Upploppsledning

I går plockade jag bort ett inte föraktligt antal facebookvänner efter att ha sett hur de låtit lura sig till att tycka #skickahemskiten och liknande. Det är givetvis inte deras fel – hur ska man kunna veta? "På varje svår fråga finns ett svar som är snabbt, enkelt och fel" har jag hört någonstans. Att provocera människor till att anamma dessa felaktiga svar är inte så svårt om man är den som formulerar frågan.

Det är vad som händer – inget annat. Formulerandet av frågan. Jag har inte insyn men jag har en känsla som sällan visar sig vara helt fel och den säger mig att de så kallade kravallerna inte är ett ögonblick mer verkliga än den senaste dolda sjukdomen på en löpsedel nära dig. Visst – det brinner bilar och kastas stenar; men varför? Eftersom man vill att det ska brinna bilar och kastas stenar. Eftersom man vill bibehålla bilden av att det går stökigt till bland invandrare och att "hederliga svenskar" är ett kränkt folk.

Eftersom det finns så jälva billiga politiska poäng att hemta hem i just precis de vattnen. Jag vet inte om någon lagt märket till det – men är det inte rätt svårt att finna lägen då politiker verkligen vill lösa problem? Om de löste problemen – vad skulle de då finnas till för, jag menar allt går ju ut på att vi behöver förmyndare eftersom vi annars skulle ryka ihop, kasta sten och hata varandra – inte sant?

I själva verket är det ett stort jävla missförstånd. Alla har blivit lurade – alla som deltar i "debatten" i alla fall. Nu är det ju tack och lov väldigt få som gör det. De allra flesta har vett att rent instinktivt skita i teatern och istället njuta av de liv man begåvats med i sin egen småskaliga närhet. Varför importera bekymmer som sannolikt inte ens är verkliga när man kan njuta av livet som det är?

Nåväl. Jag behövde tydligen få det nedskrivet. En sak i taget.

Om att slåss

Det här med att slåss är kanske det sista jag kan uttala mig om. Jag har aldrig slagits. Blivit slagen – jovisst. Men aldrig slagits. Jag förstår inte konceptet. Men en sak vet jag. I mig själv och utan minsta tillstymmelse till tvekan. Det är inte den som blir slagen som får betala. Aldrig, aldrig någonsin.

Jag har nog ändå tagit emot tillräckligt med stryk för att veta vad jag talar om. På låg- och mellanstadiet låg jag underst i högen. Högen behövde något att göra på rasterna. De behövde något att hålla den sociala strukturen i schack. De behövde något som förenade dem.

Så de jagade mig, brottade ner mig och – ja. Jag blev vansinnig. Det kokade i mig och jag försökte slå tillbaka. Ganska vanvettigt då jag var alldeles för arg och i betydande numerärt underläge. Jag bara fann mig istället.

Och så snart jag gjorde det vände på något sätt hela förloppet. För genom att inte slå tillbaka; genom att behärska det vanvettigas upprinnelse och genom att sno åt mig av deras sprattlande osäkerhet istället för att exponera min egen blev det något annat.

Angriparna fick konfronteras sin egen småttighet. Med tiden blev det inte lika roligt längre. De bytte måltavla. Även han kom såsmåningom att begripa den metod jag funnit framgångsrik. Vi blev vänner. Någon av angriparna blev hans vän.

De tidigare angriparna började tacka av. De sökte sig till fotbollsplanen istället att söka utagera sina frustrationer. Jag gillade aldrig skolan. Varken den sociala biten, ämnesbiten eller själva fyrkantighetspräglandet. Skolan är hård. Dömande. Konform.

Den är så som institution. Den är sådan för att göra alla människor likadana. Bryta ner deras personliga suveränitet. Få dem att känna sig betydelselösa och utsatta. Vanmäktiga och i behov av samhällets beskydd. Bedrägeriet samhället börjar just precis där.

Den Lille går i skolan. Hans skola är en i det närmaste exakt kopia av min egen. Han har sitt huvud för sig själv, Den Lille, precis som jag hade. Hans Mamma har fått honom att begripa att han är underbar som han är. Hans kompisar ser att han har integritet.

De vuxna på Den Lilles skola bevakar inte skolans omänskliga motiv. Istället försöker de under dess synbara koncept hjälpa barnen att växa. Jag tycker att det ser ut som om de lyckas mycket bra. Jag blir glad varje gång jag ser hur de får barnen att se det orimliga i de konflikter de hamnar i.

