Solitär

Hej!

Det är varmt i luften. Ganska stilla. Ekolodet visar 21.7 grader och ett djup på 3.5 meter. Det kan inte vara mer än tjugo meter till den lilla ö jag ankrat upp utanför. Vattnet är Storsjön och runtomkring passerar då och då en båt. I många av båtarna sitter det två personer, ibland fler. I någon enstaka sitter det endast en person. De flesta är små utombordare mellan fyra och fem meter och de allra flesta har fiskespön ombord. Det skvalpar stillsamt mot skrovet eftersom jag lagt mig i lä och den sena eftermiddagssolen gassar på västerifrån.


Tillagd. Ön är hur liten som helst, men den har en strand.

Det där båtarna som åker förbi ser ut som våra gjorde. Den långsamma med sexhästarsmotor, den orangea 15-hästarscresenten (418), den överbyggda med den krånglande 35-hästars Chryslermotorn och kanske mest den Arrow 425 du köpte efter att jag hade stuckit. Den finaste båt vi någonsin hade – alldeles ny i både skrov och motor och fantastisk i sjön de få gånger jag använde den. Kanske ligger den i vattnet nu. Kanske de grannar som köpte den för en spottstyver till och med åker i. Men sannolikt ligger den på land och agerar ägodel. De förstod aldrig vattnet, de där grannarna. Inte i hjärtat.

(Nu kokar nog kaffet. Jo, det är sant – jag har skaffat en båt med kök i. Två kokplattor som luktar underbart av T-röd och ett kylskåp. Kylen går på el så man kan inte använda den precis hela tiden, men det känns väldigt seriöst och ombonat.)


Kaffet.

Du förstod vattnet. Jag vet inte om din pappa gjorde det, jag tror mest det var Evert, faktiskt. Och Sune, förstås. Och så vet jag att farmor gjorde det, även om hon visade det väldig respekt. Hursomhelst förstod du. Du var uppvuxen i strandkanten och din pappa tyckte precis som min om att bygga saker. Båtar. Från små, färgglada leksaksbåtar till rena flytetyg såsom Grodan Boll. Du byggde Grodan Boll III åt mig en vårvinter. Lackade den grön och byggde en dubbelpaddel i snickeriet. Med åren blev den alldeles mjuk i botten efter alla stenar jag kört på, men den höll tätt. Och den utökade räckvidden i mina äventyr.

Stora stenen mitt för lillstugan var ett fyrberg, den av måsar ständigt lika nerskitna gråvita stora stenen vid spetsen av den udde hällarna utgjorde var ett fjärran berg och den första stenön utanför ett kungarike. Där utanför fanns ytterligare en otillgänglig stenö som jag inte fick paddla till. Den hade svarta stenar mot land som alltid var våta av sjögången. De såg hotfulla ut och den ön – som jag bara satt min fot på en enda gång fastän den inte låg mer än femtio meter från land – var ett slags Mordor i mina solitära lekar.

Jag lekte mycket där nere i vattenbrynet. Mina alldeles egna lekar. Egentligen minns jag inte så mycket ur dem men det handlade om att bygga hamnar, flytta stora saker på vattnet, bygga broar och passager. Och så handlade det om att åka båt, förstås. Det var egentligen vad alltihop gick ut på. Att åka båt och att utforska. Att ta reda på vad som fanns bortom nästa udde, hur djupt där var, om där fanns någon lämplig ränna att göra farled av. Om det fanns några träd eller landmärken som kunde agera ensmärken för inseglande sjöfarare som jag.

Jag var kanske James Cook, fastän jag inte hört talas om honom. Jag upptäckte Bothany Bay och seglade in "Between the Heads". Jag seglade sydöst inne i viken och fascinerades av det vackra landskapet längst inloppet. Jag paddlade i min gröna farkost djupare och djupare in i den obebodda viken och fann tillslut sött vatten i floden Darlings utlopp. Bosättningarna och civilisationen växte till sig upp längst stranden. Kanske var det Sydney som tog form, ritad med kalkstensbitar på berghällen – vad vet jag? Terrängen har likheter i retrospektiv.


Retrospektiv.

Så började båtarna gå fortare. De du köpte, alltså. Den överbyggda Cresent 434:n som vi var och hämtade någonstans med mina dåvarande mått mätt rätt långt bort (jag tror det kan ha varit i Enköping) och dess illalåtande Chryslermotor som nästan alltid krånglade var äventyrets absolution när den kom. Jag minns inte vilket år det kan ha varit men jag undrar om det inte var sommaren efter att farfar dog. Det känns så. Du gick en studiecirkel i navigation på vårvintern, men jag tror att du tappade tålamodet på det sätt jag alltid brukar göra med studier. Du visste ju redan hur man navigerar. Och du kände de farligaste stenarna i de vikar vi tänkte besöka.

Du hade linjaler och sjökort samt böcker om navigation. Jag läste dem gång på gång på gång. Kunde inte lägga dem ifrån mig. Jag vet egentligen inte vad det var som var så spännande, de bara tilltalade mig. Jag sög i mig och drömde om äventyr. Att åka till Öregrund. Att ta båten runt Gräsö och hälsa på kusinerna. Att stiga iland på Örskär. Att åka ut mot Argos grund, åka till Furuvik eller kanske till och med hela vägen upp till Gävle. Det var hisnande drömmar som ackompanjerades av färgglada bilder ur tidningen Båtliv. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att recitera en artikel om en osedvanligt vacker segelbåt – "Min båt M30".

Hardtopen som vi hade gjorde det möjligt att övernatta ute till havs. Vi gjorde det aldrig men drömmen slog rot. Att lägga till ute vid själhällarna eller gåskänningen och laga mat över spritkök. Du köpte ett spritkök och lade det i skåpet till höger om fönstret mot diskbänken. Vi kom aldrig att använda det men äventyret låg där bakom luckan och jag öppnade ofta skåpet och tittade in på det. För att se att det fanns kvar om inte annat. Vi gav oss ut när havet lugnade ner sig om kvällarna och njöt av de långa dyningarna mot sensommaren. Det var varmt och vattnet var oljigt stilla men rörde sig ändå i långa, sugande dyningar. Det kan ha varit en gång eller tusen gånger. Jag minns det så intensivt att det inte spelar någon roll.


Oljigt stilla vatten.

Du brukade bre ut sjökortet på överbyggnadens tak och jag fick styra nästan hela tiden. Först gav du mig kursen med meningar som "sikta den där masten där borta", "sikta mitt på den där ön", eller "kör precis till höger om den där stenen". Med tiden övergick det i att jag fick en kompasskurs att hålla istället samt instruktioner som var lite längre. "Först ska du åka förbi en grön och sedan två röda". Så fick jag själv hålla räkningen och tänka ut på vilken sida av prickarna jag skulle åka. Så där gjorde du i allt. Gav mig vänliga ord att själv göra som jag ville med. Om jag ville lära mig så var det helt min egen önskan. Och du bara log och gav mig kärlek.

En kväll tog vi den lite trånga passagen via Klungsstens fyr mot Slada hamn. Det var seriös och rätt avancerad navigation. Du lät mig köra hela tiden och gav mig inte några instruktioner med mindre än att jag bad dig om verifikation. Jag växte en halvmeter den kvällen och när vi väl kom ut ur farleden kastade vi oss ut i dyningarna och hoppade längdhopp med båten. Det var som om vi var kungar av östersjön och det var knappt vi hann hem innan det blev mörkt. Jag vet inte hur många gånger som jag styrt mot de tre båthusen (numera fyra) i hamnen. Kvällssolen speglade sig alltid länge i dem så man kunde alltid hitta vägen hem fastän det började bli svårt att skönja horisonten. Vi pratade om att skaffa en båt med lanternor. Om att vara ute flera dagar. En båt med sovkojer och kanske toalett. Och kök förstås.

De kom upp från Öregrund en dag, moster och hennes man. De kom åkandes i en Uttern. En redig sak med inudrev och kök. En riktig drömbåt i mina ögon. I båttidningarna såg jag sådana båtar och vi pratade om att kanske en vacker dag. Jag internerade drömmen och gjorde den till en framtida verklighet. Ett program för mig själv att följa.

Så nu sitter jag här. Båten känner jag igen från en av de där utslitna båttidningarna som fanns i stugan. Jag minns hur härligt det såg ut att ha den där badbryggan som var avbildad snett uppifrån i recensionen av båtmodellen. Och hur mysigt det såg ut nere under däck med kök, toalett och krypin.


Spegelblankt.

Jag har varit väldigt ledsen sedan du försvann. Mycket mer ledsen än jag själv har velat begripa. Jag vill ju vara glad! Du vet ju hur glad hon gjort mig, min älskade och något litet småvuxna fru. Du såg ju vad som hände, inte sant? Kommer du ihåg den där kvällen för ganska precis fem år sedan då jag kom upp till dig och morsan med er hund. Ni hade varit i Italien tror jag. Jag var på väg till Sandviken och var i tagen att separera från ett liv ifrån er bägge – detta var första gången jag sa något om saken till er bägge. Det låg en blårutig duk på bordet och morsan kokade te. Vi käkade mackor med kryddost och ni fick se en bild på den som väckt mitt hjärta ur slummern. Ni var jätteglada bägge två. Jag såg det i dina ögon att du andades ut. Att du fick höra något du längtat efter att få höra väldigt, väldigt länge.

Jag saknade dig alla de där åren. Den kontakt vi hade var alltför sparsmakad och jag höll mig inlåst på ett sätt som gjorde att vi inte kunde leka som vi gjorde när jag var mindre. Du var världens bästa pappa. Hela tiden. Jag höll det emot dig att du var optimist, att du alltid lyckades hitta de positiva vinklarna på saker och ting. Jag förebrådde dig att du inte lät mig vara ett offer som de andra. Jag sa till mig själv och min falska omgivning att det inte alls var så utan att det var orealistiskt och skönmålat det du kom sättandes med. Jag till och med tänkte att du hade förstört mitt liv genom att göra mig till en optimist. Att det synsätt av värme och glädje du satt i mig var anledningen till att som gick fel och vad som hindrade mig från att nå framgång. Så illa var det. Jag vet inte om jag någonsin sa det till dig, men du förstod det säkert ändå.

Egentligen var det ju precis tvärtom. Jag gav mig av eftersom jag inte tålde skillnaden. Och eftersom jag fann upproret lockande, förstås. Jag fick lära mig en massa om att bråka och släppa ut aggressionerna. Aggressioner jag aldrig vetat att jag bar på. Kanske hade jag aldrig gjort det heller. Eller jo, men inte så.

Åren gick och jag fick allt svårare att se vad det var jag hade gjort.

(Nu börjar det åska i väster så jag tror att jag skriver klart det här hemma eller så. )


Hejdå sålänge, lilla ö.

OK. Nu är jag hemma. Det var underbart att trycka ner gasreglaget och känna henne gå upp i plan på den bitvis spegelblanka ytan. In mot hamnen var det absolut stilla och tilläggningen gick helt perfekt så som den gjort den senaste tiden. Det är kul att lägga till själv eftersom det kräver tålamod och tillförsikt. Visst styr man in flytetyget på plats med motor och styrning men det handlar mest om att se det hända i förväg. Tjusning.

Här hemma dånar huset av musik. Det är Hon som dånar loss på den där lilla "köksradion" som du kanske minns. Det är här jag hör hemma i varje bemärkelse av ordet. Du har ju sett hur vi har det. Du har varit med och byggt upp det. Jag saknar dig här också men inte på samma sätt som på vattnet. Mer indirekt. Genom de saker jag hade velat blanda in dig i, de frågor jag skulle ha ställt till dig här på uteplatsen om sommaren. Traktorn du skulle ha kört. Virket du skulle sniffat på och synat i sömmarna. Och alla de saker jag vill fråga dig om – stora och små. Det var här jag upptäckte hur illa det var ställt. Yrvaken i lycka och med utan is i hjärtat var glädjen att se dig här och ha dig nära enorm då när vi hittade hit. Jag var så vanvettigt lycklig att jag hunnit. Att jag fick ha dig nära igen innan det var för sent.

Men gradvis växte insikten att det inte skulle vara så länge. Jag såg det när du skrotade omkring här och ville, du som alltid var en kraftnatur i byggande och grejande. Min klippa i vad för sorts projekt det än rört sig om och som aldrig såg något som omöjligt. Jag såg hur du ville men hur din kropp inte orkade och jag såg hur ont det gjorde i dig. Du som väntat, precis som jag. Tydligen var det inte så långt kvar ändå. Vi hann precis återknyta så gick det över. Greppet mjuknade och jag såg sjukdomen äta på dig fastän du kämpade med att hålla det för dig själv. Och jag kunde inget göra. Jag kunde bara känna hur du försvann.

