Hemma

Aldrig tidigare har det varit så inspirerande att skriva. Jag vet inte om det beror på platsen där jag var, på den mentala frihet jag givit mig själv att låta det bli som det vill eller beslutet att inte nödvändigtvis göra färdigt allting själv. I alla händelser var det en gravt förlösande känsla som hittills givit upphov till oväntat många nedslag samt en och annan nyupptäckt insikt. Kopplingen skuld och människovärde var lika självklar som oväntad. Kul!

Dagarna i tropikerna gav sent på gårdagseftermiddagen just den utdelning – vid sidan av skrivandet – som jag innan vi åkte förutsatt mig. Att finna balansen. Inte återfinna utan att finna. Eftersom jag aldrig riktigt haft den. Nu tyckte jag att det var dags. Det var lätt att fokusera på andningen i havets närvaro och utan rädslans andar flaxande omkring. Relativt snart insåg jag att jag inte var förtjänt att bryta med LCHF utan höll i min kostvana hemifrån. Det var inte alltid lätt att hitta bra mat men trägen vinner.

Maten i kombination med klimatet ledde till det mest kompletta välbefinnande jag någonsin upplevt. På den platsen med min älskade Sara och med ett huvud som befriat sig själv från måsten. Fullkomligt. Jag hade idéer om att söka efter metoder att finna balansen men lät det bero och bestämde mig för att den skulle komma när det var dags.

Och igår eftermiddag strax efter klockan 16 lokal tid förstod jag. För ett ögonblick var tanke, andning, balans och hela min organism i den balans jag aldrig tidigare upplevt. Som jag sökt. Som jag relativt nyligen beslutade mig för att förverkliga. Min välmående, balanserade, starka och smidiga kropp. Det är vad jag bestämt mig för. LCHF gav välmåendet. Andningen och rörelserna har givit balansen. Nu ska styrkan komma via byggprojekt här hemma. Hoppeligen är smidigheten det sammanlagda resultatet. Det ska bli spännande att komma dit – jag har aldrig varit i närheten av smidig förut.

Vi hade göra i 22 timmar från ön till Viken, en sträcka om nästan 900 mil. Det ger en svindlande medelhastighet om 409 kilometer per timme. Inte illa alls. Från Sandviken till hemmet i skogen – en sträcka om fem kilometer tog det ungefär tre timmar. En hastighet om lika svindlande 1.7 kilometer i timmen.

Anledningen var att vi kom hem till de man har svårt att vara utan. Underbart. Nästa gång får vi nog ta med oss dem, annars kan det bli lite svårhanterligt. Väl där illustrerades nollpunktens existens på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig. Så. Samlat i nollpunkten är de som är menade att samlas där. Upphörande med motståndet till fullkomligande av vad det nu är vi bestämde oss för innan. Vansinnigt läckert, faktiskt.


Hemma är inte en plats. Det är en känsla. Den bor här.

Nollpunkterad

Så. Då var det nollat. Efter en planlös dag vid havet och en kväll buren till natt på de mullrade dansgolven vaknar jag upp i ett stillastående tillstånd. Sinnet som i går fortfarande myllrade av – förvisso avklingande – propulsion är i dag helt tyst och planlöst.

I går hittade jag några verkligt fullkomliga symmetrier. Saker som funnits där under näsan sedan Hon klev in. Sådant jag egentligen vetat men inte varit medveten om. Sådant som enbart vad man i brist på mer korrekta benämningar brukar kalla slumper och sammanträffanden. Symmetrier, alltså. Jag gillar dem.


Ner från höjden av tankemässigt orienterat byggjobb. Ut på den blanka ytan och ner i det salta vattnet. Allt finns där. Omfamnar. Havets rörelse ändrar aspekten och ljusen i söder tänds ett efter ett. Allt jag har att göra är att andas. Det är precis allt. Och känna det jag skapat släppa taget, vandra ut i havet för att sedan skaka de sista resterna från mina lemmar tillsammans med människor från hela världen.

Mot slutet av ett race blir sökandet efter fortsättningen ett faktum. Efter att ha lyssnar igenom en del av Alan Watts inspelningar fick jag ett sammanhang att placera in mina egna iakttagelser i. Och det klarnade också till viss del varför jag är just här. Fick en impuls att söka. Leta. Googlade. Insåg att jag den vägen absolut inte finner det. Måste låta det hitta mig istället. Eller måste och måste – det är ju precis det som är hela saken.


