En annorlunda start på dagen

Det var en väldigt annorlunda start den här dagen fick. Det är inte ju varje dag en helt främmande människa ringer och berättar att han just fått sin dödsdom. Än mer sällsynt blir det dagen efter att man själv skrivit den inte helt fiktiva historien om en man som berättar för en främling att han snart ska dö, ett skrivande som baserades på en kristallklar dröm. I bägge fallen var roten till den mer eller mindre verkligt förestående döden är densamma – metastaser som spridit sig till ryggen. Det är nog ganska ovanligt, faktiskt (inte metastaserna utan det trippla sammanhanget). Inte alls obegripligt eller otroligt, men inte något som direkt passar in i teorin om världen som ett resultat av en massa slumpvisa meningslösheter.

Solitär

Hej!

Det är varmt i luften. Ganska stilla. Ekolodet visar 21.7 grader och ett djup på 3.5 meter. Det kan inte vara mer än tjugo meter till den lilla ö jag ankrat upp utanför. Vattnet är Storsjön och runtomkring passerar då och då en båt. I många av båtarna sitter det två personer, ibland fler. I någon enstaka sitter det endast en person. De flesta är små utombordare mellan fyra och fem meter och de allra flesta har fiskespön ombord. Det skvalpar stillsamt mot skrovet eftersom jag lagt mig i lä och den sena eftermiddagssolen gassar på västerifrån.


Tillagd. Ön är hur liten som helst, men den har en strand.

Det där båtarna som åker förbi ser ut som våra gjorde. Den långsamma med sexhästarsmotor, den orangea 15-hästarscresenten (418), den överbyggda med den krånglande 35-hästars Chryslermotorn och kanske mest den Arrow 425 du köpte efter att jag hade stuckit. Den finaste båt vi någonsin hade – alldeles ny i både skrov och motor och fantastisk i sjön de få gånger jag använde den. Kanske ligger den i vattnet nu. Kanske de grannar som köpte den för en spottstyver till och med åker i. Men sannolikt ligger den på land och agerar ägodel. De förstod aldrig vattnet, de där grannarna. Inte i hjärtat.

(Nu kokar nog kaffet. Jo, det är sant – jag har skaffat en båt med kök i. Två kokplattor som luktar underbart av T-röd och ett kylskåp. Kylen går på el så man kan inte använda den precis hela tiden, men det känns väldigt seriöst och ombonat.)


Kaffet.

Du förstod vattnet. Jag vet inte om din pappa gjorde det, jag tror mest det var Evert, faktiskt. Och Sune, förstås. Och så vet jag att farmor gjorde det, även om hon visade det väldig respekt. Hursomhelst förstod du. Du var uppvuxen i strandkanten och din pappa tyckte precis som min om att bygga saker. Båtar. Från små, färgglada leksaksbåtar till rena flytetyg såsom Grodan Boll. Du byggde Grodan Boll III åt mig en vårvinter. Lackade den grön och byggde en dubbelpaddel i snickeriet. Med åren blev den alldeles mjuk i botten efter alla stenar jag kört på, men den höll tätt. Och den utökade räckvidden i mina äventyr.

Stora stenen mitt för lillstugan var ett fyrberg, den av måsar ständigt lika nerskitna gråvita stora stenen vid spetsen av den udde hällarna utgjorde var ett fjärran berg och den första stenön utanför ett kungarike. Där utanför fanns ytterligare en otillgänglig stenö som jag inte fick paddla till. Den hade svarta stenar mot land som alltid var våta av sjögången. De såg hotfulla ut och den ön – som jag bara satt min fot på en enda gång fastän den inte låg mer än femtio meter från land – var ett slags Mordor i mina solitära lekar.

Jag lekte mycket där nere i vattenbrynet. Mina alldeles egna lekar. Egentligen minns jag inte så mycket ur dem men det handlade om att bygga hamnar, flytta stora saker på vattnet, bygga broar och passager. Och så handlade det om att åka båt, förstås. Det var egentligen vad alltihop gick ut på. Att åka båt och att utforska. Att ta reda på vad som fanns bortom nästa udde, hur djupt där var, om där fanns någon lämplig ränna att göra farled av. Om det fanns några träd eller landmärken som kunde agera ensmärken för inseglande sjöfarare som jag.

Jag var kanske James Cook, fastän jag inte hört talas om honom. Jag upptäckte Bothany Bay och seglade in "Between the Heads". Jag seglade sydöst inne i viken och fascinerades av det vackra landskapet längst inloppet. Jag paddlade i min gröna farkost djupare och djupare in i den obebodda viken och fann tillslut sött vatten i floden Darlings utlopp. Bosättningarna och civilisationen växte till sig upp längst stranden. Kanske var det Sydney som tog form, ritad med kalkstensbitar på berghällen – vad vet jag? Terrängen har likheter i retrospektiv.


Retrospektiv.

Så började båtarna gå fortare. De du köpte, alltså. Den överbyggda Cresent 434:n som vi var och hämtade någonstans med mina dåvarande mått mätt rätt långt bort (jag tror det kan ha varit i Enköping) och dess illalåtande Chryslermotor som nästan alltid krånglade var äventyrets absolution när den kom. Jag minns inte vilket år det kan ha varit men jag undrar om det inte var sommaren efter att farfar dog. Det känns så. Du gick en studiecirkel i navigation på vårvintern, men jag tror att du tappade tålamodet på det sätt jag alltid brukar göra med studier. Du visste ju redan hur man navigerar. Och du kände de farligaste stenarna i de vikar vi tänkte besöka.

Du hade linjaler och sjökort samt böcker om navigation. Jag läste dem gång på gång på gång. Kunde inte lägga dem ifrån mig. Jag vet egentligen inte vad det var som var så spännande, de bara tilltalade mig. Jag sög i mig och drömde om äventyr. Att åka till Öregrund. Att ta båten runt Gräsö och hälsa på kusinerna. Att stiga iland på Örskär. Att åka ut mot Argos grund, åka till Furuvik eller kanske till och med hela vägen upp till Gävle. Det var hisnande drömmar som ackompanjerades av färgglada bilder ur tidningen Båtliv. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att recitera en artikel om en osedvanligt vacker segelbåt – "Min båt M30".

Hardtopen som vi hade gjorde det möjligt att övernatta ute till havs. Vi gjorde det aldrig men drömmen slog rot. Att lägga till ute vid själhällarna eller gåskänningen och laga mat över spritkök. Du köpte ett spritkök och lade det i skåpet till höger om fönstret mot diskbänken. Vi kom aldrig att använda det men äventyret låg där bakom luckan och jag öppnade ofta skåpet och tittade in på det. För att se att det fanns kvar om inte annat. Vi gav oss ut när havet lugnade ner sig om kvällarna och njöt av de långa dyningarna mot sensommaren. Det var varmt och vattnet var oljigt stilla men rörde sig ändå i långa, sugande dyningar. Det kan ha varit en gång eller tusen gånger. Jag minns det så intensivt att det inte spelar någon roll.


Oljigt stilla vatten.

Du brukade bre ut sjökortet på överbyggnadens tak och jag fick styra nästan hela tiden. Först gav du mig kursen med meningar som "sikta den där masten där borta", "sikta mitt på den där ön", eller "kör precis till höger om den där stenen". Med tiden övergick det i att jag fick en kompasskurs att hålla istället samt instruktioner som var lite längre. "Först ska du åka förbi en grön och sedan två röda". Så fick jag själv hålla räkningen och tänka ut på vilken sida av prickarna jag skulle åka. Så där gjorde du i allt. Gav mig vänliga ord att själv göra som jag ville med. Om jag ville lära mig så var det helt min egen önskan. Och du bara log och gav mig kärlek.

En kväll tog vi den lite trånga passagen via Klungsstens fyr mot Slada hamn. Det var seriös och rätt avancerad navigation. Du lät mig köra hela tiden och gav mig inte några instruktioner med mindre än att jag bad dig om verifikation. Jag växte en halvmeter den kvällen och när vi väl kom ut ur farleden kastade vi oss ut i dyningarna och hoppade längdhopp med båten. Det var som om vi var kungar av östersjön och det var knappt vi hann hem innan det blev mörkt. Jag vet inte hur många gånger som jag styrt mot de tre båthusen (numera fyra) i hamnen. Kvällssolen speglade sig alltid länge i dem så man kunde alltid hitta vägen hem fastän det började bli svårt att skönja horisonten. Vi pratade om att skaffa en båt med lanternor. Om att vara ute flera dagar. En båt med sovkojer och kanske toalett. Och kök förstås.

De kom upp från Öregrund en dag, moster och hennes man. De kom åkandes i en Uttern. En redig sak med inudrev och kök. En riktig drömbåt i mina ögon. I båttidningarna såg jag sådana båtar och vi pratade om att kanske en vacker dag. Jag internerade drömmen och gjorde den till en framtida verklighet. Ett program för mig själv att följa.

Så nu sitter jag här. Båten känner jag igen från en av de där utslitna båttidningarna som fanns i stugan. Jag minns hur härligt det såg ut att ha den där badbryggan som var avbildad snett uppifrån i recensionen av båtmodellen. Och hur mysigt det såg ut nere under däck med kök, toalett och krypin.


Spegelblankt.

Jag har varit väldigt ledsen sedan du försvann. Mycket mer ledsen än jag själv har velat begripa. Jag vill ju vara glad! Du vet ju hur glad hon gjort mig, min älskade och något litet småvuxna fru. Du såg ju vad som hände, inte sant? Kommer du ihåg den där kvällen för ganska precis fem år sedan då jag kom upp till dig och morsan med er hund. Ni hade varit i Italien tror jag. Jag var på väg till Sandviken och var i tagen att separera från ett liv ifrån er bägge – detta var första gången jag sa något om saken till er bägge. Det låg en blårutig duk på bordet och morsan kokade te. Vi käkade mackor med kryddost och ni fick se en bild på den som väckt mitt hjärta ur slummern. Ni var jätteglada bägge två. Jag såg det i dina ögon att du andades ut. Att du fick höra något du längtat efter att få höra väldigt, väldigt länge.

Jag saknade dig alla de där åren. Den kontakt vi hade var alltför sparsmakad och jag höll mig inlåst på ett sätt som gjorde att vi inte kunde leka som vi gjorde när jag var mindre. Du var världens bästa pappa. Hela tiden. Jag höll det emot dig att du var optimist, att du alltid lyckades hitta de positiva vinklarna på saker och ting. Jag förebrådde dig att du inte lät mig vara ett offer som de andra. Jag sa till mig själv och min falska omgivning att det inte alls var så utan att det var orealistiskt och skönmålat det du kom sättandes med. Jag till och med tänkte att du hade förstört mitt liv genom att göra mig till en optimist. Att det synsätt av värme och glädje du satt i mig var anledningen till att som gick fel och vad som hindrade mig från att nå framgång. Så illa var det. Jag vet inte om jag någonsin sa det till dig, men du förstod det säkert ändå.

Egentligen var det ju precis tvärtom. Jag gav mig av eftersom jag inte tålde skillnaden. Och eftersom jag fann upproret lockande, förstås. Jag fick lära mig en massa om att bråka och släppa ut aggressionerna. Aggressioner jag aldrig vetat att jag bar på. Kanske hade jag aldrig gjort det heller. Eller jo, men inte så.

Åren gick och jag fick allt svårare att se vad det var jag hade gjort.

(Nu börjar det åska i väster så jag tror att jag skriver klart det här hemma eller så. )


Hejdå sålänge, lilla ö.