Jag minns varje minut av den sista helgen tillsammans. Hur du gick loss med röjsågen och med bergfast orubblighet fortsatte trots de skurar av förmaningar som sköljde över dig. Hur du i ren utmattning sjönk ihop på här nere i hörnet på gräsmattan och helt enkelt inte orkade mer fastän varje atom i din kropp ville. För du hade väntat, precis som jag. Du hade väntat på mig. Den där fina båten du köpte, den som knappt användes de första somrarna, den köpte du eftersom du hoppades att jag fortfarande bar på drömmen, inte sant? En dröm vi hade ena halvan var av och som kom ur den underbara augustikvällen där ute i de silkeslena dyningarna. Å vad ont det måste gjort. Så fullständigt vanmäktigt det måste ha känts att dels se mig försvinna och dels höra mina konstruerade förevändningar. Du kände mig ju bättre än någon annan i hela världen, du visste att jag var ur kurs med mig själv, ändå försvann jag allt längre bort för varje försök du gjorde. Med tiden gav du upp och lät mig hållas. I ditt ansikte den där kvällen över den rutiga duken med kryddostsmulor på såg jag att du aldrig hade slutat hoppas, optimist som du var. Du hade aldrig slutat älska mig och du hade gjort det utan förbehåll.

Så som jag gjorde dig illa. Jag kan förstå det nu när Den Lille finns här i mitt hjärta. Vilken outsäglig smärta det skulle vara att se honom vända mig och hans mamma ryggen på det sätt jag gjorde. Så obegripligt och outsägligt. Och om något i denna världen är oförlåtligt så borde det vara just precis det.

Oförlåtligheten i mitt försvinnande blev till acceleratorn för densamma. För varje gång jag reflekterade över att återvända och ge upp flykten såg jag min egen skuld i spegeln och flydde från reflektionen. Gång på gång av egen och andras förebråelse. Det var inte förrän förra året jag begrep varför jag egentligen tog till flykten. Den insikten nyanserade bilden en smula och jag kunde inför mig själv bemöta en del av den förebråelse jag mött. Kanske flydde jag av hänsyn till mig själv. Så upplever jag det idag när jag ser på saken. Jag flydde inte från dig, men jag kunde inte stanna kvar och därför blev flykten från dig också. Jag saknade dig varje dag. Jag vände mig mot din optimism och levnadsglädje för att resonera mig bort från saknaden. Det var hemskt gjort. Det var också det oförlåtligt.


När vi så återfick kontakten kändes inget av det där oöverstigligt. Den värme och kärlek jag såg i dina ögon var densamma som alltid funnits där. Som burit mig genom kalla år och som fått mig att inte ge upp hoppet utan fortsätta mitt sökande, ett sökande som ledde mig i armarna på Henne. Hade det inte varit för tumörerna hade du suttit här på uteplatsen och tittat ner i hagen på hästarna som knaprar hö. Vi hade kanske kikat lite på sjökortet och bestämt oss för att prova på kanalen till Näsbysjön imorgon fastän vattnet är rekordlågt – inget är ju omöjligt! Eller så hade vi tittat på ett skärgårdskort och funderat på en tur norrut från Gävle. Du och morsan hade druckit vin och orden hade rullat över bordet på det där sättet som de bara kan med de man har allra närmast därinne. Ni hade skrattat tillsammans med Henne – en gång till. En endaste liten gång till och mitt hjärta hade stått i brand av att se er leka med värmen på det sätt som bara du, farmor och Hon – min älskade fru – någonsin kunnat.

Ni är så oerhört kapabla i fråga om kärlek, nämligen. Jag har sagt det till Henne någon gång – hon är ett nystan av kärlek. Tålmodig, närvarande och förbehållslös kärlek. Alltid där och utan tvivel i sin brännkraft. Det är klart att en sådan människa – eller två – lämnar ett enormt tomrum efter sig. Enormt! Vi var många som levde av din värme och välvilja, mer eller mindre välförtjänta. Du dömde inte utan gav helt och fullt eftersom det var vad du var – ren kärlek. Jag har haft världens bästa farsa, jag. Jag förstod det inte förrän du var borta och det känns. Det känns riktigt grönjävligt mycket, faktiskt. Sättet du hjälpte mig komma över mina rädslor, sättet du väckte min nyfikenhet och suddade ut bilden av omöjligheter till förmån för det fria skapandet är obeskrivligt. Jag hittar saker i mig själv som jag är stolt över och jag har dem på grund av dig. Eftersom du gav dem av dig till mig.

Jag hade velat tacka dig för dem. På eftermiddagen den där sista april satt du i fåtöljen här inne i vardagsrummet. Du var trött. Hela din kropp var slut efter dagens slit med ris men dina ögon var intensivt närvarande. Jag försökte tala om för dig hur tacksam jag var och vilken lycka det var att ha dig här men jag fick inte fram orden för jag såg på hela din kropp att du var på väg härifrån. Vi pratade lite om hur det fungerar. Vad det betyder att få ge. Inte särskilt många meningar men sannolikt den meningsfullaste konversation jag haft i hela mitt liv.

Du blev dålig på natten och åkte hem dagen därpå. Fyra dagar och fyra nätter senare var du död.

Hur fan förhåller man sig till något sådant? Du – borta?

Jag plockade fram optimismen, tror jag. Talade om för mig själv och min omgivning (annars hade jag aldrig trott mig själv) att jag var så tacksam för att jag ändå hann återknyta kontakten att det kanske inte var så farligt. Jag menar – klart jag blev ledsen, vem blir inte det – men ändå. Det fanns och finns så mycket saker i mitt liv som gjorde mig genomlycklig. Saker som jag knappt kan tro att de är sanna fastän det gått fem år sedan lyckan tog sin början. Mitt i allt det där en sorg? Tror inte det. Tog den andra vägen, lät det sjunka till själens botten och kunde ju alltid skylla på att styrkan behövdes av de övriga kvarlevande. Bullshit, förresten.

Sanningen är nog snarare den att jag inte kunde förlåta mig själv. Att jag inte skulle hinna tillbaka till dig innan det var för sent var den mardröm som plågade mig mest alla de där åren. Att få komma så nära, känna att det reder upp sig för att se dig försvinna så pass fort som du ändå gjorde var väl så plågsamt. Jag har aldrig kunnat föreställa mig ett liv utan dig och ändå sitter jag här nu och lever. Fastän du inte gör det.

Klart jag blir arg på världen! Din kropp var full av cancertumörer. Jag skulle kunna skära halsen av var och en av de som varit inblandad i att det blev så. De mördade min farsa, de jävlarna. Solkrämsförgiftarna, kostrådsmördarna, artrosmedicinkrypskyttarna – varje instans av den människofientliga konspiration vars absolut största enskilda förbrytelse var att de ryckte min farsa ifrån mig precis som jag skulle till att förverkliga en slumrande dröm.

Som Den Lille skulle sagt – "that really sucks".

Kampen är nu i mig själv. Jag vet att du förlåtit mig. Jag vet att du ser att min dröm på vattenytan och de ensamma utflykterna egentligen är ett slags process där jag försöker förstå att du inte längre finns här i världen. Du har sett mig iaktta verkligheten och ibland har du kikat tillbaka genom draperiet. Jag vet att du alltid finns, oavsett om det är som ett minne i mig, som en stjärna på himlen eller som universums samlade kraft. I min värld finns du alltid. Mitt i, dessutom.

Jag har nämligen haft världens bästa pappa. Jag är oerhört stolt och känner privilegiet i att ha det så. Men hur jävla dum i huvudet, hur känslomässigt handikappad, hur idiotiskt funtad är man om man vänder ryggen till världens bästa pappa? Det där åsnearslet jag tittar på är min egen nuna och nu har jag förstått att jag fortfarande jobbar på att förlåta mig själv för det. Och på att förstå att du verkligen inte finns här längre. Det är inte så jävla enkelt alla gånger, ska jag säga.

Samtidigt gläds jag över allt du lämnat kvar i mig och allt underbart jag har omkring mig. Jag har nog aldrig älskat livet riktigt förut. Jag har skådat in mina självförebråelser i min syn på livet. Saker har blivit vackrare sedan jag förstod att jag alltid kommer att kämpa med saknaden efter dig. Det är något jag mer än gärna bär. Med stolthet och värme i hjärtat, faktiskt.

/Sånen

Vattentanke

Det börjar stå klart vari den där pulserande vattenlängtan hade sina rötter. Det känns som om den gradvis rinner ur – allt den ville var kanske att identifieras. Vatten. Water. Tyskans Vater är knappast orelaterat. Far, på svenska. Jag funderar på att döpa om båten, faktiskt. Vatterwunsch.

Cykliskt

Det blev liksom lite erbarmligt alltihop. Jag har skrivit ohyggliga mängder ord och ändå vet jag inte vad det är för något jag vill få sagt. Eller – jo, kanske. Men jag vet inte riktigt varför. Eller – jo, till viss del, men jag underlåter konsekvent att säga precis det som jag vill ha sagt. Istället låter jag orden skvala runt omkring den tänkta innebörden. Egentligen tycker jag att det är roligt – att leka med ord, alltså. Vända och vrida på dem och se vad det är får finurligheter man hittar. Samma sak när jag läser – en fantasifull ordkomposition kan vara mycket mer intressant än faktaspäckat eller sensationellt innehåll. Det är något med melodin. Det jävliga är att jag ältar och jag gör det med metaforer som inte bara visar det fåniga i själva ältandet (vilket ju kan vara nyttigt) utan också skapar grogrund för missförstånd som i sin tur kan ställa till det. Inte så smart. Men så med den klokaste av alla människor invid mig (fastän hon styvnackat motsätter sig benämningen, vilket bevisar tesen) så börjar det gå upp vad det är jag pysslar med och varför jag känner mig trängd.

Den långa versionen är fyra punkter. Den korta versionen är en enda iakttagelse.

Vi börjar med den korta. "Lev istället". När jag formulerar tankar kring vad det är jag känner så tar jag till orden och beskriver det hela utifrån. Det gäller inte alls bara vad som händer i och med mig utan som uppfattad helhet. När jag läser mina egna ord känner jag att det är som att jag är något slags reporter som kommit till livet och skriver några rader (ibland pliktskyldigt) till hemmaredaktionen och dess förmodade läsare. Så om jag rapporterar om livet – inifrån, till de som inte är här - vilka är då mina tänkta läsare, som inte finns här? Skriver jag för de döda, månne? Tål att tänka på. För beskrivandet utgör ju definitivt ett slags begränsning i själva levandet.

Sannolikt eftersom jag är lite feg, och eftersom jag gillar att beskriva med ord. Men när jag ser livet tala till mig så talar det inte genom ord. Livets och min egen världs språk är ett annat. Det är känslor och formationer. Det är sådana saker som att vakna – loksom denna morgon – 11 minuter efter 11 med en ny, bekymmerslös känsla i maggropen. Det är meningen (alltså inte meningarna) i själva verkligheten som är språket. Symbolerna och synkroniciteterna. Och mer än något annat är det kärleken. Så jag kan skriva och dokumentera bäst fan jag vill, jag kommer ändå inte kunna få beskrivet vad det är jag vill ha sagt. Däremot kan jag kanske skapa det inom min verklighet.

Det var den korta versionen. Inte så kort, kanske. Den långa är att jag är arg och jag är, visar det sig, arg på fyra (grund av) bestämda saker – nämligen:

1. Världen. Eller kanske snarare min bild av världen. Jag blir arg när jag går in på ICA och ser hur färgglada förpackningar med röda prislappar lockar folk att förgifta sig själva. Jag blir arg när jag ser löpsedlarna stoppa in tankar kring dolda sjukdomar i människors huvuden så att de förr eller senare tänker sig sjuka. Jag blir arg när jag ser rädda människor slåss för att försvara de lögner de blivit itutade. Jag blir arg när jag ser tidningarnas nätupplagor slå på trummor för att skapa acceptans att ta än mer makt från den enskilda människan. Jag blir arg när jag ser alla de där tydliga ikoniska tecknen bakom allt som rapporteras i media och känner igen dess människofientliga agenda och ser de ockulta tecken det är skrivet med bakom orden. Jag blir arg och ledsen. Och jag ser bilden av andra människor som går där, nedbrutna av energidränage, förgiftade i kropp och sinne, lärda av Media att inte tro på den förbehållslösa kärleken och det ena och det andra. Det gör mig arg och ledsen ända in i själen. Jag vill gapa och skrika på dem att de missar hela poängen, att det visst finns kärlek och att de är okränkbara själsliga mästare som kan åstadkomma precis vad de vill med sina liv. Men jag vet att de skulle tycka att jag var helt knäpp så jag skriver en massa obegripligt istället. (Men – det är klart – de närmaste. De som finns här invid. Dem kan jag tala med. Och förstå. Och de kan förstå mig om jag ger dem chansen. Tål att tänka på.)

