanks och olika former av institutioner för så kallad vetenskap. Vetenskapen var en väl konstruerad villfarelse att begränsa möjligheten till innovation hos den enskilde med förevändningen att saker är långt svårare att förstå än det verkligen är och genom inlåsandet av vad som var tillåten innovation i rum av likriktat tänkande och socialt prestigemässiga begränsningar.

Vid sidan om rädslan fanns naturligtvis en rad andra mekanismer för påverkan av människan. Under förespegling att facilitera kommunikation mellan människor introducerades mängder av högstrålande elektroniska enheter med en sammantagen enormt nedsättande effekt på intellekt och intuivitet. Så kallad signalspaning mot rymden gav tillfälle att bestråla kollektivet i låga frekvensband vilket på ett effektivt sätt ändrade hjärnans arbetsfrekvens och således den generella grundstämningen i samhället.

Maten och grödorna var även de av yttersta vikt för styrningen av mänskligheten. Eliten såg till att skaffa sig direkt ägarskap av hela kedjan för framställande av livsmedel. Man köpte sig också en ”expertis” med syfte att förorda föda som gjorde människan mer hanterbar genom inblandning av gifter men också genom att skapa olika former av sjukdomstillstånd för att bibehålla en grad av beroende gentemot läkemedelskomplexet. Ett komplex väl format av eliten inom ramarna för kemisk krigsföring.

FMOC var alltså centret för övervakningen av den så viktiga fruktan och rädslan. Det bestod av en serie underjordiska centraler där man i realtid på en karta över världen via färgkodning kunde följa rädslenivån. En alltför låg rädslenivå utlöste automatiskt larm med notifikation till rädslegenererande instanser. FMOC-sensorerna gjorde ingen skillnad på om händelser för skapande av fruktan var av artificiell eller naturligt härkomst. All rädsla var användbar rädsla. Ingen rädsla alls markerades med blått. Begynnande rädsla med grönt vidare via gult till rött.

Denna dag lyste större delen av världen i gult. De tätbefolkade delarna av USA var röda, liksom delar av Norra Europas storstäder. Skandinavien, västra Ryssland och Centraleuropa var gult. Kina likaså. Japan rött. Den australiska östkusten var röd, i övrigt var kontinenten grön. Det var en timme kvar till skiftbyte och de operatörer som ville komma iväg snabbt hade redan börjat knåpa på sina respektive områdens sammanfattningar.

Jerrod som detta skift hade varit ansvarig för sydvästra Europa hade precis kommenterat hur avslöjandet av en barnporrhärva i Lissabons förorter hade drivit hela den iberiska halvöns större orter mot rött under eftermiddagen. Ett larm nivå ett störde honom. Spanska sydkusten var nere på grönt. Det hade han inte sett någonsin tidigare. Han tittade upp från sin skärm mot väggen. Där fanns blå ytor. Indien var blått. Afrika. Hela Sydamerika. Han tänkte att det måste röra sig om allvarliga tekniska bekymmer och fortsatte sin rapport som om ingenting hänt.

Så började larmen gå; ett efter ett. Under loppet av ungefär trettio minuter färgades så gott som hela kartan blå. Anläggningen sattes i lockdown. Planer för isolation lästes upp i högtalarna. Jerrod visste det. Slaget var förlorat. Ur anläggningens synvinkel. Mänskligheten hade fattat sitt beslut och i ett och samma förenat ögonblick övergivit fruktan som bärare av existensen. Han visste att eliten nu tog sina liv eller skulle söka börja på nytt som fullt levande människor. Han visste att han var fast och skulle offras för något han vetat varit fel hela tiden men som han nu föraktfullt kunde konstatera hade betalt räkningarna.

Brilliant om rädsla, rådande distortion och uppvaknande

Huvudet på spiken av Carl Norberg. Går egentligen inte att beskriva helheten, upprinnelserna och möjligheterna på ett kärnfullt sätt bättre än så. Carl Norberg - KonkludeRing av sitt själv.

Om ondska

Vi får alla rätt mycket ondska förmedlat till oss. Världen är en ond plats, full av stridigheter, bestialiska mord, elaka ordväxlingar och fruktansvärda slag om de knapphändiga tillgångarna på pengar, mat, energi och pokemonbilder.Det är vad vi får till oss. Så jämför man den där bilden man får med det egna livet - den egna verkligheten. Vilken fruktansvärd tur man har - egentligen. Det gäller verkligen att inte beblanda sig med sin omvärld - inte prata med främlingar, inte släppa in folk från främmande länder och inte hjälpa första bästa medmänniska för i grund och botten är nog så gott som alla utanför den egna bubblan ondskefulla och hemska. Vem vet, vi kanske rentav möts av någon som är i behov av våra surt förvärvade pengar. De ska fantamig ingen få röra. Bah!