OK. Nu är jag hemma. Det var underbart att trycka ner gasreglaget och känna henne gå upp i plan på den bitvis spegelblanka ytan. In mot hamnen var det absolut stilla och tilläggningen gick helt perfekt så som den gjort den senaste tiden. Det är kul att lägga till själv eftersom det kräver tålamod och tillförsikt. Visst styr man in flytetyget på plats med motor och styrning men det handlar mest om att se det hända i förväg. Tjusning.

Här hemma dånar huset av musik. Det är Hon som dånar loss på den där lilla "köksradion" som du kanske minns. Det är här jag hör hemma i varje bemärkelse av ordet. Du har ju sett hur vi har det. Du har varit med och byggt upp det. Jag saknar dig här också men inte på samma sätt som på vattnet. Mer indirekt. Genom de saker jag hade velat blanda in dig i, de frågor jag skulle ha ställt till dig här på uteplatsen om sommaren. Traktorn du skulle ha kört. Virket du skulle sniffat på och synat i sömmarna. Och alla de saker jag vill fråga dig om – stora och små. Det var här jag upptäckte hur illa det var ställt. Yrvaken i lycka och med utan is i hjärtat var glädjen att se dig här och ha dig nära enorm då när vi hittade hit. Jag var så vanvettigt lycklig att jag hunnit. Att jag fick ha dig nära igen innan det var för sent.

Men gradvis växte insikten att det inte skulle vara så länge. Jag såg det när du skrotade omkring här och ville, du som alltid var en kraftnatur i byggande och grejande. Min klippa i vad för sorts projekt det än rört sig om och som aldrig såg något som omöjligt. Jag såg hur du ville men hur din kropp inte orkade och jag såg hur ont det gjorde i dig. Du som väntat, precis som jag. Tydligen var det inte så långt kvar ändå. Vi hann precis återknyta så gick det över. Greppet mjuknade och jag såg sjukdomen äta på dig fastän du kämpade med att hålla det för dig själv. Och jag kunde inget göra. Jag kunde bara känna hur du försvann.

Jag minns varje minut av den sista helgen tillsammans. Hur du gick loss med röjsågen och med bergfast orubblighet fortsatte trots de skurar av förmaningar som sköljde över dig. Hur du i ren utmattning sjönk ihop på här nere i hörnet på gräsmattan och helt enkelt inte orkade mer fastän varje atom i din kropp ville. För du hade väntat, precis som jag. Du hade väntat på mig. Den där fina båten du köpte, den som knappt användes de första somrarna, den köpte du eftersom du hoppades att jag fortfarande bar på drömmen, inte sant? En dröm vi hade ena halvan var av och som kom ur den underbara augustikvällen där ute i de silkeslena dyningarna. Å vad ont det måste gjort. Så fullständigt vanmäktigt det måste ha känts att dels se mig försvinna och dels höra mina konstruerade förevändningar. Du kände mig ju bättre än någon annan i hela världen, du visste att jag var ur kurs med mig själv, ändå försvann jag allt längre bort för varje försök du gjorde. Med tiden gav du upp och lät mig hållas. I ditt ansikte den där kvällen över den rutiga duken med kryddostsmulor på såg jag att du aldrig hade slutat hoppas, optimist som du var. Du hade aldrig slutat älska mig och du hade gjort det utan förbehåll.

Så som jag gjorde dig illa. Jag kan förstå det nu när Den Lille finns här i mitt hjärta. Vilken outsäglig smärta det skulle vara att se honom vända mig och hans mamma ryggen på det sätt jag gjorde. Så obegripligt och outsägligt. Och om något i denna världen är oförlåtligt så borde det vara just precis det.

Oförlåtligheten i mitt försvinnande blev till acceleratorn för densamma. För varje gång jag reflekterade över att återvända och ge upp flykten såg jag min egen skuld i spegeln och flydde från reflektionen. Gång på gång av egen och andras förebråelse. Det var inte förrän förra året jag begrep varför jag egentligen tog till flykten. Den insikten nyanserade bilden en smula och jag kunde inför mig själv bemöta en del av den förebråelse jag mött. Kanske flydde jag av hänsyn till mig själv. Så upplever jag det idag när jag ser på saken. Jag flydde inte från dig, men jag kunde inte stanna kvar och därför blev flykten från dig också. Jag saknade dig varje dag. Jag vände mig mot din optimism och levnadsglädje för att resonera mig bort från saknaden. Det var hemskt gjort. Det var också det oförlåtligt.


När vi så återfick kontakten kändes inget av det där oöverstigligt. Den värme och kärlek jag såg i dina ögon var densamma som alltid funnits där. Som burit mig genom kalla år och som fått mig att inte ge upp hoppet utan fortsätta mitt sökande, ett sökande som ledde mig i armarna på Henne. Hade det inte varit för tumörerna hade du suttit här på uteplatsen och tittat ner i hagen på hästarna som knaprar hö. Vi hade kanske kikat lite på sjökortet och bestämt oss för att prova på kanalen till Näsbysjön imorgon fastän vattnet är rekordlågt – inget är ju omöjligt! Eller så hade vi tittat på ett skärgårdskort och funderat på en tur norrut från Gävle. Du och morsan hade druckit vin och orden hade rullat över bordet på det där sättet som de bara kan med de man har allra närmast därinne. Ni hade skrattat tillsammans med Henne – en gång till. En endaste liten gång till och mitt hjärta hade stått i brand av att se er leka med värmen på det sätt som bara du, farmor och Hon – min älskade fru – någonsin kunnat.

Ni är så oerhört kapabla i fråga om kärlek, nämligen. Jag har sagt det till Henne någon gång – hon är ett nystan av kärlek. Tålmodig, närvarande och förbehållslös kärlek. Alltid där och utan tvivel i sin brännkraft. Det är klart att en sådan människa – eller två – lämnar ett enormt tomrum efter sig. Enormt! Vi var många som levde av din värme och välvilja, mer eller mindre välförtjänta. Du dömde inte utan gav helt och fullt eftersom det var vad du var – ren kärlek. Jag har haft världens bästa farsa, jag. Jag förstod det inte förrän du var borta och det känns. Det känns riktigt grönjävligt mycket, faktiskt. Sättet du hjälpte mig komma över mina rädslor, sättet du väckte min nyfikenhet och suddade ut bilden av omöjligheter till förmån för det fria skapandet är obeskrivligt. Jag hittar saker i mig själv som jag är stolt över och jag har dem på grund av dig. Eftersom du gav dem av dig till mig.

Jag hade velat tacka dig för dem. På eftermiddagen den där sista april satt du i fåtöljen här inne i vardagsrummet. Du var trött. Hela din kropp var slut efter dagens slit med ris men dina ögon var intensivt närvarande. Jag försökte tala om för dig hur tacksam jag var och vilken lycka det var att ha dig här men jag fick inte fram orden för jag såg på hela din kropp att du var på väg härifrån. Vi pratade lite om hur det fungerar. Vad det betyder att få ge. Inte särskilt många meningar men sannolikt den meningsfullaste konversation jag haft i hela mitt liv.

Du blev dålig på natten och åkte hem dagen därpå. Fyra dagar och fyra nätter senare var du död.

Hur fan förhåller man sig till något sådant? Du – borta?

Jag plockade fram optimismen, tror jag. Talade om för mig själv och min omgivning (annars hade jag aldrig trott mig själv) att jag var så tacksam för att jag ändå hann återknyta kontakten att det kanske inte var så farligt. Jag menar – klart jag blev ledsen, vem blir inte det – men ändå. Det fanns och finns så mycket saker i mitt liv som gjorde mig genomlycklig. Saker som jag knappt kan tro att de är sanna fastän det gått fem år sedan lyckan tog sin början. Mitt i allt det där en sorg? Tror inte det. Tog den andra vägen, lät det sjunka till själens botten och kunde ju alltid skylla på att styrkan behövdes av de övriga kvarlevande. Bullshit, förresten.

Sanningen är nog snarare den att jag inte kunde förlåta mig själv. Att jag inte skulle hinna tillbaka till dig innan det var för sent var den mardröm som plågade mig mest alla de där åren. Att få komma så nära, känna att det reder upp sig för att se dig försvinna så pass fort som du ändå gjorde var väl så plågsamt. Jag har aldrig kunnat föreställa mig ett liv utan dig och ändå sitter jag här nu och lever. Fastän du inte gör det.

Klart jag blir arg på världen! Din kropp var full av cancertumörer. Jag skulle kunna skära halsen av var och en av de som varit inblandad i att det blev så. De mördade min farsa, de jävlarna. Solkrämsförgiftarna, kostrådsmördarna, artrosmedicinkrypskyttarna – varje instans av den människofientliga konspiration vars absolut största enskilda förbrytelse var att de ryckte min farsa ifrån mig precis som jag skulle till att förverkliga en slumrande dröm.

Som Den Lille skulle sagt – "that really sucks".

Kampen är nu i mig själv. Jag vet att du förlåtit mig. Jag vet att du ser att min dröm på vattenytan och de ensamma utflykterna egentligen är ett slags process där jag försöker förstå att du inte längre finns här i världen. Du har sett mig iaktta verkligheten och ibland har du kikat tillbaka genom draperiet. Jag vet att du alltid finns, oavsett om det är som ett minne i mig, som en stjärna på himlen eller som universums samlade kraft. I min värld finns du alltid. Mitt i, dessutom.

Jag har nämligen haft världens bästa pappa. Jag är oerhört stolt och känner privilegiet i att ha det så. Men hur jävla dum i huvudet, hur känslomässigt handikappad, hur idiotiskt funtad är man om man vänder ryggen till världens bästa pappa? Det där åsnearslet jag tittar på är min egen nuna och nu har jag förstått att jag fortfarande jobbar på att förlåta mig själv för det. Och på att förstå att du verkligen inte finns här längre. Det är inte så jävla enkelt alla gånger, ska jag säga.

Samtidigt gläds jag över allt du lämnat kvar i mig och allt underbart jag har omkring mig. Jag har nog aldrig älskat livet riktigt förut. Jag har skådat in mina självförebråelser i min syn på livet. Saker har blivit vackrare sedan jag förstod att jag alltid kommer att kämpa med saknaden efter dig. Det är något jag mer än gärna bär. Med stolthet och värme i hjärtat, faktiskt.

/Sånen

Vattentanke

Det börjar stå klart vari den där pulserande vattenlängtan hade sina rötter. Det känns som om den gradvis rinner ur – allt den ville var kanske att identifieras. Vatten. Water. Tyskans Vater är knappast orelaterat. Far, på svenska. Jag funderar på att döpa om båten, faktiskt. Vatterwunsch.

Cykliskt

Det blev liksom lite erbarmligt alltihop. Jag har skrivit ohyggliga mängder ord och ändå vet jag inte vad det är för något jag vill få sagt. Eller – jo, kanske. Men jag vet inte riktigt varför. Eller – jo, till viss del, men jag underlåter konsekvent att säga precis det som jag vill ha sagt. Istället låter jag orden skvala runt omkring den tänkta innebörden. Egentligen tycker jag att det är roligt – att leka med ord, alltså. Vända och vrida på dem och se vad det är får finurligheter man hittar. Samma sak när jag läser – en fantasifull ordkomposition kan vara mycket mer intressant än faktaspäckat eller sensationellt innehåll. Det är något med melodin. Det jävliga är att jag ältar och jag gör det med metaforer som inte bara visar det fåniga i själva ältandet (vilket ju kan vara nyttigt) utan också skapar grogrund för missförstånd som i sin tur kan ställa till det. Inte så smart. Men så med den klokaste av alla människor invid mig (fastän hon styvnackat motsätter sig benämningen, vilket bevisar tesen) så börjar det gå upp vad det är jag pysslar med och varför jag känner mig trängd.

Den långa versionen är fyra punkter. Den korta versionen är en enda iakttagelse.