2. Att farsan är död. Det var tre år sedan han dog nu, men jag gav mig av redan vid 15. Sommaren 1990 var den sista tiden vi hade tillsammans på det där riktiga sättet. Det var helt underbart vad jag kan minnas. Vi fiskade och åkte vattenskidor. De skränande offren lämnade vi i land och upptäckte skärgården utanför sommarstället. Vi gjorde drömmar om att skaffa en större båt (kanske rentav en Bayliner på lite sikt – om jag fick bestämma), åka till Örskär och en hel massa andra mer avlägsna resmål. Sommaren därefter var relationen förändrad. Jag hade givit upp och påbörjat min flykt. Det gjorde honom redigt ledsen. Mitt svek är oförlåtligt fastän jag tror att jag kanske förlåtit mig själv nu. Och det gjorde mig också ledsen mitt i ilskan för det var inte honom jag ville lämna, det var resten.

Under åren som kom att gå längtade jag tillbaka någonstans efter att få fortsätta vårt äventyr - jag hade bilderna inom mig när jag längtade som mest. Det var som om det satts på paus och inget mer. Efter åren av tystnad så återknöts kontakten allteftersom och sedan jag träffade kärleken slog pulsen återigen mellan oss, tack vare Hennes värme och kärlek. När vi väl återfick kontakten och jag började känna hans värme igen så var det alltför kort tid kvar. Fastän jag försöker övertala mig själv om att döden har en mening och att hans frånfälle var en signal till mig att växla upp så får jag ändå erkänna att jag är oerhört ledsen att han inte finns här längre. Det finns tusen och tusen saker jag fortfarande vill göra med honom – som blev hängandes så att säga. Drömmar som jag blev kvar med. Det finns frågor att ställa, ordvitsar att leka med och det finns båt att åka. Båten har jag ju skaffat, så att säga. Men farsan får vet jag ju att han inte kommer att åka med, även om jag av någon anledning inte ännu erkänner det för mig själv.

För när jag får ont i båthjärtat så får jag nog egentligen mest ont i farsanhjärtat. Det är därför det känns så oerhört starkt. Det är de där oljiga dyningarna och den lågt stående solen i Öregrundsgrepen som jag längtar efter egentligen – men, inte så mycket vattnet och ljuset som det sällskap jag planerat drömmen med. Och så får jag för mig att jag inte borde känna sådär eftersom sorgen är olika och eftersom jag tänker att jag blivit starkare än så. Jag jämför och dömer. Tänker att jag inte borde sakna så jävla mycket eftersom det ju var jag som stack och höll mig borta. Att jag kanske borde tänkt på de under de åtskilliga år vi knappt hade med varandra att göra. Men så är det ju inte, dessvärre – eller kanske snarare dessbättre. Jag har haft världens bästa farsa. Jag lämnade honom för att jag tyckte att jag måste, inte för att jag ville. När vi väl återfick kontakten hann vi precis återfå rytmen. Inget mer. Den saken är jag mycket ledsen för. Oerhört, faktiskt.

3. Smärtan. Jag blir arg på den kropp jag färdas i när den ger mig smärta då jag badat lite för länge, lite för kallt. Jag älskar att bada och tycker inte att vatten på 17-18 grader utgör något hinder, sommaruppvuxen vid kalla havet och så vidare. Jag tycker det känns som ett straff att behöva få ont i kroppen och dess leder när jag varit i några minuter för länge. (Smärtan uppstod i spåren efter farsans död. Kanske när jag försökte spela überstarkt och svälja dethela. Det är allt jag vet. Arg gör det mig i alla händelser.)

4. Att Den Lille ska börja skolan igen. Det är med tungt hjärta jag vet att han ska börja igen till hösten. Det är synen på världen som gör det, att se hur de formar och maler ner barnen till liktänkande köttfärs. Jag tänker fortsätta blänga på skolan och tänka åt hela pyramiden att dess mamma borde skämmas. Den Lille har bra integritet. Han är varm och fantasifull. Jag är egentligen inte oroad för att skolan ska ta det ifrån honom. Jag tycker bara att det är så jävla onödigt.

I övrigt är livet helt genomunderbart. Och jag är genomlycklig. Oavsett.

Ok. Om jag ska samla ihop den nattliga cykelpromenadsvistomen för mig själv en stund och skriva ner råd på vägen till undertecknad blir det att 1) det är OK att vara ledsen över farsan, 2) världen är vad jag upplever den som att vara. De närmaste, Olsbo, Sandviken och de liv som finns i närheten gör mig glada och jag vet att jag gör många glada – samt att det ju bevisligen sprider sig. Att jag inte kan ändra på hela världen i ett nafs får jag helt enkelt försöka leva med. Det är att vara mänsklig. Att vara levande. Och försöker jag ge mig på den gränsen kommer jag att förlora allt som gör mitt liv värt att leva. 3) En vacker dag går Den Lille ut skolan med lärdomar för livet. Med sin integritet kommer han att spänna ögonen i institutionen och få dess mamma att skämmas. Det skulle inte förvåna mig om hans barn kommer att slippa den stora indoktrinerineringen.

OK. Nu börjar vi om med ett lite mindre offerkoftemässigt blogginlägg.

Hej, bloggen! I dag skulle jag göra iordning traktorn för morgondagens transport de tio ton hö som utgör årsförbrukningen härhemma. När jag höll på att plocka av bakvikten kom grannen förbi och såg att det läckte diesel från ett bränslerör. Det visade sig att en gasdetalj skavt hål i bränsleröret, något som skulle kunna ställt till med väldiga problem framöver. Grannen tog emellertid med sig röret till sin hemmaverkstad och lödde det – läckaget botat. Vi har världens bästa granne, vi!

Uppmuntrad av detta avhjälpande och den generositet som visats gjorde jag oljebyte på traktorn av bara farten. Den är fortfarande ingen skönhet på ytan men hon börjar må allt bättre på insidan, Fergie. Imorgon ska hon få göra något meningsfullt och det gör ju inte saken sämre.

Så. Jag tänker försöka hålla mig ifrån att skriva så väldigt mycket ett tag. Det finns roliga saker att göra i värmen. Som att flytta tio ton hö två gånger, till exempel. Och en massa annat. Även inom jobbet finns det jätteroliga saker att göra. Plus att det återstår en veckas barnledighet och ett bröllop av sommaren.

Med fokus på den verklighet som jag hör hemma i blir livet väldigt tillfredsställande. Jag vet att jag är en skapande människa och att mitt huvud inte kommer att stanna, men det är dags för meningsfullheten att blanda sig i matchen igen och den bor i det småskaliga.

Mer om kursavvikelse

Istället för att åka till hamnen och skruva hamnade jag i den ljumma julikvällen med datorn i utesoffan och började googla kursavvikelseproblem på lite tyngre båtar med V-format skrov. Det visar sig att problemet visserligen kan vara relaterat till glapp i styrning men i huvudsak är "by design". Ett kort och brett skrov, byggt för att vara stabilt och bra i sjön vid planande hastigheter med en enda kraftkälla placerad under/bakom själva skrovet gör såhär i mer eller mindre stor utsträckning. Det finns sätt att minska kursavvikelserna – ska testa till sjöss – men det abrupta slutet på skrovet och den vid låga farter lite för svävande bogen är sidledsvandringens egentliga ursprung. Glappet i styrinrättningen beror mest sannolikt på tidigare ägares alltför hårdhänta korrigering av kursen till följd av skrovets rörelser i vattnet.


Avvikande utan kurspåverkan.

Vad som är lite roligt med beteendet är att det är helt självkorrigerande. Om jag bara kan låta bli i att kompensera för avdriften så vandrar ändå båten mot målet utan att jag behöver göra ett endaste dugg vilket – så länge farleden inte är för trång – är helt OK. Men det finns ett antal komplicerande faktorer:

1. Andra. Om jag ligger och girar 20 grader hela tiden stämmer inte den förväntade placeringen jämfört med andra som kanske kör i högre hastigheter. Jag kommer att vålla andra huvudbry eftersom de helt enkelt inte kommer att ha mig där de förväntar mig att ha mig fastän de vet vart jag är på väg.

2. Bekräftelse. Jag kan inte på kompassen stämma av min kurs kontinuerligt utan måste ge akt på när jag är i linje med kursen jag satt. Jag blir tvungen att gå på känslan när jag passerar nollpunkten och läsa av kursen då, alternativt ta de bägge extremkurserna och räkna ut medelvärdet.

3. Vägen blir längre. Eftersom vägen blir S-formad kommer sträckan att bli längre, därmed tidsåtgång och bränsleåtgång. Det gör inte sådär vansinnigt
mycket – tiden på sjön är knappast något annat än njutning och dess förlängning är välkommen. Vad gäller bränsleåtgången så är den ändå ringa vid låga hastigheter jämfört med höga.

Det finns ett antal lösningar på problemet. Dels kan man trycka ner fören djupare i vattnet. Den klassiska metoden är att lasta mer i fram – då kommer kursavvikelsen att minska. Man kan även använda de bägge "fenor" – kallade trimplan – för att trycka ner nosen djupare i vattnet. Då kommer hastigheten att minska ytterligare något vilket inte direkt gör så mycket. Vidare kommer bränsleåtgången också att öka – sannolikt inom ett hanterbart intervall dock.

Det finns flera anledningar till att jag fördjupar mig i detta. Dels har jag den där drömmen om att ta min båt ut till havet några dagar. Jag vill kunna färdas långsamt på havet också och under de förutsättningar som råder längst den steniga östersjökusten måste man kunna navigera på kompasskurs, något som med sidledsvandringen är en utmaning. Därför söker jag en "workaround" på problemet.

Men det är också så att jag hittat en del mönster med hjälp av den där båten. Vatten och sjöfart har alltid varit väldigt viktigt för mig – rent känslomässigt, så när min tunga, stora båt försöker säga mig något, då lyssnar jag. Förra sommaren var en mental skräckupplevelse i reparationer och frustration kring såväl teknikaliteter som klimat. Egentligen var det en väldigt bra reflektion av hur jag betedde mig på insidan. Alla de "issues" jag hade kring att inte avsluta saker och en del annat ouppklarat kom fram med hjälp av sommarens regn i kombination med mina utmaningar i båtens form och blandades med viss maniskhet när den väl hamnat i sjön. Det var inte direkt svårt att i efterhand se hur till exempel utmaningen i att lägga eller problemen att välja växel mappade mot den verklighet jag tyckte mig befinna mig i. Ofta ensam ombord av manisk vattenlust att möta mina utmaningar. Det var ytterst meningsfullt.

Så jag klurar på detta med sidledsvandringen. Jag hittar orsaker i mina drömmar att åtgärda problemet. Att bli mer distinkt med min kurshållighet, kanske på bekostnad av mer bränsle/energiåtgång och en djupare gående bog. Tål att leka lite med tolkningarna där, men det är inte så värst svårt att översätta ändå. Att vara lite djupare vid första mötet (med vattnet) gör det möjligt att färdas långsamt utan att tappa kursen.

För det är där någonstans överrensstämmelsen bor. I detta med hastighet. Det stämmer så väl överens med mina utmaningar kring balansen. Förra sommarens upplevelser kring båten visade mig tydligt att jag hade sådana utmaningar, att balansera saker. Och jag kom att förstå att det inte enbart var sinnets balans utan precis lika mycket kroppens. Vinterns solvistelser gav en vision och med hjälp av den vettiga maten, dagliga övningar och affirmationer tycker jag nu att jag funnit en kroppslig balans långt bortom vad jag tidigare varit möjligt för egen del.

Det har handlat mycket om hastighet. Ett väldigt talande exempel är att klä på sig ett par byxor. När jag gjorde det tidigare var jag jättesnabb i mina rörelser av den enkla anledningen att jag inte kunde hålla balansen tillräckligt länge för att göra det långsamt. Det mönstret gick igen i många, många saker – inte bara kroppsliga. Och nu ser jag det i båtens rörelser. Om jag kommer över planingströskeln och ligger i minst 20 knop är kursavvikelsen inget som helst problem. Den går spikrakt. Eftersom det är vad den var byggd för att göra.

