Ekvilibrium

Fortsätter balanserandet mellan ljus och mörker och tar det till navigationens värld. Vilka än polerna är så bor de ju i varandra. Om mörkret måste finnas för att ljuset ska vara greppbart och definierbart – är det inte samma sak åt andra hållet? Att ljuset måste finnas för att mörkret ska kunna finnas. Eller är det tvärtom? Mörker kan existera utan ljus, men inte i ljus. Ljus kan existera utan mörker (men det kan inte definieras), men ljus kan också finnas i mörkret – det ser man enklast en stjärnklar natt. Om universum istället varit ljust hade vi inte fått syn på de mörka stjärnorna. Det är mycket möjligt att de finns, men vi ser dem inte.

I natt drömde jag en väldigt färgstark dröm. Det åskade ordentligt under de tidiga morgontimmarna och i min dröm vaknade jag upp och kände marken vibrera under sängen. Jag blev inte förvånad. Jag visste att det var rimligt att jorden behövde skaka loss lite och bestämde mig faktiskt för att somna om en stund eftersom det inte fanns så mycket jag kunde göra åt saken ändå. Ett mekaniskt ljud väckte emellertid mitt intresse och jag kom att tänka på de stackars hästarna som kanske skulle bli lite oroliga av jordbävandet. Jag gick fram till fönstret och vinklade persiennen. Där ute i hagen stod en stor mängd små pansarvagnar. De var för små för att kunna härbärgera en människa. Det var tydligt att de var automatiserade saker som sköttes antingen på distans eller som drevs av förprogrammerad logik. De var synnerligen beväpnade och brummade stillsamt på turbodiesel-på-tomgångs-varv. De detekterade, redo att ge sig av på första tillstymmelsen av liv. Ett rådjur hoppade på grannarnas mark och en av de små pansarvagnarna stack iväg efter det. Maskinerna var livsutplånande, helt enkelt. Förprogrammerade att utplåna allt liv på en viss förutbestämd yta. Ovanför hängde dess luftburna assistans. Lättviktiga saker med tung beväpning, även de utan mänsklig förare eller kontroll. Marken skakade och jag fick klart för mig att området schemalagds för utrotning vilket var något jag i drömmen inte var obekant med utan något som var normalt i den tidsålder vi kommit att leva i. Jordbävningen var inte jordens egen utan en elektromagnetiskt inducerad geologisk händelse skapad av ett vapenslag jag inte kunde benämna. På andra platser härjades städer av zombies – människor som kemiskt lobotomerats att göra samma jobb som de små pansarvagnarna. Jag tyckte det var lite fånigt att det hade behövt bli så där. Jag tänkte på den programmering som pågått sedan jag var liten. Katastroffilmer, övervakningssamhället och zombieskolans alla tentakler. Jag hade ju vetat hela tiden, men tyckt att det var lite för småaktigt för att peta i. Jag tänkte att det verkligen var bättre när hästarna gick i hagen och när fåglarna sjöng så jag beslutade mig för att göra slut på det hela. "Jag måste sätta stopp för det här", tänkte jag bakom persiennen. "Nu vaknar jag", sa jag till mig själv. Drömmen tog slut och alla hollywoodinspirerade avlivningsåtgärder var försvunna. En instans av verkligheten nådde en tankemässig vändplan och kunde avföras som ett stickspår i det mänskliga skapandets annaler. När jag sedan vaknade så gjorde jag det med osedvanligt rent sinne. Jag tror att jag behövde städa bort det där, faktiskt.

Jämvikten eller balansen kan inte jagas visar det sig. Den kan bara finnas och bibehållas om den tillåts löpa fritt. Jag har ett ganska påtagligt glapp i styrningen på båten vilket får den att röra sig på eget bevåg om ca 10-15 grader. Om jag låter bli att kompensera för detta kommer båten att med sina svängande rörelser likväl att röra sig mot sitt mål, men via en svängande rörelse. Det är helt OK så länge passagerna inte är för trånga – så länge jag inte behöver kontrollera framfarten och begränsa rörelseutrymmet. Det är OK så länge jag med ögat – som här hemma på sjön – kan bedöma vart vi är och inte behöver lita till kompassen och beräkningar om position för att veta vart jag är i förhållande till världen i övrigt. Eller var det så att jag ville veta vart jag hade resterande världen i förhållande till mig själv?


Livet är en kurs. (Källa: Eniro)

Till sjöss använder man sig ofta av enslinjer. Två punkter som sammanfaller från en viss betraktelsevinkel. Enslinjer utgör en fundamental del av navigationen till sjöss – delar av farleder går att följa genom att ligga på ens. Så att punkterna stämmer överens.


Även om man avviker från kursen så kan man röra sig utefter enslinjen.

Även om det glappar och kursen inte hålls minutiöst kan jag komma till helt rätt ställe. Varje gång båten girar kommer jag vid något tillfälle att passera igenom enslinjen och i det ögonblicket är jag på exakt rätt kurs. Kurs. Utbildning. Precis vad livet är, inte sant – en utbildning för oss som fyllt i anmälningsansökan att utbilda oss till ljusingenjörer. "Livslång utbildning till ljusingenjör. Utbildningen ger kursdeltagaren grundläggande kunskaper i ljusets natur, beskaffenhet och obegränsningar. Efter genomgången utbildning kan deltagaren ansöka om tjänst som skapare i omgivande dimension". Vi som finns här har blivit beviljade att gå utbildningen och fick var sin personlig studieplan – var sin kurs att följa.

Vi navigerar genom livet på jakt efter kursen och när vi hittar den – om än för ett oändligt kort ögonblick – så lär vi oss. Eftersom vi befinner oss på kursen. När man träffar kursen är man på enslinjen. Just i de ögonblicken händer verkligt livsomvälvande saker. Synsätt förändras och med den bilden av verkligheten. Relationer och möjligheter transmuteras till andra och livet går in i nya skeden.