Så kan det ju verka.

Men är det så djävligt? Finns det verkligen sådär vansinnigt mycket ondska? Jag tror inte det. Jag tror att den lilla ondska som finns drivs upp till största möjliga grad av rädsleproduktion. Men varför?

Vår civilisation vilar nog mer än något annat på just rädsla. Ett folk som går runt och är rädda för i princip allt är också ett folk som anser sig behöva en överhet att beskydda dem och därför utan att tänka överlämnar hela sin individuella suveränitet till de som kan tänka sig att dra det tunga lasset. Dessa, i sin tur, bygger myndigheter, försvarsinstitutioner, kontrollapparater, beskattnings- och omfördelningssystem, för att kunna styra flödena i kollektivet rädda och hanterbara individer kallade "samhället". Instanser som på senare år tydligt visats egentligen vara instrument för att hålla den rädda populationen i schack snarare än att verkar för deras välbefinnande.

Rädsla är själva bränslet för styrbarheten. Rädsla är allt. Men rädslan kräver i sin tur bränsle. Den kräver något att vara rädd för. Rädsla kräver ondska. Ondska av god kvalitet kan paralysera miljoner människor och beröva dem från sin tankeförmåga under årtionden (kärnvapenhot, 9/11 och så vidare). Att "skrämma vettet ur någon" är en mycket genomtänkt strategi om man vill komma åt någons frihet och tillgångar.

Ondskan tjänar ett syfte. Ett per definition ondskefullt syfte. Men ondskan måste ju komma någonstans ifrån - en ondskans källa. Det är ganska uppenbart att de flesta som jobbar åt ondskan faktiskt inte själva är ondskefulla utan enbart paralyserade av rädsla. Eller så är de imponerande av ondskans magnifika utanpåverk.

Jag har varit där. Bländad. Inlindad i ett slags romantisk självförtroendetripp när jag fick träda in på de blanka marmorgolven bakom glasfasader som reflekterar himlen. In i bank- och finansvärldens tempel. In bland "de stora grabbarna". De som sitter på ventilerna i det ekonomiska nätverket. De som sitter på "finansieringen" av allt och alla. Jag var oerhört imponerad. Och inte bara av vad jag såg utan egentligen mest av mig själv. Att jag nått dit. Den ultimata egotrippen.

Men så kom kärleken in i livet. Den villkorslösa, äkta och rena kärleken. Den som jag inte trodde fanns. Den tog mig på bar gärning och med storm. Fick mig att se med nya ögon på de jag tidigare föraktat för deras lilleputtiga, visionslösa och hemmabaserade liv. Gav mig perspektiv på egotrippen och gjorde den liten i förhållande till sig själv. Gav mening åt åratal av till synes irrelevant faktasamlande.

Bilden blev en ny. Bilden av ren ondska framträdde tydligt invid den av den rena kärleken. Rastlösheten som bodde där kärleken bor nu var mottaglig för ondskan - bli inspirerad och imponerad av den, att faktiskt frukta den och själv överlåta kontrollen till de högre graderna av ondska för att själv nå framgång i det spel den arrangerar.

Kanske är ondskan motsatsen till kärlek. Att ondskan ovillkorligen kräver kärlekslöshet och uppmuntrar saker som försvårar för kärleken. Media måste rimligen vara ondskans agent, för vare sig de som faktiskt arbetar inom media är onda eller inte så är det därifrån vi får våra orimliga krav och glättade livsstilstips kring kärleken. Det är därifrån vi formas att kräva just de där sakerna som den kravlösa kärleken inte överlever. Som får oss att söka framgång, självuppfyllande och den där egotrippen jag talade om istället för att lyssna på den inre kompassen som sannolikt pekar åt ett helt annat håll.

Ondskan kräver att vi är rädda för att bli utan saker. Pengar är tvivelsutan den ultimata mekanismen för att ombesörja detta. Brist på pengar är brist på allt. Tillgång på pengar är tillgång till allt. Om var och en lever i fruktan för att bli utan pengar och "förlora allt" lever alla i fruktan. Brist på energi och mat är också bra ur det ondskefulla perspektivet. För att inte tala om vacklande hälsa. Rädsla för sjukdomar är nog mer ondskefullt effektivt än något annat.

