Jul igen

Så var det jul igen. Denna gång med viss tveksamhet en vit sådan, även om gårdagens idoga regnande inte riktigt lyckades radera ut snötäcket som dagen till ära fick dem mest majestätiska belysning av en blek decembersol. Kunde vara sämre.

Jag ska strax ta min hustru i hampan och knalla ett varv runt byn denna ytterst avslappnade julafton. Den Lille har rest till sin pappa i nordligare Norrland. Granen lyser med sin frånvaro och julbestyren har inskränkts till att se på när hustrun griljerar en färdigkokt skinka.

När mörkret lägger sig blir det något slags julfirande hos släktingar här i Viken. Sannolikt toppat med rödvin här hemma i soffan efter utförd fårmatning och hundkissning. En ganska fascinerande och högtflygande julafton, inte sant?

Hela december har jag lyft ett ofrivilligt självgott ögonbryn då jag susat förbi på riks-80 utanför Valbo köpcentrum. Parkeringen har varit full. Jag har kunnat känna den unkna doften av svettiga vinterkläder och den syrefattigt kvalmiga luften under julmusikbedövad shoppingpsykos. Och varje gång har jag jublat inombords för att jag inte haft något där att skaffa.

Jag har nog alltid funderat över vad julen är. Den Lille har i skolan fått lära sig att det är till minne av Jesu födelse. Han har fått lära sig att Lucia förföljdes och att Jesus föräldrar flydde undan kung Herodes. Han har fått lära sig att allt detta – julen – är en kristen sak och han var uppriktigt upprörd när vi inte tände adventsljus hemma.

Jag är helt och fullt övertygad om att julen i den kristna omarbetningen är en rebrandingoperation för en av världens mest framgångsrika härskarreligioner. Kristendomen som ska få den troende att via dygder och goda gärningar med mössan i hand inför den eviga överheten Gud och dess självutnämnda prästerskap överge sin personliga suveränitet i guds namn.

Vi ska stå där, fårskocken, och frukta gud. Vi ska stå där och rabbla bibelcitat, psalmer och verser utantill för att erhålla syndernas förlåtelse och evigt liv. Förlåtelse för synder vi begått genom att födas in i denna värld, synder emanerande ur den syndfulla havandeskapsorsak som hela mänskligheten vilar på.

Syndigast av allt är givetvis lusten. Orgasmen. Sodomi. Onani. Alla dessa köttsligheter som vi av naturliga skäl vill men som genom religionens försorg är så vanvettigt syndfulla att vi hålls i stadigvarande syndfull orenhet.

Då, när kristendomen skulle förmås lägga sig som ett härskande morallock uppepå oss av naturen levande människor praktiserandes diverse stambaserade hedniska riter gällde det att omdefiniera våra traditioner. När det var som mörkast firade vi vändningen – att vi går mot ljusare tider – vid just den här tiden. Julen blev således en kristen tradition på ungefär samma sätt som när en margarintillverkare köper en annan och Flora byter namn till Becel.

Julgranen – vad är den om inte en symbol för livets träd. Denna korsreligiösa symbol som finns precis överallt om man går lite bakåt i tiden. Livets träd, prydd av själens ljus. Julgranen.

I dag är kanske religionen och då framförallt kristendomen inte så där vanvettigt populär längre. Rebranding igen, således. Istället för att vara firandet av Kristi födelse så firar vi konsumtionens gyllene högtid. Vi frossar i mat och julklappar och livets träd är inget mer än ett alibi för att placera sådant vi köpt åt andra med full bytesrätt under en kort stund innan pappret rivs av och vi får känna oss levande en stund.

Denna rebranding – den från Becel till Milda – tog sin snilliga utgångspunkt i att tre så kallade vise män kånkade varor till det nyfödda jesusbarnet. Jag vet inte om de hade kvittot kvar från Media Markt, men han blev säkert glad för sin Mp3-spelare fylld med julmusik från framtiden.