Språket som används på utbildningen är det universella symbolspråket. Visst finns det kopplingar till talat och skrivet språk via inbäddade meningsfullheter men i huvudsak är kurslitteraturen skriven med verklighetens ibland mystiska penna – symmetrin. Precis som vid navigation till sjöss är det en jakt på referenspunkter. Att avgöra var man är, vart man är på väg och att ha koll på grynnorna som hotar att göra hål i botten. Inte sällan finns det grynnor mitt i farleden. Markerade och tydliga så att vi lär oss att avvikelse från kursen är en del av själva utbildningen. Av den enkla anledningen att vi ska lära oss att hålla kurs oavsett hinder. Så att vi också kan hålla kurs för andra – utbilda andra, våra barn och andra nära till exempel.

Ibland lyckas man pricka rätt kurs. När man hamnar i själva farleden, på ens med kurs mot ensmärkena där framme och med båtens mittlinje i exakt symmetri med kursen, då känns det. En ilning som börjar under fötterna och uppe i hårfästet samtidigt. En njutning – vare sig den är sexuell, generellt kroppslig, mental, själslig eller intellektuell så sprider den sig att omfamna hela upplevelsen. Att vara på den kurs man bestämt sig för att hålla i detta liv liknar inget annat. Allt som tidigare sett obegripligt ut, som gjort ens(!) liv irriterat, som fått mig att tappa fattningen (om rodret) syns inifrån enslinjen som meningsfullt, symmetriskt och vackert.

Dagarna och strukturerna skapas genom växelverkan mellan ljus och mörker. Bläcket på det svarta pappret. Svart och vitt. Man och kvinna. Plus och minus. Urim och Tummim. Jacob och Black Smoke. Alltihop ett trevligt och utmanande parti backgammon kring vilket vi samlas och lär känna varandra och oss själva under det att vi utvinner själva upplevelsen i de mönster som skapas av alla de tillgängliga ytterligheterna.

Visst är det något särskilt i den symmetri som bor i förenandet av man och kvinna. När mannen befinner sig i kvinnans inre kan nytt liv skapas. När mörkret bor i ljuset bygger vi upplevelsen att beskydda vårt mörker och lär oss oerhört mycket om ljusets beskaffenhet. När vi häller ut varmt (plusgradigt) vatten om vintern ser vi det förändras till fasta, underbara kristaller i minusgraderna.

Vi spelar spelet som är utbildningen. Vi lever livet som är en reflektion av allt vi tänker. Vi lär oss skapa med det vi kallar tanken men som egentligen är ljuset. Varför annars är glödlampan vår västvärldsliga symbol för idéer? Varför annars går ett upp ett ljus för den som är "bright" – ljushuvudet. Visst finns det skapad belysning också. Artificiell belysning som riktas på sådant andra vill tro att det finns hur mycket som helst av i mörkret.

Det är därför man drömmer drömmar om utplåningsstyrkor, miljökatastrofer och svält. Eftersom vi skapar dessa tankeformer åt dess egentliga upphov, mörkrets förespråkare. De som vill hålla det mänskliga ljuset inlåst och fjättrat och utvinna sin energi ur vår fruktan och våra skrik. Men det är egentligen inte ondska eller rent jävulskap – det är faktiskt en viktig del för oss att kunna finna kursen. Om vi ligger för långt åt babord i förhållande till enslinjen – åt vilket håll behöver i gira? Styrbord förstås (det andra babord) och då i förhållande till vår nuvarande riktning. Det är ett slags relativ gravitation och en mörk meningsfullhet som ger oss möjlighet att hitta vår kurs så att vi kan ta itu med våra ljuslaborationer. För när vi varit mot saker och uppehållit oss vid dem i tanken tillräckligt länge inser vi att vi måste börja tänka fram vad det är vi är för. Det är ensmärkena som markerar vår kurs. Det är syftet och målet med våra liv.


Verkligheten A och dess datakälla B.

Den del vi ser här är en delmängd av vad vi har tillgång till. Verkligheten som vi ser den inifrån densamma är en symbolisk representation av det som ligger utanför. Här inne har vi valt att kalla det andlighet. Om man enbart ser till det vi så kallat fysiskt kan se i verkligheten kikar man på A i diagrammet ovan, men egentligen är det en reflektion av hela den omgivande verkligheten B.

En mer komplett bild, kanske.

Det som finns i den omgivande verkligheten (B) projiceras mot gränsen av vår upplevda verklighet A med kastlängden B (omgivande verklighets storhet) från den egentliga ljuskällan C. Ljuskällan är ljuset därifrån alla våra idéer kommer, möjligtvis. Kan också vara att den är oss själva. Var och en för sig men också eventuellt tillsammans. Den sammansatta (komplexa) verkligheten skapas av alla A tillsammans. Så bygger vi här. Men i själva verket är det enbart resultaten av alla B tillsammans vilket i sin tur är alla C. Kanske är det så att det i B finns en begränsning av vad vi kan uppleva här i A genom att utrymmet för projektion D är begränsat.


Mörker placeras i B för att kunna upplevas i A.

Mörker som placeras i B växer i A. Det kan växa till sådan enorm storlek på grund av projektionseffekten. Vissa som är här kan alltså uppleva enorm ångest som har sina rötter i rätt små partiklar som orsakar mörker i A eftersom det helt enkelt förhindrar ljus att tränga fram. Vi väljer själv vilka saker vi vill placera mellan ljuskällan och den projicerade bilden men inte förrän vi rensat bort alla skymningsföremål från B kan vi vara helt nakna i A.


Navigation mot mål utanför världsbilden.

Var och en på kurs genom verkligheten med mål som är placerade långt utanför densamma. Känslan är kompassen. Tanken är verktyget vi ska lära oss hantera och ljuset är materian vi har att hantera. Rädsla, som den min dröm ämnade kompostera, är inte enbart en dålig sak. Det är en laboration, så att säga. Den försvinner villkorslöst vid nakenhet. Vid uppvaknandet. Då tror jag att man faktiskt – via symbolspråket – ser hela B inifrån A. Vilket man egentligen gjort hela tiden.