Vi börjar med den korta. "Lev istället". När jag formulerar tankar kring vad det är jag känner så tar jag till orden och beskriver det hela utifrån. Det gäller inte alls bara vad som händer i och med mig utan som uppfattad helhet. När jag läser mina egna ord känner jag att det är som att jag är något slags reporter som kommit till livet och skriver några rader (ibland pliktskyldigt) till hemmaredaktionen och dess förmodade läsare. Så om jag rapporterar om livet – inifrån, till de som inte är här - vilka är då mina tänkta läsare, som inte finns här? Skriver jag för de döda, månne? Tål att tänka på. För beskrivandet utgör ju definitivt ett slags begränsning i själva levandet.

Sannolikt eftersom jag är lite feg, och eftersom jag gillar att beskriva med ord. Men när jag ser livet tala till mig så talar det inte genom ord. Livets och min egen världs språk är ett annat. Det är känslor och formationer. Det är sådana saker som att vakna – loksom denna morgon – 11 minuter efter 11 med en ny, bekymmerslös känsla i maggropen. Det är meningen (alltså inte meningarna) i själva verkligheten som är språket. Symbolerna och synkroniciteterna. Och mer än något annat är det kärleken. Så jag kan skriva och dokumentera bäst fan jag vill, jag kommer ändå inte kunna få beskrivet vad det är jag vill ha sagt. Däremot kan jag kanske skapa det inom min verklighet.

Det var den korta versionen. Inte så kort, kanske. Den långa är att jag är arg och jag är, visar det sig, arg på fyra (grund av) bestämda saker – nämligen:

1. Världen. Eller kanske snarare min bild av världen. Jag blir arg när jag går in på ICA och ser hur färgglada förpackningar med röda prislappar lockar folk att förgifta sig själva. Jag blir arg när jag ser löpsedlarna stoppa in tankar kring dolda sjukdomar i människors huvuden så att de förr eller senare tänker sig sjuka. Jag blir arg när jag ser rädda människor slåss för att försvara de lögner de blivit itutade. Jag blir arg när jag ser tidningarnas nätupplagor slå på trummor för att skapa acceptans att ta än mer makt från den enskilda människan. Jag blir arg när jag ser alla de där tydliga ikoniska tecknen bakom allt som rapporteras i media och känner igen dess människofientliga agenda och ser de ockulta tecken det är skrivet med bakom orden. Jag blir arg och ledsen. Och jag ser bilden av andra människor som går där, nedbrutna av energidränage, förgiftade i kropp och sinne, lärda av Media att inte tro på den förbehållslösa kärleken och det ena och det andra. Det gör mig arg och ledsen ända in i själen. Jag vill gapa och skrika på dem att de missar hela poängen, att det visst finns kärlek och att de är okränkbara själsliga mästare som kan åstadkomma precis vad de vill med sina liv. Men jag vet att de skulle tycka att jag var helt knäpp så jag skriver en massa obegripligt istället. (Men – det är klart – de närmaste. De som finns här invid. Dem kan jag tala med. Och förstå. Och de kan förstå mig om jag ger dem chansen. Tål att tänka på.)

2. Att farsan är död. Det var tre år sedan han dog nu, men jag gav mig av redan vid 15. Sommaren 1990 var den sista tiden vi hade tillsammans på det där riktiga sättet. Det var helt underbart vad jag kan minnas. Vi fiskade och åkte vattenskidor. De skränande offren lämnade vi i land och upptäckte skärgården utanför sommarstället. Vi gjorde drömmar om att skaffa en större båt (kanske rentav en Bayliner på lite sikt – om jag fick bestämma), åka till Örskär och en hel massa andra mer avlägsna resmål. Sommaren därefter var relationen förändrad. Jag hade givit upp och påbörjat min flykt. Det gjorde honom redigt ledsen. Mitt svek är oförlåtligt fastän jag tror att jag kanske förlåtit mig själv nu. Och det gjorde mig också ledsen mitt i ilskan för det var inte honom jag ville lämna, det var resten.

Under åren som kom att gå längtade jag tillbaka någonstans efter att få fortsätta vårt äventyr - jag hade bilderna inom mig när jag längtade som mest. Det var som om det satts på paus och inget mer. Efter åren av tystnad så återknöts kontakten allteftersom och sedan jag träffade kärleken slog pulsen återigen mellan oss, tack vare Hennes värme och kärlek. När vi väl återfick kontakten och jag började känna hans värme igen så var det alltför kort tid kvar. Fastän jag försöker övertala mig själv om att döden har en mening och att hans frånfälle var en signal till mig att växla upp så får jag ändå erkänna att jag är oerhört ledsen att han inte finns här längre. Det finns tusen och tusen saker jag fortfarande vill göra med honom – som blev hängandes så att säga. Drömmar som jag blev kvar med. Det finns frågor att ställa, ordvitsar att leka med och det finns båt att åka. Båten har jag ju skaffat, så att säga. Men farsan får vet jag ju att han inte kommer att åka med, även om jag av någon anledning inte ännu erkänner det för mig själv.

För när jag får ont i båthjärtat så får jag nog egentligen mest ont i farsanhjärtat. Det är därför det känns så oerhört starkt. Det är de där oljiga dyningarna och den lågt stående solen i Öregrundsgrepen som jag längtar efter egentligen – men, inte så mycket vattnet och ljuset som det sällskap jag planerat drömmen med. Och så får jag för mig att jag inte borde känna sådär eftersom sorgen är olika och eftersom jag tänker att jag blivit starkare än så. Jag jämför och dömer. Tänker att jag inte borde sakna så jävla mycket eftersom det ju var jag som stack och höll mig borta. Att jag kanske borde tänkt på de under de åtskilliga år vi knappt hade med varandra att göra. Men så är det ju inte, dessvärre – eller kanske snarare dessbättre. Jag har haft världens bästa farsa. Jag lämnade honom för att jag tyckte att jag måste, inte för att jag ville. När vi väl återfick kontakten hann vi precis återfå rytmen. Inget mer. Den saken är jag mycket ledsen för. Oerhört, faktiskt.

3. Smärtan. Jag blir arg på den kropp jag färdas i när den ger mig smärta då jag badat lite för länge, lite för kallt. Jag älskar att bada och tycker inte att vatten på 17-18 grader utgör något hinder, sommaruppvuxen vid kalla havet och så vidare. Jag tycker det känns som ett straff att behöva få ont i kroppen och dess leder när jag varit i några minuter för länge. (Smärtan uppstod i spåren efter farsans död. Kanske när jag försökte spela überstarkt och svälja dethela. Det är allt jag vet. Arg gör det mig i alla händelser.)

4. Att Den Lille ska börja skolan igen. Det är med tungt hjärta jag vet att han ska börja igen till hösten. Det är synen på världen som gör det, att se hur de formar och maler ner barnen till liktänkande köttfärs. Jag tänker fortsätta blänga på skolan och tänka åt hela pyramiden att dess mamma borde skämmas. Den Lille har bra integritet. Han är varm och fantasifull. Jag är egentligen inte oroad för att skolan ska ta det ifrån honom. Jag tycker bara att det är så jävla onödigt.

I övrigt är livet helt genomunderbart. Och jag är genomlycklig. Oavsett.

Ok. Om jag ska samla ihop den nattliga cykelpromenadsvistomen för mig själv en stund och skriva ner råd på vägen till undertecknad blir det att 1) det är OK att vara ledsen över farsan, 2) världen är vad jag upplever den som att vara. De närmaste, Olsbo, Sandviken och de liv som finns i närheten gör mig glada och jag vet att jag gör många glada – samt att det ju bevisligen sprider sig. Att jag inte kan ändra på hela världen i ett nafs får jag helt enkelt försöka leva med. Det är att vara mänsklig. Att vara levande. Och försöker jag ge mig på den gränsen kommer jag att förlora allt som gör mitt liv värt att leva. 3) En vacker dag går Den Lille ut skolan med lärdomar för livet. Med sin integritet kommer han att spänna ögonen i institutionen och få dess mamma att skämmas. Det skulle inte förvåna mig om hans barn kommer att slippa den stora indoktrinerineringen.

OK. Nu börjar vi om med ett lite mindre offerkoftemässigt blogginlägg.

Hej, bloggen! I dag skulle jag göra iordning traktorn för morgondagens transport de tio ton hö som utgör årsförbrukningen härhemma. När jag höll på att plocka av bakvikten kom grannen förbi och såg att det läckte diesel från ett bränslerör. Det visade sig att en gasdetalj skavt hål i bränsleröret, något som skulle kunna ställt till med väldiga problem framöver. Grannen tog emellertid med sig röret till sin hemmaverkstad och lödde det – läckaget botat. Vi har världens bästa granne, vi!

Uppmuntrad av detta avhjälpande och den generositet som visats gjorde jag oljebyte på traktorn av bara farten. Den är fortfarande ingen skönhet på ytan men hon börjar må allt bättre på insidan, Fergie. Imorgon ska hon få göra något meningsfullt och det gör ju inte saken sämre.

Så. Jag tänker försöka hålla mig ifrån att skriva så väldigt mycket ett tag. Det finns roliga saker att göra i värmen. Som att flytta tio ton hö två gånger, till exempel. Och en massa annat. Även inom jobbet finns det jätteroliga saker att göra. Plus att det återstår en veckas barnledighet och ett bröllop av sommaren.

Med fokus på den verklighet som jag hör hemma i blir livet väldigt tillfredsställande. Jag vet att jag är en skapande människa och att mitt huvud inte kommer att stanna, men det är dags för meningsfullheten att blanda sig i matchen igen och den bor i det småskaliga.

Sjunga med, rymdfärder och markera farled

Reflexen att inte sjunga med håller på att lösas upp. Visst har jag väl drabbats av det tidigare någon gång. Senast det begav sig tittade en svart rufsig hund upp i backspegeln och undrade vad det var för erbarmligt läte som hade väckt henne. Av hänsyn till henne, min omgivning och sannolikt främst min egen självbild har jag inte ägnat mig åt medsång i någon större utsträckning. Tills nu då.

För nu har jag tydligen fällt ner pungen och landat.

Man säger så. Faktiskt.

Och då blir lag lite sugen på att gapa med, tydligen. Var varnade, således. Det är så läckert att se vad som händer och bubblar. Via kontroll- och övervakningsorganet Facebook har jag idag fått se någon kliva utanför ramen och få den där äkta värmen samt fått följa någon som genomför sitt livs drömresa. Folk jag druckit kaffe med. Folk som liksom beslutat sig att ta klivet och lita på att universum är deras kompis, deras alldeles eget att härja runt med.


Den Lille hade drömt bra i natt, precis som sin kompis. Han hade drömt att han tillsammans med två kumpaner byggde en rymdraket och tog en sväng till månen, vidare ut i rymden "och fikade" för att dimpa ner på sina kompisars bakgård, gissningsvis lagom till middagen. Han var eld och lågor över sin dröm och berättade i imponerande detalj hur det universum han fått lära sig om i skolan var beskaffat och vad som skulle kunna krävas av raketvetenskapen för att kunna nå dess ytterst kända kant – Plutos omloppsbana. Och kanske viktigast av allt - han hade fått förstå både via skolan och via hans dröm - att det inte fanns några rymdmonster. Det var nog förutsättningen för entutiasmen. (För den som inte sett på Cartoon Network - barnkanal - så handlar det så gott som programmering kring just rymdmonster).