Nu är det säkerligen så att dessa gamla bibliska historier rymmer både en och två sanningar. Jag får en distinkt känsla av att berättelserna rymmer lager på lager av kodad information för efterlevande. Information som trots oömma omarbetningar och målmedvetna filtreringsförsök faktiskt överlevt till vår tid att ge oss att fundera över.

För varje iteration den konsumtionsorienterade julen tagit så har fler och fler vaktnat upp inför det absurda. Julen och julhandeln emaniciperar det vanvettigaste av vanvett vi skapat i vår så kallade civilisation. Som zombies dragandes kundvagnar ser vi varandra och oss själva. Vad vi blivit. Hur vi övergivit vår suveränitet, hur vi är slavar under ett system av förtryck.

Hur vi tjänar penningen så in i minsta detalj att vi glömmer att andas, glömmer att leva. Hur syndfullheten flytt från det sexuella och köttsliga planet till det arbetsmoraliska. Att göra rätt för sig, att ha ett jobb. Att vara en god slav och dyrka penningen är vad som gör människan fulländad, förverkligad och slutligen där borta i en obefintlig utopisk konsumtionsmässig frigörelse fri att bestämma över sig själv.

Nej, så är det naturligtvis inte. Precis allt finns inom var och en av oss. Vi behöver bara vara tysta en stund. Känna efter. Känna rytmen växa. Övertygelsen. Med den fasta övertygelsens taktfasta rytm kan vi sedan bara genom att leva det vi vill se förändra världen på ett ögonblick. Och den absurditet vi tyckt oss skåda blir således bara den katalysator till förbättring vi givit den anledning att växa till.

Mja, det var nog bara det. God jul igen, då!

God jul

God jul alla bloggläsare! Nåja, så där vanvettigt många är ni inte, men likväl. Det har varit riktigt kul att skriva i år. Roligare än någonsin. Och detta experiment med att skriva utan att kalla sig för något annat än sig själv är ju faktiskt riktigt givande. Inga planer på att sluta. Inte ens om besökarantalet går mot noll. Gör det ju för min egen skull. Om än något mindre frekvent de senaste dagarna.

Men det varierar. Precis som allt annat. Det enda som inte är föränderligt är föränderligheten. Kan det tyckas. Kan också vara så att alltihop är cykliskt cykliskt. Betydligt mer troligt, faktiskt. Då kallar vi det slump, kaos, oregelbundenhet eftersom vi ju inte ser mönstren. Och eftersom vi inte orkar vara ödmjuka nog att erkänna att vi inte ser dem.

Men de finns. Helt säkert. Och förr eller senare bultas vi till ödmjukhet inför dess existens. Svårare än så är det inte. Jag minns inte var jag läste det men det är mitt favoritcitat beträffande mänskligheten: ”Vi förvandlas gradvis till karikatyrer av oss själva så att vi ska se oss själva”. Genom att se vad vi inte är, så att säga.

Så det är vad som händer i världen. Var och en har att vakna upp till det faktum att var och en bestämmer över sin egen värld. Inte pengar, makt, oförrätter, barndomsuppelvelser, karriär, samhället, andra människor, rotmos eller rabarber – bara man själv. Jag inser att jag njutit och njuter många privilegier i form av händelser och erfarenheter som lett fram dit.

Den jag jobbar på mest för tillfället är den kring huruvida jag aktivt ska försöka väcka andra och i så fall på vad sätt. Jag är emellertid inte helt säker på hur det förhåller sig med dessa saker – vad man bör och inte bör – och tänker därför avvakta en stund till.

God jul, som sagt!
/E.

God Jul

En synnerligen god jul till var och en som råkar snubbla in på den här mentala avstjälpningsplatsen. Och till alla andra. Den här julen känns signifikant. Placerad i skarven. Mycket nära den tippande nollpunkten och därmed uppbärandes den nutida och gångna verklighetens totala massa i jämvikt mot vad vi beslutar skall komma. Mer om det en annan dag. Eventuellt.