Måndag morgon

Nyvaken. Luften hänger tung. Full av fukt. Absolut stilla. Hästarna sover djupt. Fåglarna passar på att ta det lite lugnt. Vacuum. Absolut vacuum. Luften är full av energi. Stillastående, tung energi. Mättad och komplett ur den nollpunkt som stunden manifesterar. Allt står och väntar. Jag passar på att suga i mig av luften. Dricker lite vatten. Väcker Casper. Hör ett dån. Regnet kom plötsligt. Fåglarna och naturen visste. Regnets kraft och avsikt är otvetydig. Även denna dag ska begåvas med den varma försommardagens oemotståndliga dofter. Även denna dag ska det växa. Även denna dag kommer solen att skina och ge lyftkraft åt det vatten som fallit att stiga upp och om igen få rusa mot marken i lustfyllt livgivande.

Det regnar i femton minuter. Slutar lika tvärt som det började. Kör Casper till skolan efter en del morgonspexande. Det blir kappkörning mot grannen i hustruns hästkraftmonster. Alla blir glada. Jag tar ner taket och låter hastigheten ge mig än mer av den paradisiska luft regnet levererat. Mina lungor fylls av dess dofter och sinnet av dess syre. Solen är höljd i moln men den väntar där bakom.


Uppklarnande.

Jag kommer på mig själv med att vara klädd i träningsoverall. Kan inte dra mig till minnes när det hände sist. Som senast någon gång på högstadiet. Overallen är mjuk. Det stämmer med min kropp. Efter helgens övningar och den nyligt återställda rörligheten ovanpå balansen är kroppen mjuk. Hela min organism har börjat förstå att den (jag) inte längre behöver trycka på. Att det inte finns någon anledning att vara rastlös. Inte ens bristen på rastlöshet är anledning nog. Det håller på att bli verklighet.

Vad det är som håller på att bli verklighet kan jag inte svara på – eftersom det är en dröm. En av de där drömmarna man inte minns när man är vaken. Men jag vet likväl att det håller på att bli verklighet av den. Precis som jag efter att jag mött Kärleken och tillsammans med föremålet för den upptäcker vår nya, gemensamma värld. Precis på det sättet så tar bilden av den dröm jag drömt form i verkligheten i takt med att jag upptäcker den. Utan att jag vet vad det är den vill föreställa från början. Utan mål. Men oerhört laddat med mening.

Framme vid skolan kom jag på vad det var jag inte ville glömma bort innan jag somnade i går kväll. Jag hade ju glömt bort det eftersom jag kunde komma ihåg det igen. Det handlade om skolan. Förra veckans möte på högskolan skramlade fortfarande runt i huvudet. Diskussionerna om de bekymmer man hade på högskolan och vari dessa bekymmer hade sina rötter. Längre ”ner” i skolsystemet, givetvis.

Vi pratade mycket om matte. Om att högskoleeleverna inte kan tillräckligt med matte och att detta är ett stort problem då det förväntas att studenterna kan matte. Det är knappast något begåvningsproblem, det är snarare ett utslag av det sätt matten systematiskt görs ointressant. Jag ser det på den snart nioåriga eleven. Hur hans mapp fylls med sidor av lära-sig-gångertabellen-utantill-papper som han sitter och fyller under stor frustration samtidigt som han sneglar mot den iPhone som han vet är fullt kompetent att räkna ut talen åt honom.

Jag extrapolerar hans fundering. Vad blir hans intryck av vuxenvärldens idé att han ska lära sig gångertabellerna utantill? Kommer han att inte ha tillgång till telefonen när han går ut skolan eller varför? Nej, matte är helt enkelt skittråkigt. Där har vi nog svaret. Han har ännu inte snickrat en uteplats så han vet inte hur skönt det är att slippa ta fram telefonen för varje liten beräkning man behöver göra.

Hade man börjat i den änden – räknandets praktiska dimension – då hade det kanske funnits förutsättningar. Men risken är ju att inte alla skolbarn just triggas av att bygga uteplatser. Det finns de som vill bygga kojor helt utan beräknad symmetri också. Och de som vill spela teater, sjunga, springa fort eller skapa musik. Antalet stolar i teatersalongen, takten i sjungen eller spelad musik – visst låter det sig även det matematiskt beskrivas men det ligger utanför skopet för skolan eftersom skolan är byggt för att skola individen till vad samhället anser att individen har rätt att vara. Inte var individen är.

När skolan är en plats för individen att vara sig själv – då kan vi börja. Till dess har vi förändringsarbetet högt upp på agendan. Det rör sig fort – riktigt, riktigt fort. Och det är hemskt kul att se.


Junimorgon i Olsbo

Slår mig att mjukheten är uppriktig och hårdheten spelad. Även hårdheten är uppriktig men den uppkommer först när mjukheten inte får vara uppriktig. Skolan formar hårdhet på ett alldeles fantastiskt sätt. Sinnen som reflexmässigt vill värna sin suveränitet bygger mentalt pansar gentemot en omgivning som vill krossa dess inneboende kreativa, oförstörda kraft. Det är så vi bygger rigida tankar, prestige och interpersonella låsningar. Det är så vi säkerställer ett samhälle utan nytänkande, utan visioner och utan mänskliga mål. Finansvärldens tempel.

Dags att knata ut därifrån, således. Det lyser bortom dörren och många har redan lämnat byggnaden. We’ve had tomatch. Kom nu ketchup så går vi.

Strejk

Det hade gått en vecka av tystnad. Egentligen var det här något som skedde i det största av samförstånd men de vuxna som befann sig på insidan av skolan kunde av olika skäl inte göra annat än att tiga en stund. De föräldrar som fattat beslutet att låta sina barn vara hemma hade nog en eller annan fjäril i magen och när de så fick ett brev från kommunens utbildningsenhet med den lyxiga påskriften A-post var det nog en och annan förälder som andades extra fort.

Brevet var i stort sätt innehållslöst. Det talade om att barnet uteblivit från undervisningen olovandes och redogjorde för utbildningsenhetens rutiner i samband med slika situationer. Hur ärendet skulle eskaleras genom de kommunala lagren av medbestämmandeorienterat förmyndarskap för at så småningom med den lagstiftande maktens utövare i bastonernas dundrande rygg till och med kunna föranleda ett polisingripande.

Det skulle bli intressant att se brevets avsändare hantera situationen när det rörde sig om mer än 150 familjer. Skulle man ringa och böla hos mamma (=regeringen) och be dem skicka nationella insatsstyrkan. Vilken synnerlig PR-vinst för regimen...

