Programmering

Jag har programmerat en del igen. Det tar sin tribbelibut på sinnet men med tiden lär jag mig kanske att hålla mina löften i nivå med min kapacitet. Apropå programmering / Programming. Television Programming - omnämns i ett inte ointressant inlägg om Star Trek.

That’s why it’s called
Television “PROGRAMMING”.

Who’s getting programmed?

Det är frågan jag ställer mig efter några dagar i kodträsket - Who's getting programmed?

Livsåskådning

Det kan inte vara lätt att förestå ett religiöst samfund i vår tid. Paradoxalt nog, kan tyckas, eftersom förutsättningarna för frågor kring åskådningen av livet har nog aldrig varit bättre. Människan som helhet står på randen av något verkligt meningslöst och har många frågor i sina hjärtan. Religionerna har många av svaren, djupt där nere i botten. Det är lite som med Aftonbladets ”…kan vara dold sjukdom”. Man utger sig för att ha svaret på de frågor som alla bär på, som följer med på köpet när man beslutar sig för att komma till liv här i vår värld, men för att få vara med och dela visdomen måste man ge något.

Man måste gå med i trossamfundet eller vad det nu må vara. Man måste hålla sig till församlingens, kyrkans, sektens, det politiska partiets, hackergruppens, lattemorsebarnvagnsfikagruppens, skinnskallegängets – ja – rådande gruppklusters överenskomna värdegrund. Och gör man inte det då är man en dålig medlem och får således inte tillgång till whatever visdom man kan tänkas ha på lager.

En sak till som ställer till det lite för de mer västerländska religionerna (fotbollsdyrkan och shoppingalkoholisters sammanslutningar inkluderade) är att man skriver sina potentiella medlemmar på näsan. Man får inte göra så. Enbart ytterst enfaldiga och vilsna individer går på det och sådana är det inte så gott om i våra dagar. De flesta som är här just nu har bra själslig koll. Och de som inte har det skaffar sig den snabbt när det beger sig. Har man lurat någon så går det över.

Vart får man då svar på frågor om livet ifrån? Först och främst måste man nog ärligen fråga sig om man verkligen vill veta. Kanske är det bättre att leva inom lådans holistiska form och inte utmana gränserna denna vända. Tror inte det ena är bättre än det andra, alla väljer fritt. Envisas man med att försöka ta reda på vad livet är har man ju inget val. Lever man däremot i strikt konvergens med vad som här stämplats normalt i vederbörlig fruktan för t.ex. döden eller andra externa auktoriteter – ja då är det nog lugnast att göra det så mysigt man kan för sig inne i lådan. Kan bli hur bra som helst.

Svaren finns inte ute där, inte skrivna i någon bok eller inkodade i några magiska kalendrar. Svaren finns bara i den som söker dem. Det är därför sökandet är så ohyggligt spännande. Visst finns där information – massor. Precis överallt. Men svaren – de finns bara i den som söker, helt oaktat vilka informationsfloder man väljer att begagna för sin resa. För egen del märker jag att pusselbitar av information dyker upp på de minst väntade ställen. Återigen har en viss hollowoodproduktion (off-site) bidragit med ett alldeles fantastiskt beskrivande av livets låda. Lost, säsong två, avsnitt 18. Just detta klipp finns inte på YouTube, men finns att avnjuta på denna länk. Börjar vid 35 minuter exakt.


Smart serie. Många vägrar se det och vill istället att det ska vara en produktion som huvudsakligen handlar om folk som springer runt i skogen och att de som skapat den inte haft någon plan. Smart val om man vill göra spelet här ytterligare lite mer komplext. Jag är imponerad.


Informationsfloden är mångfacetterad och till största delen väldigt skev i sin återgivning. Där finns myriarder beskrivningar av de ondskefulla planer som sköljt och sköljer över mänskligheten. Planer vars upphov inte mer än motdragsmässigt klädsamt verkar invända mot att de hamnar under ljuskäglan och ”avslöjas”. Det är en del av energispelet, en viktig del. Man kan inte plundra själar på energi om de inte är med på det. Man kan inte ta kraft och suga musten ur individer om de själva inte lämnar sitt själsliga medgivande någonstans på andra sidan draperiet.