När min fru så kom på idén att åka långsamt istället upptäckte jag en ny värld. Alla de dofter och den närvarokänsla man får när man rör sig långsamt på vattnet tilltalade mig. Att slippa fartvinden och dess under stundom avkylande effekt var att bättre vara på plats i nuet och gav en ny dimension åt själva båtlivet. Att njuta av färden blev möjligt på ett helt nytt sätt ombord. Må så vara att båten byggdes för högre hastigheter. Kanske är det samma sak med min gestalt. Kanske skapades jag för en högre hastighet och därmed var balansen interiktigtlika viktig.

Jag har haft bråttom så länge jag kan minnas. Tejp har spelat en central roll i mitt liv. Klister har varit alldeles för långsamt att använda. Att vänta på att klister ska torka har känts meningslöst när man istället kunna tejpa ihop grejorna så att de fungerar en liten stund till. Mentalt har jag alltid varit en generalist, tror jag. När jag grottat in mig i detaljer för mycket har jag så gott som alltid fått ångra det. De programvaror jag utvecklat helt själv är inte sällan behäftade med bekymmer eftersom jag varit så fokuserad på målet att jag inte tillåtit mig själv att i detalj lösa de problem som uppstått efter vägen utan helt enkelt skurit hörnen för att inte förlora målet ur sikte.

Det är ofta så det är. Jag ser målet väldigt tydligt. Inte sällan i formen av en vision eller dröm. Jag vet vad som ska åstadkommas och jag anar vad det ska rendera för effekt. Detta har nästan tagit kål på mig genom åren – att jag vetat hur det ska bli och jag blivit vanvettigt frustrerad av att inte vara där redan från början. Det där vanvettet har gjort det svårt att förklara för andra. Jag har talat fort och osammanhängande kring vad det är jag vill åstadkomma. Jag har inte lyckats förmedla den tydliga bilden jag har i mitt sinne. Istället har jag blivit frustrerad eftersom ingen förstått mig och kapitulerat inför det faktum att det bara finns en person som kan förverkliga visionen eller idén och det är jag. Som jag beskrev det för Assistenten härförleden – "jag kan bara samarbeta med de som samarbetar lika fort som jag gör, annars gör jag det själv".

Med den inställningen har jag kommit att göra en hel del själv genom åren. Gång på gång har jag spenderat nätterna till att koda något projekt jag haft i sinnet. Rörelsen har varit njutningsfull, rentav. Att känna hur visionen förverkligas genom nedslagen på tangentbordet. Varje tryck på F9 (Delphis exekveringsknapp) har varit ett steg på vägen och målet har i varje enskilt ögonblick varit närvarande. Det är därför jag inte alltid löst de problem jag stött på. Istället har jag rundat dem på något sätt. Sätt som ofta visat sig ge upphov till följdfel längre fram i produktens livscykel. (Nu är det tack och lov så att den kod jag skrivit sedan länge förvaltas av andra människor och den sista produkten att lämna mitt fladdriga redaktörskap fick nya vårdnadshavare under våren.)

Allteftersom jag upptäckt detta mönster – att mina idéer/visioner, realiserade av mig själv inte håller på grund av min egen otålighet i realisationen – har jag kommit att bromsa flödet av idéer och visioner. Eller – jag har försökt i alla fall. Uppkomsten av en ny idé har faktiskt gjort mig ilsken eftersom jag vetat att den bara kommer att ställa till det för mig. Inte blev det bättre av att jag hittade Kärleken, heller (eller om det snarare var den som hittade mig). Med dess intåg i livet fanns annat jag hellre ville göra än att hamra loss på mina idéer och prototyper. Länge försökte jag hålla dörren stängd kring idéerna av rädsla för att förlora den balans som har sitt ursprung i kärleken.

Det var där någonstans jag köpte båten. Precis när jag slogs som mest kring hur jag skulle hantera den där kreativa bubbelpoolen. Så när den nu visade på den låga hastighetens tjusning kan jag inte annat än försöka tyda budskapet.

Alla de nya smarta sinnen som helt nyligen kommit att förändra förutsättningarna för idérealiserandet är en välsignelse. Jag har i min nya dator inte installerat ett endaste utvecklingsverktyg eftersom jag vet vad som händer om jag har dem tillhands. Jag börjar utveckla själv vilket med tiden gör saker mer invecklade än de hade behövt vara. Istället försöker jag förmedla idéerna och visionerna till andra. Något som egentligen enbart kräver en enda sak av mig – att jag kan acceptera att det tar lite längre tid.

Min utmaning är att inte släppa målet/idén/visionen med blicken under resans gång. Precis som med båten i låg hastighet implicerar att jobba tillsammans med andra att man får viss kursavvikelse. Dessa avvikelser vrider perspektivet för om båten girar 20 grader åt vardera hållet får jag ju tvivelsutan se mer av panoramat. Samma sak i utvecklingsprojekten. De som jobbar med dem och kopplar in sina egna idéer och visioner i processen breddar perspektivet och påverkar inriktningen. De berikar projektet och visionen. Ger upphov till helt nya möjligheter. Möjligheter jag tidigare vägrat släppa fram eftersom jag varit rädd att behöva realisera dem själv.

Lustigt nog är det så att båten inte vandrar så mycket i sidled om det är mycket folk ombord. Logiskt, eftersom vikten från passagerarna får skrovet att gå djupare och därmed ger ökad kursstabilitet. Under förutsättning att lejonparten av passagerarna befinner sig långt fram i båten och att lasten är någorlunda jämnt fördelad mellan sidorna. Är det vad jag ska begripa? Att jag ska ha fullt med folk ombord vid en eventuell havsturné? Att kurshålligheten snarare är beroende av sällskapet och hur de fördelar sig? Är det mitt jobb att se till att ha rätt person på rätt plats för att komma mot målet?

Kanske det. För det handlar ju om båtens balans, precis lika mycket som min egen. Jag har alltid haft en tendens att svaja i låg fart men alltid varit ganska säker i höga hastigheter – något som syns extra tydligt när det handlar om samtal. Jag pratar fort och osammanhängande. Det kan uppfattas som inspirerande – absolut. Men det är också ett uttryck för att jag vill förmedla min vision utan att riskera kursavvikelser. Därav mina många linjetal i utvecklingssammanhang. Eftersom jag inte vill riskera att tappa balansen. Vilket som regel förhindrar andra att komma in i själva processen.

Tankeväckande, det här. Som eventuella läsare märker skriver jag till mig själv. Det hade jag aldrig gjort om det inte funnits eventuella läsare. Tanken på att jag förklarar för eventuella tredje personer och inte bara mig själv gör att jag skriver på ett sätt jag själv kan begripa – något som annars varken hade varit möjligt eller blivit av. Tack.

Fyrpunktsglapp

Sporrad av gårdagens resonemang kring enslinjer kom jag mig för att mot kvällskvisten söka orsaken till den glappande styrningen i båten. Efter att ha oljat ner mig ordentligt i motorutrymmet fann jag till slut glappets orsak i ett mycket trångt utrymme bakom ratten – innanför instrumenteringen.

Fyra bultar som håller styrwiren på plats mot den kuggstång som förmedlar rattens rörelser vidare till wiren har släppt och glappar uppemot en centimeter med lite godtycklig kurshållighet som resultat. Jag ska tänka lite på hur jag på bästa sätt kommer åt och gör fast bultarna för att förbättra kurshålligheten.

Under tiden jag gör det kan jag inte låta bli att fundera lite på vad de fyra bultarna symboliserar. Bilderna är rätt tydliga och jag vet ju redan att det krävs lite mer än bara verktygen för att lyckas dra åt dem på grund av sin rätt bakvända placering. Symbolspråk ur livets ström är oerhört underhållande!

Ekvilibrium

Fortsätter balanserandet mellan ljus och mörker och tar det till navigationens värld. Vilka än polerna är så bor de ju i varandra. Om mörkret måste finnas för att ljuset ska vara greppbart och definierbart – är det inte samma sak åt andra hållet? Att ljuset måste finnas för att mörkret ska kunna finnas. Eller är det tvärtom? Mörker kan existera utan ljus, men inte i ljus. Ljus kan existera utan mörker (men det kan inte definieras), men ljus kan också finnas i mörkret – det ser man enklast en stjärnklar natt. Om universum istället varit ljust hade vi inte fått syn på de mörka stjärnorna. Det är mycket möjligt att de finns, men vi ser dem inte.

I natt drömde jag en väldigt färgstark dröm. Det åskade ordentligt under de tidiga morgontimmarna och i min dröm vaknade jag upp och kände marken vibrera under sängen. Jag blev inte förvånad. Jag visste att det var rimligt att jorden behövde skaka loss lite och bestämde mig faktiskt för att somna om en stund eftersom det inte fanns så mycket jag kunde göra åt saken ändå. Ett mekaniskt ljud väckte emellertid mitt intresse och jag kom att tänka på de stackars hästarna som kanske skulle bli lite oroliga av jordbävandet. Jag gick fram till fönstret och vinklade persiennen. Där ute i hagen stod en stor mängd små pansarvagnar. De var för små för att kunna härbärgera en människa. Det var tydligt att de var automatiserade saker som sköttes antingen på distans eller som drevs av förprogrammerad logik. De var synnerligen beväpnade och brummade stillsamt på turbodiesel-på-tomgångs-varv. De detekterade, redo att ge sig av på första tillstymmelsen av liv. Ett rådjur hoppade på grannarnas mark och en av de små pansarvagnarna stack iväg efter det. Maskinerna var livsutplånande, helt enkelt. Förprogrammerade att utplåna allt liv på en viss förutbestämd yta. Ovanför hängde dess luftburna assistans. Lättviktiga saker med tung beväpning, även de utan mänsklig förare eller kontroll. Marken skakade och jag fick klart för mig att området schemalagds för utrotning vilket var något jag i drömmen inte var obekant med utan något som var normalt i den tidsålder vi kommit att leva i. Jordbävningen var inte jordens egen utan en elektromagnetiskt inducerad geologisk händelse skapad av ett vapenslag jag inte kunde benämna. På andra platser härjades städer av zombies – människor som kemiskt lobotomerats att göra samma jobb som de små pansarvagnarna. Jag tyckte det var lite fånigt att det hade behövt bli så där. Jag tänkte på den programmering som pågått sedan jag var liten. Katastroffilmer, övervakningssamhället och zombieskolans alla tentakler. Jag hade ju vetat hela tiden, men tyckt att det var lite för småaktigt för att peta i. Jag tänkte att det verkligen var bättre när hästarna gick i hagen och när fåglarna sjöng så jag beslutade mig för att göra slut på det hela. "Jag måste sätta stopp för det här", tänkte jag bakom persiennen. "Nu vaknar jag", sa jag till mig själv. Drömmen tog slut och alla hollywoodinspirerade avlivningsåtgärder var försvunna. En instans av verkligheten nådde en tankemässig vändplan och kunde avföras som ett stickspår i det mänskliga skapandets annaler. När jag sedan vaknade så gjorde jag det med osedvanligt rent sinne. Jag tror att jag behövde städa bort det där, faktiskt.

Jämvikten eller balansen kan inte jagas visar det sig. Den kan bara finnas och bibehållas om den tillåts löpa fritt. Jag har ett ganska påtagligt glapp i styrningen på båten vilket får den att röra sig på eget bevåg om ca 10-15 grader. Om jag låter bli att kompensera för detta kommer båten att med sina svängande rörelser likväl att röra sig mot sitt mål, men via en svängande rörelse. Det är helt OK så länge passagerna inte är för trånga – så länge jag inte behöver kontrollera framfarten och begränsa rörelseutrymmet. Det är OK så länge jag med ögat – som här hemma på sjön – kan bedöma vart vi är och inte behöver lita till kompassen och beräkningar om position för att veta vart jag är i förhållande till världen i övrigt. Eller var det så att jag ville veta vart jag hade resterande världen i förhållande till mig själv?


Livet är en kurs. (Källa: Eniro)

Till sjöss använder man sig ofta av enslinjer. Två punkter som sammanfaller från en viss betraktelsevinkel. Enslinjer utgör en fundamental del av navigationen till sjöss – delar av farleder går att följa genom att ligga på ens. Så att punkterna stämmer överens.