Det finns ju inget måste. Inte ens måstet att inte måsta något. Och allt slår knut på sig själv i den ljuvliga paradoxen som är livets och som ingen riktigt mäktat med att förklara. Och tur är väl det.

Genom

Ökningen av hastigheten ökar med konstant ökande hastighet, förefaller det. In i och igenom nollpunkten, ut på andra sidan. Att finna skogen där och samtidigt se alla träden till följd av det egna, oinskränkta tänkandet vilket översätts alltmer omgående till det egna och oinskränkta skapandet. Det blir precis som vi tänker. Hela tiden. Och med den takt tänkandet byter polaritet är vad som händer precis just nu inget annat än ett totalt paradigmskifte.


Nollpunkt och skärningspunkt.

Du kan se träden från bägge sidorna av nollpunkten. Det är i hur du upplever dem som skillnaden ligger. Deras mening.

Nollpunkt

Så var vi äntligen framme vid kajen. Resonemanget har betydligt snabbare än väntat fört oss genom landskapen från den där varma fläcken där vi började begripa att vi begrep varandra. Några öppna fält har susat förbi och efter att ha stånkat upp för åsen möttes vi av den fuktiga, salta luften från havet för att den senaste tiden ha vandrat ner längst åsen mot det glittrande väldoftande där nere.

Vi står på kajen nu. Somliga av oss väntar på vårt bagage. Det kommer naturligtvis inte att anlända. Istället tar de som behöver det en stund att i solen på kajen till vågornas brus släppa tanken på bagaget. Någon fäller en tår. Någon går in i sig själv och blir frustrerad en stund. Men alla kommer igenom det. Och alla har tålamod att vänta på varandra.

Att låta banden upplösas och släppa de rep vi känt oss bundna av när våra händer krampaktigt hållit fast vid dem.

Universum – om vi kallar det så för en stund. Universum är inte allt. Det är obegränsat, men det är inte allt. Vi bär det i oss själva och varandra, men det är inte vårt ursprung. Det är vi som skapat det. Och det är vi som bestämmer vad vi vill göra med det.

Sorlet genombryts allt som oftast av skrattsalvor. Återseendena är många. Klarsynen tilltagande. De av oss som lärt oss tänka genom kulturmaskinens försorg känner hur vi lättar och får frihet i våra sinnen. Hur vi kan befrias från våra kunskaper och vinna insikt. Vi kan förenas med de som haft integriteten att motstå omstöpandet från början.

Vi har alla varit på väg till den här punkten sedan vi föddes. En del av oss har aktivt sökt den inte sällan maniskt. Eller – nej – det är inte den här punkten vi sökt, det är havet utanför kajen som vi drömt om, skapat fantasibilder av, fruktat, flytt till i våra sinnen eller helt enkelt bara vetat om. Vi har dragits till kajen av vår medfödda och obevekliga längtan ut på havet.

Nu står vi här på kajen tillsammans och tjattrar. Det är inte bråttom ut på havet, trots att väntan ibland varit både frustrerande och outhärdlig. Men havet kan vänta. Här, nu och tillsammans breder ut sig och slukar det oändliga ögonblicket. Huruvida vi hamnar på havet eller bestämmer oss för att återvända upp på land är inte av relevans längre. Vi är här – på nollpunkten. Dragkampen är över och energin strömmar fram ur repets slaka mittpunkt. Åter från källan. Tillsammans. Och allt är så jävla underbart.

Nollpunktsenergi

Ingen kommer att säga dig sanningen. Aldrig, aldrig någonsin. Du måste finna den själv. Den bor mitt i din egen tystnad. Du måste sluta slåss för att fina tystnaden. Den som enbart kan uppstå när du får stopp på dina tankar, stopp på din kamp och har slutit fred med dig själv. Noll. Inget. Renaste antimateria. Fullständigt närvarande existens helt beroende och vägande på punkten där densamma definieras. Varför pekar just precis ingenting på det allra mest meningsfulla? Orden tar slut där det obeskrivliga börjar. Genom nålsögat. Nollpunkten.