Detta var inte någon nyhet för någon av de som valt att behålla sina barn hemma från skolan. Det var ju knappast så att de inte lärde sig något. Tvärtom. De barn som var hemma var ibland hemma ensamma eftersom deras föräldrar (fortfarande) jobbade. De fick ta hand om sig själva, se till att få mat i sig, hantera sin speldator och kanske till och med göra lite nytta i huset. Vissa hade organiserat det hela så att de lite mindre skolbarnen var hemma hos någon med ett större syskon och via telefon höll man kontakt med föräldrarna om något skulle hända.

De barn som var hemma lärde sig nya saker hela tiden. Man lärde sig att koka ägg, gå ut med soporna och en massa användbarheter. Man lärde sig nya engelska uttryck från YouTube och tränade sina mentala förmågor i spel. Men framförallt lärde man sig att man kunde saker – att man kunde ta vara på sig själv och att man kunde hantera den frihet man fått av sina rebelliska föräldrar.

Det skulle ta en vecka till kanske innan rastlösheten började sätta in. Att vara mer eller mindre ensam i hemmet och att mest spela räckte inte. Rastlösheten blev till incitament att finna andra att umgås med. Leka, som det heter. Att lära sig de sociala aspekterna i lek med andra, precis som så gott som alla däggdjur gör.

Jag hade tänkt skriva mycket längre, men någon hade en bättre idé så det behövs inte.

Start

Det forsande, varma blodet var det första som sipprade in genom vakenheten – plötsligt framhoppad ur en till lika delar utmanande, grafisk som rastlös dröm. Blev hängande där en stund med min egen puls i örat och bilderna från drömmen innanför ögonlocken. Klarvakenheten var ett faktum. Det känns annorlunda att vakna så – exakt på det klockslag jag kvällen innan beslutat mig för och just därför elva minuter innan klockan skulle ringa. Jag gick inte upp, men jag var vaken.

Det bor ett flöde här. Jag vet inte om det rör sig i själva fötterna eller om det är under dem det flyter. Varken eller, givetvis. Det flyter genom allt och allt flyter på detsamma. Från att ha gått fort mot rådande krafter går det nu ännu fortare eftersom den fundamentala kraften bakom precis allt nu är med i själva rörelsen. Det har den i och för sig varit hela tiden, men den har varit tvungen att spela sin egen motståndare för att locka fram vår beslutsamhet.

Första skoldagen för terminen sätter huvudet på spiken visar hur gränssnittet mot spelet förflyttas men ändå finns där. Snart vaknar frågorna om skolan. Först den om vad barnen äter där, givetvis. Därefter ökande till det fullständiga ifrågasättandet. Ett år. Kanske två.

På tiden.

Hittepåvansinne

Det går i vågor, påhittandet. Men det finns där mest hela tiden. Det finns tillfällen då jag verkligen tröttnar på själva hittepåflödet. Jag tror att gårdagen var en sådan dag. Idéjävlar. Hela förbannade tiden. Timme efter timme av spontant antändande av tankeformer som växer helt obehindrat av sig själva i tankens till utmattningen gränsande iver.

Stort och smått, blandat och ihoprört till en skapande sörja. Jag har varit där så många gånger. Känt hur de idéer jag burit på blivit ohyggligt tunga. Känt hur det jag vill bygga upp återtar sin konstruktionskraft genom att montera ner mig i motsvarande grad. Jag vet inte var det kommer ifrån eller vad som får fyndigheten att springa läck.

Mest sannolikt saknar jag något slags spärr. Det skulle kunna vara grundläggande rimlighetsbedömning av typen "det går inte". Nu har ju livet visat för mig att väldigt, väldigt få saker egentligen är omöjliga (och att även själva omöjligheten som regel går att omarbeta med hjälp av tålamod). Det var inte särskilt snällt. De dagar då idévansinnet bränner som hårdast hade jag önskat att jag kunde ta de kraftfulla orden "det går inte" i min mun och helt enkelt sparkat ner tankeformen i den håla den trängt upp ur.

Men icke. Jag antar att jag borde vara tacksam. Att jag borde glädjas åt att vandra bland den lågt hängande inspirationen som envisas med att banka min panna blodig och bokstavligen ge mig logisk huvudvärk. Som trycker ner mig bakom datorn i timmar i kodandets bittrerljuva tjusning och som får mig att lämna stolen som en lobotomerad krympling full av logisk laddning.

Att jag älskar att bygga saker kan jag leva med. Att konstruera, skapa, forma och låta tanken vara fri. Det är konsekvenserna. De långa, energistarka, rullande vågorna av idéer jag inte längre kontrollerar som stör mig. Som tar min kraft och kräver sin realisation utan att ens försöka ge sken av att beakta min egen vilja i frågan. Jag blir rentav lite ilsk. Igen.

Kikar ut på min regniga omvärld. Det regn som faller är skapat regn. Någon har realiserat vädermaskinen och denne någon kanske även den var slav under sina egna idéer. Kanske är stereotypen (känd från t.ex. Tintin) av den galne professorn inte så grundlös ändå. Att sättas i total isolation med sina "egna" idéer och till varje pris realisera dem. I idéförverkligandets mentala fängelse är målet allt och bäraren av tankemönstret kan med största lätthet kidnappas med ändamålet att utvinna resultatet av härjningarna.

Inte så lite människofientlig forskning har med all sannolikhet tagit sig den formen för realisation. Nu var kanske mina tankar inte alltför människofientliga. Eller? En iOS-app att träna sin förmåga att se in i framtiden. 45% klar, ungefär. Blir den helt färdig? Sannolikt inte. Jag ville egentligen bara ha den själv. Tycker att just den formen av mental träning givit mig starkare upplevelser än någon annan intuitivt angränsande tankeverksamhet. Men att skapa applikationer är att skapa monster.

För tio år sedan släpptes första versionen av den produkt det företag jag jobbar med lever av. Själva idén kom på en två timmar lång flygning och ritades ner på papper. Det var 1997 och jag jobbade då åt ett annat företag. 2002 slipades idén under ungefär en dag. Sedan dess har det rullat på. Tio år. I genomsnitt två utvecklare på heltid. Är det konstigt att man blir lite fnoskig inför att realisera idéer som har den obekväma vanan att kasta sig fram i synfältet?

