Tack

Jag vet inte riktigt mot vem eller vad jag egentligen borde rikta min tacksamhet, så jag tar och riktar den mot Universum. Inte för att jag på något sätt tror att Universum utgör helheten men jag tror att det är ungefär den skala man måste upp i om man inte ska missa galoppen, så att säga.

Tack, Universum – således.

Nu senast är det de nya jag vill tacka för. De där med sinne för utveckling som du såg till att jag fick korsa vägar med. Eller korsa och korsa. Plötsligt stod de där. Om det var en konsekvens av att a) min egen väg ändrats, b) universum behagat kröka (sig), eller c) att nämnda människor hamnat där av egen vilja (eller kanske en kombination) har jag inte lagt något krut på att försöka klura ut.

Men man kan nog inte tala om att vägarna korsas, egentligen. Det var som att de löpte samman. Jag såg människor som kan utveckla saker och de kommer givetvis att utvecklas på vägen. Den i många meningar nu gemensamma vägen. Den är spännande, den där vägen och jag har i fantasin vandrat den många, många gånger. Där finns en upptrampad stig där visionen farit fram, men själva vandringen har varit imaginär eftersom jag saknat ”resurser”.

Det var så jag kallade dem innan jag kände dem. Resurser. Alltså, kapacitet att förverkliga visionen. Visionen är långt ifrån min egen – den är resultatet av det gäng som nu gjort detta i över tio år och våra gemensamma manifesteringar. Det är till stor del en gemensam dröm som jag tillåtit mig visionera utifrån. Om jag hittat resurser hade den aldrig kunnat bli av.

Jag behövde dessa människor och deras utvecklingsorienterade sinnen. Det är inte en resurs, det är en ventil för kreativitet rakt in i verkligheten. Faktiskt. Så nu blir det åka av även på den här fronten. Tackar så mycket, universum. Mera, tack.

Det är inte enbart där det skräller till. Lite tidigare kom Assistenten in i bilden. Den personlige, alltså. Hans sätt att kliva fram och göra projekten till verklighet saknar motstycke. Saker bara händer – med exakt den framvällande kapacitet jag kunde skönja vid diskussionerna kring meningsfullhet och arbete vid slutet av föregående sommar. Ett viljestarkt lokomotiv att dra verkligheten fram längst visionens väg. Att få det att hända.

Och det bara de senaste månaderna. Läckert. Tack – mera tack, som sagt.

Tillägg: Jo - det där med sann kreativitet. Jag läste för en massa år sedan att det berodde på en enda sak i grunden. Det hade inget med coola kontor, filpperspel, förmåner, kläder eller hårdvara att göra - det hade enligt uppgiftslämnaren enbart att göra med förtroende. Jag kan skriva under på det. Och förtroende kräver i sin tur en enda sak av de man ska ha förtroende för. Att de har förtroende för sig själva. Förtroende för sig själva och sin känsla att lita på mig, på samma sätt som jag har förtroende för mig själv och min känsla att det är rätt att lita på de jag har förtroende på. Då funkar det, sådär bara.

Invecklingssamtal

Så har då äntligen den personlige assistenten börjat jobba. Inte för att han kanske i första hand är avsedd att assistera utan eftersom han är synnerligen personlig. Redan efter några dagar har nämnda assistent (som är att beteckna som smart, förresten) hjälpt sin brukare till otvetydiga insikter med tämligen daterade ursprung.

Sådant är egentligen inte särskilt avlastande – inte på kort sikt. Man kanske därför inte kan tala om assistans i just den meningen utan mera assistans på det mentala planet. Om jag tänker mer får jag mer att göra. Om jag anställer en personlig assistent att hjälpa mig tänka – hur trodde jag då att jag skulle få mindre att göra?

Det var givetvis aldrig meningen. Vad jag ville var att få mer uträttat. Och om den saken råder alls inget tvivel. Tvärtom. Redan nu är vi vid en punkt där mer blir gjort. Vilket (med assistentens egna ord) ger rippeleffekter i hela boxen. Jag ser med lite lätt andfått intresse hur strukturerna för det hela väljer att börja förändras.

Förutsättningarna som stod där likt strålkastarna runt en idrottsplats om vintern – om vi inte haft dem – dessa fyra fasta källor till ljus – så hade matchen aldrig kunnat påbörjas. Och nu – helt plötsligt – lever spelet sitt eget liv. Det har egentligen varit så i flera år det är bara det att ingen sett det. Eller – det var ju inte riktigt sant.