Får mig att reflektera över tiden vi lever i. Kanske är inte längre skolans mission att forma härskbara objekt möjlig. Det verkar som om barnen har tillräcklig själslig suveränitet för att inte låta sig mosas längre. Ganska otvetydigt, faktiskt.

Och det här med att slåss. Jag vet ju att all smärta tjänar ett syfte. Att den som slår gör det eftersom den slåss och bråkar med sig själv men inte begripit bättre än att ta ut det på sin omgivning. Det är naturligtvis syftesriktigt.

Tar vi det till hela mänsklighetens perspektiv är det egentligen ingen skillnad. Visst, den ”lilla” människan har blivit påpucklad i årtusenden av några fjantiga bullies som inte begriper bättre än att försöka dominera. Slår vi tillbaka? Nej. Låter vi de som tror sig härska smaka sin egen medicin? Ja. I allra högsta grad.

Visst, de självutnämnda härskarna över världen lyckas gång på gång inskränka våra synliga rätt- och friheter. De orsakar någorlunda massiv förödelse, hungersnöd, våld och elände. De gör sitt bästa och de ser hur protokollet fylls av framgångar.

Samtidigt ser de hur vi envisas med att vara glada. Hur vi skrattar och dansar. Hur vi drar dåliga ordvitsar och envisas med att ha trevligt nästan oavsett vad det är under för paroll. Till och med i skolan skrattas och kramas det.

De bli naturligtvis helt vansinniga. Helt från vettet. Här jävlas de på varje upptänkligt sätt och vi bara vänder andra kinden till och fortsätter leva i vår trevliga förbannade lilla småskalighet. De kokar och fräser inombords. Och de slåss – då inget annat motstånd bjuds – mot varandra.

De kommer att fortsätta att bråka och slåss för de vill inget annat än att vi ska slå tillbaka. De vill locka oss – mänskligeten – till deras fjuttiga lilla nivå för att de själva ska slippa se så fjantigt patetiska ut vid jämförelse.

Jag glömmer aldrig blicken hos de som trodde sig snart skulle få bevittna mitt vansinne den där första gången jag lät bli. De var sju stycken. De stod böjda över mig efter att ha brottat ner mig på gräsmattan och slitit av mig brallorna. ”Nu blir han galen”. Sa en av dem. De andra skrattade. Jag slöt ögonen och rörde inte en fena. Jag var UFO:t den dagen men jag fick ledaren att framstå som en åsna. Det hela var parodiskt.

Sedan den dagen var anstiftaren till angreppen rädd för mig. Inte för att han någonsin skulle kunna erkänna det för sig själv, men han undvek mig den fege stackaren. När jag i början av 2000-talet slogs mot en salongsfiende av ytterst uppbackad sort testade jag metoden igen. Han har inte hört sig av sedan dess. Så.

Jo, jag har varit på andra sidan också. Cykelgänget i Skyttorp jagade någon. En som var lite annorlunda. Det var hemskt. Det var ren jävla mobbing. Vi smög och jävlades. Killen levde i lite av sin egen fantasivärld, och undra på det. Han fortsatte med sitt och bara suckade åt oss. Det kändes fördjävligt. Han vände det mot oss. Mot mig. Jo, det fungerar.

Påbankning

Tjenare, grabbar! Och Annica. Allt bra? Härligt att höra, härligt att höra. Jo, jag sammankallade det här mötet på lite kort varsel – ber om ursäkt för det. Men – ja, ni har säkert redan gissat. Vi sparkar igång nu. Själv tycker jag faktiskt att det ska bli ganska kul. Jag vet att det kommer att kunna bli lite turbulent kanske även för oss men i det stora hela ska vi bara springa första sträckan, sedan tar andra över. Vi ska bara se till att få dem ut ur sina pantade lägenheter och kåkar och börja ”make some noise” så att säga. Så belys klyftan. Gör den absurd. Och dra åt tumskruvarna. Ungefär en bank i veckan blir det – samma som i alla andra länder. Ni får en blänkare någon dag i förväg. Det blir precis lagom för att skapa tankerörelse och frustration men inte tillräckligt för att åstadkomma några större kapitalrörelser. Tack för att ni kom – vi ses på onsdag igen!

Det är bara en provokation – alltihopa. Från folkomröstning av/på i Grekland till sparka-2000-pers-och-köp-takvåning-till-chefen-Nordea. Vi ska rasande flyta ur våra små hålor och kasta oss på det påhittade kapitalets hamstrar och genom vårt vårdslösa beteende motivera de restriktioner som ska läggas på oss själva för att vi ska hålla oss i skinnet och inte fortsätta att besinningslöst kasta oss över de som vi ser som syndabockar i vår relativa yrvakenhet.