Allt skit som händer. Allt vi är rädda för, arga, upprörda, ”rasande”. Allt som händer och som vi uppfattar som eländigt – vi lämnar vårt energibidrag precis just där. Vi går genom att erkänna tryckpunkterna, tycka, jämra oss eller vad vi nu gör upphovet till händelsen till viljes och sänder energi mot detsamma. Lämnar vi inte vårt energibidrag så försvinner hela spelet. Vi har alla valt att spela det här spelet. Precis allihopa. Det gör oss så vanvettigt coola om man tänker på det. På baksidan av TV-spelet skulle det ha stått något i stil med:

”Jorden är i stor fara. Ett gäng makthungriga och blodtörstiga bad-guys har tagit över planeten och har hållit innevånarna förslavade i årtusenden med hjälp av sina mani-slantar. Man tänker nu ersätta slantarna med ett direkt tyrraniskt system där man skuldsätter alla innevånare direkt mot sin utandningsluft. Som avatar på jorden får du kämpa mot slingrande lögner, zombies, desinformation och dessutom slåss för din fortsatta överlevnad i en värld av skapade brister på allt av värde och nytta.”

Inget som rekommenderas för barn, precis. Visst, det kanske finns många unga själar bland oss, men jag undrar om det inte är ett slags kuliss. Ett slags statister som lika gärna kunde varit av papp. Själva spelet spelas mellan förslagna motparter i bana efter bana. Jag tror sista banan är spektakulär. Helt enastående och med en fantastisk vinjett. Och jag vet att vi precis börjat spela den. Läckert!

Pinky

Hon hade känt honom i nästan femton år. Ändå visste hon inte särskilt mycket om honom. De hade funnit varandra där livet på pappret borde ha varit slut. Hon med sedan länge utflugna barn, nyligen avtalad deltidspension och inte mycket större åtaganden än ett antal välmående krukväxter och en katt. Han hade jobbat hela sitt liv. Exakt med vad visste hon inte, men av allt att döma var han ett yrkesmässigt högdjur.

De icke-serietillverkade mobiltelefonerna utan knappsats skvallrade om att han uppbar något slags nyckelposition. Likaså de spontana resorna och de nattliga telefonsamtalen. En enda gång hade han kommenterat sina förehavanden. De satt framför TV:n. Hon ville se på nyheterna, något som han aldrig gjorde. Hon märkte under sändningen att han märkbart skruvade på sig. Så dök USA:s president upp i rutan och hon hann inte kväva sin instinkt. ”Har du träffat honom?”, frågade hon. Han var tyst nästan en minut innan ett allvarligt ”ja” undslapp honom.

Det var den enda gången. Hon trivdes egentligen med det. Genom hela sitt liv så hade folk anförtrott sig åt henne. I timmatal hade hennes öron varit de upprördas, de sorgsnas, de indignerades, de förvirrades och de förtvivlades tålmodiga avstjälpningsplats. Hans tystnad och återkommande närvaro var just på grund av att han inte meddelade sig om vad det var han sysslade med ytterst tilltalande.

Hon njöt av att låta sina egna tankar speglas i den yta som uppläts på grund av hans tystnad. Hon kunde slänga en fantasi mot den glasartade ytan, se den fastna i ögonhöjd och sedan rinna ner längst glaset för att forma den silhuett hon för stunden tyckte sig behöva se. När han var där fick hon hans närhet. En varm, påtaglig men också auktoritär närhet. Det var inte uttalat, men han krävde något av henne.

Hon älskade att ge honom det. Han uttalade egentligen aldrig någon tacksamhet, men de små, små gester han gjorde räckte. De växte på grund av sin litenhet till något långt större. Något som nästan blev en dyrkan i sig. Dyrkan av de små, subtila signalerna. Fiskandet efter vad som kunde vara uttryck för det varma genom den stabila men ändå bergfasta ytan. Hon visste att han var en man byggd av hemligheter.

Det gjorde honom större i hennes sinne. Han behärskade det sociala spelet, de världsliga situationerna och själva existensen med en kyligt närvarande distans hon aldrig tidigare sett. Men ändå fanns det något slags förbehåll. Det var som om han var fången i sin egen hemlighetsfullhet. Det passade henne bra, eftersom hennes öron behövde vilan, men det var inte utan att hon funderade över vem han var. Egentligen. Om han inte längre skulle hålla igen.

Om kostymen någon gång skulle krönts av en slips med färg på, eller om han någon gång skulle tillåtit sig mer än de där två glasen öl eller vin vid ett och samma tillfälle. Hon undrade över vad som skulle hända om han skulle släppa kontrollen. För det var det han var – kontroll. Han släppte aldrig och utan undantag aldrig kontrollen över den situation han befann sig i.