Det faktum att vi har en enorm sjuk- och hälsovårdsindustri betyder att gemene man faktiskt inte får leva ett hälsosamt liv. Personligen tror jag att de flesta av oss hålls mer eller mindre sjuka för att dels vara lätthanterliga i största allmänhet och dels för att den medicinska industrin är förlängningen av vår världs absoluta makt. En åsikt jag närt under många år i den medicinska forskningens närhet.

Krig är av central funktion för rädslan. Krig är kanske ondskans paradnummer - terrorns fullvuxna kusin. Om man tar sig tiden och gräver kring hur framförallt det andra världskriget genomförts, finansierats och lurar lite på vad det egentligen - vid sidan av vad vi fått lära oss i skolan - syftat till, då blir bilden en annan. Kriget emanerar ur samma källor som andra ondskegeneratorer och syftar till att tillvarata samma snäva grupps intressen.

Är det där vi har den - ondskans källa? Om man följer media, finansvärlden, energiproducenterna, krigsindustrin och den medicinska industrin hamnar man i en ganska tydlig ägarkoncentration. Ett fåtal händer äger så gott som hela världen. Kanske är det här ondskan bor och verkar. Kanske är det så att ondskan egentligen är ett mycket litet fenomen med enorma proportioner.

Ondskan skulle kunna vara något som en liten grupp oälskade personer bestämt sig för att bevara och lurat in resten av världen i sitt ondskefulla spel - inte för att de ville, utan för att de måste. Ondskans natur är att växa eller dö, ett beteende jag så mågna gånger sätt inom näringslivet och tidigare inte riktigt kunnat begripa.

Ondskan kräver egentligen inget annat än att besegras. Och för att besegra den krävs bara en enda liten tanke. Den att inte frukta något utan följa den där så förlöjligade kärleken. Då har ondskan inte en chans. För ondskan är ingenting om ingen fruktar den.

Flummigt? Ja, definitivt. Fruktansvärt osakligt och långt, långt ifrån vad man förväntar sig av en modern, upplyst och smakfullt sekuläriserad framgångsrik människa. Just så.

Terrorisk?

Att du ska skadas av ett terrordåd har en sannolikhet på ungefär 0.00005113 procent*. I vår vardag finns ingenting som är mindre farligt än vad som brukar kallas ”terrorism”. Ingen matvara, ingen medicin och inget transportmedel.

De hot om terror som media är fyllda av syftar inte till något annat än att avleda din uppmärksamhet och göra dig lätthanterlig.

Du ska till exempel inte intressera dig för att pengar blir till genom skuld i vårt ekonomiska system och att man med rätta kan ifrågasätta grunderna på vilka de som äger världen gör just det. Inte heller ska du försöka förstå de skeenden som spelar i de omtalade händelsernas kulisser.

Och du ska inte motsätta dig de kraftansträngningar som syftar till en enväldigt styrd, fullkomlig skendemokratisk värld med ännu mindre individutrymme än dagens halvmaskerade skendemokrati.

Det är ren och skär teater, oavsett vilka vansinniga saker som utspelas på scenen och hur många ofrivilliga statister som skördas på offeraltaret. Kom ihåg det.


*) Beräknat på en världslig folkmängd om 6 790 miljoner innevånare och extrapolerat ur 2010 års ”terrorattentat” enligt WikiPedia.

Intressant vecka

Den här veckan kan bli den första då individens protester mot det rådande bankstyret av världen inte längre går att ignorera. Till och med media har sett sig föranledda att rapportera om detta samt i förhand vrida perceptionen av budskapen i lämpliga riktningar.

Maktens övriga falanger har likt en svenssonfamilj med godis inför fredagsmyset laddat upp med hot om terror, virus och lite blandad fruktan och osäkerhet. Vem vet, kanske ett nytt utspel om Nordkorea eller Iran kommer skuttandes också.

Även om konsekvenserna av dessa hot om de skulle omsättas i praktiken skulle bli förödande är de del i den obegripligt stora skenmanöver som är menad att slå undan fokus för den samling små men talrika människor som börjar begripa vilket gigiantiskt bedrägeri de blivit utsatta för.