Även om man avviker från kursen så kan man röra sig utefter enslinjen.

Även om det glappar och kursen inte hålls minutiöst kan jag komma till helt rätt ställe. Varje gång båten girar kommer jag vid något tillfälle att passera igenom enslinjen och i det ögonblicket är jag på exakt rätt kurs. Kurs. Utbildning. Precis vad livet är, inte sant – en utbildning för oss som fyllt i anmälningsansökan att utbilda oss till ljusingenjörer. "Livslång utbildning till ljusingenjör. Utbildningen ger kursdeltagaren grundläggande kunskaper i ljusets natur, beskaffenhet och obegränsningar. Efter genomgången utbildning kan deltagaren ansöka om tjänst som skapare i omgivande dimension". Vi som finns här har blivit beviljade att gå utbildningen och fick var sin personlig studieplan – var sin kurs att följa.

Vi navigerar genom livet på jakt efter kursen och när vi hittar den – om än för ett oändligt kort ögonblick – så lär vi oss. Eftersom vi befinner oss på kursen. När man träffar kursen är man på enslinjen. Just i de ögonblicken händer verkligt livsomvälvande saker. Synsätt förändras och med den bilden av verkligheten. Relationer och möjligheter transmuteras till andra och livet går in i nya skeden.

Språket som används på utbildningen är det universella symbolspråket. Visst finns det kopplingar till talat och skrivet språk via inbäddade meningsfullheter men i huvudsak är kurslitteraturen skriven med verklighetens ibland mystiska penna – symmetrin. Precis som vid navigation till sjöss är det en jakt på referenspunkter. Att avgöra var man är, vart man är på väg och att ha koll på grynnorna som hotar att göra hål i botten. Inte sällan finns det grynnor mitt i farleden. Markerade och tydliga så att vi lär oss att avvikelse från kursen är en del av själva utbildningen. Av den enkla anledningen att vi ska lära oss att hålla kurs oavsett hinder. Så att vi också kan hålla kurs för andra – utbilda andra, våra barn och andra nära till exempel.

Ibland lyckas man pricka rätt kurs. När man hamnar i själva farleden, på ens med kurs mot ensmärkena där framme och med båtens mittlinje i exakt symmetri med kursen, då känns det. En ilning som börjar under fötterna och uppe i hårfästet samtidigt. En njutning – vare sig den är sexuell, generellt kroppslig, mental, själslig eller intellektuell så sprider den sig att omfamna hela upplevelsen. Att vara på den kurs man bestämt sig för att hålla i detta liv liknar inget annat. Allt som tidigare sett obegripligt ut, som gjort ens(!) liv irriterat, som fått mig att tappa fattningen (om rodret) syns inifrån enslinjen som meningsfullt, symmetriskt och vackert.

Dagarna och strukturerna skapas genom växelverkan mellan ljus och mörker. Bläcket på det svarta pappret. Svart och vitt. Man och kvinna. Plus och minus. Urim och Tummim. Jacob och Black Smoke. Alltihop ett trevligt och utmanande parti backgammon kring vilket vi samlas och lär känna varandra och oss själva under det att vi utvinner själva upplevelsen i de mönster som skapas av alla de tillgängliga ytterligheterna.

Visst är det något särskilt i den symmetri som bor i förenandet av man och kvinna. När mannen befinner sig i kvinnans inre kan nytt liv skapas. När mörkret bor i ljuset bygger vi upplevelsen att beskydda vårt mörker och lär oss oerhört mycket om ljusets beskaffenhet. När vi häller ut varmt (plusgradigt) vatten om vintern ser vi det förändras till fasta, underbara kristaller i minusgraderna.

Vi spelar spelet som är utbildningen. Vi lever livet som är en reflektion av allt vi tänker. Vi lär oss skapa med det vi kallar tanken men som egentligen är ljuset. Varför annars är glödlampan vår västvärldsliga symbol för idéer? Varför annars går ett upp ett ljus för den som är "bright" – ljushuvudet. Visst finns det skapad belysning också. Artificiell belysning som riktas på sådant andra vill tro att det finns hur mycket som helst av i mörkret.

Det är därför man drömmer drömmar om utplåningsstyrkor, miljökatastrofer och svält. Eftersom vi skapar dessa tankeformer åt dess egentliga upphov, mörkrets förespråkare. De som vill hålla det mänskliga ljuset inlåst och fjättrat och utvinna sin energi ur vår fruktan och våra skrik. Men det är egentligen inte ondska eller rent jävulskap – det är faktiskt en viktig del för oss att kunna finna kursen. Om vi ligger för långt åt babord i förhållande till enslinjen – åt vilket håll behöver i gira? Styrbord förstås (det andra babord) och då i förhållande till vår nuvarande riktning. Det är ett slags relativ gravitation och en mörk meningsfullhet som ger oss möjlighet att hitta vår kurs så att vi kan ta itu med våra ljuslaborationer. För när vi varit mot saker och uppehållit oss vid dem i tanken tillräckligt länge inser vi att vi måste börja tänka fram vad det är vi är för. Det är ensmärkena som markerar vår kurs. Det är syftet och målet med våra liv.


Verkligheten A och dess datakälla B.

Den del vi ser här är en delmängd av vad vi har tillgång till. Verkligheten som vi ser den inifrån densamma är en symbolisk representation av det som ligger utanför. Här inne har vi valt att kalla det andlighet. Om man enbart ser till det vi så kallat fysiskt kan se i verkligheten kikar man på A i diagrammet ovan, men egentligen är det en reflektion av hela den omgivande verkligheten B.

En mer komplett bild, kanske.

Det som finns i den omgivande verkligheten (B) projiceras mot gränsen av vår upplevda verklighet A med kastlängden B (omgivande verklighets storhet) från den egentliga ljuskällan C. Ljuskällan är ljuset därifrån alla våra idéer kommer, möjligtvis. Kan också vara att den är oss själva. Var och en för sig men också eventuellt tillsammans. Den sammansatta (komplexa) verkligheten skapas av alla A tillsammans. Så bygger vi här. Men i själva verket är det enbart resultaten av alla B tillsammans vilket i sin tur är alla C. Kanske är det så att det i B finns en begränsning av vad vi kan uppleva här i A genom att utrymmet för projektion D är begränsat.


Mörker placeras i B för att kunna upplevas i A.

Mörker som placeras i B växer i A. Det kan växa till sådan enorm storlek på grund av projektionseffekten. Vissa som är här kan alltså uppleva enorm ångest som har sina rötter i rätt små partiklar som orsakar mörker i A eftersom det helt enkelt förhindrar ljus att tränga fram. Vi väljer själv vilka saker vi vill placera mellan ljuskällan och den projicerade bilden men inte förrän vi rensat bort alla skymningsföremål från B kan vi vara helt nakna i A.


Navigation mot mål utanför världsbilden.

Var och en på kurs genom verkligheten med mål som är placerade långt utanför densamma. Känslan är kompassen. Tanken är verktyget vi ska lära oss hantera och ljuset är materian vi har att hantera. Rädsla, som den min dröm ämnade kompostera, är inte enbart en dålig sak. Det är en laboration, så att säga. Den försvinner villkorslöst vid nakenhet. Vid uppvaknandet. Då tror jag att man faktiskt – via symbolspråket – ser hela B inifrån A. Vilket man egentligen gjort hela tiden.

Loggik

Jag kan inte komma ihåg vem det var som sa det, men det var någon som gick på en profylaxkurs för många, många år sedan. Denne (eller kanske snarare denna) någon hade fått instruktionen att hantera värkarnas smärta enligt principen att "föreställ dig att varje värk är en knut på ett rep.". Någon mycket frågvis tillika tänkande människa (inte sagespersonen) hade därvid med vill jag minnas tysk accent utbrustit "men hür många knütar är det då på den rep egentlisch"? En rätt befogad fråga.

Hastighet till sjöss mäts som bekant i knop där en knop är en distansminut (~1852 m) per timme. För att mäta hastigheten används idag logiskt nog (tada) en hastighetsmätare. Så var det även tidigare. Men där dagens hastighetsmätare på båtar i huvudsak är en elektronisk historia med en liten impeller nere i drevet så var tidigare metoder för hastighetsmätning besläktade med ingressens försök till mental smärtlindring.

Man hade helt enkelt en lina med ett antal knutar på. Och något att mäta tiden med – en melodi (jo, den mänskliga taktkänslan har ofta hjälpt till vid säkerställandet av tidsmått genom historien) eller ett timglas. Repet var försett med ett antal knutar och när man mätt den förutbestämda tiden och samtidigt räknat hur många knutar som flutit förbi i vattnet så visste man med vilken hastighet fartyget rörde sig.

Det man mätte med kallades en logg - eller så kallas det ju fortfarande – och man skrev ner hastigheten i en loggbok. I loggboken noterade man också kurs, saker som hände ombord och lite annat smått och gott. Det var inte enbart för nöjes skull man förde loggbok utan det var väldigt nödvändigt för den händelse att man skulle färdas över öppet hav med nedsatt förmåga att se stjärnor (moln, alltså) eller om man hamnade under inomskärs dåliga siktförhållanden, t.ex. vid dimma (vilket ju iofs också är moln om man ska vara petig). Med hjälp av loggboken hade man en chans att gå tillbaka och räkna ut var man befann sig på ett förhållandevis bra ungefär och därmed undgå diverse prekära situationer som t.ex. grundstötning.

Det var inte det jag hade tänkt att tala om. Inte heller hade jag tänkt att gå in på det här med förlossningar.

Det var det där med loggboken jag var ute efter. Loggen är själva mätinstrumentet och loggboken var där allt skrevs ner. Men – idag då – när vi pratar om loggar på torra land, då menar vi ju ställen där saker skrivs ner. Jag menar – i loggfilen – där står ju allt jag kan tänkas behöva veta som applikationen gjort. I operativets eventlogg kan jag finna felkällor och här på bloggen (webbloggen för den som inte minns ursprunget) kan man följa någotsånär dagliga observationer lite som i en loggbok till fordom sjöss.

Visst är det lite intressant att själva mätinstrumentet vars data noterades i boken fått ge namn åt det som hade samma karaktäristik som boken? Metoden för mätning har givit namn åt inte bara lagringsmediet utan även en massa orelaterade företeelser som bygger på samma princip. Det är rätt precis som under åttiotalet när folk kallade datorer för "datan". Fastän spritt och fortplantat till mycket större proportioner. Låt oss säg att vi kallade termosar för kaffe istället eftersom det är vad man vanligen lagrar i dem. Då skulle alltså alla saker som användes för att temperaturbeständiga saker också kallas för kaffe.

"Älskling – har du köpt korv till ungarna?"
"Jajamensan – jag har lagt dem i kaffet"
"Tack, du är en klippa!"
Eller
"Vad är det som stinker?"
"Jo, de är var jag som glömde stoppa mögelosten i kaffet igår".
Eller
"Har du all mjölk vi hade i kaffet?"
Eller
"Men – varför har ni socker i kaffet???"

En sak som fanns förr i tiden sägs ha varit pirater. Ni vet sådanadär som Jack Sparrow. Som attackerade fredliga handelsfartyg till sjöss, tog fångar, plundrade, eldade skepp och var allmänt jävliga ungefär på det sätt pedofiler, terrorister och fildelare är idag. Och visst är det väl något av universums verbala symmetri i att dagens pirater liksom gårdagens pirater implicerar restriktioner av människors frihet "för deras egen säkerhet". Att man med dåtidens pirathot som fond lyckades införa ett övervakningssystem för den sjöburna förmodat annars rätt fria tillvaron.

Ännu mer distinkt blir det när man tittar på hur dagens pirater "ska stävjas". Med loggfilernas hjälp, no less. Historien slår knut (eller var det knop) på sig själv, minsann!

Tror inte sjöpirater var ett dugg mer skadliga än dagens pirater, faktiskt. Statsplanerad civil olydnad för kontroll av massans rörelser har alltid varit en våt dröm för små rädda själar i makthavarens skrud.

Men nu kom jag från ämnet. Så jag lämnar det istället.

Perspektiv

När jag gick i skolan fick jag lära mig att vi numera hade ett heliocentriskt perspektiv. Tidigare hade man – i brist på bättre vetande – tillämpat ett geocentriskt perspektiv. För den som sov på just den lektionen så är det heliocentriska perspektivet att himlakropparna kretsar kring solen istället för – som enligt det geocentriska synsättet – att de kretsar runt jorden. Kretsar solen runt jorden eller kretsar jorden runt solen?