Hon visste att han väntade på något. Att han hade en roll att spela i något större och att han en dag skulle vara försvunnen för att dyka upp i ett helt annat sammanhang. Hon drömde på nätterna om att han dök upp i just den nyhetssändningen. Vissa nätter deklarerade han att presidenten varit en lurendrejare och att hennes mystiske man nu tog över förvaltningen av de förenta staterna uppbackade av en eskader namnkunniga magnater av olika slag. Hon visste att han skulle försvinna när det var dags. Och hon visste att ingen skulle tro henne om hon skulle tala om att hon haft honom hos sig i åratal.

Hon drömde yvigt om de grå eminensernas välde. Hur världen utvecklades under deras styre. Hur de på grund av sin livsföring inte förstod vad världen och dess innevånare var kapabla till och ville. I det undermedvetna började en konflikt växa till sig. En djup, inre konflikt. Allt det hon blivit anförtrodd – vad var det egentligen uttryck för – eller rättare sagt – vilka intryck i henne hade uttrycken gjort? Konflikten var alarmerande. Hon visste att det var en grå och känslolös värld han företrädde. Att de styrde och visste allt. Och att de tyckte sig med rätta äga allt och alla. Det var däri förtrollningen hade sitt epicentrum.

Var det inte så att hon fått hjälpa de kaffedrickande vilsna? Och hade hon inte – egentligen – också själv vuxit som människa. Jo, visst var det så. I allra högsta grad. Men skulle han någonsin kunna förstå det? Hon visste instinktivt att så inte var fallet. De var ohyggligt olika. De var på var sin sida av världen, så att säga. En mänsklig och en – ja, det var där konflikten hade sin rot – en omänsklig. Vad var han egentligen gjord av? Logik?

För vad var han, hennes besökare, om inte ett knippe logik. Kall, väluppfostrad logik i kritstrecksrandigt. Hade han hört någon gråta? Hade han sprungit därifrån eller hade han stannat och tröstat? Hon lekte med tanken att testa honom men hon visste egentligen vad resultatet av ett sådant test skulle bli. Frågan var om hon egentligen ville se det. Visste, det gjorde hon ju. Men behövde hon få det bevisat likväl?

Substanserna hon kastade mot väggen av kall, polerad marmor, var annorlunda nu. Hon kunde vakna med dem i sig och det störde henne. Hon ville inte se de bilderna. De störde den stillsamma trivsel och avslappnande tillvaro hon lyckats gräva ut ur en stillastående yta efter en lång enformighet. Likväl kom bilderna genom det undermedvetna. Det skrek och gapade åt henne.

Så var det den där mystiska saken med barnprogrammen också. Han såg av princip aldrig på TV, men gång på gång hade hon kommit på honom med att sitta klistrad vid tecknad barn-tv när hon kom hem. För det mesta samma serie. Hon förstod inte men det hindrade henne inte från att grubbla över saken, såväl medvetet som undermedvetet.

Hade han något slags barndomstruma som han satt fast i? Fanns där ett barn någonstans? Hade han förlorat det? Sökte han något i barnprogrammen? Drömmarna sa åt henne att söka i programmen och inte i hans beteende. Hon fann det löjeväckande men efter månader av likartade drömmar bänkade hon sig i hans frånvaro framför just hans favoritprogram.

Till en början såg hon bara det man tycktes se. Hon såg tecknade figurer som – ja – gjorde vad figurer i barnprogram förväntades göra. Inget konstigt med det. Ändå satt hon där, kväll efter kväll och sökte envist något som hon å ena sidan visste fanns, men som hon å andra sidan var övertygad om. Det tog nästan två veckor innan hon hittade portalen. Symboler. Diskreta. Från hans slips. Från hans mobiltelefon. De dök upp i de teckande historierna. Sakta men säkert så började det gå upp ett ljus för henne.

Det var därifrån han fick sina instruktioner. Symboliken var slående och när han så en kväll återvände valde hon att testa sin insikt. Den lilla skära musen i TV-serien hade varit i Paris enligt mönstret. Hon visste att det var han. ”Hur var Paris”, frågade hon. Han stelnade. Hon såg att han satte sin hand innanför kavajen och tog fram en pistol i aluminium. Han riktade den mot henne.

Hennes hjärta fylldes med skärande värme. Hela hennes kropp vaknade till ett nytt liv. Det var som om universum ökat en oktav, som om alltihop med ens snurrade betydligt snabbare. Insikterna sköljde som en het våg av lava genom hennes sinne. Bilden av hennes sammanlagda iakttagelser och insikter brände för hennes inre syn. Hon såg världen, dess mening, dess del i helheten och sin roll i den genom tiden. Hon såg mannen framför sig, hon såg hans betydelse i det vägskäl världen befann sig i och hon kände lukten av hans rädsla.