Jag kom på mig själv med att stoppa in fragment att bygga upp ytterligare drömmar kring. Jag berättade historien om Jules Verne som skrev böcker om fantastiska saker långt innan de dök upp hos oss här i verkligheten. Jag hade sånär berättat att hans Mamma varit verklig i drömmarna för mig i många, många år innan jag träffade henne. Det var snudd på att jag sa det – att drömmar är verklighet fast vid en annan punkt i tiden, men jag lyckades med viss ansträngning låta bli. Den biten måste man upptäcka själv, tror jag. Annars kan man interiktigttro på det och då är det ju en meningslös kunskap som riskerar att leda till prestationsångest.

Jag såg farsan skutta fram där igen. Hur de saker jag sa till Casper var reflektioner av vad jag fick höra av min farsa som liten. Hur det gått till när den där ibland helt vanvettiga optimismen grundlagts tillsammans med något som skulle kunna kallas självförtroende men som nog egentligen är ett förebyggande av förtroendet till omöjligheter.

Casper skulle i alla händelser bli vetenskapsman innan han började med sina planer. Vi pratade lite om hur man blev vetenskapsman och hur viktigt det är att inte glömma bort drömmarna den dagen man har vetenskapsmannaskapet på visitkortet. Jag berättade att jag känt många som gått i skolan för att bli vetenskapsmän och som kommit ut ur skolan med en massa kunskap men som vid det laget glömt alla sina drömmar och därför inte kunde bygga någon rymdraket.

Och så drog jag mig till minnes vad det var jag sa till två av de tre unga herrarna som påpekade att just den av dem som bor i det här huset inte ville leka samma lek som de. Deras problem var egentligen inte just den saken utan de pekade på något slags oskriven regel att det var den man var hemma hos som bestämde vad de andra skulle få leka. Innan jag hann bita mig i tungan hade jag talat om att "gör vad ni vill – man kan inte äga varandras kompisar".

Komplext för en nioåring, det erkännes. Men samtidigt – jag kan hitta saker jag hört min farsa säga mig för tjugo – trettio år sedan idag och ha nytta av dem. Ibland för första gången. Ibland för att jag först förstod vad han menade nu. Det är precis som med drömmar. Ledtrådarna på livets stig är tidlösa och efter att ha sökt dem, funnit några och upptäckt tjusningen i att finna istället för att söka så börjar det gå upp ett ljus kring ytterligare en nivå; att få placera ut dem. Att stoppa in de där gåtorna, tankarna och funderingarna som tar bort hindren, löser upp omöjligheterna och gör det möjligt att följa drömmarna.

Det är meningsfullhet, det. (Och programmering, för den delen).


Jag vet interiktigtvad det är som håller på att hända med mig, men allt kan inte låta bli att kännas enträget och skitjävla underbart. Jag överdriver inte om jag säger att vartenda andetag känns som en njutningsfull, stillsam orgasm. Imorgon åker vetenskapsmannen till sydligare breddgrader och stillheten breder på sitt sätt ut sig innanför tinningarna. Rytmen kan höras. Pulsen. Blodet som forsar fram i ådrorna och kittlar kroppen till liv med det syre det bär med sig. Klart som fan det är svårt att sjunga med i livet.

Den meningsfulla döden

Jag höll räkningen. Av de fyra timmar av gårdagen som jag inte spenderade i soffan på uteplatsen satt jag tre och en halv i en stol alldeles invid. Det var en alldeles förtjusande dag. Mitt på den kom en man och pratade om livet. Vi pratade om livet ganska precis halva dagen. Med fokus på döden. Det slår mig att jag är rätt frispråkig om döden och för min egen del liksom beslutat mig för att den är något meningsfullt. Att de som dör gör det av en anledning, precis som allt annat på insidan av den här verkligheten. Och därmed givetvis på utsidan också.

Jag har sett några stycken dra sig ur spelet nu och jag kan inte se att det inte stämmer. Det är klart – när det händer – när spöksmärtorna sätter in, när det inte längre går att ringa den avlidne, att gnugga sig mot dennes energi i fysisk form, att prata och söka handfasta råd – då är det inte ett dugg kul. Det blir tomt och jävligt. Och säkert känns själva dödsfallet meningslöst. Vi som tidigare haft den som avlidit vardagen tvingas ifrågasätta vår syn på livet och döden, vare sig vi vill eller inte. Vi prövas som det heter.

Men så med tiden går det upp något. I mitt fall – efter att farsan dog – tog det väl sådär ungefär ett år. Jag började hitta pusselbitar av vad jag saknade efter honom i mig själv. Fann att det jag saknat mest faktiskt fanns kvar. Tankar jag tidigare inte behövt tänka själv utan kunnat få genom att diskutera med honom. Känslor jag fått genom att han fanns. Saker han förkroppsligade – nu fanns de i mig istället. Gradvis inflyttade i takt med att saknaden flyttades ut.

(Nu har jag säkerligen haft tur i fråga om mina upplevelser av döden och dess efterlämningar. Men eftersom inte turen är någon tillfällighet och eftersom tillfälligheten inte är någon slump och eftersom slumpen inte är någon tillfällighet och så vidare så är det nog likväl meningen att jag ska se saken på det det här sättet. Och tiden vet ju att jag inte kan hålla tyst. En gång läste jag en (iofs väldigt lång) artikel om tjusningen i att skriva korta artiklar. Den gjorde aldrig riktigt intryck.)

Kanske är det därför den akuta saknaden finns – för att agera platshållare för alla de utrymmen den avlidne fyllt i ens eget liv och själ. Att saknaden initialt tar platsen som senare kommer att fyllas av de saker den avlidne efterlämnat i hos den saknande. I mitt fall, med farsan till exempel, är det hur tydligt som helst. Optimismen och synen på hur det fungerar. Jag visste inte riktigt hur han såg på saken förrän jag nu fått det i mig. Jag hade aldrig kunnat förstå helt och hållet – inte i mig själv – om jag inte sökt hans närvaro efter att han försvann genom att plocka i de intryck han lämnat kvar.

Tydligast ser jag det hos Casper. Visst – han är inte kommen arvsmassevägen, men jag ser ändå att jag någonstans visat honom vägar som jag en gång blev visad – utan att ha ägnat det en tanke - och att han därigenom för mig visar pusselbitar till hur farsan såg på saker och ting. Jag tycker det är rätt mäktigt, faktiskt.

Om jag leker med tanken att döden inte alls är en ondskefull lieman som kommer och brutalt rycker undan människor från oss och efterlämnar blödande sår i mänskligheten utan istället ser döden som en naturlig progression för den som har kommit så långt i sin gärning här att det mest gynnsamma för de som finns runtomkring denne någon är att själva kliva fram och ta en del av den avlidnes visdom. Om man leker med den tanken – blir inte döden ganska meningsfull även den? Och vad beträffar huruvida den döde verkligen försvinner – vad är att existera – är det att finnas som kött och blod eller är det att ens tankar och känslor lever?

Jag har vuxit avsevärt sedan farsan och farmor lämnade in och jag ser tydligt att jag är långtifrån den ende som utvecklats i spåren av deras försvinnande. Jag känner fortfarande att jag har dem här, alldeles nära. I mig, faktiskt. Vare sig det är en andlig uppkoppling eller en upplevelse skapad av minnen, längtan och holistiskt förklarade sensationer. Jag känner den djupaste och mest kärleksfulla tacksamhet till vad dessa givit mig och önskar naturligtvis att de skulle vara här, handgripligen. Vi har mycket att prata om. Men inte för ett ögonblick tvivlar jag på att deras försvinnande hade en mening.

Typiskt bra

I går var en ur många synvinklar typiskt bra dag. Jag hade inte sett fram emot den eftersom den innebar att jag skulle vara borta från paradiset. Klon sitter inte sällan där. Jag är en väldigt inbiten hemmakille – inte minst på grund av sällskapet. Och nu om våren, dessutom.

Man kan tala om cirkulärreferens, faktiskt. Projektet som ska ha sitt fysiska utrymme till följd av en grannes tillsynes slumpmässiga besök en kall februarikväll högst upp i en fastighet som visade sig ägas av samma person efter vilken det ekonomiska arvet varit vad som inte bara möjliggjort utan också väckt de tankar som behövdes för att komma hit möjliga.

Där satt de – farsans gamla kompisar från gymnasietiden och framåt. Med undantag för en begravning har jag inte träffat dem på väldigt, väldigt länge. De rullade ord, precis som farsan. De har det där underbara sättet att låta ord, uttryck och humor bli till bollar av glädje som man skickar runt mellan varandra inte sällan med rätt hård kraft bakom. Tryck.

Jag vet inte bättre hur jag ska beskriva det; detta bollspel; vissa är kapabla till det och andra inte. Eller kanske är det så att inte den senare kategorin fått prova. Så är det nog. För jag märker bland de jag jobbar med till vardags att acceptansen till bollrullandet ökar i omfattning ju mer jag kastar bollar på dem. De måste helt enkelt se bollarna annars drunknar de i den verbala floden.

Det var ett kort men synnerligen livgivande möte. Det var som om jag fick möta farsans kontext och för första gången på mycket länge saknade jag honom på riktigt igen. Inte på något sorgligt sätt utan på ett sätt som fick mig att spricka upp i leende och säga "nu skulle jag har ringt farsan". Underbara glada människor. Och allt jag har dem att tacka för.

Jag sprang där på kontoret som liten. Lite större än Casper är nu. De var ju i min ålder då, dessa gubbar. Agendan de hade på sina jobbdagar var nog inte alltid den roligaste men det skrattades alldeles vansinnigt mycket under takåsarna på S:t Olofsgatan i Uppsala. Jag fick en absolut underbar påminnelse om skratten som fortfarande lever i mig och inser att den personliga assistens favorit-TED-talk har en duktig klangbotten just där. Kunde till och med frammana doften från trapphuset. Lokalen är inte alls olik, faktiskt. Inte som sådan.

Lite senare under dagen tillsammans med de jag tror och hoppas vill jobba tillsammans med oss. Draftade och givna erbjudanden pratar vi om vad jobb är och att någon av dem kommit att ändra sin inställning till flyttar baserat på projektet. Och så kommer vi in på lön och arbete. Att det varken är lönen eller arbetet. Det är vad man får gjort. Att det känns meningsfullt. Det är det som är hela grejen.

Att få rullat bollar av glädje. Det är ju knappast det sämsta. Även den snart pensionerade högskoleräven rullar bollar, han på sitt lite nordligare, långsammare sätt. I en av bollarna hade han petat in ett uppdrag som tilltalar mig i den där envisa strävan att faktiskt ändra på det som jag tycker behöver ändra på. Tack, universum för den bollen. Den värmde.

Så avslutningsvis på en typiskt bra dag var det dags att ta livet av sig. En Sombie med ett oväntat diaboliskt sinne för att utsätta fysiska kroppar för sin egen viljas smärtsamma effekter. Jag hade sagt att jag var redo eftersom jag hittat balansen. Det var vansinnigt jobbigt men ändå mera roligt, knepigt nog. Och intressant att se hur man tillsammans med andra kan åstadkomma saker som jag inte själv mäktar motivera mig till i träningssammanhang.

Det där borde ju inte ha kommit som någon överraskning, men det gjorde det. Inte särskilt överraskande.

Ombyggnad pågår, kan man säga. Som alltid. Jag ställer mig inte sällan frågan varför jag håller på. Själva anledningen finns ju i den diskrepans som finns mellan det som är här – i paradiset – och det som finns en bit utanför. Jag visste inte om att skillnaden fanns innan jag träffade Sara. Hon klev in i livet med sitt lysande nystan av kärlek och lyste upp varje skrymsle.

Hon fick mig att se vad livet egentligen är och jag har inte varit annat än lycklig sedan den dagen egentligen. Klart man far upp och ner på humörsskalan men där finns en varm, lycklig puls även de jävligaste dagar och det beror på det ljuvliga faktum att kärleken bor där hela tiden. Till Sara och vidare till livet.