Jag började höja blicken 2006 i och med att min kraft tog slut. Jag fortsatte att lira ett par år till eftersom jag behövde spelets sociala alibi för att slippa annat men när jag träffades av Kärleken 2008 öppnades mina ögon och jag kunde börja se vad som hänt. Spelet fortgick, som sagt, men planen lystes inte längre upp av strålkastarna.

Alla dessa år hade vi stannat på planen eftersom vi från början inte kunde spela någon annanstans. Eftersom där var mörkt. Sju år senare – när jag som första spelare blev trött och satte mig på bänken en stund – hade det förändrats. Lamporna var sedan länge utbrunna och ljuset kom istället från sommarsolen – dygnet runt. Man kunde skönja omgivningarna och började så lätt fundera kring dess möjligheter inifrån den nyvunna värmen.

Jag har haft svårt att komma in i spelet ordentligt sedan den där upplevelsen på bänken. Jag menar – spelet är ju enligt de som spelar det detsamma – en uppsättning konventioner och rutiner. En processtruktur som binder samman spelarna i en syftesstruktur och ger dem ett (antal) tydlig(a) gränssnitt visavi omvärlden.

Det var bara det att omvärlden inte var så som den såg ut att vara när vi började. Dels eftersom vi inte såg den, dels eftersom den förändrats avsevärt på lite drygt tio år. Planen har inte längre någon gräns – inte egentligen. Det enda som begränsar spelet är spelarnas syn på detsamma. Det spelarna sinsemellan nått konsensusbeslut kring varandes möjligt är möjligt. Samma sak med omöjligheterna.

"Makten är där folket tror att den är. En liten man kan kasta en stor skugga. " (Game of Thrones)

Det är ju så livet fungerar, inte sant? Vi har det i oss att skapa våra egna begränsningar och att sedan sätta oss att övervinna dem. Livet är utveckling. Det är därför det (åtminstone till en början) är så invecklat. Väljer vi att inte utveckla oss själva förblir livet invecklat.

Åter till spelplanen.

Tio år har gått. Spelet som sådant har instutionaliserats. Drömmen om att nya spelare ska ta över när benen inte längre bär har kommit och gått. Och frustrationen över de där sakerna man aldrig hunnit med har vuxit för varje år. Jag menar – om man vill göra etthundra saker per år och bara hinner med tio. Då har man efter tio år inte mindre än 900 oavklarade saker som i kvantitativ jämförelse med de hundra utföra kan kännas som en mycket tung belastning. Helt oaktat bragden avklarandet av de 100 sakerna faktiskt utgör.

Alla behöver perspektiv och jag hade förmånen att gå av plan först. Inte för att någon bad mig utan eftersom jag själv fattade beslutet - jag kunde inte annat. Kärleken hade vridit min värld totalt och kastat om polerna. Att stanna i spelet gick över en natt emot min natur och jag var tvungen att gå därifrån. Nu ser jag helheten på ett annat sätt eftersom den nya placeringen av polerna stämmer betydligt bättre överens med min natur än den tidigare.

Från den punkten har fasförskjutningen varit ett faktum. Jag har varit i ofas med spelet och under stundom frustrerats av den konflikt detta givit upphov till i mig. Jag menar – jag har ju varit med att skapa spelet – jag är i någon mening dess upphovsman. Men på grund av min egen utveckling har jag inte kunnat delta. Jag har svårt att spela att spel som är konstruerat av den jag inte längre är. Att vandra i sin egen skugga är ju som bekant omöjligt.

(Det stör mig för övrigt att jag börjat begagna mig av idrottsmetaforer. Skulle inte förvåna mig om jag snart börjar med idrott som en följd av detta. Det skulle i så fall förvåna mig avsevärt.)

Frustrationen kom till en brytpunkt i vintermörkret då jag skrek den rätt ut på det snöiga universum och sa till på skarpen. Jag begärde fram resurser och vad jag hade i åtanke var nya människor att involvera i spelet. Inte enbart för att avlasta de med trötta ben utan också för att utveckla spelet. Ta det från ett spel som var begränsat till planens yta till att vara ett härjande i omgivningarna, ett äventyrsspel med utmaningar långt bortom lagsportens. Ett spel som var konstruerat av den jag är nu och som jag kan delta i utan att snubbla på mina egna skuggor.

Och mycket riktigt tränger de fram genom materian. Begåvade, tilltalande sinnen som mycket väl kan spela spelet – det uppgraderade. Jag ventilerar mina avsikter utan att förstå dem. Inte förrän min personliga assistent pressar mig på vad det är jag tänkt åstadkomma. Då fick jag det tydligt för mig vad det var jag ville ha gjort. Hur det var jag tänkte mig att spelet skulle se ut i sin andra version. En variant att spela de kommande tio åren framöver med stöd för spelarnas egna moddar och så vidare.