Det finns de som säger att mina leders bråkiga beteende inte sällan hänger samman med en väldigt driven mental motor. Att den där drivkraften och determinationen inte sällan blir regelrätt självutplånande. Jo, tack – jag vet ju. Innan Kärleken – innan Henne – påhittandet var min huvudsakliga näring. Att bygga saker; oavsett om det handlade om att skapa nya program, koncept eller lägga råspont på ett gammalt tak så var det drivkraften.

Så kom kärleken in på arenan och allt fick perspektiv. Hela scenariot förändrades och jag kom att betrakta livet som så mycket mer innehållsrikt, givande, nyanserat och fascinerande. De flesta av mina idéer – åtminstone de som når sinnet – är relativt döda. De är holistiska och innehåller föremål för fysisk realisation. De implicerar kittlande utmaningar i stil med att få den gamla båten att röra sig såväl framåt som bakåt, men bär även samma kittlande krusningar på ytan i sitt sköte där vid mållinjen.

Att få flyta. Att öka farten, stiga genom planingströskeln och känna hur skrovet lyfter sig ur vattnet och istället för att färdas på vattnets rörlighets villkor använda dess tröghet som nollnivå för den planande framfarten. Att med bara den lätta anstrykningen ytan tillsynes sväva över densamma och enbart lämna lätta, fantasieggande spår efter akterspegeln. Känslan är i mångt och mycket densamma. Att ta sig upp ur vattnet och se hur idén planar ut och tar fart. Får liv och kastar sig ut att möta vattnet från ovansidan men med drivningen i detsamma – spegelblankt eller dånande av vita gäss i kaskader.

Båten hämtar kraft ur tanken att drivas mot vattnet ur detsamma. Ur tanken. Precis som idéerna. Kraften ur tanken används för att driva idén upp ur det tröga vattnet upp i den mer lättflyktiga luften men med själva drivningen kvar i det trögflytande. Det senare ett villkor för framdriftens effektivitet. Kvar i det logiska, fysiska, fastlagda med tyngdpunkten svävande i det fria, lättrörliga – ett förhållande som enbart kan bibehållas om hastigheten hålls uppe, vilket ju kräver att tanken inte är tom. Sväva fritt med tankens hjälp. Är det vad idéerna egentligen innebär?

Är det därför de är så vansinnigt påstridiga? Eller är det jag som bjuder in dem? Söker jag fly den uteblivna sommarens tomrum? Jag hade nog inte trott att det skulle ta på mig, men får erkänna att det krävt sin tribut. Aldrig tidigare har jag varit stilla så länge. Jag är stilla eftersom jag älskar att vara här. Eftersom allt av egentlig mening finns här och eftersom jag trivs. Hon finns här. Den lille. Djuren. De knarriga husen. Alla de betydelsefulla människorna. Livet bor här, kan man säga.

Så när klimatet sviker är det inte bara att slänga sig iväg som jag gjort förut. Vädret har inte betytt så mycket eftersom det ju alltid är bra väder någonstans och dit går säkerligen ett flygplan med vilket man under en eller annan förevändning kunde kasta sig iväg. Ok – visst att det regnar lite. Men att det regnar en hel sommar fräter lite – det får jag nog erkänna. Jag har letat resor till förbannelse för hösten. Men att få djurvakt, barnledighet och flygavgångar och destinationens klimat att stämma har inte varit menat. Så vi blir här. Välkommen till vardagspusslet herr NEJ.

Tack ska du ha, kära Liv. Jag trivs här som du ju vet och jag får ta det som ett uthållighetstest att leva utan någon nämnvärd sol från marsdagarna på stranden 2012 vid tropikerna till de sannolika dagarna på samma plats vintern 2013. Vad är det att gnälla på? Ingenting. Det var inte föremålet för dagens observation – tanken var det. Idéerna. För tanken kring att idéerna dyker upp som substitut är inte främmande. Så har det sannolikt varit tidigare. Idéerna fjärmar mig från att leva totalt och naket i det nu som alltid finns. Eftersom de ju tar sitt avstamp i saker som per definition inte finns. Logiskt.

Vad spelar det för roll om jag vet varför sommaren regnat bort och vilkas ärenden de dundrande skurarna utgör? Vad spelar det för roll om jag kommer på en massa idéer och låser in mig i ett logiskt fängelse ute i drängstugan och förpassar mitt sinne till kodkoma? Vad tjänar det till, alltihop? Allt det hypotetiska, konstruerande, realiserande och in perpetuum rekursivt självförbättrande? Utveckling – är det inte i själva verket att inveckla saker.

Någonstans inom mig känner jag att det går åt motsatt håll. Det är avveckling som är lockelsen. Då menar jag inte avveckling som i att slå igen ögonen och lämna in handduken utan en avveckling av den där takten. Att sänka pulsen så att idéerna inte måste realiseras på det kvävande sättet. Att släppa de digitala enheterna – och dess möjligheter - med sinnet. Att fästa blicken på sådant runtomkring och att ge nackmusklerna ledigt från skärmen. Att åka runt i en gammal bil istället. En som inte gör mig dummare. Som inte vänjer mig av med att se mig om när jag backar. Som inte kapar mina instinkter och som inte hjälper mig att dra ner på vakenheten.

Att forma orden på papper? Tveksamt – inte ens jag kan läsa vad jag skrivit. Varför ens forma dem på utsidan? Varför kan inte jag hålla mina tankar i och för mig själv som alla andra? Jag tänker nog knappast mer än andra – jag har bara svårt för att inte uttrycka mig – tydligen 788 inlägg senare enbart här. Vilken svada. Vilket ändlös jävla svada och till vilken nytta? För mig – jo, jag skjuter upp min egen utveckling genom att inveckla för andra. Måste vara outhärdligt för dem. Tack och lov är det inte särskilt många som läser. Bra smak.

