Om vi uppnådde den där känslan av nytta direkt utan att gå omvägen via de mest omfattande ekonomiska krumbukter som plockar bort så gott som all effekt av våra göranden. I början skulle det säkerligen ringla kilometerlånga köer av gratisresandehungriga till flygplatserna och de yrvakna skulle sannolikt plundra det som brukat betraktas såsom värdefullt. Men efter att ha konstaterat hur illa en iPhone smakar skulle nog den mest inpiskade hamster greppa läget. På några dagar, faktiskt.
Om var och en gör det som känns riktigt i den omfattning som känns bra så kan vi kanske lägga det ekonomiska paradigmet bakom oss. Och istället för att konkurrera om fullständigt konstgjorda resurser hjälpas åt att få det som faktiskt finns att räcka till så många som möjligt. Enkel huvudräkning av hur många vi är, det faktum att vi konsumerar som vi gör och insikten i att minst hälften av västvärldens befolkning sysselsätts med absoluta onödigheter (som att räkna pengar – något som inte finns) talar för att vi nog skulle kunna få det en smula trevligare. Mer tid för varandra och oss själva. Mer tillfredsställelse. Fler skatt och mer mänsklighet.
Visst – det finns människor som kanske inte skulle klara av det. Men är inte de långt färre än de som inte själsligen överlever det paradigm vi nu håller under armarna? Varje dag. Genom att acceptera de pålagda resursfrikopplade värdena som villkor för vår existens. Genom att ge bort vår tid och vår kraft till rent imaginära entiteter. Att sitta en dag på kontoret och göra något som aldrig någonsin leder någonstans istället för att kanske odla en gurka och krama sitt barn utan istället ”tjäna” 35 000 / 20 = 1 750 * 0.7 = 1 225 kronor som i vilket ögonblick som helst kan erhålla den värdelöshet ur vilken de sägs ha uppstått men som tills dess används för att betala av skulder på värden som aldrig de heller funnits.
Det är väl precis dessa tankar som kommit att definiera ordet utopi. Men med lite perspektiv på saken ser det fångade sinnets fyrkantiga fängelse i form av den rådande ordningen ut att vara långt mer utopisk och liggandes i krig med varje naturligt betingad reflex. Det är därför det inte mås så bra i alla vinklar.
För bland de som mår gott – är det inte precis så det ser ut? Att man delar med sig till sina vänner. Hjälper varandra utan krav på ersättning. Att man faktiskt vill hjälpa till – om inte annat eftersom man vill återbörda den hjälp man själv fått eller vet att man kan påkalla när man behöver den. I det lilla lever dessa mönster naturligt och helt av sig själva. Det är i de storskaliga och förvillade strukturerna som implicerar fientlighet och sätter upp murar mellan människor som det inte kan fungera. Eftersom det är precis detta som makrostrukturerna (maktrostrukturerna) syftar till; att hålla människor isär.
Det är så ohyggligt enkelt och ändå så knepigt. Dels eftersom den inducerade ineffektiviteten bromsar varje frö till nytänkande alldeles av sig självt. Dels eftersom den logiska effekten av vårt inlärda vansinne får oss att uppleva brott mot rådande ordning som otäckt när det i själva verket är tvärtom.
Och kanske framför allt eftersom vi lärt oss att vi inte kan vara utan "viktiga samhällsfunktioner" samt att människan är ett ondskefullt djur. Jag tror bägge delarna är skitsnack. Jag tror att individer som får råda över sitt eget psyke och sina egna tankar är hur kapabla som helst att upprätthålla de funktioner som krävs. I all den ändlösa flexibilitet och ändamåsenlighet som blir möjlig när det gränslösa personliga ansvaret får råda på fyrkantigt subjektstyrningsorienterade strukturers bekostnad. Jag tror att människan är alldeles vansinnigt god, men fostras ond. Det är övergången som är det knepiga. Men även den delen är under bearbetning.
Dags att tänka tanken på hur det vore om vi vände på kultingen. Negnitluk, alltså.
Smågrisar är kul ting att vända på. På bilden syns Charlie och Hugos trynen (foto [rättvänd]: Sockiplasten, aka Frugan.)