Det blev inte ett dugg mindre jobb – tvärtom. Men nu vet jag varifrån rastlösheten kom. Återstår att konstruera om strukturen så att den kan komma att föda det nya spelet och att härbärgera vad som kommer ur det. Det kommer att bli en hisnande resa.

I dag beslutade jag att ge mitt huvud en ledig dag. Därför slutar jag skriva här. Ha det.

Invecklat trevligt

Det har varit några intensiva veckor. Eller har och har – det är några intensiva veckor. Inte att beklaga, precis – veckorna i fråga är inklämda mellan två vistelser i solen och innehållet är inte heller det något jag kan gnälla över. Självpåtaget i alla händelser, alltihop nu markerat ”jobb” men det är ju frågan om laddningen i ordet verkligen överensstämmer.

De senaste dagarna har emellertid varit ett litet helvete. Jag har nämligen (trumvirvel, s.v.p.) programmerat. Detta värv som förde mig in i arbetslivet med buller och bång och vilket jag har att tacka för så mången upplevelse, så mången erfarenhet och i all blygsamhet även framgång.

Hur kan jag bli så irriterad av att programmera?

Delvis beror det på att jag konsekvent börjar för sent. Eftersom jag vill klara av annat först. Att följa den policyn gör att början aldrig anländer så när jag väl inser att det gått och blivit tidskritiskt är det sällan något ypperligt läge.

I själva programmeringen bor ett slags bitterljuv paradox. Om jag har lite tid på mig kan jag inte vända på alla stenar och hitta de bästa lösningarna. Men om jag har mycket tid på mig börjar jag aldrig.

I alla händelser blir kombinationen ovissa resultat, självförverkligad tidspress och logiskt tänkande till en kraftfull fackverkskonstruktion som retar mitt sinne till irritation. Jag tycker nämligen inte om mig själv när jag programmerar. Jag blir logisk, fokuserad och asocial. Jag uppfattar saker som annars är roliga som oönskade avbrott och jag trotsar sociala spärrar jag annars inte hade ens tänkt tanken att utmana.

Det tål att sägas: jag blir ett monster.

Därför beslutar jag gång på annan att inte mera utveckla. Eftersom jag helt enkelt känner att det inte passar mig i det liv jag har förmånen att leva. Ett sådant där liv där det dyker upp vänner med ungar fram på eftermiddagen och som vägrar ge sig av från gården förrän långt efter ungars läggdags, till exempel. Som dricker lite vin en tisdagkväll och förstår helheten utan att blinka. Som dessutom har förutsättningar att förstå att man har förstått. Som bara är och utan vilka det den korta tiden för insikten av närheten till trots skulle vara svårt på något sätt. Den typen av liv, ni vet.

Vilket av en händelse är ett sorts liv där det finns såpass gott om uppslag och idéer att följa de visionära spåren mot dess fullbordande att ett stillestånd i logiskt bås känns som en penibel bestraffning som separerar verkligheten från sitt eget upphov (vilket ju är tanken på den kommande dito, förstås).

Det ger sig med tiden, emellertid och jag antar att kampen mot utvecklingsmonstret som bor i mig själv är invecklat av en anledning. Ser fram emot att få möta den.

Ljuvliga liv, som sagt.

Bloss

Klart och lysande.

Områdena smälter samman.

Idéerna hänger ihop i en och samma.

Det latenta motståndet för att göra något överhuvudtaget har försvunnit.

En takt.

En vilja.

En möjlighet – sammansatt av många delmöjligheter.

De är inte möjligheter längre. De är realiteter som ännu inte inträffat.

Varför pratade jag om mitt förflutna? En så enkel fråga egentligen.

Saknade jag något?

Ja. På sitt lilla sätt. Jag saknade den drivfjäder jag hade. Den förvisso väldigt mörka kraft som jag fann i botten av min egen vanmakt men som fick mig att skapa fritt och ohämmat utan att ta något som helst hänsyn.

Det har tagit nästan fem år sedan jag tappade andan inför mörkrets kraft och efter det nyliga polskiftet inser jag att samma styrka flödar ur de ljusa idéerna. De som inte vill låta sig tystas eller kväsas utan som tar allt större plats ju mer jag lägger dem åt sidan.

Människorna. Tankarna. Möjligheterna. Historiken. Geografin. Kalenderns innehåll. Rytmen. Doften. Precis allt stämmer. Precis allt är i fas. Nu jävlar.