Det är nog inte regnets fel. Inte heller det stillestånd som uppstått i dess och den utbildningsmässigt påtvingade rytmens spår. Den enorma tröttheten. Kanske kommer idéerna som ett sätt att hålla mig undan dess sugande hål. En trötthet som knappast heller den uppkommit av en slump utan snarare är en väl kalkylerad effekt av sprutor, strålning, nyheter och tecken i skyn. Foliehatt? Ja, tack – jag tar det som den komplimang det är. Prova att tänka själv du fiktiva utfärdare av epitetet. Det är inte så bekymmerslöst som det först kan verka. Att köpa färdigpaketerad åsiktsbuljong är kanske det smartaste.

Hjärtat värkte i morse. Jag blev arg. Nästan vred. När skoltaxin kom och han inte ville. Igen. Fjärde gången den här veckan. Jag förstår honom. Han har sin rytm. I handen håller han det han kallar minidatorn. Han ska bara plocka några mynt till. Jag sliter den ur hans händer efter att för femte gången påpekat att taxin väntar. Hans ögon vredgas. Tåras. Jag pekar med hela handen mot den väntande dieselmotorn som knattrar på andra sidan ytterdörren. Han tittar på mig. Jag vet precis hur han känner. Eller kanske extrapolerar jag bara min egen erfarenhet? Min morsa hade fullt krig om morgnarna. Jag hatade varje dag i förskola och skola de första fyra åren.

Han trivs när han väl är där – åtminstone har det varit så hittills. Men under trycket av rutmönstret. Under läxorna. Under att inte få själv välja sin dygnsrytm. Den dagliga besvikelsen när tandborsten kommer farandes. Frustrationen bygger lager på lager. Hon är fantastiskt. Hon kan som ingen annan. Hon har givit honom möjligheten att växa upp med all sin integritet och livsglädje i behåll. Han har undgått lobotomin. Han är en fri själ och kommer alltid att förbli sådan om han själv vill det. Klart som fan han är frustrerad. Det om något är reagens på sundhet.

Jag hatade skolan mer på sociala grunder. Att alltid vara underst i högen var inget vidare. Det är en oerhörd skillnad. Men när de hårdare tongångarna äter sig in i grabbskaran gör det ont att se hans frihet påverkas. Det smärtar mig att se hur han tvingas att hårdna. Jag gjorde det inte och hamnade underst. Han spelar ett mästerligt vågspel. Det tar på krafterna. Klart som fan man vill stanna hemma från skolan och pusta ut under de omständigheterna.

Ändå står jag där med paddan i handen och möter hans upprörda blick med fast övertygelse. Jag ger honom inget alternativ. Jag expedierar honom som generation efter generation av lydiga subjekt har gjort före mig. Jag ser till att få iväg ungen till skolan oavsett vad ungen eller jag själv för den delen känner för saken. Jag fortsätter underkastelsemönstret. Bara en dag till. Bara idag. Snart tar det slut… Jag tror och hoppas att bedrägeriet ska vika ner sig alldeles strax. Jag ser hur många tecken som helst på att det håller på att hända, men just en sådan här morgon spelar det ingen roll. Jag var dess försvarare, dess företrädare. Jag utfärdade ordern och bröt mot känslan. Sannolikt är det ju precis därför det fortsätter…

Det var föräldramöte i måndags. En trevlig samling. Jag tror att andelen fria sinnen är något högre här än i något slags fiktivt genomsnitt. Frågan bubblade under ytan men jag vågade inte. Jag ville fråga hur de andra gör de där morgnarna. Hur man motiverar barnet att det är så det måste bli. Idag igen. Och imorgon. Och femton veckor till. Och därefter ytterligare tjugo veckor. Och så vidare hela vägen upp till gymnasiet. Till högskolan. Så att du kan få ett jobb, lille vän. Så att du kan "göra rätt för dig" (nu är spyan överhängande).

Så att du kan betala dina räkningar med pengar som aldrig ens funnits. Så att du kan fortsätta att upprätthålla dethela. Så att du kan slåss i konkurrens med dina medmänniskor. Så att du kan tving behålla strypgreppet om din känsla. Tvinga dina barn till skolan. Jobba dig fördärvad. Ät massor av bröd, predika fyrkantsvågens budskap, bestråla dig själv med din elektronik, borsta tänderna med flour, få cancer eller bli senildement. Glöm inte att lära dina barn detsamma. "Jag byggde det här landet". Jomen tack då.

Fan. Det här känns inte särskilt uppbyggligt. Läraren får skylla sig själv. Borde vetat bättre. Skribenten likaså.

Nej, jag ställde aldrig frågan. Kändes opassande. Och direkt taskigt mot lärarna. De är goda människor. De känns varma och väl menande, allihop. De gör det så bra de kan. Jag önskar att jag hade haft sådana lärare. Önskar att de sett oss elever som individer. Barnen har starkare färger nu än då. På sjuttiotalet var alla grå under den röda fanan. Nu är de färgstarka under den grå fanan. De har sannolikt genomskådat materialismen innan tonåren är slut. Det tar sig.

Det blir inget vettigt slut på det här inlägget. Nummer 789 var idel gnäll. Jo, för egen del då. Kanske idéerna är en flykt ändå. En flykt undan vanmakt inför saker jag helt enkelt inte rår på. En flykt in i den logiska värld där jag kan skapa bäst fan jag vill. Så kan det vara. Jag ska ta itu med mitt huvud nu. Se om jag kan få det att nyktra till lite. Ha det. Och om jag förstörde din dag – det var inte meningen. Men i det stora hela har kanske även det en mening?

Välskrivet

Pål Bergström skriver sammanfattar sakers tillstånd på ett mycket förtjänstfullt sätt i "Sverige kommer ha ett nytt statsskick inom 2-5 år". För även om det inte kanske direkt syns för det rättrådigt faktatränade ögat så mullrar det i backen. Det är ett bra muller. Ett muller som gör att man om de där 2-5 åren Bergström pratar om inte längre kommer att behöva ställa väckarklockan på 06.45, dra ungen med skohorn ur sängen för att hamna fel i relationerna varje dag utan istället leva utifrån vad man verkligen behöver i det överflöd vi skapar åt oss själva och varandra när vi så önskar.

Om att slåss

Det här med att slåss är kanske det sista jag kan uttala mig om. Jag har aldrig slagits. Blivit slagen – jovisst. Men aldrig slagits. Jag förstår inte konceptet. Men en sak vet jag. I mig själv och utan minsta tillstymmelse till tvekan. Det är inte den som blir slagen som får betala. Aldrig, aldrig någonsin.