Det vetenskapligt korrekta var vid tiden att se det heliocentriskt och att skala upp det till galaxnivå och så vidare hela vägen upp till stjärnstopp. Man kan se universum som något av en hierarkisk konstruktion av massor, kroppar och gravitation som med matematisk precision går som ett förutbestämt urverk. Det är ”det rätta sättet” att se på saken – har jag fått lära mig. Att förklaringsmodellen inte tar hänsyn till så gott som allt av vikt (99.5% av massan) låter vi passera i god ordning.

Det var nämligen inte det jag tänkte skriva om. Det var perspektiven jag var ute efter.

Om jag tar den heliocentriska modellen och tittar på livet här på jorden så har jag möjlighet att jämföra vår planet med andra. På så sätt kan jag se saker i ett annat perspektiv. Jorden har vatten – det sägs inte övriga planeter ha. Jorden har liv – det sägs inte övriga planeter ha. Jorden har en måne – det är inte alla andra planeter som har månar. Jag kan kategorisera och spalta upp vad jorden är och har i förhållande till vad andra har och inte har.

Sådär fungerar det ganska ofta när vi ser oss själva. Att vi tittar på den grupp vi ingår i och genom att ställa oss i relation till övriga gruppmedlemmar definierar vilka vi själva är. Att vi genom att titta på hårfärg, kroppsform, klädstil och mobiloperativ definierar oss. Vi kanske rentav finner saker vi vill ändra på. Ungefär som om jorden – med ledning av det heliocentriska perspektivet i den inte så smickrande belysningen – skulle utbrista ”jag vill bli mer som Saturnus, måste se till att skaffa mig ringar”.

Att definiera mig utifrån hur andra ser mig är den gängse modell vi lärs att tillämpa i vår del av världen. Samma nivå av galenskap som det geocentriska perspektivet inlärs vara behäftad med tillskrivs det egocentriska perspektivet. Är du vad du är, eller är du vad andra ser av dig? Samma fråga igen, inte sant?

Det diskuteras en hel del bland de lärde ”The Observer Effect”. Det förefaller som materia beter sig olika beroende på om den är observerad eller inte. Detta är ju i allra högsta grad något som gäller oss människor. De flesta av oss beter oss på olika sätt beroende på om vi är iakttagna eller inte. Visst händer det att hundskiten får ligga om ingen ser oss, till exempel. Visst händer det att man sjunger i duschen när man tror att ingen hör en – fastän man aldrig skulle sjunga i sällskap. Vem trodde att kvantfysikens stora bubblare till axiom kunde bevisas genom ett så trivialt mänskligt fenomen som näspetning?

Så – om jag låter min omvärld definiera vem jag är – om jag outsorcar skapandet av mig själv till de jag har omkring mig, hur vet jag då vem jag är? Genom bekräftelse, huvudsakligen. Någonstans där inom mig har jag en känsla – självkänslan. Det är som en kompass. Kompassen talar inte om för mig exakt vart jag står – kompassen ger inga koordinater utan pekar ut min riktning. Leder mig instinktivt där jag inte har något annat att gå på.

Om jag lagt ut på andra att definiera mig själv har jag inte någon egentlig nytta av kompassen. Istället trasas jag sönder av skillnaden mellan självkänslan och omvärldens (förmodade) bild av mig. För att klara det behövs varma impulser, återupplivande signaler. Dessa kommer i form av bekräftelse. Och i takt med att självbilden och självkänslan rör sig ifrån varandra ökar bekräftelsebehovet.

Till formelsamlingen: Bekräftelsebehov = avstånd mellan självbild och självkänsla.

Låt oss säga att jaget är en båt som färdas på en sjö med självkänslans kompass ombord. Hur framgångsrik blir navigationen om jag som kapten på båten istället för att nyttja kompassen och det sjökort som finns ombord använder mig av de som sitter på stranden och ser mig flyta fram? Om jag via min mobil läser av statusuppdateringarna som lyder ”du ser ut att komma för nära”, ”vad fort du kör”, ”kom hit nu”, eller ”ser du stenen?”. Klart som fan jag går på grund eftersom den information jag baserar min navigation på inte annat än perifert har med mitt perspektiv att göra.

Det blåser på sjön. Där finns öar och grund. Där finns farleder och fyrar. Min bild av verkligheten är sjökortet – den blid jag har av var grynnorna gömmer sig. Den är det enda jag kan förhålla mig till och först efter att jag vågat och framgångsrikt tagit mig fram genom en omärkt passage vet jag att det är möjligt. Först då kan jag fatta beslutet att återigen prova nya vägar.

De på stranden har inget med saken att göra. Om jag definierar mig själv utifrån den information de ger av hur de ser mig går jag garanterat på grund. Gång på gång för att såsmåningom kanske lära mig att lita till kompassen och framföra mitt flytetyg med ledning av min egen känsla.

Långsamtgående fyllerister, skum dröm och förtroende

Att månen har inverkan på t.ex. drömmar och humör – det tar jag som en självklarhet. Att solen har motsvarande påverkan – ja, det är ju ännu enklare att se; jag menar – vi ändrar ju ganska mycket på oss om sommaren eftersom solen är närmare. Och per sommarsolståndet borde vi således vara komna till en extrempunkt i hur mycket vi påverkats av nämnda himlakropp. Att fira midsommar känns alltså hur logiskt som helst.

Facebook har morgonen till ära tapetserats med budskap om nykterhet till sjöss, vilket kan tyckas lite opassande en dag som denna. Dock inser jag bekymret i mer befolkade områden – visst. Stora snabba båtar kan skapa förödelse om de framförs för fort i fel vatten. Inte minst för andra. På sjön är det så att man har 0.2 promillesgräns för båtar som är längre än tio meter eller som kan röra sig snabbare än tio knop, alltså 16 km per timme.

Om man översätter detta till landförutsättningar – med vad det innebär i fråga om manöverresponsivitet (allt går mycket trögare i vatten) borde ju regelverket kunna se ut ungefär såhär: fordon som kan framföras fortare än 30 km/h eller som väger mer än fem ton har gängse regler. Övriga får framföras under epitetet långsamtgående fyllerist.


Har nog hänt att någon skylt ifrån sig på det viset.


För övrigt hade jag en verkligt skum dröm i natt. Någon närstående hade förärat oss med inbjudan till ett slags religiös megashow. Det var en helt vanlig dag i nämnda församlings värld med gästande artister på scen inklusive pyrotekniska effekter och en hel del riktigt ordentligt naket. På en vägg syntes sexreklam ”norrlands enda riktiga transa du kan hyra”. Jag formulerade en fråga till en mycket timid kyrkoarbetare som hjälpt oss tillrätta i ”observationsytan” där nya eventuella församlingsmedlemmar ägde rätt att vistas och fick inget mindre än en regelrätt skinnvinge av den under 1.50 cm korta kvinnan.

Jag orkade inte sitta inträngd i observationsytan utan smög ut och ställde mig längst bak i kyrkogången. Det var riktigt, riktigt bra musik. Suggestiv. Men eftersom jag inte litade på församlingen ville jag hålla min kropp i styr (det var skitsvårt – där fick jag, antar jag) och inte dansa eftersom jag klart och tydligt såg vilken programmering det var som försiggick i lokalen. Målningarna på väggarna var inte som vi är vana med från Albertus Pictors alster – här var det lasershow. Men det var kyrkmålningsstuk på lasershowen. Olika historier att bevittna. Att göra till sina egna.

Historier ur denna kyrkas heliga skrift förmodar jag. Sedelärande sådana. Jag kämpade med att inte se sammanhangen av nyfikenhet på precis samma sätt som jag kämpade med att inte fångas i den så uppenbart rytmiskt programmerande musiken. Och ju mer jag kämpade emot desto svårare var det. Jag hade inte hunnit göra research – inte hunnit ta reda på varför kyrkan fanns och vad dess uppsåt i sin så uppenbara programmering av församlingsmedlemmarnas sinnen hade för syfte.

Jag såg att utmaningen var att gå helt på känsla. Att i en situation som den faktiskt smaka på rytmen och historierna på väggarna och att fortsätta känna efter hela vägen istället. Att fångas och att göra det som uppriktigt ärlig mot mig själv. ”Om jag gillar det här så är det bra”.

Där vred sig perspektivet. Plötsligt bestod verkligheten enbart av sådant som någon gillat. Alltså inte som de gillat i sitt sinne utan som de gillat på facebook. Vilken sjuk värld det var! Erbjudanden om gratis kanoter, grillkorv, hotellsajter och statusuppdateringar om den ena huvudsakligen ångestladdade saken efter den andra. Världen var ”rewired”, kopplad i bästa demokratiska anda så att det som fått flest likes på FB också manifesterades direkt och omedelbart i alla andras verklighet. Kyrkan var ett projektionsrum, en virtuell verklighet som tagit över den egna - personliga - verkligheten. Jag själv bestämde inte längre vad som skulle vara verkligt i min värld utan var subjekt till alla andras tyckande och tänkande. Det hade ju varit mer OK om det inte var för de sponsrade länkarna. Att man via annonser köpte sig in i mänsklighetens newsfeed och lyckades fånga stora mängder klick på ”gilla” med finansiella medel.

Sinnet plattade till sig, gick in i ett slags uppgivet läge av undergivenhet och blev belönad för det, tillståndet kallades skolad. Jag kände hur känslan av ”jag” försvann och hur jag förvandlades till ett meningslöst ark papper på väg mot destruktion utan ett uns av möjlighet att påverka vad som fanns skrivet på mig. Ett A4 fullt av andras programkod, min yta mot omvärlden. Min identitet, stulen och förvanskad, tillplattad och tillintetgjord. Mental våldtäkt och upphörande av min personliga suveränitet. Det var allt jag någonsin drömt om – men precis tvärt om.


Jag vaknade med ordet ”förtroende” innanför sinnets ögonlock. För troende. Förtroende. I går skrev jag om hur mycket som faktiskt blir gjort när man har förmånen att arbeta tillsammans med människor man har förtroende för och att grundförutsättningarna för förtroendet är att är såväl ömsesidighet som ett gott självförtroende från respektive part.


Drömmen visade något annat. Gravitationen i förtroendet för den där kyrkan var enorm och så gott som alla som trädde in i den – vilket var en omständig process – fångades av programmeringen därinne. Att stå utanför var inte helt enkelt det heller eftersom tillvaron utanför likt artillerield besköts med budskap om dess meningslöshet. Färgglada bilder inifrån kyrkans skapade verklighet skrek ut sina budskap där ute och fick den gängse verkligheten att framstå som grå och meningslös. Upphörde de naturliga kontrasterna. Breddade spektrumet med våld och förstörde alla naturligt signalsvaga reflexer hos de som inte var fullt och fast övertygade om vilka de var – hos de som inte hade fullt förtroende för sig själva.


Jag tycker det var en intressant dröm. En vandring i och kring vår verklighet. Här kommer ett litet verktyg (tjôta). En helt osannolikt välskriven text som – för den som inte redan snappat det – handlar om hur man kan göra för att inte låta sig programmeras vidare. När media försöker tvångsmata dig med något som du ska trycka på gillaknappen för att hjälpa medias uppdragsgivare att manifestera – håll för öronen och sjung ”la la la”. Dra ner volymen när de teorierna tar eld och nyhetsbyråerna citerar varandra i den självframmanande propagandaspiralen. Behåll din suveränitet. Tro på dig själv så blir det som du vill ha det. Typ så.

Igen!

Flytande

Gårdagens vattenburna utflykt lever fortfarande kvar på insidan av huvudet. Sara fick mig att prova något nytt. När ens fru vill prova något nytt – ja då lyssnar man extra noggrant. Hennes uppslag var att framföra båten ytterst långsamt - under planingströskeln. Det var en tanke jag nästan aldrig tänkt tidigare – uppvuxen med planande båtar och på ständig jakt efter känslan att skära vatten med bogen med det där karaktäristiska forsandet av vatten som kastar sig åt sidorna kändes det som oprövad terräng. Efter några minuter stod det emellertid klart att jag tyckte om det. Den lätta vinden som uppstår, den låga ljudnivån från den mullrande åttan under golvet och den behagliga icke-vindkyleffekts-påverkade temperaturen ombord blandat med det faktum att man faktiskt inte måste lägga all sin energi på att hänga med och lite lätt ängsligt leta prickar – man har god tid på sig runt fem knop. Det var som fan. Framtidens melodi att åka långsamt på vatten. Och vips blev sjön väldigt mycket större.