Kontrasten blev ju att se de saker som verkligen inte är byggda på kärlek i den del av världen som bor bortom paradiset och det vi värmer med vår närvaro. Kalla och meningslöshetsbibehållande institutionaliseringar som skapats med de egentligen vidrigaste av uppsåt – i alla fall från min nyvunnet lyckliga horisont.

Till stor del har jag vänt dessa saker ryggen. Om jag inte lägger energi på dem så växer de inte, men i vissa fall känner jag att jag har möjlighet att påverka. Förändra. Faktiskt vända generatorn i källaren till att gå i den varma riktningen. Jag är så långt ifrån ensam i denna ambition som det går att vara. Ambitionen delas av så gott som hela mänskligheten vare sig de är medvetna eller inte om den saken.

Någon gång ibland får jag förmånen att möta någon som inte vill ha den varma drivkraften i botten. Det är alltid rädda människor. De är som regel vanvettigt rädda för vad det skulle bli av dem om allt de lärt sig är deras existensberättigande i grunden förändrats. Om det de anser sig satta att bevaka upplöses och mänskligheten istället möter varandra för vilka de är. Dessa rädda tror – långt där nere – att de då inte skulle ha något att ge.

Gissa vad – de har fel. Och till allmän förtjusning ser jag hur en del även av dessa rädda själar vaknar upp och tar itu med det som gjort dem skräckslagna för sin egen natur.

Kul som fan, surru – så skulle de sagt. Gubbsen.

Till Farsan

Det är inte din födelsedag idag. Den glömde jag bort, faktiskt. Jag har inte varit och besökt din grav en endaste gång sedan jordfästningen. Jag kom bara att tänka på dig ändå. Och fick för mig att det var dags att skriva ner det. Sådär, bara.

I början var jag lite ledsen någon gång sådär. Det känns länge sedan. Det är som om saknaden runnit ur. Sorg vet jag fortfarande inte riktigt vad det är, faktiskt.

Jag tänker på dig ganska ofta. Oftare och oftare, till och med. Eftersom jag får huvudvärk i tre dagar varje gång jag gråter så tror jag att jag lät bli att tänka på dig tidigare – eftersom saknaden fanns där.

Nu har jag vant mig vid att du inte finns här längre. Reflexen att slå ditt mobilnummer har försvunnit. De där planlösa samtalen från bilen om allt och inget har upphört och det var längesedan jag "av misstag" tänkte ringa och surra lite. Än längre sedan jag funderade över att be dig om hjälp med något byggprojekt.

Jag har vant mig, som sagt. Det är skönt. Och det är också mycket lättare att minnas dig nu när saknaden inte längre är så stor. Jag ser dig på ett nytt sätt. Jag ser vad du gjort för mig och kan känna en djupare tacksamhet för allt du gjort för mig än vad jag kunde göra när du levde.

Sättet jag ser det är lika enkelt som självklart – jag ser saker hos mig själv som påminner om dig. Och tydligast är de där sakerna i gränssnittet med Casper (han är vansinnigt lång nu och pratar engelska, men det har du ju säkerligen koll på). När något verkligen funkar, när vi har riktigt, riktigt kul eller när jag kan hjälpa honom med något då ser jag dig i mig och det gör mig lyckligare än något annat.

Jag ser nu att jag fick följa med på din resa. Resan du gjorde här när jag var liten. Hur du upptäckte världen och förstod vad alltihop var för något – kanske inte ända ut i de subatomära fingerspetsarna – men tillräckligt för att du själv skulle finna den där lugna, glada tryggheten och balansen som du hade större delen av den del av ditt liv som jag kan minnas.

Den drev mig till vansinne, den där tryggheten. Den var källan i din optimism, en optimism som retade mig när jag kommit ut ur rädslan och undrade vems fel det var att jag hade varit rädd. Din optimism var det sista jag tyckte mig behöva just då. Nu ser jag ju bilden annorlunda. Men inser att vi var tvungna att ha det så en tid för att jag skulle kunna förstå den och själv en dag kunna erhålla den där känslan i mig. Det behövdes en motreaktion på motreaktionen.

Pusselbitar – du gav mig pusselbitar. Delar som seglar upp i en helhet jag givetvis inte sökt men som jag just därför kommit att befinna mig i. Pusselbitarna. Små saker du sagt när vi suttit i bilen du och jag. Saker jag kommit ihåg utan att komma ihåg det. Saker som verkade meningslösa som nu fått mening. De är några stycken, de där pusselbitarna.

Tack för att jag fick sitta med dig i baklastaren på din resa. Tack för att jag fick åka med dig på dina resor på mina lov, lyssna till din röst från baksätet där jag byggde pneumatiskt lego. Tack för all värme, alla pusselbitar och all den trygga optimism jag har fått. Det du givit mig fortsätter du att ge mig även om du inte är här.

De flesta dagar tänker jag inte ens på dig, längre. Men jag känner dig alltid. Du finns här inuti hela tiden och den känslan gör mig allt annat än ledsen. Den gör mig berusad av lycka, tacksamhet och glädje.

Tack ska du ha. Här är ditt favoritinlägg från den här bloggen: Tjurskit. När du läste det hade du exakt tre månader kvar att leva. Du visste – höll det för dig själv – och skrattade. Jag kan fortfarande höra ditt skratt från den gången. En gång av oräkneliga. Tack för att du är med mig. Och tack för att jag fick minnas dig lite extra idag.

Gamla hjulspår

Det bar iväg till staden vid det transparenta vattenflödets möte med den förhöjda inre vattenytan. Jag hade inte alls förväntat mig att spöket skulle finnas kvar. Att dåtidens ande skulle komma över mig och viska till mig. Men det gjorde den. Det räckte med att hjulspåren sammanföll med den rutt jag följde på den dubbelgamla tiden. Tiden före tiden som föregick den tid jag kallar nuet. Jag har åkt den vägen så ohyggligt många gånger. Men det var så länge sedan att jag inte förväntade mig styrkan i hågkomsten.

Hågkomst och hågkomst, knappast något endaste egentligt minne. Inte på det sättet. Snarare en känsla. Skuggan av en känsla, likt en dimma. En skugga. Ett spöke. Det handlade inte om återblickar på ögonblick, om uppspelade sekvenser av dåtida scenarier. Nej, det saknade helt holistisk koppling. Dimman bestod i tusentals partiklar av den känsla jag en gång var. Levde. Andades. Av den själsliga punkt som i sitt möte med just den marken där och då gav upphov till en viss vibration. En vibration som väntat där sedan dess. Längst vägen, parkerade i högerfilen uppför ett stigningsfält.


Hemstadssymmetrier.

Det var där och då vanmakten kom in i mitt liv. Det var där jag började fly på allvar. Timme efter timme i bil på väg dit och därifrån – till vad som blev min första alldeles egna yrkesmässigt betingade geografiska fristad. Mycket lite hade ändrats. Symmetrin i mitt återbesök hos mina egna tankegångar var nästan hånfull. Fick mig ur balans en aning. Fick mig att se mig som jag var. Och se de band som leder från den punkten till nutiden. Vad som hängt i banden. Hur de vibrerat och vibrerar.

Jag var en mycket arg person då. Arg på ett synnerligen destruktivt sätt. Någonstans hade jag där och då bestämt mig för att det snart skulle vara slut. Hösten 1995. Räckets krasande mot bakskärmen. Tanken och känslan som var kortare än en sekund. Hjärtat som drog i ratten mot tankens vilja. Och jag som inte kunde begripa varför jag inte ville åka genom gurkstaden. Givetvis. Ett självvalt mindblock av Lucas-art. Ett ögonblick av ohygglighet. I flykt. I full fart mot sydväst med ryggen mot mitt eget vändande av ryggen.

Där i vad som då kallades hemma fanns den egna familjen. Kontroversen och den självpåtagna bakbundenheten. Hans värme och de andras skränande. Samt den obskyra skara som då blivit de jag bodde med. Huvudet sökte svaren. Tanken försköt känslan och impulserna helt och hållet och ville finna rationella, fyrkantiga och pålitliga mönster att strukturera i en simmig värld av sprattlande armar som huggits av från ett levande väsen. En fullkomligt söndertrampad känslighet, undertryckt och icke önskad längre.

Jag flydde dit eftersom jag fick vara ensam. Relativt ensam. Jag fick välja mitt sällskap själv och det bestod relativt ofta av inget sällskap alls. En öronbedövande tystnad i något slags avskild kravlöshet. Hotellet var detsamma då som nu. Vägarna. Vädret. Årstiden. Fy för fan. Vilket jävla helvete det var, egentligen. Och alltihop hittade jag på själv. Jag hade – om jag ställt mig utanför mig själv en stund – full frihet att forma min egen tillvaro. Mitt hjärta var fullt av idéer, drömmar och önskningar. Istället skruvade jag på locket på burken och lät det gå tretton år till.

Ångesten inför hemresan började alltid frampå eftermiddagen hemresedagen. Strax efter lunch. Just den här gången mer bultande än någonsin. Jag minns inte exakt, men jag tror att det var mitt samvete som bultade värst. Jag hade definitivt brutit mot de outtalade konventioner det rationella livet stipulerade och hade ingen lust att vistas i sinnets artificiella belysning just precis då. Vid 15-tiden ringde min farsa. Han var i stan och ville åka med hem.

Knappast någon tillfällighet. Han hade åkt tåg ner "av en händelse" och var på något slags mässa. En mässa han aldrig annars ens skulle tänkt tanken att besöka. Där fanns han. Några kilometer ifrån mig när jag mådde som absolut värst och behövde honom som allra mest. Han visste det fastän vi inte talat på veckor. Ändå hade han nosat reda på mig. Vi åkte tillsammans genom regnet hem. Vi passerade bron i gurkstaden åt andra hållet. Vi pratade lite. Men mest satt vi tysta och lät det regleras.

De yttre parametrarna var desamma. Och knutpunkterna dånade mot mig genom tiden från då till nu. Jag var där ute på kanten och vände den där gången. Eftersom det är bland de verkligt interpersonella tabuämnena vet jag faktiskt inte om det är något vi alla ska igenom eller om det är något som är relativt sällsynt. Men min känsla säger mig att vi måste genom den passagen. Allihopa. Vi måste kasta frågan i ansiktet på oss själva. "Vill du leva?". Och vi måste besvara frågan. Vi måste svara "Ja" eller "Nej". Vi måste verkligen svara. Tydligt. Bestämt. Annars kommer frågan tillbaka.

Jag har inte hört frågan sedan den gången. Det tog ett tag innan jag begrep vad det var som hade hänt. Jag hade ju bara varit ute och åkt bil. Jobbat. Åkt hem med farsan. Kanske funderat lite. Men nu, 17 år senare blev det ganska tydligt. Jag valde att fortsätta den där gången. Det var långt ifrån första gången jag gjorde resan dit. Och inte heller sista. Men just den gången markerar en punkt då allt förändrades. Det förändrades inte i sig själv utan jag ändrade på allt genom att ändra mitt sätt att se på det.

Jag tillät mig själv saker från den dagen. Inte uttalat, knappt ens tänkt, men jag började bygga ytor där jag själv fick plats. Skapade tillfälliga lekplatser för mitt sinne och mitt hjärta som luftbubblor ingjutna i den mest orubbliga betongfortifikation. Levde uppriktigt dubbelt och lät de bägge förnamnen sticka iväg i vad helst riktning de kände för. Det var min lösning. Det var min konstruktion att hantera svaret Ja på frågan.