Jag har nog ändå tagit emot tillräckligt med stryk för att veta vad jag talar om. På låg- och mellanstadiet låg jag underst i högen. Högen behövde något att göra på rasterna. De behövde något att hålla den sociala strukturen i schack. De behövde något som förenade dem.

Så de jagade mig, brottade ner mig och – ja. Jag blev vansinnig. Det kokade i mig och jag försökte slå tillbaka. Ganska vanvettigt då jag var alldeles för arg och i betydande numerärt underläge. Jag bara fann mig istället.

Och så snart jag gjorde det vände på något sätt hela förloppet. För genom att inte slå tillbaka; genom att behärska det vanvettigas upprinnelse och genom att sno åt mig av deras sprattlande osäkerhet istället för att exponera min egen blev det något annat.

Angriparna fick konfronteras sin egen småttighet. Med tiden blev det inte lika roligt längre. De bytte måltavla. Även han kom såsmåningom att begripa den metod jag funnit framgångsrik. Vi blev vänner. Någon av angriparna blev hans vän.

De tidigare angriparna började tacka av. De sökte sig till fotbollsplanen istället att söka utagera sina frustrationer. Jag gillade aldrig skolan. Varken den sociala biten, ämnesbiten eller själva fyrkantighetspräglandet. Skolan är hård. Dömande. Konform.

Den är så som institution. Den är sådan för att göra alla människor likadana. Bryta ner deras personliga suveränitet. Få dem att känna sig betydelselösa och utsatta. Vanmäktiga och i behov av samhällets beskydd. Bedrägeriet samhället börjar just precis där.

Den Lille går i skolan. Hans skola är en i det närmaste exakt kopia av min egen. Han har sitt huvud för sig själv, Den Lille, precis som jag hade. Hans Mamma har fått honom att begripa att han är underbar som han är. Hans kompisar ser att han har integritet.

De vuxna på Den Lilles skola bevakar inte skolans omänskliga motiv. Istället försöker de under dess synbara koncept hjälpa barnen att växa. Jag tycker att det ser ut som om de lyckas mycket bra. Jag blir glad varje gång jag ser hur de får barnen att se det orimliga i de konflikter de hamnar i.

Får mig att reflektera över tiden vi lever i. Kanske är inte längre skolans mission att forma härskbara objekt möjlig. Det verkar som om barnen har tillräcklig själslig suveränitet för att inte låta sig mosas längre. Ganska otvetydigt, faktiskt.

Och det här med att slåss. Jag vet ju att all smärta tjänar ett syfte. Att den som slår gör det eftersom den slåss och bråkar med sig själv men inte begripit bättre än att ta ut det på sin omgivning. Det är naturligtvis syftesriktigt.

Tar vi det till hela mänsklighetens perspektiv är det egentligen ingen skillnad. Visst, den ”lilla” människan har blivit påpucklad i årtusenden av några fjantiga bullies som inte begriper bättre än att försöka dominera. Slår vi tillbaka? Nej. Låter vi de som tror sig härska smaka sin egen medicin? Ja. I allra högsta grad.

Visst, de självutnämnda härskarna över världen lyckas gång på gång inskränka våra synliga rätt- och friheter. De orsakar någorlunda massiv förödelse, hungersnöd, våld och elände. De gör sitt bästa och de ser hur protokollet fylls av framgångar.

Samtidigt ser de hur vi envisas med att vara glada. Hur vi skrattar och dansar. Hur vi drar dåliga ordvitsar och envisas med att ha trevligt nästan oavsett vad det är under för paroll. Till och med i skolan skrattas och kramas det.

De bli naturligtvis helt vansinniga. Helt från vettet. Här jävlas de på varje upptänkligt sätt och vi bara vänder andra kinden till och fortsätter leva i vår trevliga förbannade lilla småskalighet. De kokar och fräser inombords. Och de slåss – då inget annat motstånd bjuds – mot varandra.

De kommer att fortsätta att bråka och slåss för de vill inget annat än att vi ska slå tillbaka. De vill locka oss – mänskligeten – till deras fjuttiga lilla nivå för att de själva ska slippa se så fjantigt patetiska ut vid jämförelse.

Jag glömmer aldrig blicken hos de som trodde sig snart skulle få bevittna mitt vansinne den där första gången jag lät bli. De var sju stycken. De stod böjda över mig efter att ha brottat ner mig på gräsmattan och slitit av mig brallorna. ”Nu blir han galen”. Sa en av dem. De andra skrattade. Jag slöt ögonen och rörde inte en fena. Jag var UFO:t den dagen men jag fick ledaren att framstå som en åsna. Det hela var parodiskt.

Sedan den dagen var anstiftaren till angreppen rädd för mig. Inte för att han någonsin skulle kunna erkänna det för sig själv, men han undvek mig den fege stackaren. När jag i början av 2000-talet slogs mot en salongsfiende av ytterst uppbackad sort testade jag metoden igen. Han har inte hört sig av sedan dess. Så.

Jo, jag har varit på andra sidan också. Cykelgänget i Skyttorp jagade någon. En som var lite annorlunda. Det var hemskt. Det var ren jävla mobbing. Vi smög och jävlades. Killen levde i lite av sin egen fantasivärld, och undra på det. Han fortsatte med sitt och bara suckade åt oss. Det kändes fördjävligt. Han vände det mot oss. Mot mig. Jo, det fungerar.

Att bli vuxen...

Det blir extra tydligt dagar som denna då skolan ska till att börja igen, precis i slutet av ett långt lov. Det blir tydligt vad som händer med barn som inte väcks ur sin nattsömn utan i veckor fått följa sin naturliga rytm. Som inte tvingas räcka upp händerna innan man tar till orda utan kan släppa fram spontaniteten utan förbehåll.

Det går så fort för sinnet att återfå balansen. Ett helt läsår av malande av intuitionens kraft genom skolan för auktoriteternas bevarande går ut kroppen på några veckor. Det är lovande mätetal tvivelsutan. För när vi allihop väl väljer att kliva av cirkusen så återhämtar vi oss nästan omedelbart.