Men nu var det jul igen. Och några saker blir fullkomligt kristallklara för undertecknad på det personliga planet. Jag har haft förmånen att passera en tippande nollpunkt för inte så länge sedan. I ett utrymme som skapats av det jag själv tyckte var förbjudet fann jag passagen som kom att leda mig ut ur ett liv i frustration och flykt och över i ett lustfyllt och kärleksfullt liv som ljuder av skratt och värme.

Jag fann min Sara. Jag fann en smäktande vacker själ förkroppsligad i 1575 mm liten Sandvikska. Jag fann precis allt jag någonsin letat efter. In i minsta lilla vibrerande detalj. Och trots att vi bägge var fullkomligt inställda på motsatsen började verkligheten förändras. Jag fick möjligheten att kasta av mig den inlärt stela kostymen upptäcka mig själv som en ny, varm människa. Jag fick lära känna Saras Casper och upptäcka en ny dimension i livet tillsammans med den mest underfundige lilla rödtott man kan tänka sig. På köpet fick jag ett nytt, synnerligen varmt perspektiv på min egen uppväxt. Jag fick en familj, kan man säga. En familj att skratta taket av huset med. Att värma de mest kalla frostsprängda hjärtan.

Jag blev en mycket, mycket gladare person. Vilket ledde mig tillbaka till den familj jag växte upp i. Till den syrra, morsa och farsa som en gång gjorde mig till den jag var. De som jag tidigare lämnat och utsatte för oerhörda påfrestningar. Jag trodde det var deras fel att jag inte passade in någonstans. Så här i efterhand förstår jag att det var precis tvärtom. Predatoriska omvärld. Och varför den konstruerats som sådan. Att få tillbaka dem var enormt. Absolut enormt. Deras lycka över min lycka blev större än lyckan var för sig på varsitt håll. Och vice versa.

Jag upptäckte att Sandviken var stället för mig. För även om jag farit runt och levt ett mer eller mindre stort stadsliv så har hjärtat klappat för de mindre orterna. I efterhand förstår jag varför. Det är dels den lilla stadens alla fördelars förtjänst (som den när man kliver in i en reservdelsaffär och killen över disken baserat på mitt inköp av kontaktdon vet vems traktor jag köpt), men mest av allt är det de underbara människor jag fått förmånen att lära känna här.

Kraften ur allt detta. Kraften ur Olsbos mark. Korsvis laddad vid sommarens hänsynslöst genomljuvliga bröllopspartaj. Kraften och närvaron av alla dessa nya och gamla bekantskaper trumfar vad som helst. Det är fullkomligt. Och ingen fullkomlighet är komplett utan att där också finns en saknad. Efter farsan. Hans hädangång hade sannolikt varit det mest dräpande slag om det inte varit för allt detta. Men eftersom det nu är som det är så väger det underbart lyckliga i allt som hänt upp det bottenlösa i att han inte finns här längre. Något som jag hoppas glädjer hans själ var den än må befinna sig.

Livet är klurigt och fullt av överraskningar. Jag levde i avstängt läge i många år innan jag mötte Sara och allt ljuvligt hon kom att innebära. De dryga två åren som gått sedan dess innehåller tusenfalt mer livskraft än de 17 avstängda åren innan. Och det nuvarande hade aldrig kunnat bli om det inte varit för de många frustrerade och vanmäktiga åren.

God Jul, varenda kotte! Jag önskar att var och en fick uppleva något så underbart som jag fått förmånen att göra och vill med denna anekdot visa på att tiden och omfattningen av vad som kan verka oöverstigligt faktiskt inte bara kan ha utan definitivt har en mening. Att det som i ett oöverstigligt nu gnager och smärtar i ett senare skede kan visa sig vara själva förutsättningen för ett helt annat sorts liv i en helt annan sorts tid. För i det stora står vi sannolikt precis där just nu - på balanspunkten.

Vi står väger. Och det är vår gemensamma beslutsamhet som hela tiden avgör åt vilket håll vågen ska tippa. Men mer om det en annan dag, som sagt. Eventuellt.

God Jul och ett stort tack till alla som finns i mitt liv. Och till varenda kotte.