Lite om väggen

Den första ambitionen är inte problemet, en sak kan de flesta hantera samtidigt även om tidsspannet kan vara satt i kortaste laget. Om man därtill lägger flera, i tiden parallella, ambitioner så sätts den ambitiösa simultanförmågan på plats. Ibland hopar sig emellertid ambitionerna. Det kan ha sina grunder i en rad olika saker.

Man kan till exempel ha fått känslan av att allt man någonsin kommer att hinna med ska hinnas med just nu. Eller så har man inför till exempel en jämn födelsedag förutsatt sig att hinna till en viss punkt. Vanligast så här års är kanske att man samlat ihop en rad göromål för avklarande ”under semestern”. En semester av – som det dessvärre visar sig – det snabbt övergående slaget.


Alla har olika stress- och ambitionsnivåer, men sambandet är med all sannolikhet ungefär detsamma.

Om jag vill göra ett par saker samtidigt, då vet jag av väl utförda empiriska tester att två parallella processer är det maximala antalet. Det är bra att ha två saker att göra, växla mellan och korsbefrukta. När man jobbar med det ena kan man tänka på det andra och vice versa. Uppbyggligt. Men om jag sätter spaden i fler än två saker, då inträder emellertid ett märkligt fenomen.


Fler än två parallella processer får dem att försvinna i ett moln.

Om jag släpper in fler än två processer så har de en förmåga att blanda sig i varandra. Försvinna in i ett slags mentalt moln. Jag kan sedan för mitt liv inte urskilja de olika processerna utan allt jag ser är det allt mörkare molnet. Molnet sporrar mig inte på det sätt som processerna gjorde. Molnet är som ett enda lindat garnnystan av ohälsosamt korskopplade inbördes beroenden. Blotta tanken på molnet föder med tiden en stark känsla av obehag.



Molnet kan förvandlas till en tromb.

Molnet leder till stress. Den där skadliga sortens stress där själva organismen (köttet som kallas jag) vill fly molnets skugga mer än något annat. Detta leder inte sällan till att ännu flera processer startas för att undkomma de man tror har belägrat sig i molnet. Men dessa nya processer sugs naturligtvis upp i vad som nu utvecklat sig till en ambitionsmässig tromb i jakt på nya processer att sluka i stressens skenande svarta hål.

Ungefär så håller det på tills man möter ett naturligt stopp. Det är även det olika för alla, men inte sällan utgörs stoppet av att självaste kroppen säger ifrån. Faller ihop, slutar lyda anrop eller vad det nu kan vara. En sådan signal är på något sätt ovedersäglig för organismen som ställs inför det enda alternativet att släppa tanken på molnet och nollställa sin ambitionskarta. Något som inte sällan föranleder nya insikter och ett mer avslappnat förhållningssätt till livet och dess innehåll.

Om så lär man sig ju. Man får smällen tills det sitter, så att säga. En del har det redan i sig och behöver inte ens besöka väggen en endaste gång. En del springer in i den tills livet tar slut. Olika, det där.

Tankar i tiden

OK, i dag blir det lite abstrakt. Det handlar nämligen om tiden. Det handlar inte om hur man tecknar eller så. Tvärtom, jag har idag bestämt mig enhälligt för att det inte har någon som helt betydelse vilken grad av motorisk tecknarförmåga man besitter. Men det är bara min åsikt…

Jag vet att jag skrivit om detta tidigare, men det slog mig igår igen när jag tittade på TV att tiden accelererar och att antalet punkter som innehåller referenser till andra punkter i tiden accelererar med den. Den största anledningen till att detta slog mig vid just TV-tittande var sannolikt att den var avstängd.

Tidens innehåll upprepar sig hela tiden (där kom en ofrivillig upprepning för att understryka). Formerna är – till det yttre – olika, men innehållet detsamma. Mönstret. Som en spiral av nästan cirkulära rörelser vilka vi upplever som linjer.

Är tiden en cirkulär företeelse i vår simulering upplevd som en linje?


Och om det är så, befinner vi oss i en linjärt (grön) upplevd spiral (blå), kring en cirkulär kärna (röd) i repetition tills det sitter? För att sedan skala upp och fortsätta i en spiral av tvärställda (röda) cirkelrörelser?


Är det kanske därför tiden går fortare hela tiden? Utgörs kompensationen för skillnaden mellan den cirkulära tiden och den linjära av en ökande hastighet?


Kanske är det projektionen av vad som pågår i den cirkulära tiden på vårt upplevda linjära plan som så grovt förvränger sakers proportioner. Ju längre från den ursprungliga tidstangentens (vår födelse?) position på cirkelbågen, desto större förvrängning? De projicerade föremålen på bilden är myror, inget annat. Men det ser väl vem som helst...


Och som ett resultat av detta; när nu tiden accelererar allt fortare. Punkter i tiden kopplas till varandra – till tidigare varv. Eftersom skillnaden mellan det linjära och cirkulära ökar blir kopplingspunkterna exponentiellt flera. Därav informationsteknologi, mängden bilder och referenser.

Om det skulle vara så är kanske vårt städjobb, vårt rensningsarbete – det som ”civilisation” ägnar oss åt - ett slags sätt att undgå den kvävande gravitationskraften från den ansamlade tidens tryck. Reningsprocessen håller oss kvar på linjen men kommer sannolikt att leda till att vi rensar ut allt i stället och istället för att som vi fruktat slungas ur tiden av centrifugalkraften faller vi till tidens nollpunkt och träder in i något icke-tidsbaserat.

Spekulationer, spekulationer. Och en del tvivelaktigt kladdande.

Försök till insikt om kunskap

Kunskap föråldras till följd av allt snabbare omsättning av vad kunskapen förväntas gälla. Nya förutsättningar. Det livslånga lärandet går till stor del på att anpassa sig till nya förutsättningar. Kunskapsmängden kan mättas över tid, vilket gör den som just klivit in i kunskapscykeln till den snabbaste bäraren av kunskap.

(Notering till själv: Det är ju det här jag jobbar med för bövelen. Med att få folk att slippa stoppa in saker i huvudet. Fastän en irriterande stor mängd människor envisas med att kalla det "lärande". Det är inte lärande - tvärtom. Lärslippande, är vad det är. Får utvecklas vid senare tillfälle. Ursäkta avdriften från ämnet.)

Visdom växer till följd av inhämtandet av kunskap. Men huvudsakligen till följd av icke-kunskapsrelaterade händelser genom livet. Kan det vara så att visdom måste inhämtas emotionellt under det att kunskap inhämtas rationellt?


Nya förutsättningar kan kosta visdom i form av ökad rationalisering vilket begränsar emotionell bearbetning. Δ I i figuren motsvarar alltså den visdom som inte kunde inhämtas på grund av trycket från förändrade kunskapskrävande förutsättningar. Den streckade vertikala linjen har stark kronologisk koppling, om ej tvingande.

Man får således ta sig i akt och fundera över vilka nya förutsättningar man vill släppa genom över bron. Många nya förutsättningar ger upphov till visdom. Andra, ofta av teknisk natur, jobbar på kunskapssidan.