Orden formade sig snabbare än tanken och lämnade munnen innan hon ens anat att hon skulle yttra dem. Kraften de tagit med sig ur sitt tidlösa ursprung träffade honom hårt och tömde luften på syre i hans närhet. Hans sinne vacklade.Han blev fumlig, tafatt och desperationen lyste ur hans ögon. Hela hans värld rasade samman och inför sig själv skådade han sitt livs gärning med smärtsam klarhet. Den lätta pistolen ägde hela universums massa i sin hand.

Tankarna skenade. Skulle han skjuta henne och fly som han gjort så många gånger förut. Eller fly och fly – det var kanske inte riktigt rätt begrepp. Att lämna en kontext för nästa var mer eller mindre rutin i hans krets. En nödvändig del av att i perioder söka smälta in i den värld man härskade över. Gråten kom vällande ur djupet. Dess värme och kittling var större än vilken sexuell sensation som helst och för första gången i sitt liv övervägde han att låta den välla fram.

Om byggande, fixa idéer, TV, livet och coola människor

Alla människor har saker de fastnar för. En del blir uppslukade av sin frimärkssamling, andra av TV-spel, musik, porrsurfande, motorfordon eller broderi. Olika. Rent fysikaliskt har vi nog alla en benägenhet att fastna. En neurolog vars namn jag inte glömt förklarade det ytterst pedagogiskt. Han sa att det handlade om dopaminer.

Dopaminernas utsöndring kan kopplas till nästan vad som helst i våra sinnen. Vanligtvis blir det starka intryck som shopping, alkoholintag, droganvändning, sex eller våld men det kan precis lika gärna bli något mer vardagligt som att virka grytlappar eller samla mjölkkartonger för återvinning. Vi människor kan fastna för precis vad som helst. Vi är maniska av naturen.

Jag vet i alla händelser vad det är som har mig i sitt grepp. Det är inte motorfordon. Jo, jag vet att jag har skaffat mig alldeles för många och att jag sent omsider gjort upp med min moppelösa uppväxt. Det är inte heller shopping tror jag. Mitt tidigare liv har fått mig att alltför tydligt se vad shoppingkulten gör med den aldrig tillfredsställde handlaren.

TV-spel eller låt oss säga ordspel i en eller annan surfplatta kan fånga mig en stund, men så klingar det av. Jag har aldrig intresserat mig tillräckligt för att vinna, tror jag. All form av sport faller av mig mer eller mindre omgående och kanske är det orsaken – väl ackompanjerat av en ostyrig kropp och i perioder obefintlig motorik. Jag är i fullkomlig avsaknad av vad man brukar kalla för vinnarskalle. På gott och ont.

Man kan nog säga att jag är lite av en sexmissbrukare. En läggning jag lyckligtvis delar med min hustru och som jag i hennes sällskap har lyckats göra till något annat. Tagit det bortom missbruk, så att säga. Utan att gå in på detaljer står det emellertid klart att detta område är av starkt personlighetsdanande karaktär. Men om detta skrivs det annorstädes.

Vad jag nästan alltid fastnar i är byggande. Jag är byggberoende. Jag har starka byggmaterialsfetischer och går lätt igång på en trave golvspånskivor (helst 60x180, byggbranschens gåva till mänskligheten). Isolering, gärna kliande och ohälsosam sådan, samt reglar. Jo, jag är byggmaterialnarkoman. Och jag vill bygga på mitt eget sätt. Finna lösningarna allteftersom och inte följa normer eller standarder.

Samma sak – fast i perioder värre – är det med programmering. Jag har programmerat sedan jag var i tolvårsåldern och kan fortfarande till min förvåning låta kodvågorna spola genom huvudet. Det är inte bara koden utan vad de kan användas till. Kanske mest det. Jag ser när jag vrider på den lilla snutten hur dess sammanhang exploderar i användarens darrande händer.

Innan det blev programmering respektive byggande så var det LEGO för hela slanten. Jag knarkade lego som liten. Jag vaknade, tänkte, åt och sov lego. Byggnader, fordon – allt fyrkantigt och konstruerat. Gubbarna glömde jag helt. Det var fullt fokus på tekniken och det ingenjörsmässiga.