Gå inte på det. Har du lån? Titta på lånehandlingarna. Där står att du lånat SEK, alltså svenska kronor, utgivna av den Svenska staten. Att det är dessa SEK du betalar ränta på och amorterar. Nu är det ju inte så eftersom vad du ”lånat” egentingen är bankens egen hittepåvaluta. De är bekymrade för att du ska inse just detta.

Bankväsendet och hittepåskuldpyramidspelet försvinner av sig själv om vi inte investerar vår energi i det. Just nu är tanken att vi ska bli så besinningslöst ilskna på alla missförhållanden så att vi av bara farten erkänner hittepåskulden såsom varandes av reellt värde. Gå inte på det, gött folk. Ta’t lugnt och tänk en glad tanke istället. Fungerar alltid!

Inbromsning

Något lade sig som en filt över rytmen. Varv efter varv – långsammare och långsammare. I ett oändligt kort ögonblick står det still. I ett oändligt kort men likväl oändligt. Inbromsningen gick från negativ hastighet och accelerationen på andra sidan nollpunkten äger precis samma enorma energi som inbromsningen. Stämmorna. Jämrandet. Våra inre monster viker ner sig. Dess plåga genomsyrar oss alla och brottar oss ner mot marken med våldsam kraft. Vi vaknar strax.

När det åter vaknar efter det nödvändiga stilleståndet. Systemet återfylls, denna gång utan gifter, fientlighet och obalans. Ändligheten har kommit till den ände som alltid definierat dem. Begränsningarna upphävdes av sina egna paradoxer. Polerna dansar lekande över verklighetens yta istället för att stå i varsin ringhörna och uppvigla de som är en och samma att ge sig på varandra. Vi kommer att undra hur det gick till en stund. Så inser vi att detta är vad vi hela tiden burit på och helt sonika låta det vara vad det är istället.

Gratifikation

"Unga män, ett stort tack ska ni ha för ett förtjänstfullt och trovärdigt genomfört arbete i konungarikets tjänst! Jag är medveten om att er insats orsakat utmattning och vissa fysiska skador samt att polisens iscensättande av brottsbekämpningsillusionen ibland varit något oöm. Jag beklagar detta, men dessa uppoffringar har varit nödvändiga för att erhålla den trovärdighet operationen eftersträvat.

Vi kan nu efter en dryg veckas idogt arbete klappa oss själva på axeln och konstatera att upploppen går av egen kraft. Ni – den primära anstiftarstyrkan – har därmed slutfört er uppgift och kommer inom några dagar att erhålla den överenskomna ersättningen. Men ikväll ska vi fira framgångarna, mina herrar. I kväll bjuder vi Er till fest. I rummet här invid finns en fri bar, försvarliga mängder mat och innan dygnet är över kommer även för ändamålet lämpligt kvinnligt sällskap att göras tillgängligt."

Härvidlag vet jublet inga gränser. Den gråhårige mannen lämnar podiet och dörrarna till balsalen öppnas. Ingen av anstiftarna kommer emellertid att lämna lokalen vid livet. De sista bultarna i det brittiska maktövertagandet dras åt denna natt och när morgonljuset åter möter Londons gator kommer ordningsmakten att stoppa vad den nyss startade. Denna gång som obestridlig förvaltare över nationen och dess grannar.

På aftonbladets mittuppslag kommer vi att kunna läsa om de illvilliga upprorsmännens smaklösa orgie och hur säkerhetsstyrkorna stormat tillställningen. Vi kommer att kunna läsa intervjuer med Londonbor som ger tacksam luft åt det faktum att det är över och att den nya och sedan länge planerade mer granulära säkerhetsstrukturen i storstaden trotsallt är till för allas säkerhet och att den som inte har något att dölja inte heller har något att invända.

Visst, många kommer att gå på det. Mycket tyder emellertid på att det inte behövs så många med det genomskådande ögat för att hindra processens absolution. Det jämna, taktfasta, själsliga motståndet inför de skeenden som återspeglar andra sidans skevheter påverkas sannolikt storeligen av tankarna. De från tvivel befriade tankar vars vibrationer interfererar med de för processen omistliga. Som med minimal synlighet vänder alltihopa till den sin syftesriktiga motsats.