För den som, likt jag, är intresserad av strategisk desinformation, raffinerade lögner och massiv manipulation av det mänskliga psyket är detta en mycket intressant period.

Oroligheterna just nu handlar från individens sida huvudsakligen om pengar. Det är det första steget då insikten om pengarnas bedrägligheter kommer i dagen. Men när insikten om pengarnas relativa värdelöshet sedan lagt sig blottläggs motiven bakom den ekonomiska villfarelsen. Då faller salongsretoriken och god sanning om ond lögn äter sig in i var tänkande människas medvetande och därifrån via självbevarelsedriften vidare att fullkomligt förändra synen på livet och den dagliga värdegrunden.

Om självmord

Med risk för att bli oerhört kontroversiell. Jag tänker leka med en brännande het tanke och för att läsa detta måste du verkligen separera intellektet från känslan och vara iskall. Gå och läs något annat tills du känner dig redo.

Detta med självmord. Jag har bara haft mycket avlägsna personliga beröringar med ämnet men insett det ohyggliga som drabbar de kvarlevande.

På det opersonliga planet – i den anonyma vardagen – har jag emellertid mött självmordet mer än slumpartat lovligt. Mest som passagerare på tåg som stannat på grund av ”tekniska fel” som sedan visar sig vara ”obehöriga i spårområdet” som i sin tur visar sig bestå i ”olycksfall i anslutning till järnvägen/tunnelbanan”. Jag har även kommit som en av de allra första till platsen med bil då en ung man tagit sitt liv genom att hoppa framför tåget strax norr om Uppsala.

Naturligtvis börjar man fundera när man ser något sådant på nära håll. Jag kan faktiskt förstå att man kan vilja ta sitt eget liv helt rationellt, även om det enligt den normativa regelboken bör betraktas som vrickat. Kanske har det att göra med min syn på livets oändlighet och att ett självmord faktiskt inte nödvändigtvis är ett ”själmord”. Att själen aldrig dör och att död även i formen av ett självmord – hur ohyggligt det än är för de som blir kvar – faktiskt kan vara det som räddar själen.

Sedan har jag alltid slagits av en annan sak. Jag vet ju att det verkligen rört sig om självmord vid ett antal tillfällen, men i media har inget av dessa rapporterats som just det. Det har istället rört sig om något slags diffust olyckstillbud som läsaren verkligen inte borde bry sig om utan raskt marschera därifrån utan att reflektera. Det envetna undertryckandet i rapporteringen av vad det är som faktiskt hänt har väckt min nyfikenhet många gånger.

Jag brukar hoppas att den som dog fick frid och verkligen fick avslut på de tragedier som lett fram till den oåterkallerliga punkten. Men jag tror att var och en som tar sitt liv faktiskt vill säga något med sin handling. Och jag kan inte låta bli att känna att nämnda förtigande faktiskt är en orättvist nedtystande av den avlidne - berövar denne sitt sista uttalande.

Den enklaste förklaringen är naturligtvis att man inte vill rapportera om självmord eftersom det kan inspirera andra deprimerade personer att gå över gränsen och ända sina dagar, efterlämnandes bedrövade anhöriga.

Men är det inte också så att självmorden belyser ett antal punkter oerhört tydligt? Dels spottar det hela samhället i ögonen eftersom det visar på hur illa någon faktiskt kan må, ofta till följd av ackumulerade samhälleliga och sociala misslyckanden för att inte tala om ekonomiska problem. Dels visar det på något sätt själens vilja att återvända till evigheten för att senare börja om på ny kula – där villkoren är mer rimliga. Ett slags större, obekvämt, perspektiv på livet.

Slavar har i alla tider hindrats från att ta sitt liv. En död slav är en oanvändbar slav. En död slav är ett hån för sin slavdrivare. Och en slav som tar sitt liv är utan tvekan demoraliserande inför sina medslavar.


Ok, ok – jag vet. Man får inte säga så. Knappt tänka så. Men i sinnets plockande värld är allt tillåtet - inte sant?

Och eftersom du kanske undrar vid det här laget – jo, jag har tänkt tanken en gång. Det var 1994 och det kom så långt som till en repa på min gamla 244 på motorvägen genom Västerås. Jag hade korsat linjen i tanken den gången. Men jag insåg där och då att jag aldrig skulle komma i närheten av att genomföra det. Istället började jag vrida och vända på mitt liv - långsiktiga förändringar som lett fram till en helt underbar tillvaro.