Många år senare var det just den inställningen som ledde mig hit. Som ledde mig genom den stängda dörr jag aldrig spikat igen. Hennes ljus strålade genom gliporna mot karmen. Hennes värme bultade. Hennes vibration sjöng. Alla de drömmar jag haft. Alla de bilder som fått mig att andas när syret var slut. Det var verkliga! De var äkta och levande. Hon hade funnits och andats här i alla år och det krampaktiga drömmandet hade fått sin puls därifrån hela tiden!

Jag är mycket glad att jag fått och får uppleva det mitt liv ger mig. En omistlig upplevelse jag sannolikt själv bett om. Vissa dagar möter symmetrierna varandra med sådan kraft att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det händer inte så ofta men det tar min luft och tvingar mig till återgång in i mig själv en stund. Gårdagen var en sådan. Innesluten av regnet och tystnaden rusandes genom skogen i det totala mörkret återvände jag och rensade bort taggar som fastnat.

Det är nästan alltid tyst när jag åker nu. Hur mycket jag än älskar musiken så vinner tystnaden så gott som varje gång. Det samordnande föremålet för utflykten uttalade kring avsaknad av ljudlig underhållning i automotiv rörelse att "då har man nog verkligen landat i sig själv". Så sa han. Och det var på något sätt pusselbiten som saknades. Som mötte det piskande regnet och tvingade resten att skärskådas. Avhandlas. Arkiveras.


Från stallet hörs rytmerna. De lockar, förför och förespeglar. Hon är dess upphov. Hon är rytmens portal in i mitt liv och just nu dånar den så att spånet virvlar där ute i boxarna. Det tilltar. Här som i helheten. Och även efter att rytmerna tystnad och fötterna trött försöker förstå vad det var som hände så fortsätter pulsökningen. Närvaron. Mökret och regnet tappar sin verkan. I sårbarheten bor den dundrande styrkan.

Överbord

Ett mycket enkelt sätt att minska vikten är att kasta last överbord. När man till exempel för sista gången lämnar ett hus vid havet där man mer eller mindre vuxit upp och där minnena av de döda^* betydelsefulla är starkare än någon annan stans så är det inte utan visst vemod. Men vemodet har funnits där länge. Platsen var de vemodiga drömmarna om havets spelplats i många år. Tanken på den spegelblanka sensommarvattenytan speglade tillkortakommandena i det egna livet. När livet så blev en fullspektralföreställning och den pulserande punkten uppstod precis just här så släppte det en stund.


Vid sista anblicken.

Det blev platsen för te och mackor med kryddost på rutig duk. För vin och kortspel. Det var inte många gånger men det sitter där. Hans glada ansikte. Hans känsla av att vara villkorslöst hemma där vid havet. Vid sitt köksbord i björk. Med kryddostmackor och planer på någon ny trall om morgondagen. Hade han blivit äldre hade hela östersjön varit inlemmad av hans tralluteplats, den saken råder det inget tvivel om. Men med orken försvann tjusningen och han ville därifrån. För att slippa se sig själv inte orka med det och för att slippa lämna det kvar till oss att inse att vi inte ville vara där så mycket.

Nu hann vi inte då och det blev några varv i tviveltumlaren. Jag har sagt hejdå alltför många gånger och vemodet inför vemodet att inte veta om det var sista gången har ackumulerats till långt högre nivåer än själva avskedet. Då snarare känns det som om jag äntligen fick bli klar. Inte bara med stället som sådant utan med hela processen som började vid hans sjukdom och energiregleringar kvarvarande familj sysslat med. Kärran var tungt lastad men hjärtat är lättare än någonsin. Många strängar har ljudlöst släppt eftersom jag inte längre håller i dem.

Att göra sig av med saker är ett mycket enkelt sätt att komma vidare. Allrahelst när sakerna är djupt förankrade vid jagets klangbotten. Det tar tid att lösgöra sig från kättingen – det ska det göra. Man måste vara säker, för har man väl släppt kedjorna till botten är det mycket, mycket svårt att finna dem igen. Ytan här hemma är spegelblank och anstruken av den begynnande höstens dofter. Jag samlar mig – dels genom att dra det jag vill ha närmare mig och dels genom att släppa taget om det jag inte längre vill ha ombord. Så flyter vi lite lättare på den spegelblanka ytan.


Sjöyta.

* Död. I traditionellt fysisk mening inte materiellt representerad bland oss men för den skull i allra högsta grad existerande såväl genom sin prägling på de som lever här samt genom sin andliga närvaro.

Samla damm

Strängen har spänts hårt den här gången. Jag borde vetat bättre. När ilskan tilltar och flyktmönstren tar över. När jag blir den där arga, frustrerade människan. Visst, han har varit ohyggligt produktiv genom åren. Jag trodde att jag tappat bort honom och hittade nya sätt att få saker gjorda. Saker jag känner för av hjärtlig vilja istället för undertrycksbaserat flyktsjälvdrag. Vilken uppvisning. Vem fan tror jag att jag är att skriva om att man bör ta itu med sina egna issues innan man far ut och pekar finger mot omvärlden. Snygg rekursiv ironi där, faktiskt.

Jag har tappat kontakten. Andetagen är korta och tankarna alldeles för långa. Jag har närmare till ilskan än till skrattet. Definierar vill som måste och jordar måstet i en rinnande vattentäkt med tillgång till synligt oändlig rörelseenergi för den händelse att det sätter sig på tvären. Det dämmer snabbt upp sig till ackumulerad lägesenergi att pressa genom fördämningens alltför tanklöst ihopkastade konstruktion. Nej, klart som fan det inte är vad det ser ut att vara. Det är inte det som bubblar över som är upprinnelsen till ansamlingen.

Jag gör det lätt för mig, tycker jag. Pressar ut frustrationen där den inte alls hör hemma. Tycker att jag tycker att jag inte hinner med något. Att jag inte får göra det jag verkligen vill – nej – fel. Det jag måste. Ser mig själv sitta och köra ändlösa turer i osund hastighet till småbåtshamnen för att skruva i en del som kommer att ligga stadigt förtöjd vid bryggan utan minsta tillstymmelse till användning en vecka eller två. Varför? Om och om igen. Jävla idiot. Fjant.

Det känns ju där innerst inne. Jag har sovit dåligt och varit så långt ifrån en glad kille man kan komma. Retlig, tjänstovillig och asocialt fokuserad på en spretande mängd projekt utan mål, till rekursiv uppbyggnad av frustrationen. Jag bygger upp dammluckan, helt enkelt. Av den enkla anledningen att jag någonstans i mig inte vill ta itu med anledningen till själva grundflödet. Jag har till och med blockerat mig själv från att se vad det kan vara – för givetvis kan det vara fler än en sak. Sådant är livet. Komplext i sin enkelhet.

Det har sina rötter i mitt sökande. Ett osunt sökande av anomalier i en värld av anomalier. Samband som jag saknat, sökt och funnit, länkat till kluster och fått helheter till upphov till varandra i en världsbild som gör mig genuint hoppfull och ledsen på en och samma gång. Visst, världen kanske förtjänas att gråtas över en smula då och då men det som gör den till vad den kan bli är den distinka önskan om att den ska bli det. Jag vet. Inga tårar för världen, men en lämpligt måltavla at skjuta på när frustationen bygger upp sig.

Sökandet tog väldig fart för två år sedan ganska exakt. Jag ville förstå mer än någonsin och fick på många sätt min önskan uppfylld. Nyfiken i en dumstrut tappade jag nog inte så lite sikte på den värld livet utspelar sig i och kastade mig över de lite mer tekniska (i det vidare perspektivet) grundvalarna för upplevelsen. Praktiskt när det finns en känsla att putta vidare framför sig. Visst det är jobbigt men den jäveln ska ner i fördämningen. In i planket som håller massorna tillbaka. Någonstans vet jag ju. Har vetat hela tiden.


Ilskan kommer ur varje liten knutpunkt i kroppen när den blir kall. Jag blir absolut vansinnig när jag får ont i händerna av att bara hålla i hammaren. Kokar av ilska över att de färdigheter jag älskar att använda kanske mest av allt förknippas med den där jävla smärtan så fort jag varit i närheten av kyla. Och inte vilken kyla som helst utan bara den där kylan som kommer när jag badar kallt, något jag ju älskar att göra och alltid har gjort. Förbannad, ilsken frustrerad. Ohyggligt uppbyggligt, inte sant? Vart tog den glade optimisten vägen?

Jag vet ju att smärtan i kroppen är en reflektion av dess mentala eller till och med emotionella dito. Jag vet ju, ändå låssas jag att jag kan lösa det genom att ta på mig strumpor på sommaren (dubbelhuga). Flykt. Samma jävla flykt hela tiden. Ska jag gå här som en gammal reumatisk surgubbe och se hur allt jag en gång kunde göra utan smärta växer igen, förfaller och förblir icke-åtgärdat. Va? Är det vad jag tycker ska vänta mig? Tycker jag att jag är förtjänt av ett patetiskt surgubbeöde innan jag fyllt ens 40? Tidligen. Jävla kioskmongo. Dags att se över attityden lite tror jag. Avsevärt.

Det hade kokat ett par månader under pannbenet idag - gradvis tilltagande, givetvis. I morse när jag vaknade trodde jag att det skulle kväva mig. Rent konkret tog flyktplanerna form som de ju gör när klumpen blir för stor. I det liv jag har glädjen att leva har jag inga människor att fly ifrån, tvärtom. Däremot blir ju de dessvärre ofrivilligt kidnappade av min sinnesstämning på något sätt de också eftersom de ju finns här närmast. Är närmast. Något jag är gladare för än just det finns inte.

Jag vet ju när det började. När sinnet började sticka iväg på de allra yvigaste utflykterna i sökandets tecken. Jag vet vilka ställningstaganden som väckte ledernas smärta till liv. Och jag vet ju precis vad ilska sedan den dagen alltid med något enstaka undantag indikerat. Men underlåtenheten att lyssna till de egna signalerna och kanske den latenta viljan att vrida halsen av monstret trappade upp mitt eget vansinne till den grad att jag tappade kontakten med mig själv den här gången. Nästan lika illa som det var i mitt gamla liv. Puls- och kontaktlös i ett frustrerat paddlande i en destruktiv strömvirvel.

Så idag, bärandes mitt åskmoln i huset med något slags ambition att städa bubblade skiten upp genom fördämningen. Dammkornen kletade fast i ramens kanter och jag var reflexmässigt nära att krossa fotot av den man vars över vars bortgång minnesmärket som kröner dammluckan erinrar. I mitt fåfänga sinne tycker jag inte att jag ska ha mer av den varan längre. Jag tycker att jag borde vara färdig, att inget alls kan motivera att jag ska hålla på och behöva känna saker, minnas eller relatera till hans frånfälle mera.

Visst, där finns säkert andra strängar, men det ögonblicket var ett mycket tydligt sådant. Med näven redo att krossa glaset som vägrade bli kvitt det kletiga damm det ansamlat. Damm – dammlucka; jomenvisst – självklart. Den svala drängstugan tog emot mina tårar. Den gamla soffans bekanta omfamning sköljde ur stora flak av uppdämda känslosträngar och vad jag tyckt att jag inte ska behöva ta i sköljde igenom mig under ett ögonblick av rensning.

Vem är jag att bestämma över hur saker ska kännas för mig? Man bestämmer inte sådant. Det gör ingen. Senast i går kväll överöste jag en kompissmurf med gliringar över det tillståndet och kanske bottnade intensiteten i mina utgjutelser i det dryck med vilket jag höll tillbaka mina egna tillkortakommanden. Nej, jag är inte så närvarande eller tyst inför mig själv som jag vill tro. Jag har mycket, mycket kvar att lära.