Det händer något särskilt när man vistas på vatten en stund. Allrahelst när solen får doppa sig i allt mer spegelblankt vatten och de där oljigt glidande ytorna via båtens lätta rörelser arbetar sig hela vägen in i sinnet. Det händer något på insidan. En mjuk, vågformad, tung sidenduk infinner sig i sinnet. Gör allt flytande och ger varje tanke en underbart kittlande lätt friktion. Det är som att bada. Att vistas i vattnet, men på insidan. Att låta det flyta i den takt vattnet stipulerar. Att låta det rinna med den där självklara tröghetens förtjusande takt.

Livet på land kan ibland kännas stumt. Fysiskt. Här råder materiens absoluta lagar. Man landar på marken och kroppen erfar en stöt genom tätheten i marken och fötterna. Står man på marken är det kroppens eget jobb att finna och hålla balansen. Marken är orubblig. Fast. Absolut och förvisso full av liv och eftertanke. Tvivelsutan uppskattad och lustfylld – det är variationen som är förtjusningen. För vid vatten råder helt andra premisser. Vattnet fångar mig om jag hoppar i det. Det låter mig bli en del av det och sätter inga hårda gränser. Jo – i och för sig – om jag färdas i hög hastighet. Om jag faller på vattenskidor i 40 knop – då känns det som om vattnet är gjort av fast materia. Men det är ju ganska logiskt om jag färdas så fort som vattnet själv aldrig skulle medgett – klart det blir en fasförskjutning och en större kontrast mellan oss då.

Kanske är det därför det är så underbart att vistas och röra sig långsamt på vattnet. I vattnets egen takt. Jag har alltid känt en oförklarligt stark känslomässig bindning till vatten av alla de slag. Om somrarna uppvuxen vid havet och i varje utflykt i världen nästan andlöst tvingad av ett kvävande begär att besöka haven om de varit i närheten. Har haft mina tvivel på om storsjön här verkligen håller måttet. I går fick jag svaret. Den är perfekt. Nära. Blir fort varm. Och innehåller allt vatten jag behöver. Med möjligheten att färdas i dess egen takt växte den avsevärt.

Sedan det där med fisk och fiske. För mig är det bara en förevändning. Jag fortsätter gladerligt att rensa sjön på pinnar. Det är ju också - rent tekniskt - napp.

Mental frihet

Det var ett ovanligt genomtänkt beslut att involvera ytterligare en till i tankeprocessen. En som visade sig drivande, självständigt tänkande och som förefaller full av vad som ser ut att vara energi i form av ångtryck. Likheterna med figuren från TV-serien har varit slående från första början och den svarta rökens framfart och den kraft det äger ska bli intressant att följa. Särskilt som röken förefaller ha bytt färg med åren och därmed också riktning.

Med ens föll de tvångsmässiga låsningarna för undertecknad. Jag behöver inte längre hålla spjärn utan kan låta idéerna flöda som de har lust igen. Jag har issues med idéer såtillvida att jag inte gärna vill realisera alla idéer jag har helt själv. Eftersom det skulle kräva ungefär trettio kloner och eftersom det nog inte skulle göra världen så där vansinnigt mycket bättre eftersom mina idéer inte sällan är lite udda. Men det skulle göra den färgstark : -)

Kalendern är ovanligt full av såväl vad som brukar kallas jobb som semestrar. Och genom alltihop sipprar en obeveklig ström av liv, en ljuvligt kännbar och genomgripande förändring som förändrar varje molekyl, varje foton, varje elementarpartikel och varje subatomär känsla så att tankarna flödar mot ljuset. Allt går åt rätt håll och det går fort och hastigheten tilltar efter att ha passerat nollpunkten.

Intressant nog verkar det som om vi passerade nollpunkten i oändlig hastighet istället för att vända med hastigheten noll. Som om vi klev rakt ur en extrem över i den motsatta. Möjligheternas nollpunkt var alltså samma som den punkt där möjligheterna är oändliga. Hur många som känt sig fullkomligt bakbundna eller låsta av livet kan inte skriva under på den saken? När det vänder gör det det med besked och allt ser helt annorlunda ut från den punkten.

Ljuvliga liv.

Nu ska här snart implementeras positivt tänkande på koncernnivå. Tvivellös övertygelse och positivt tänkande som verksam agent och borttagandet av uppgivenhet och rädsla som förhindrare. Vägen ser ut att vara lång men med tanke på extrempunkternas inbördes förhållande är det nog så att de bor i varandra.

Därefter väntar kroppsliga utmaningar. Att få fatt i och inlemma balansen. Jag ser verkligen fram emot den övningen eftersom den ackompanjeras av sommarens återkomst – först genom hembesök på olika breddgrader – därefter är den välkommen hit och vistelsen på vatten kommer åter att bli av.

Att vara i livet istället för att vara vid liv

Jag har länge varit arg. Väldigt, väldigt länge faktiskt. De senaste fyra åren har ilskan varit uppvägd av alla trevligheter som finns i den myllrande impulsivt stillsamma vardagen, men under de senaste månaderna har ilskan ätit sig allt närmare sinnets tänkta epicentrum för att för ungefär en vecka sedan bubbla upp i en tämligen oklädsam eruption i godtycklig kontext. Inte så snyggt. Alls. Och knappast något att vara stolt över.

Men allt har ju en mening och stoltheten har ju inte något annat syfte än att binda mig vid allt jag varit och gjort och förhindra mig från att erkänna mina misstag och därmed från att fortsätta växa. Alltså låter vi stoltheten vederbörligen förpassas till förgängelsens kyrkogård och erkänner att ibland gör man så. Beter sig illa. Av ilska. Och sittandes invid cykelskrällena i gatukorsningen är det nästan löjligt symboliska vägvalet.

Fortsätta bubbla ilska eller se dess anledningar i vitögat. Hennes närvaro, min gränslösa kärlek till henne och hennes smäktande vackra sätt att leva var det som fick mig att välja den öst-västliga riktningen istället för den nord-sydliga. Situationen jag försatt mig i framtvingade ställningstagandet, men ställningstagandet krävde i sin tur att jag tog reda på varför det fanns där det fanns.

Så vi pratade. Hela vägen hem. Pratade på det sätt jag aldrig kommit i närheten av att prata med någon annan. Som bara vi kan, tydligen. Just de där gångerna. När orden verkligen äger sin egen betydelse och när de får flöda obehindrat ur sina källor utan utanpåverkets inverkan. Och jag tvingades begripa att det till stor del är mitt sökande som är ilskans upphov.

Jag har ju alltid varit en sökare, en betraktare, analytiker och pusselbitssamlare. Jag har alltid velat förstå och så gott som allt jag någonsin gjort har syftat till att begripa. När jag träffade Henne och flyttade upp hit tog iakttagelserna en väldig fart. I ett slag förflyttades betraktelsevinkeln och jag fick ett nytt perspektiv dels på det liv jag dittills levt – till stora delar i lögn visavi såväl mig själv som min omgivning – och dels på hela det paradigm det storstadsorienterade och storskaliga konstituerar. Det började gå väldigt fort.

Så dog farsan och sökandet tog sig raskt vidare till livets beskaffenhets domän. De intellektuella upptäckterna låg uppradade som ett ymnigt smörgåsbord. Den mer eller mindre astronomiska mängden tillsynes irrelevanta observationer jag samlat på mig sedan jag inledde mitt nyhetsknarkande och pusselbitssamlande i brytpunkten mellan mellan- och högstadium fick sina inbördes förklaringar i ett kognitivt utdaget ögonblick.

Den bild vars observationer jag burit i mig föreställde inte den bild av världen sinnet hade. Mental kollision, således. Med mig själv. En mental kollision jag alltför signalsvagt försökte förklara för andra, försökte få synpunkter på, gehör för eller kanske rentav lite hjälp på traven. Jag fann kanaler av intellektuell förståelse och redogörelse för alla de till dess för mig osynliga mönster som orkestrerar och konstituerar den bild av världen som framträdde.

Kanalerna resonerade med de kedjor av fragment jag själv kopplat samman och styrkte upp bilden genom att koppla samman fragmentklustren till helheter – yta efter yta sammankopplade till övergripande helheter av snabbt sjunkande antal. Ju mer jag begrep att jag begrep, desto mer begrep jag att jag inte begrep fram till den punkt att jag begrep att allt inte kan begripas, men det kan kännas. Vid det här laget hade jag sedan länge lämnat den förklarliga punkten och kunde inte på långa vägar beskriva för någon annan vad det var för snöboll jag rullade uppför bergssidan. Inte ens här.

Orden sinade och tankarna blev allt mer irriterade. Snöbollens massa var gigantisk eftersom den inte bara rymde ett par olika jordklot utan också en hel massa annat. Eftersom jag rullade klotet framför mig så var jag ju per definition inte del av den eller de världar jag kånkade runt på. Stod utanför. Betraktade, samlade pusselbitar, analyserade…

Alla de pusselbitar jag hittade var exakt likadana som sådana jag redan lagt. Pusslet var ju i någon mening klart. Om inte i detalj så i det stora hela. En plågsamt framväxande insikt av att alltihopa behövde betraktas på ett annat sätt för att förstås tog överhanden. En insikt av att det måste upplevas med känslan och inte bara förstås och i viss mån beskrivas av tanken. Jobbigt, milt uttryckt.

Jag blev stående där en god stund, kanske inte helt olikt många som närmar sig fyrtioårsstrecket, med den smältande snöbollens massa att fjättra min kraft mot en sluttning jag började inse att jag måste byta färdriktning längst. Min vana trogen fortsatte jag emellertid sökandet. Jag såg alla de mönster jag redan kände besvaras varje gång jag slog upp en tidning, gick in på en nyhetssite eller lyssnade på radio längst vägen. Jag fick de redan sönderknådade ytorna masserade via de intellektuellt uppvaknande alternativa kanalerna. Och blev argare och argare för varje iteration längst den söndertrampade stigen.

Blanda det med lite vatten. Mitt tvivellösa element. Med den farkost som skulle ta mig ut på vattnet. Med avpolleteradet av min uppväxts lyckligaste och underbaraste plats på vattnets absoulta rand, med maskinella dysfunktioner utan ände, med ett väder som inte lät vattnet komma över tjugogradersstrecket och en kropp som skrek av smärta så fort jag klev i det älskade vattnet. Vad händer när man späder ilskan i vatten? Den blir mer potent. Hela jag blev argare och argare och min omgivning fick smaka allt svavel i världen.


Flytande tillstånd - båtlivets heliga gral.

För en knapp vecka sedan, i vägkorset, ställde jag mig i vägen för mig själv. Mitt i vägen. Betedde mig som en åsna och blev tvungen att ge efter för eftertanken. Eller känslan, kanske snarare. Jag har slitit på hennes tålamod. Jag har stulit hennes och den lilles energi i min eget fruktlösa kamp mot snöbollen och bergets lutning. Det blev äntligen tydligt även för mig att jag inte kunde fortsätta att gå runt och vara frustrerad. Frustrerad eftersom ingen annan förstod vad jag tyckte mig förstå. Frustrerad över att andra inte sökte svaren utan bara levde. De försöker säga mig något, förstås. Alla andra jag ser säger mig något. ”Prova att leva, då”.


En knapp vecka har gått och jag har vandrat ner för bergets sluttning. Jag har vänt media ryggen helt och inte investerat en sekund av min uppmärksamhet åt vare sig TV, press, radio eller mainstreaminternet. Jag har också varit ytterst, ytterst selektiv i mitt bloggläsande. Jag har låtit saker ta den tid de vill och jag har jobbat. Jag har försökt att vara ute i tid, sökt vattnet när jag känt för det och låtit vädret vara som det själv vill.

Jag mår som en prins. Jag släppte snöbollen och lät den skumpa nerför slänten och visa mig vägen. Den slog snart i småbitar som hittades och nyfiket undersöktes av vandrare på väg uppför. Själv har jag siktet inställt mot dalen där nere. Höstens dofter sprider sig längst bergssidan och nätterna börjar bli kallare. Om nätterna ser jag ljuset där nere och hör hur de festar. Jag ser ljusen spegla sig i sjön och tänker på alla de bad jag kommer att ta i den nästa sommar.

Jag känner mig lätt och obekymrad. Jag skrattar och leker med tankar tillsammans med de jag möter utan att försöka trycka snö från min numera smälta snöboll i deras ansikten. Och tro det eller ej, över en lunch på Hallandsåsen sitter det någon som begripit vad det är som händer. Som genom att spela gruppstrategispel med sin son fått det att falla på plats. Som begripit att de inte inte vill, alla de kreativt frambubblande. Att det inte är att de inte vill jobba, utan en långt djupare förändring vi ser.