Och för att det inte ska råda något som helst tvivel på punkten. Nu? Aldrig i livet. De gånger jag kommit i närkontakt med döden så har det styrkt min kärlek till livet. Den är fullkomligt obotlig. Jag skulle inte ge upp mitt liv vad som än händer. Istället är det faktiskt så att jag vill dela med mig av livet. Och det är dess sanna mening, enligt min mening.

Nämen - en superbakterie, har man sett?

Det finns ingen anledning att inte vara rädd - tvärtom en superbaktiere [DN] är på rymmen. Vilket labb slank den ut från? Om den ens finns.

Kom ihåg att vara rädd. Är du inte rädd är du useless är jag rädd.

Lite nostalgi

Y2K – någon som minns? Hur den civiliserade världen skulle stanna då datorerna inte klarade att slå om från 99 till 00. Hur infrastruktur och räddningstjänst riskerade att braka samman. Hur detta bankades in i oss via media, hur vi uppmanades att hamstra mat, fotogenkaminer och vadsomhelst för att uthärda ”slutet”. Minns du hur vi skrattade åt oss själva när vi stod där och insåg att inget hade hänt?

Som programmerare stod man där lite häpen och undrade om världen fått fnatt. Men det var jag ganska ensam om. De flesta andra i mitt skrå var inblandade i "Y2K-säkring" av diverse stordatorsystem och andra vansinnigt dyra IT-projekt. Men nog skakades det en del på huvudet bland de insatta. Om det inte var inför media, vill säga.

Om media basunerar ut en varning, eller snarare om de som håller i medias trådar tycker att vi borde oroa oss - vad betyder det då? Och hur påverkar det tolkningen av nuvarande tystnad? Vi minns ju alla även hur förlöjligade de som förberett sig i onödan blev efteråt - inte sant?

Tro, hopp och kärlek

Tro. Det man tror på är verkligheten.

Hopp. Hoppet manifesterar önskan.

Kärlek förvandlar hopp till tro. Önskan till verklighet.

Fruktan styr ditt hopp genom att ta kontrollen av din tro och definiera bort kärleken.

Verkligheten är en illusion. Enbart din verklighet finns. Och min. Och, med de man kallar vänner - vår. När detta ad-hoc nät av gemensamma verkligheter åter tillåts kopplas upp i kedjor kommer en verklig verklighet att kunna framträda igen.

Detta är vad fruktansfabriken fruktar mest av allt. Men det är helt i sin ordning.

Viktig information rörande VIKTIG INFORMATION

Detta meddelande innehåller VIKTIG INFORMATION till dig som tänker informera någon om något som du själv anser vara viktigt. Informationstexter har historiskt sett skrivit läsaren PÅ NÄSAN och förutsatt att denne är DUM I HUVUDET. För att vara helt säker på att informationen inte ignoreras brukar texten innehålla något med syfte att SKRÄMMA SKITEN UR läsaren för att få denne att haja till.

Detta sätt att KORVSTOPPA och förvänta sig ÅTLYDNAD har varit förhärskande sedan den stora massan började KUNNA LÄSA. Men den stora massan har börjat TRÖTTNA inför mängden PÅSTÅDD VIKTIG INFORMATION. Den STORA MÄNGDEN viktig information gör paradoxalt densamma MINDRE VIKTIG.

Till följd av detta börjar allt fler att många IGNORERA meddelanden utformade på detta sätt. Istället för att följa en instruktion punkt till pricka, verkar man nu istället vilja FÖRSTÅ INNEHÅLLET och SJÄLV AGERA utifrån den egna INSIKTEN, samt naturligtvis själv bedöma huruvida informationen är VIKTIG eller ej.

Detta är ett STORT STEG FRAMÅT för de som har förmågan att FÖRSTÅ SAKER, under det att det kan ställa till med bekymmer för genuina LUFTSKALLAR.

Istället för att SKRÄMMA SKITEN UR kan HUMOR begagnas för att få läsaren att ta till sig väsentliga delar av budskapet. FÖRSVINNER gör den där TRYGGA KÄNSLAN AV ATT NÅGON ANNAN HAR TÄNKT ÅT DIG, något som kan ha attraherat de som inte orkar tänka.

Resultatet blir emellertid att man MÅSTE TÄNKA SJÄLV ANNARS RÅKAR MAN ILLA UT. Vilket ju är själva essensen av DET NATURLIGA URVALET.