Det känns som det känns, som hon brukar säga. Den klokaste och vackraste människa jag någonsin träffat. Nu väntar tre dagars huvudvärk. Äntligen, kanske man kan säga. Jag älskade honom; mer än jag begrep när han levde. Jag gör det fortfarande. Minnet börjar falna och det svider. Det är som det är och jag ska verkligen försöka att inte låtsas som det regnar utan låta dropparna falla direkt istället för att fördämma och sprida knakandena över närheten.

Happy Birthday

Tankarna formar oss och vår verklighet. Tankemönstren är mer verkliga än vad de resulterar i. Självklart måste negativa tankar, sorg, oro och rädsla påverka vårt välbefinnande, vår hälsa och vår lust att leva. Jag släckte hjärtat och intalade mig själv att jag måste fly och så försvann jag.

Inte från jordens yta utan retsamt knappt geografiskt men med en plågsam avståndskonstruktion i det sociala lagret. Eftersom jag inte hade modet att initialt bryta helt så lät jag det bli än värre genom att lova saker jag sedan under tilltagande infektionsgrad helt sonika svek. Ynkligt.

Om jag varit han och sett mig själv försvinna sådär – hur hade jag påverkats? Om Den Lille skulle packa sitt mentala pick och pack på det sätt jag gjorde – hur skulle jag må? Om det inte var för Den Lilles närvaro gör det möjligt att i någon mån föreställa mig hur det skulle kännas.

Jo - jag skulle gå sönder – varken mer eller mindre. Att se den man sett börja forma tankar till ord och handling försvinna i en nyck av självpåtagen och ynklig självdestruktion förklädd till självförverkligande måste vara outhärdlig. Samma saknad som livets slut implicerar men multiplicerat av den fortsatta närvaron och det eviga grubblandet.

Självklart finner sådana tankar och känslor vägen in i kroppens alla irrgångar och kan fylla den mest hårdnackade optimist med de mest dödlig utbredda cancerkolonier. Jag har hela tiden vetat att jag sårat dem och då framförallt honom. Vi var oerhört nära. Men han slutade aldrig hoppas och slutade aldrig älska mig.

Hur många människor har sådan styrka? Att fortsätta älska den som gör illa utan att ens blinka. Hur många skulle inte ha skurit av bandet, förskjutit och fördömt för att skydda sig själva? Och – om man tänker på saken – bottnar inte all världens fördömanden just i ett behov att avskärma sig till skydd?

Sjutton långa år tog det. Så klev hon in i mitt liv, 1575 millimeter total kärlek. Hon tände ljuset i mitt mörker och på några ögonblick badade allt i ljus. Jag kommer aldrig att kunna glömma glädjen i hans ögon när vi satt där vid deras köksbord. Det var en kväll i augusti. De hade varit i Italien, tror jag. Jag hade passat deras hund.

Den rutiga duken, hans gråblå tröja, det starka teet, det andlösa ögonblicket när lättnaden bredde ut sig. Hans varma, glada, lyckliga ögon. Jag tog vägen genom skogen hit efter det. Synapserna i mitt huvud sprakade. Knutar så hårt spända att de blivit till stelnad betong löstes i ystra vivlar av något slags frihet.

Knappa två år senare dog han. Hans kropp var full av cancer och han hade tydligt valt att leva livet fullt ut så länge det gick istället för att förlänga livet på upplevelsens bekostnad. Livsbejakandets yttersta skönhet. Kanske tycker alla som jag – att de haft den bästa farsan av dem alla. Jag slutar i alla händelser aldrig att älska min utan upptäcker hela tiden nya dimensioner i allt underbart han lämnat efter sig.

Kanske hade han kunnat bli äldre. Kanske hade han kunnat få bli 93 – precis som farmor. Och kanske kunde han ha blivit det om inte jag hade stuckit. Kanske var cancern förkroppsligandet av att jorda det bottenlösa i den egna kroppen, transporterat via optimismens pulserande övertygelse. Det är som det är med den saken och jag ser ingen mening i att göra annat än att konstatera att det är en rimlighet.

Livet är vad det är och vad jag fått lära mig om dess själva essens – kärleken – det har jag ingen som helst anledning att negligera genom att döva ner mig till den känslomässigt handikappade nivå jag då det begav sig trodde skulle innehålla något av vikt. Tvärtom, det är vad det går ut på alltihopa. Livet i sig är ett sätt att göra det tydligt. Kärleken går långt bortom det och det placerar så att säga döden i ett annat ljus.


Mästerligt. Det här stället är enastående - vare sig man vänder i dörren eller lämnar det genom souvenirbutiken.

Farsantupp

När vi ändå är inne på meningsfullhet i livet. Det står klart för mig nu vad det är som hänt. Den Lille. Han hade en pappa redan när jag träffade honom. Jag har sett hur han kämpats och slagits med vad som händer och har hänt och ser vart kampen lett. Han har en pappa, den Lille. En som han älskar och längtar efter. Men så har han en farsa också. En som älskar honom villkorslöst och som han beslutat sig för varandes just en sådan.

Antivirustankar

IT-säkerhet är med säkerhet mänsklighetens tråkigaste sida. Fullkomligt abstrakt och i princip enbart spelande på den panikartade rädslan parat med prestigen i att sitta på information som andra inte får ta del av. Det tål att sägas: fy fan för IT-säkerhet. Nu är ju området knappast något man kan vända ryggen. Tvärtom, IT-säkerhet är viktigt. Gör ju inte saken ett dugg roligare.

Visst är det väl så att vi har antivirusprogram - applikationer som installerar krokar djupt, djupt ner i operativsystemet och som övervakar minsta rörelse i filsystemet, nättrafik, musrörelser och allt vad det nu må vara - visst är det så att vi har dem för vår egen säkerhet. Visst. Absolut. Jodå. Vi installerar dessa prestandatuggande allseende programvaror för vårt eget skydd.

Precis som vi låter oss avlyssnas, övervakas och fängslas utan rättegång för vår egen säkerhet.

Precis som vi överger det som är viktigt i livet för att tjäna penningen.

Vissa dagar blir jag otålig. Faktiskt. På riktigt. Vissa dagar. Sådana dagar. Dagar då jag är lite otålig. Då jag både fått träffa jobbfolk och haft chansen att sova en stund på kökssoffan. Då det fått korskoppla sig i huvudet. När jag fått suttit bakom de obytta torkarbladen och gissat vad jag har framför mig. Då jag återsett en av de absolut viktigaste personerna bakom vad jag i all ödmjukhet väljer att kalla min karriär. Han som gav mig mina första programmeringsexempel. Postningsprogrammet. Han pratar inte så mycket och när han gör det så pratar han mest om min farsa.

I modden återkommer han också. Jag tänker på allt de gjorde rätt, mina föräldrar. Fast jag då tyckte att de gjorde fel. De gjorde saker på impuls, av kreativitet och stundens ingivelse. Jag ville inte ha det så. Jag ville följa det jag försökte lära mig. Jag ville passa in. Göra som jag blev tillsagt. Inte improvisera eller köra på spark. Jag kände mig ibland vanmäktig och kunde inte begripa.

Nu är jag bara djupt tacksam för att de visade mig hur man kunde göra. Att jag fick det i mig att följa fantasin, drömmen och intuitionen och att ifrågasätta allt jag lärt mig. Han måste ha haft det knepigt ibland, den där farsan. Avvägandet. Det eviga avvägandet. "Vetdu, Erik. Gaddaff var ond. Han attackerade sina män. Men nu är han död. Det är bra. Det har fröken sagt". Ja. Vad säger man. Ingenting. Det ger sig i sinom tid. När flourtanten släppt taget om de som förleds för att sedan kunna vakna upp av egen kraft.

Hur han visste att han skulle dö snart, hela sista året. Hur han bestämde sig för att göra det på sitt sätt. Det måste ha varit ett stort beslut. Ett ensamt sådant, men hur kan ett sådant beslut vara något annat? Han vevade låten gång på gång. Grubblade. Lät musiken ge kraft. Styrka. Ett ensamt projekt. En determination kring livets termination. Jag är imponerad, faktiskt. Och djupt tacksam att han fick göra som han ville.

En sådan dag, alltså. En sådan här snöslaskig decemberfredag då tankar får chansen att snacka ihop sig lite. Jag vet. Jag ser. Jag känner. Det händer. Människor vaknar hela tiden. Nya stjärnor tänds och livet blir allt bättre för många dagarna i ända. Vi kom nog hit för att vi valde det. Vi kom hit och föddes in i ovetskap om vad vi är. Vi sattes här - i denna isolerade värld - för att finna oss själva, vår natur, vår kraft och därigenom varandra. Det är så vanvettigt vackert. Så sagolikt.

Men en sådan dag önskar jag att det ska gå fortare. Det gör jag ibland, fast jag vet att allting går i precis den takt det behöver. Jag vill skrika, bråka, tjafsa, störa, reta. Vakna förihelvete. Sovande jävla trögskallar. Ta för fan och tänk på vad livet är, varför du är här och vad allting betyder en enda timme. Stäng av. Vänd sinnet inåt. Ska det vara så förbannat svårt?

Va?

Jävla trögskallar. Tänk förihelvete. Inte tänka som i att bläddra igenom vad man lärt sig. Inte som i att kategoriskt avfärda allt som utmanar det man lärt sig och med svidande sarkasmer försöka fösa sanningssägarna bort från den egna, trygga men beklagligtvis genom andras indoktrinerande till välmening förklädda försorg fullkomligt tvärförljugna zonen.

Men jag vet ju. Att gorma löser inga problem, tvärtom. Lösningen bor långtifrån vad som brukar kallas lösningarna på ett tyst, avskilt ställe. Och alla tar sig dit för egen maskin, i sin egen takt om de så önskar. Annars inte. Och att försöka bända och dra i andras sinnen är sannolikt att förstöra deras möjligheter till fri insikt.

Så när jag sitter där och smälter snön mot min suddiga ruta och intrycken i mitt surriga sinne växer tacksamheten inför allt det som kodats in i mig utan att jag riktigt märkt det. Allt det där jag sett, tyckt om, noterat eller bara varit med om i största allmänhet. Sådant som består där det man sagt mig lysts igenom. Mycket av det kommer just från nämnda farsa.

Han finns någonstans i bakgrunden hela tiden och fastän jag inte besöker hans grav eller gråter floder så är vad han givit mig och vad han gjort inuti mitt sinne det jag värderar högst av allt i livet. Det, tillsammans med de som finns här allra närmast. De gör samma sak, nämligen. Fortsätter, kanske rentav.

Ja. Det var några tankar kring antivirus, det...

Återsken

Nu tickar klockan in på andra året. Majbrasans rök och glöd minner om förra årets eldhärjningar. Det var min sista dag med honom. Och vilken heldag det var. Jag visste att han var sjuk. Jag visste att han visste att det inte bara var allvarligt. Vi pratade aldrig om det explicit men vid sidan av olika byggmässiga angreppssätt handlade våra diskussioner de sista månaderna nästan uteslutande om att livets innehåll i alla sammanhang trumfar livets längd samt hur givandet är det som ger livet mening.

För ett år och tolv timmar satt han i fåtöljen och pustade ut en stund. Han tittade på mig och sa ”det syns att du trivs”. Jag svarade att jag trivdes bortom vad jag trott var möjligt och att det i mångt och mycket beror på att jag hittat sätt att ge som inte var destruktiva. Tvärtom, jag hade hamnat bland de som – likt han – var av samma varma sort. Han tittade på mig länge – på ett helt annat sätt än han tidigare någonsin gjort. Och om jag inte tagit in det förr så begrep jag det då. Hur snar hans bortgång var. Så gick vi ut i solen igen. Röjde träd. Byggde brasa.


Denna dagen ett liv, som Melker uttryckte saken.