Återhämta, förresten – det kanske är fel uttryckt. I och med att generation efter generation dövats ner på det här sättet så handlar det om att återerövra för oss nu levande helt okänd mänsklig potential. Vi som fått lära oss att folk bara är osams, att främlingar är farliga och att livet syftar till att tjäna penningen. Fan vad kul det ska bli.

Jullovskillen bär också vittnesbörd om en liten men väsentlig skillnad. I lovets lugn är det inte lika viktigt att distansiera sig mot sådant som mindre barn håller på med. Det är inte lika viktigt att visa sig alltmer vuxen utan jaget tillåter sig att vara barn hela vägen hela tiden istället för att slåss med att förakta vad man var i går.

Där bor något viktigt, tror jag. I att kunna se tillbaka på sig själv och inse att allt jag ser faktiskt är jag, inte bara det jag just nu är utan också vad jag varit samt, för all del, vad jag kommer att bli. Om vi tvingar oss själva att lämna barnet bakom oss när vi blir vuxna tappar vi hela nyckeln till livets glädje.

I stället fastnar vi i vuxenfällan. Vi får var sin ask med livspussel. Omslaget föreställer ett ouppnåeligt ideal att sträva mot. Vi får emellertid själva upptäcka att endast ett fåtal av de tvåtusen bitarna faktiskt passar ihop och när man väl bytt bitar med andra i årtionden för att försöka lägga något så är motivet något helt annat.

Det är nämligen bara de spegelblanka bitarna som passar, de andra är istoppade bara för att jävlas och hålla våra sinnen sysselsatta. Så när vi väl ser oss själva i spegelpusslet kan det ha gått en god stund. Men det gör inget, för vi återhämtar oss som sagt väldigt fort.

Det blir bättre

Vissa dagar får man tydligare tecken än andra på att allt blir bättre. De kommer oftast från barnen- logiskt nog. Som när den Lille valde att ta med sig en flicka som är ett år yngre hem att leka med på eftermiddagen igår. Under min skoltid hade det varit ett socialt självmord och ett mobbens bränsle, men denna septembereftermiddag stod de sjuåriga grabbarna och gapade inför den Lilles mod att inte låta just den saken hindra honom.

Världen håller på att bli bättre och det är naturligtvis barnens förtjänst ytterst. Barnen och lärarna i just denna skola har fått mig att omvärdera allt jag själv upplevt från skoltiden. De har fått mig att se hur det elände jag förknippat med utbildnings- och fostringsmaskinen kan vändas och hur verkligt öppna och goda människor kan få en långt tidigare start i livet genom vuxna som inte helt och hållet låter sig riktlinjekidnappas utan låter sin personliga önskan bli en del av gärningen.

Despicable Me

Det är något alldeles ohyggligt. Hur kan någon tappa nycklar som jag? Det fullständigt dräller nycklar om mig. Jag som aldrig tappat en nyckel tills för två år sedan är nu den mest gedigne nyckeltappare. Det är jävligt irriterande. Och det finns absolut ingen annan att skylla än mig själv. Den ende person i hela världen jag verkligen kan bli riktigt arg på.


Det har varit några stormiga dagar på loftet. Börjar närma sig årsdagen. Naturens mönster krusar sig i sin hågkomst. Och det fridfulla frånfälle som nyligen förseglades av dess föregående generations efterföljande. Helgens havsnära rensning bar sin parallella insiktsförflyttning. Bananlåda efter bananlåda. Sedan jag kom hit har jag grubblat över det tidiga uppbrottets bakgrund. Att frågor och förebråelser inte missade sitt uttryck i utrymmet mellan den desperata gråten eller den gränslösa optimismen. Att tystnaden och den inre oron blev tillflykten, vilket sannolikt är precis vad de flesta gör.

Jag flydde eftersom jag inte hade tillräckligt energi att dela med mig av den gången. Först var det rädslan för att lämna hemmet. Sedan var det rädslan varje timme i skolan. När sedan energin återkom tappades den på daglig basis. Jag behövde därifrån. Det smärtade mig att lämna de nu avlidna, men med jordfelsbrytarens ofelbarhet var flykten en nödvändighet. Jag har grubblat mycket. Jag har fått höra att jag gjort så fel, så fel. Och att jag lämnat dem utan att kunna förstå. Men jag tvivlar.

Där bor inget klander. Inte mot någon annan. Och nu inte heller gentemot mig själv. Konsekvensen blir emellertid att jag nog relativt omgående kommer att upphöra med hänsyn gentemot de som gång på gång stjäl energi utan att ens fundera över handlingen. De som lägger sitt liv i andras händer utan ömsesidigt samförstånd och fullt förtroende vet att de antingen lurar sig själva eller försöker lura den de i ett anfall av bekväm övergivenhet överlåter sig på. Kanske bägge.


Ilskan gentemot mig själv inskränker sig nu till förtret att ännu en gång ha förlorat en nyckel. Något som – med lite perspektiv på saken, kanske ändå kom att visa sig ha en mening. För utan förtretens lätta tryck mot sinnet hade dessa saker aldrig någonsin blivit formulerade. Skrivandet är min nerv. Min puls. Energin i ytterligare ett varv förlöst tanke.

Eftersom alla har sina saker och av den enkla anledning att jag är min egen målgrupp.

Skolstart

Det var första dagen i skolan idag för Den Lille. För mig, genetiskt frikopplad men känslomässigt inkopplad, var det en stor dag att som i egenskap av bonus få vara med. Att få komma tillbaka till skolan.

Jag som hatade lekis (som det ju hette då på stenåldern) och skolan värre än allt annat. Jag tyckte att livet tagit ett abrupt slut. Och som genom åren blivit alltmer cynisk kring vad skolan verkligen är till för och ser hur den utgör inkörsporten för programmering av människor.

Det stod på huvudet idag, alltihopa - för snacka om en underbar skolstart. En så enastående stämning de har på den där lilla skolan. Det måste finnas stora själar med uppriktig kärlek för att att skapa en sådan atmosfär. Det kommer att gå strålande. Absolut strålande.

Lättnaden är långt större än vad jag ens anade att det fanns utrymme för. Och att få se skolan genom Den Lilles ögon var en ögonöppnare i många riktningar.