Om smärta

Igår var den Lille till tandläkaren. Drog ut en tand. Den satt hårt – ordentligt hårt. Och den Lille var i grunden inte på sitt mest solstrålande humör. Samt mindes senast han gjorde precis samma sak – drog ut en tand, alltså. Fasansfullt. Så där stod vi – fyra vuxna människor och en gråtande liten pojke. Tandläkaren, sköterskan, sen Lilles Mamma och undertecknad. Och såg tårarna strömma ur hans ögon.

Han var rädd. Han hade ont. Och han hade fått nog. Sköterskan – den gamla stammens tandsköterska – tyckte att pojken jollade. ”Sluta jolla nu”. ”Det blir bara värre ju mer du jollar”. ”Det gör faktiskt inte så där ont”. Hur i hela helvete kan någon annan människa tala om för mig, eller den Lille för den delen hur ont något gör?

Det är klart att rädsla och uppgivenhet gör smärtan så mycket mer effektiv. Men gör det då verkligen mindre ont för det? Om vi förfryser kinden till följd av vindens kyleffekt en dag på fjället, kan vi då gatt konstatera att ”vi har inte förfrusit oss”, det var bara några grader kallt? Naturligtvis inte. Det är som det känns. Och det blir som vi tänker.

Det är ju inte en så där vanvettigt effektiv smärtlindring att påtala att ”det gör inte ont nu”. Men mot bakgrund av den väntande skaran ute i väntrummet och en och annan tidsmässig aspekt kan jag naturligtvis begripa dessa tandvårdares önskan om att den Lilles smärta skulle försvinna med ett mentalt pennstreck.

Precis som rädsla och uppgivenhet kan förstärka smärta så finns det en massa andra faktorer som kan begagnas. Psykiska betingelser. Belöning. Koppling av smärtan till offerrollen. Och vidare koppling av offerrollen till belöning i form av uppmärksamhet, tröst och kärlek.

Många ådrar sig ju smärta för att vinna kärlek och omsorg. För att för en stund få slippa ta ansvar. Slippa stå upp och känna att de måste saker utan bara kan få krypa in i någons varma famn och leva av denne någons energi för en stund. Ett mönster som överförs på våra konstruktioner av att man måste råka illa ut för att till exempel få styra över sin egen tid. Att man måste vara sjuk för att få vara hemma från jobbet/skolan. Typ så.


Det slog mig när vi stod där och var på sitt sätt sökte hjälpa den Lille över smärttröskeln vidare ut i en vardag utan tandvärk att vi var och en på sitt sätt måste möta smärtan i livet för att kunna leva det mer fullständigt. Smärtan finns ju här och kanske bara här. Smärtan är i all sin plågsamhet en omistlig ingrediens i livets brygd.

Den tar sig olika former. Och den utvecklas, precis som våra mekanismer och känslor att möta den. En transformerande, utdragen, livslång upplevelse. Först flyr vi smärtan. Vi räds den. Och drar oss reflexmässigt undan dess källor. Men med tiden lär vi känna den. Vissa av oss lär oss till och med att uppskatta den.

För känslan mellan smärta och njutning är hårfin, på gränsen till obefintlig. Vi har olika behov i livet. Ibland är det att äta muffins. Ibland behöver vi känna solen i våra ansikten. Och ibland behöver vi känna smärtan. För den gör något, den där smärtan.

I dag vaknade en Liten kille utan tandvärk. Gårdagens gråt hade renat hans sinne från saknad efter sin pappa. Smärtan som i går varit så outhärdlig bar i dag en grönskande glädje i sitt sköte. Och kanske lärde han sig något stort i går. Kanske börjar han skönja mönstret. Att man kan kontrollera smärtan precis som allt annat här i livet. Att bemästra livet.