Det var inte förrän långt senare – en god bit ut i yrkeslivet – som människorna kom in i bilden. Den konstruerande bilden, alltså. När jag efter en dans på långa rader av bananskal hamnat i den nya och nästan oskrivna elektroniska utbildningsbranschen stod det klart att programmen jag skrev hade användare. Användare som använde programmen eftersom de ville (eller snarare kanske av sin arbetsgivare anmodats att) lära sig något.

Det blev plötsligt intressant att skapa saker som hade effekt inuti användaren. Skrivandet som ju alltid hade funnits där fick samtidigt en ny dimension. Tidigare hade jag skrivit nästan uteslutande för egen del. Nu insåg jag att om jag rullade orden till bollar och lockade läsarna att äta dem så kunde de – väl inmundigade – påverka från insidan. Som att stoppa en sockerbit i nystekta köttbullar, ungefär. Inte särskilt smarrigt nödvändigtvis men helt klart något som får användaren att haja till.

Den här tankebanan lider mot sitt slut. Jag har inte nödvändigtvis någon lämplig slutkläm på lager. Ingen mer allmänmänsklig observation utan får nog konkludera att detta inlägg arkiveras under ”självkännedom”. Om en sådan märkning nu verkligen äger något som helst existensberättigande. Det förefaller ju annars som att man i takt med att man begriper saker också kommer till insikt om vilken enorm massa saker det är man inte begriper. Men samtidigt finns den där känslan där. Den av att något enhetligt stämmer långt borta i extrapolationerna. Att det finns en enkel, greppbar sanning vid alla de för vinden strödda indikationerna och observationerna.

Jag lyssnar på relativt mycket musik. Jag upptäcker texterna om och om igen. De säger mig helt andra saker nu än när jag först hörde låtarna. De innehåller budskap jag aldrig väntat mig. Mening och djup jag inte förut anat kunde uttryckas. Varför talar de till mig på det sättet? Är det för att jag öppnat en lucka till en annan nivå någonstans? För visst bor det flera nivåer av kommunikation i varje mänskligt uttryck och intryck.

Nu senast är det TV-serien Lost som gör intryck. Jag har aldrig varit någon stor TV-tittare. Tvärtom, snarare. Men eftersom min fru har vanan att somna bäst i TV:ns stilla invaggande så brukar vi se någon form av gåochläggasigserie. Gärna långkörare med säsong efter säsong av sömnvänliga evighetshandligar. Lost var en direkt besvikelse på den punkten. Serien är – i alla fall i dess upptakt – en perfekt analogi över livet.

47 människor överlever en spektakulär flygkrasch. De landar på en öde ö (tror de) och konfronteras med varandra men främst med sig själva. De ställs inför alla de vägskäl människan ställs för inför genom livet. Det står klart att syftet med att de hamnat på ön är att de ska växa som människor. Att de måste lära sig att gå vidare från de issues som har dem i sitt grepp och att de inte kan fungera förrän de själva – var och en – är hela människor.

Serien visar på en fantastisk insiktsfullhet kring vad livet är. Inkodat i ett format som passerat mediajättarnas kommersiellt konforma människodaningsprincip. Antingen så har de som släppt denna serie genom filtren inte begripit vad den säger – eller så lever de på hoppet att ingen ska begripa det.


Insiksfullt om livet är bara förnamnet.

Så ser det ut lite var stans. I hela vår tillsynes så produktifierade kultur där rättigheter ägs och inpiskas via mammons förlängda armar och via IPRED och andra huvudvärksframkallande legala entiteter. Man tror inte att det är sant, men ändå finns det där i botten på det mesta. Djupet. Mänsklighetens inneboende symfoni av insikt. För alla att snappa upp, finna sin resonans till och låta hjälpa den egna själen att perspirera i en värld skapad med de bästa av föresatser att utmana det obevekliga hos de hårdaste av de hårdaste. Vi. Människorna. Här. Coolare finns inte.

Rörmokarna

Ben 10 - ett av Den Lilles favoritprogram. Det bygger på grundhistorien om pojke som kan förändra sitt DNA och använder detta för att hjälpa ett underjordiskt sällskap kallat rörmokarna som sammansvurit sig att beskydda mänskligheten från hotfulla utomjordiska intelligenser.

Är inte just mänsklighetens oberoende av/avskärmande från icke-mänsklig påverkan kärnan hos de fria murarna? Må det vara gudomar eller andra intelligenser.

Rörmokare, murare. Och jag som tänkte bli elektriker när jag blev stor. När jag var liten, alltså. Då kikade jag på Alfons Åberg och Rosa Pantern men fann inget anmärkningsvärt. Utom möjligtvis hur gärna man ville röra sågen. Anslagstavlan var desto mer underhållande.