Varning! Ymnig användning av VERSALER i text kan orsaka HUVUDVÄRK.

Lite mer att klura på - lite bättre

Marketing by rädsla

Knackade på dörren igår. Inte så vanligt, de flesta som kommer hit kliver ju bara in. ”Aroundio Patrol”. Killen hade trotsat snöovädret och tagit sig ända ut till vår gård. Han var definitivt hundrädd. Och rädd för att köra fast. Och fastän vår hund inte mig veterligen kan slå 112 fick han inom tio sekunder klart för sig att vi inte ville köpa hans prylar.

Han var klädd i något slags orange dräkt – ett slags semibiohazardsäker korsning mellan blåställ och uniform. Mobilen hängandes på bröstet á la komradio. Ett team på Securitas marknadsavdelning hade skapat denna varelse ut i minsta detalj.

En inte alltför avlägsen gissning är att hans roll var att från hemmets trygga köksbord åkalla orons andar, peka på olika farligheter och tillhandahålla trygga, pålitliga lösningar som skulle kunna få oss att sova gott om natten. Till ett fast månadsbelopp.

Harald sa att ”om du inte kan skylla på något annat – skyll på säkerhet”. Uttalandet kom i samband med ett lite underligt beteende hos ett program vi utvecklat och hans föreslagna argumentation vann kundens gillande utan minsta tveksamhet. Det yttrades i mitten av nittiotalet, alltså i god tid innan 9/11 – med åren har det blivit ett frekvent återkommande mantra.

Hur kan man vara emot säkerhet? Alla någorlunda begåvade djur lär sig av sina och andras misstag. En stor del av detta lärande går ut på att man inte ska kunna göra illa sig på samma sätt en gång till.

Citat: "What distinguishes a professional from a mere mortal is that he learns from other peoples mistakes rather than his own." [T-Rex 2001]

Nej, emot säkerhet kan man nog inte vara. Men för mycket säkerhet är nog riktigt skadligt. Och fabricerade säkerhetsbehov. Hm. Vad blir det av dem? Jo, vargen kommer-effekt.

Schhh… Vad var det… (teatralisk tystnad). Nej, inte det… Schhh… (tystand igen)… Nu försvann det…

Hm, du borde skaffa dig en superspökpistol. Den är förvisso osynlig, men den ger ett fullständigt skydd, 24x7x365. Du är alltid trygg och behöver inte sova dåligt om natten, känna att spökena kryper längst trappen, smyger i gränderna, eller sitter och lurpassar i bagageluckan när du kör bil själv om kvällarna. Du kan skydda dig mot de gastar som kryper in via vattenrören i ditt hus, de demoner som sitter och tittar på när du går på toaletten. Med superghostgun 2088ZG+ är du och din familj säker till en fast månadskostnad.

Det är inte snällt att skrämma upp folk. Men det är vad en stor del av all marknadsföring bygger på. Föd en rädsla. Stilla den. Ta betalt. Rädsla är en subjektiv känsla och i och med detta förbehåller vi oss rätten att skena iväg och köpa saker.

Det är precis och exakt samma sak när Aroundio Patrol kommer hem till dig som när IT-säkerhetsjättarna skickar pressreleaser om de senaste virusen. Enorma företag med hundratusentals anställda sysslar med säkerhet. För att inte tala om de militära apparaterna.

Baksidan är att man slutar lyssna. Man ifrågasätter de budskap som kommer och förväntar sig ett särintresse bakom vare ny fara. Sininfluensor, nya dolda skjukdomar, klimatavvikelser, mördarsniglar, whatever.

Och när kometlarmet sedan ljuder tror vi alla att det bara är (ännu) bett försök från NASA att pimpa sin budget.

SWOT - Marketing by rädsla:

Strengths:
- Målgruppen (människor) är väl neurologiskt förberedda
- Beslutsfattandet en "no-brainer" när väl paniknivå är uppnådd.

Weaknesses:
- Trashar folks trygghet
- Säkerhet kommer i vägen för livskvalitet

Opportunities:
- Använd säkerhet som slagträ för vad än du vill uppnå.
- Bygga alternativa maktstukturer

Threats
- Peter-och-vargen-effekt
- Folk börjar tänka själva

Jag gillar SWOT. I am a SWOTter...

Och avslutningsvis: varför hade inte aroundiokillen fyrhjulsdrift?