Lunchsällskapet har begripit att vi är de sista av vår sort – den sort som låter sig bländas av pengarna och som köpt budskapet att de måste förtjäna sitt uppehälle. Att vi är här för att först och främst betala av vår entréavgift till världen/livet och först därefter, i något slags avlägsen pensionsavgång, äger rätten att vilandes på våra då säkerligen ymniga meriter reflektera över livets innehåll, mening och syfte sittandes med en pipa i gungstolen överblickandes det vi byggt upp i fråga om familj, rikedom och materiellt välstånd.

Vi är den sista grundlurade generationen, den sista karriäristen. De som kommer efter oss har begripit att de äger sin rätt att vara här. De kan för oss lurade se ut som glidare som inte vill förtjäna sitt uppehälle och som inte sätter värde på pengen, skolmeriten eller rövslickeriet. Och det stämmer ju – tack och lov. De vet sitt värde och har vett att leva utifrån det. Deras inställning kommer att prägla allt här. Deras ryggvändande av pengens makt är vad som kommer att leda oss in i nästa era.

Visst kan det bli lite kämpigt i övergången. Men enbart som alibi för att släppa det vi inte längre behöver bära runt på. Släppa tyngden av det vi inte längre orkar slå vakt om och låta det skutta ner längst bergssidan före oss för att när vi passerar det på vandringen mot dalen ha smält till pölar där vackra saker växer. Just sådana insikter bär en arbetsdag föranletts av en snabb kopp kaffe på en ytterst betagande strand invid ett hav av god salthalt efter en avstickare från en jobbresa jag ur frustrationen gärna avstått för att lurpassa på en vacker båtdag i sjön. Fånigt jag vet, men likväl.


Morgonvågor i Öresund.

Det har inte gått många dagar men det känns ohyggligt bra. Att få vända åter mot livets puls utan bagage men med den varmaste och mest bubblande kärlek som någonsin funnits. Med Henne, Den Lille och alla de andra som finns här eftersom vi tillsammans bestämt oss för att vi ville uppleva det här tillsammans. Det blev klart längst den kustnära pulserande motorvägen. Hur alltihopa är punkter som tvinnas till linjer av sammanhang genom tidens framfart. Hur vi upplever. Och varför. Insikter som frustrationen håll från dörren.


Mörkret tar över igen. Kylan tar för sig av dygnet. Höst är alltid höst. Må så vara att sommaren varit blötare än någon någonsin önskat. Jag tror knappast att den blivit det av en slump utan på grund av medvetna strider om vilka många undermedvetet väljer att vara omedvetna. För att få leva sitt liv i fred och göra det som man vill. Ett beundransvärt ställningstagande fullt av integritet. Att lära sig i eller av livet är olika saker och vi ska nog snart lyckas bli kvitt den där pålagda nyttostämpeln till förmån för förbehållslösheten i hela upplevelsen. Runt sjön, så att säga.


Augustivatten här och där.

Vad det går ut på? "No conflemto! Hey, jag är bara turist!"

Att inte hamna i vattnet

Symboliken brukar ju sällan utebli. Eller, rättare sagt kanske – symboliken finns alltid där men det är inte alltid man får syn på det. Ett förhållande som ju mycket väl kan bero på att vad man ser är det symboliska och att det hämtar sitt urmönster ur något mycket mera stadfäst än sättet det väljer att manifestera sig här och nu. Hursomhelst – båtlivet implicerar en viss bitterljuvhet. Efter månader av väntan och veckor av frustrerat skruvande hade båtprojektet redan innan sjösättandet passerat det stora flertalet av de projekt jag hängivit mig åt genom livet på frustrationsskalan.

Jag ska inte förneka att det höstliga impulsköpet och de långvågiga begärsvibrationer det hämtade sin pulsstyrka ur förändrat min exponering en aning. Jag har förlorat tålamod, inte till obetydlig del beroende på nämnda projekt. Den första fasen var att få båten sjösatt och användbar. Ett race liknande mången leveransprojekt genom åren dock det första av sin art sedan mitt liv här uppe tog sin början. Nästa fas och mentala egenblåslampa blev nyttjandet av detsamma. Själva båtåkandet. Som förutspått (och kanske just därför) knöt sig även där begäret hårt kring den lilla kärna av vilja som bor i sinnets epicentrum.

Fint väder är lika med båtväder, vilket i sin tur föranleder viss rastlöshet på land. Vilket subsekvent (ett ord vi saknar i svenskan) gör att den där exponerade förkortningen av tålamodsstubinen blir mantalsskriven i sinnets epicentrum. Farkosten i fråga är någotsånär svår att manövrera då den på grund av sitt format lätt fångas av vinden och därmed är milt uttryckt svårhanterlig för en ensamseglare en blåsig dag i en trång hamn. Efter att ha uttömt telefonbokens möjligheter till impulsiv naval assistans blev det igår dags för ett soloförsök. Det måste helt enkelt fungera att använda båten själv, annars riskerar den där knuten i mitten att sprida stinkande spår i den närmaste kretsen.

En timmes knopande och knapande gav replängder avstämda intill uppfattad. Dags för en paus och undertecknad tog helt sonika till kajutan för en halvtimmes vila. All den frustration repövningarna implicerat i sinnet spolades på en halvtimme bort. Med de små hamnvågornas ljuvliga kluckande mot skrovet, den lätta gungningen och den underbara, fuktiga luften som strömmande in genom luckan rensades sinnet från tvångets knut och ingöt optimism inför en första, triumfalisk och tillbudsfri ut- och anläggning å båtplatsen. Det är dessa vändningar som gör det så plågsamt.

Sagt och gjort and off we go. Inte direkt okomplicerat men så småningom var vi flott bojarna och fick ventilera de åtta mullrande cylindrarna i knappa tio minuter å fjärden norr hamnen. Mycket få saker kan mäta sig med känslan att framföra en båt. En större båt med försvarliga mängder muller under luckan förhöjer den känslan ytterligare. Kajutastundens frid parat med framförandets tjusning gör båtlivet ack så mycket mer komplicerat. Hade det inte varit för dessa saker hade jag med lätthet givit upp dethela. Tidsåtgången, sysslorna och omständigheten i handhavandet är alltför stora men vägs ändå på något sätt upp av dessa ögonblick.

Återkomsten till bryggan blev dessvärre allt annat än triumfalisk. Av en serie lyckliga omständigheter uppkom ingen person- eller sakskada men själva anläggandet tog minst 30 minuter och slår vilket cardio-pass som helst i intensitet. En stor del av problemet ligger i den olämpliga placeringen – en plats jag med den lilles hjälp valt. En del ligger i en krånglande växellåda och ytterligare en återfinns i det ringrostigt sjömansskap hos undertecknad. Det senare finner sin avrostning vid varje försök och växellådebekymret har delvist löst nu och löses helt vid vinterns genomgång. Bryggplatsfrågan ska om möjligt åtgärdas i dag. Jag har inte givit upp. Farkosten ska bli soloseglingsbar.

Men visst finns symboliken där i all önskvärd tydlighet. Den tillsynes obetydliga länken mellan land och fritt flytande. Att jag – som saker och ting nu är – måste få med mig någon annan för att kunna anträda vattnets flytande frihet, annars kommer jag knappt ur hamnen och är tillförsökrad ett mycket turbulent återinträde i detsamma. Parallellerna gentemot andra punkter i livet är inte få. Jag har aldrig varit någon lagspelare. Jag är utpräglat ensamt envis. Jag tycker inte om att vänta. När jag vill något så vill jag det oändligt mycket och omedelbart. En känsla som inte sällan hoppar upp i strupen och nästan kväver mig.

Jag får möta den där känslan rätt tydligt i och med båtprojektet. Jag får se mig själv förvandlas till total otålighet, får se mig själv tappa tålamod och koncept för några fjuttiga minuter i flytande tillstånd till sjöss. Det är inte vackert och jag blir inte stolt över den bild jag ser, men kan inte förneka att det är jag. Tvärtom, jag ser en seriefigur – en karikatyr av saker som funnits där hela tiden. Som ställt till det på olika sätt och som flankerat mina större missöden. "Det går så bra så". Min hustru vet exakt hur det börjar…

Är det inte så i livet - man möter sina tillkortakommanden om och om igen tills man står öga mot öga med en karikatyr av sig själv? Först då kan man se det absurda i vad det är man håller på med. Först då ser man de mönster som finns på botten och som bubblar upp genom de till en början blott enkla irritationsmomenten. Själv ser jag under stundom den där seriefiguren i spegelbilden. Båtlivsprojektet har varit mycket förtjänstfullt på den punkten.

Det finns nog många som upplevt liknande saker. Att nära en dröm om att åtnjuta naval frihet är inget lättviktigt fenomen. I grunden är det nog en relativt klassiskt manlig dröm. Fart, navigation och flytande frihet. Och så handlar det om vatten också, ett element till vilket åtminstone jag har kraftfullt sugande attraktion. Jag älskar vatten. Dess doft, dess omfamning, dess rörelser och dess trygga, stadiga men samtidigt lättrörliga närvaro. Där dessa passioner möter landlivets ljuvligheter är det ju inte mer än rimligt att något slags turbulens uppstår. Laddat. Åska.

Jag finner knuten där någonstans. Det är samma knut som gör att jag aldrig någonsin kan tänka mig att vara ute i god tid. Samma knut som gör att jag står där på perrongen och ser tåget åka iväg gång på gång. Samma knut som gjort att jag kunnat skjuta upp de stora ställningstagandena i livet år efter år. Likt gummisnoddarna runt guttaperkakärnan i en golfboll. Jag har snittat dem de senaste åren. Snodd efter snodd. Jag tror det inte är så många kvar nu men de som finns där är desto tydligare. Kärnan skuttar runt när snoddarna brister och knutarna ger upp. Jag tror man kan kalla det utveckling.

Nog om det. Världen är full av händelser. Och jag tror de ointräffade faktiskt leder sin kraft bakåt i tiden. Det skulle inte förvåna mig om vi får bevittna en verkligt omtumlande världslig händelse alldeles strax. Det känns verkligen så. Jag ska för en gångs skull bli helt tydlig med vad jag tror är en rimlig händelseutveckling:

De olympiska lekarna håller på som bäst. På en video från invigningsceremonin syns något slags flygande tefat av klassisk hollywood-femtiotalsstil och de allt-annat-än-mainstream-baserade informationshäraderna bubblar av dem. Kanaliseringar från något slags intergalaktiskt federation talar om att man ämnar anlända nu snart. Och samtidigt förefaller alla former till ekonomiskt och militärt sammanbrott fortsätta att inte riktigt gå att få till stånd, möjligtvis till följd av att det trots allt sitter människor längst ut på grenarna.

OK, låt oss då säga att de kommer – utomjordingarna, eller kanske snarare "utomjordingarna". I sina flygande farkoster, drivna av den energi vi inte har vett att skörda i farkoster skapade av och medförande teknik för människans fortlevnad (som redan funnits bland oss sedan länge). De skuldbelägger oss inte men de är här för att rädda oss. Rädda mänskligheten och jorden – en planet som vi svinat ner och förstört så att den kräver detta utomjordiska ingripande. De är här i fred för vårt bästa. De har samtalat med våra världsliga ledare en tid och man har kommit överens om en färdplan för att rädda världen och allt som finns i den. Det ekonomiska systemet upplöses och alla skulder skrivs av. Från och med nu ska vi leva i harmoni med naturen och ett resursbaserat ekonomiskt system sätts snabbt på plats under ljuset av besökarnas flygande farkoster men huvudsakligen i händerna på samma gamla gäng som styrt världen dit den är idag.

Jag säger inte att det kommer att bli så, men jag upplever det som en mycket möjlig utveckling. Och för den händelse det rullar ditåt vill jag bara säga denna sak en gång till: gå inte på det. Alltså: GÅ INTE PÅ DET. Vi människor behöver inte blir "räddade" en gång till. Vi behöver inte någon extern part som kommer in och placerar sin vilja i vårt sinne omklädd till vår egen. Vi behöver träda ut ur den bubbla där vi tror att vi ska bli omhändertagna och anträda den verklighet som funnits där hela tiden – den där vi var och en tar det oändliga personliga ansvaret för vad vi är, vad vi gör och vad vi skapar.

Då kan man inte sitta fast i småsaker i småbåtshamnen längre. Dags att växa upp.