En dag som egentligen var för bra för att vara sann, men som just därför bar en sanningshalt som andra dagar inte alltid uppnår. Han skulle naturligtvis ha tagit det lugnt. Han skulle ha suttit på en stol i skuggan med sina mediciner framför sig och tittat på när alla andra gjorde de saker han älskade. Han skulle varit fjärran från de hälsovådliga avgaserna från motorsågen, molen av sågspån och den helt orenade dieselstanken från den gamla baklastaren tillika eldgaffeln.

Han borde ju egentligen legat på sjukhus. Uppkopplad och incheckad. Nerdrogad. Kämpandes en ojämn kamp mot de tumörer som sannolikt bodde i varje vrå av hans kropp. Men han valde att leva istället. Han valde att fortsätta vara sig själv så länge det var möjligt. Han fortsatte att vara den generösaste, mest positiva och gladlynta människa jag någonsin träffat. Jag visste att han visste och han visste att jag visste att han visste. Han hade mitt stilla samtycke. Den där tysta kommunikationen som alltid varit vår kanal.

Av alla dagar med farsan var valborgsmässoafton 2010 den allra finaste. Det känns som en ynnest – en helt fantastisk förmån – att det också fick bli den sista. För om så inte blivit fallet så hade han inte fått sluta sina dagar som sig själv. Nu fick han istället vara den han var hela vägen in i det stillsamma målet. Han var tokig i att elda, farsan. Staket har brunnit ner, gräsbränder har hotat att ställa till stora bekymmer och ett eller annat ögonbryn har svetts av. Men optimisten i honom har tämjt elden. Det var kanske hans egen nervkittlande lek med sin egen förmåga.

Det år som gått har varit stillsamt omvälvande. Det har varit fullt av stora händelser som jag naturligtvis gärna vridit och vänt på i hans sällskap. Det har, i ljuset av den tomhet han och hans mamma lämnat, kommit att bli lättare att se deras gärning. Att se kraften av den värme de stålade av. En värme som nu inte finns i samma mening, men som likväl finns där i varje fiber av verkligheten. De är på något sätt närvarande ändå, de där två. Fast de inte finns här att titta på, prata med eller vrida på orden tillsammans med.

För även om saknaden är tung och stundtals punkterar en tankegång eller ett andetag så känns det inte tillnärmelsevis så tungt som jag föreställt mig. Det är som om deras envisa optimism blivit kvar i form av en ständigt närvarande naturresurs. Som om det var själva budskapet i deras existens och att den – sedd på det sätt jag fick förmånen att till slut göra – vunnit sin egen flygfärdighet. Det är inte som tidigare längre, men när är det någonsin det? Allt har en mening, så även döden och när den kommer som alternativ till att inte längre vara den man älskar att vara är den välkommen.

Det är stunder som när glöden från brasan stillsamt falnar, eller vid tanken på att en 35-tons betongbil ska komma hit utan att han iförd sina röda bygghängslen får slänga käft med betongkillen och vaka över betongens stelnande yta. Det är då det bränner till. En disparat känsla av saknad men samtidigt av den djupaste och tydligaste tacksamhet inför att allt fick bli som det blev. Som det ville.


Jag tror den var hans andningshål. Tyngden i det han bar på bor i varje ton. Att ta farväl av livet som han gjorde är den starkaste handling jag sett.

Despicable Me

Det är något alldeles ohyggligt. Hur kan någon tappa nycklar som jag? Det fullständigt dräller nycklar om mig. Jag som aldrig tappat en nyckel tills för två år sedan är nu den mest gedigne nyckeltappare. Det är jävligt irriterande. Och det finns absolut ingen annan att skylla än mig själv. Den ende person i hela världen jag verkligen kan bli riktigt arg på.


Det har varit några stormiga dagar på loftet. Börjar närma sig årsdagen. Naturens mönster krusar sig i sin hågkomst. Och det fridfulla frånfälle som nyligen förseglades av dess föregående generations efterföljande. Helgens havsnära rensning bar sin parallella insiktsförflyttning. Bananlåda efter bananlåda. Sedan jag kom hit har jag grubblat över det tidiga uppbrottets bakgrund. Att frågor och förebråelser inte missade sitt uttryck i utrymmet mellan den desperata gråten eller den gränslösa optimismen. Att tystnaden och den inre oron blev tillflykten, vilket sannolikt är precis vad de flesta gör.

Jag flydde eftersom jag inte hade tillräckligt energi att dela med mig av den gången. Först var det rädslan för att lämna hemmet. Sedan var det rädslan varje timme i skolan. När sedan energin återkom tappades den på daglig basis. Jag behövde därifrån. Det smärtade mig att lämna de nu avlidna, men med jordfelsbrytarens ofelbarhet var flykten en nödvändighet. Jag har grubblat mycket. Jag har fått höra att jag gjort så fel, så fel. Och att jag lämnat dem utan att kunna förstå. Men jag tvivlar.

Där bor inget klander. Inte mot någon annan. Och nu inte heller gentemot mig själv. Konsekvensen blir emellertid att jag nog relativt omgående kommer att upphöra med hänsyn gentemot de som gång på gång stjäl energi utan att ens fundera över handlingen. De som lägger sitt liv i andras händer utan ömsesidigt samförstånd och fullt förtroende vet att de antingen lurar sig själva eller försöker lura den de i ett anfall av bekväm övergivenhet överlåter sig på. Kanske bägge.


Ilskan gentemot mig själv inskränker sig nu till förtret att ännu en gång ha förlorat en nyckel. Något som – med lite perspektiv på saken, kanske ändå kom att visa sig ha en mening. För utan förtretens lätta tryck mot sinnet hade dessa saker aldrig någonsin blivit formulerade. Skrivandet är min nerv. Min puls. Energin i ytterligare ett varv förlöst tanke.

Eftersom alla har sina saker och av den enkla anledning att jag är min egen målgrupp.

Tjat om tid

Jag tänker tjata, faktiskt. Du har hört den förut, definitivt. Man måste passa på när man har impulsen. "Nästa år" tänkte jag om detta aprilbrev destinerat till farsan, tydligen påtänkt redan 2004. Tiden går och går. Nu har det gått och blivit för sent.


Den som väntar för länge, väntar för länge.

Ilskan, flykten och tålamodet

Förbannade jävla fitt-ilska. Jag hatar att vara arg. Vilket ju gör mig ännu mera arg. En liten jävla tanke – det var allt. Ett litet sketet ögonblick - en reflex. Men reflexens vektor pekade på hålet. Det stora jävla utbombade hålet där den tålmodigaste väntande år in och år ut och alltid bjöd sin optimism utan tillstymmelse till villkor. Fy fan vad tomt. Fy fan. Jag blir arg. Jag blir så inihelvete arg fast jag egentligen inte blir det. Och det drabbar fel person.

Det drabbade just precis en liten kille som sökte precis samma sak. Han ville kontrollera kvaliteten på tålamodet. Han ville kolla att det var villkorslöst. Det var det inte.
Tålamod kan åstadkomma stordåd. Brist på tålamod raserar de mest lovande uppbyggligheter i ett ögonblick.

Mitt tålamod testas. I krypande detaljer och som ett set i en match jag själv valt att spela men där jag inte är på plan. Kanske är det just därför. Jag brister oftare än jag trott att jag kunde vilket sannolikt leder till fler och fler omtestningar. Surgubbe.

Tålamod. Mod att tåla. Kom igen.

Flykten. Den har pågått sedan hålet uppstod. Den har lett över de mest vindlande spångar och givit föranlett upptäckter och insikter. Sådana som kräver flykten. Det är klart att det har ett syfte. Alltihop. Tillsammans och som del av varandra. Insikterna må vara tunga att bära men jag har grundtränat. Jag har levt med dubbla paradigm i halva mitt liv.

Då var det tungt, men det byggde kraft och rutin. Något som gör dubbelheten lätt att bära i dagsläget. Det är som ett inre och ett yttre. Där det inre numera är ytterst nära någon annans inre. Utan att för den skull decimeras utan tvärtom frodas. Dubbelhetens nödvändighet kom sig av den senaste flyktens insikter. Insikter ingen bett om. Insikter man inte väljer.

Tålamod. Mod att tåla vad som kommer. Eftersom allt har ett syfte. Och brister tålamodet för tidigt missar man syftet och får gå om lektionen. Igen och igen.

93-åringen

93 år är en lång tid och den kropp som varit med så länge är gammal. Orden är svåra att få fram, men när de ändå kommer innehåller det samma energi som de alltid gjort. 93-åringen orkar inte prata. Men hon lyssnar. Och hon ler från djupet av vad som nog är de sista dagarnas sömn när hon hör sonen och brorsonen munhuggas och krulla orden som skruvade pingisbollar. Hörseln och förståndet är intakt. Sannolikt knivskarpt som alltid. Och kanske ler hon åt de dubbelskruvade servess hon skulle fått in om hon bara kunnat säga de saker hon tänker när hon ligger där. Hur hon fullkomligt skulle regerat på det verbala bordtennisbordet.

Det var farbror och jag som satt där vid sängkanten. För ett halvår sedan ganska precis satt jag där när hennes yngste son skulle till att dö. Han hade samma lugna och avspända drag inför vad de bägge visste och vet finns var kring hörnet. Nyfikna och envisa som de bägge alltid varit klurar de nog lite kring vad som ska hända. Jag kommer på mig att då som nu önska att det ska få gå fort. För ingen av dessa bägge personer klarar att dekapiteras sin fullkomlighet. Jag hoppas att hon slipper komma ut kliniskt levande men själsligt döende. Jag hoppas att hon får slå sig ner vid ett bord mittemot sin yngste son, hälla smält smör över makaronipuddingen och berätta historien om björnen som inte hade något toapapper med ut i skogen.

”Hörrudu haren – luddar du?”

Jag trodde att det skulle bli outhärdligt när farmors dagar var räknade. Nu kom saken i ett annat ljus. Och för andra gången önskar jag någon jag älskar till bristningsgränsen en snar död och en trevlig resa vidare. Ingen av dem kan upphöra att existera i själslig bemärkelse – det är den fullkomliga orimligheten dubbelt personifierad.

Till en saknad

Hej.

Jag skriver till dig med anledning av din existens. Du visar dig när jag minst av allt anar det och dyker upp bakom dörrar märkt med helt annan text. Du seglar upp under falsk flagg och bordar min verklighet, gör myteri och placerar en arg kapten att styra på skutan som är jag. Och det tar alltid en enerverande stund innan jag begriper att du slagit till. Igen. Jag har redan varit arg nästan hela mitt vuxna liv – låt mig för fan slippa dina smygande fasoner. Jag hatar att vara arg.

Helst av allt skulle jag vilja att du inte fanns över huvud taget. För om du inte gjorde det skulle jag kunna plocka fram min telefon och ringa honom precis när jag ville. Höra hans lugna, glada och lekande röst prata om råspont och skruva orden på det mjuka underfundiga sätt som bara han kunde.

Jag har vant mig vid att han inte finns. Och börjat glömma. Men det är när jag minns att jag glömt som du lyckas fånga mig, precis som Hon sa. Försvinn, du saknad. Jag kommer inte att sakna dig. Men eftersom jag vet att du tänker stanna en god stund får jag börja ge akt på dig. Igen.

Jag känner dig egentligen inte så bra men jag har umgåtts intensivt med din kusin Längtan genom åren. Även hon var mycket raffinerad i utklädandets konst. Jag har kommit att få anledning att visa djup tacksamhet inför hennes fingerfärdighet därvidlag då hon lockat mig ur frustrationens alla förgreningar, genom detsamma in i en helt underbar tillvaro.

Jag vill därför respektfullt anmäla att jag kan komma att omvärdera dina göranden på en senare tidspunkt. Men just nu är du ganska störande.