Galaxer av kärlek - ur ett godisfack

Jag tänker göra något så olifantligt vanligt som att lägga upp en låt här på min kära blogg. Dess kvaliteter behöver egentligen inte beskrivas närmare utan det är texten jag fastnat för. Den är en så oerhört vacker beskrivning av en distinkt känsla. En känsla som jag till punkt och pricka kan relatera till, nämligen när kärleken – den rent ljudande och vibrerande kärleken med alla dess nyanser från hjärtats, själens och hela vägen ut i köttets begär tar och bestämmer sig för något i stil med:

”Nu du gubbe lille så ska du få se något riktigt spännande. Nu jävlar ska du få se vad kärlek är och vad det kan göra med ditt liv, sörru.”

Hände mig för inte alls så länge sedan egentligen. Jag stod där med en fot och en hel referensram i en värld jag trodde var verklig och med ens lyste ljuset så starkt att jag tappade balansen och faktiskt trampade utanför vad jag trodde begränsade existensen – rakt i den oändliga yta som är en mer verklig upplevelse av verkligheten.

Just där – i mellanläget, med en gigantisk hemlis som ryms inuti den gängse verkligheten. Hon där i det lilla godisfacket. Vad är ett litet godisfack i ett helt universum? Sisådär två liter utrymme gentemot universums obegränsade rymd.

Hur kunde hela det här gränslösa rymmas där i det lilla facket?

Jo, det vet faktiskt jag.

Jag tänkte och trodde att min värld som jag kände den – den i viket godisfacket rymde ett nytt universum – var begränsad och att jag därigenom och givetvis var begränsad – om inte annat av världen runtomkring mig. ”Det är så här det är”. ”Det är så här du måste vara” och liknande.

Det tjusiga är ju att om jag inte begränsat mig själv hade jag aldrig letat så som jag gjort – letat efter syre att suga i mig genom små kapillärfilter i den syrefattiga verklighet jag underhöll. Det var precis så jag hittade henne. Och det godisfack som nu expanderat vida kring den gamla verkligheten. En gammal verklighet som nu knappt ryms i minnet. Så stort och obegränsat är det som rest sig ur två små fjuttiga liter.

En hel värld. Ett helt universum bestående av oändligt många universum kan finnas där mitt i något tillsynes helt oansenligt. Något rentav förbjudet och skambelagt. Att fånga modet, att kliva in i det tillstånd där en fot står kvar i den där atomen som i det gamla när allt är nytt var avstampet.

Fy fan vad underbart det är! Att känna hur man älskar det som händer fast det inte får. Hur man njuter smärtan av den skärseld man måste igenom för att bli sig själv. Hur den där lilla hemligheten man bär på är pulsen, vibrationen och själva kraften för alltings expansion. Med mig själv och min älskade i centrum.

Så. För alla er som inte upplevd den känslan men vågar. Njut den här låten. Den är verkligen äkta vara.

Nu ska jag och föremålet för den förbehållslösa kärleken, hon som öppnade detta gränslösa universum för mig och som jag älskar så att jag precis bara nästan sprängs i små bitar som sprids och accelererar till en helt ny galax och får världar att bildas som pulserar av musik och kärlek gå och äta.


Exakt den känslan. Snubblande vackert.

Den blå lågan 2.0

Det blev så ohyggligt enkelt. Så lätt. Och det lätta, menade, luftigt jordnära gjorde att den blå lågan inte längre brände. Eller, snarare var det nog så att den införlivades i den flammande helheten.

Med frånfällen och förutsägbarheter som kanske inte riktigt gav den chansen att finnas till. Fel – snarare: Med omständigheter som gjorde att jag inte gav den möjligheten att kännas. För slockna kan den nog aldrig, det finns det många levande bevis för.

Jag trodde den krävde enslighet och frustration. Jag trodde att den bara kunde finnas om den inte fick finnas. Att den måste få vara källan till värme i den blinda ilskans onämnbart förbjudna och upproriska revansch.

Jag hade fel, skulle det visa sig. För lågan är tillbaka. Den brinner med vad som verkar vara samma kraft och intensitet. Den kräver inte längre något utan bidar sin tid som en ytterligare möjlig dimension på en fullkomlig helhet. Den vilar under en lucka i lyckans rum och äger rätten att visa sig när den vill.

Det var exakt så jag i mina mest utopiska drömmar ville ha det. Precis på just det sättet. Att få ha möjligheten att dela möjligheten med någon. Någon som är värdefull. Någon som förstår och känner likadant. Någon som gungar på samma rytm. Den taktfasta variationens cirkulära rytmik mitt i en ärlig trygghet.

Exakt och ut i varje minsta lilla skruvad och missanpassad detalj. Inget måste – inte alls på det sättet. Bara det att möjligheten till möjligheten bor här i var och en av oss men också i den del av oss som är gemensam.

Jag tappade andan inför insikten, eller kanske snarare inför påminnelsen om det från den absoluta grunden inmurade. Det var ju faktiskt just där det började. I kärnan av vad som ödet lät spinna till den underbaraste av helheter. Jag var i ögonblicket inte beredd; inte i vinkel. Men så kom luften åter. En het, fuktig luft. Och insikten om att jag fått exakt och precis vad jag önskat mig hela tiden växte ytterligare en decimeter. In i varje skälvande liten vanvettigt pirrande detalj.

Älskade underbara lilla fru. Älskade och fullkomliga liv.