Den stora frågan

Ondskan. Smärtan. Finns den där för att lära oss eller finns den där som en utmaning för oss att besegra? Det är ju sant att smärtan är det som lär oss mest. Och eftersom vi är här för att lära är ju smärtan och den ondska som bygger den av någon slags vikt.

Mest sannolikt finns inget universellt svar. Kanske är det olika för var och en. Kanske ändrar sig svaret med tiden. Och relativt sannolikt innebär antagandet av utmaningen att bekämpa det man för tillfället betraktar som ondska någon form av återkoppling i form av smärta. Kanske med syfte att lära och se andra former av ondska.

Gott och ont. Höger och vänster. Smärta och njutning. Visst, de finns här. De är vad vår värld är skapade av. Men samtidigt finns ju inget av dem utan sin motpol i detta utrymme mellan de poler vi skapat för att få möjlighet att lära oss vad det nu är vi beslutat lära oss.

Och vidare; om ondskan och dess smärta inte längre erkänns - vad händer med njutningen och glädjen? Slukas de bägge i det villkorslösa ljuset ut i ett slags skapande vibration istället för det pulserande utbytet av laddning mellan polerna? Eller finns det också en möjlighet att slipa sina färdigheter i en tripolär instans?


Det kanske är där man bör börja, snarare. Börja från slutet och vända den kulturellt betingade oförklarligheten ryggen och med avstamp i det som inte äger den minsta lilla komplexitet ta sig an komplexitetens tentakler.