Obalans och hastighet

Går det för fort ibland? Hänger du inte med? Känns det som om de saker som händer i, hos eller runtomkring inte hinner uppfattas innan nästa bildruta tar vid och stjäl fokus? Som om filmen som spelas upp innehåller mer än bara de stillbilder som i snabbt uppspelad sekvens ger intrycket av en viss händelse. Det är kanske inte någon slump.


Jag har jobbat mycket med obalanser de senaste åren. Känslomässiga, tankemässiga, livsstilsmässiga och alla former av obalanser man kan tänka sig. Jobba för mycket eller för lite. Äta för mycket av det ena och det andra. Känna efter för mycket eller inte alls. Ha för bråttom eller inte. Låta vara eller analysera. Engagera sig eller låta bli. Och nu senast – tänka eller känna. En riktig batalj, den senaste. Den om sinnets tjatter visavi själens ro.

Det kan vara så att jag börjar få häng på något där – i känslan. Det är som om idéerna och tankarna inte längre villkorslöst äger mig. Som om jag faktiskt har ventilen i handen, åtminstone ibland. Då kommer nästa tanke. Eller är det kanske snarare en känsla? Den om balansen, rörelserna och själva kroppen. Jag har aldrig brytt mig så mycket om min kropp. Inte så att jag direkt misshandlat den – jo, det har jag också gjort, men inte på det uppsåtliga viset utan mera indirekt genom bristande uppmärksamhet av densamma.

Till min egen förvåning blir jag – i takt med att tanken kan regleras och fås att hålla sig på mattan ibland – mer och mer medveten om den kropp jag lever i. Känslan som tar tankens plats hade tydligen den effekten. Att kunna lyssna inte bara inåt i det oändligt utspejsade inre universumet (harkel) utan också att lyssna med hela kroppen. Såsmåningom. Tror jag.

Jag börjar tänka på min egen balans. Att jag rör mig kantigt och fort. Jag provar att gå lite långsammare. Att sega ner mina rörelser. Upplevelsen är en helt annan. Jag blir medveten om min kropp och dess framfart – en faktiskt helt ny sensation. Tidigare har kroppen alltid följt tanken. Tanken har redan varit där – bäst för kroppen att få tummen ur och pallra sig dit. Med så hög hastighet som möjligt.

Men kanske inte bara därför. Jag märker att när jag drar ner på tempot blir hela känslan i kroppen en annan. Musklerna som för mig framåt kommunicerar med varandra. Rörelserna blir geometriska , mer harmoniska och på något sätt varmare. Jag inser att jag rört mig hastigt och ryckigt inte bara på grund av önskan att vara där jag snart är redan nu utan som ett sätt att erhålla mobilitet trots en ganska hög grad av obalans. I sinne såväl som kropp.

Obalanser som jag till stor del nu gjort mig av med, men vars rörelsemönster ändå hängt sig kvar en god stund. Vem vet, kanske återimplicerar rörelserna obalansen även till sinnet. Knappast orimligt. Jag inser att jag i min gång hållit uppe takten för att möta den obalans jag fick när jag pajade ryggen för tio år sedan. Istället för att medvetet ändra rörelsemönster. Till exempel.


Parallellen till animationer är slående. Jag har jobbat mycket med animationer. Det är svårt att få animationer att se bra ut på datorer eftersom deras operativsystem hanterar så mycket saker och man som utvecklare aldrig kan vara säker på hur mycket kraft datorn har till övers för just den uppgift som presentationen min animation kommer att bereda. En animation som sett perfekt ut i utvecklingsverktyget kan därför, till följd av andra program i användarens dator, se väldigt ryckig ut.


Snabba rörelser döljer lätt små ojämnheter.

Det finns emellertid en universell workaround på problemet; att låta animationen gå väldigt fort. Vid riktigt snabba rörelser hinner ögat inte uppfatta hackighet utan har en förmåga att själv interpolera de eventuellt på CPU-tids-fördelnings-baserade grunder uteblivna intrycken. Du ser det överallt. På webbsidor, TV, i mobiler och operativsystem. Animationerna är snabba för att du inte ska se glitcharna. För att du inte ska upptäcka obalansen.

Lådan

När jag kliver ut ur den tunna papperslådan av logik är världen där. Den vibrerar av liv, dofter, ljud som är lika symfoniskt och samstämt som det reg helheten frammanar ur sitt totala mönster. Ett regn som kommer att piska allt levande med sina droppar och fukta det att lämna än djupare avtryck i åskådaren när det väl dragit förbi.

Det är oktober för 16 år sedan. Tiden är knapp, lanseringen ska ske inom ett par veckor och vi har jobbat dag och natt i fem dygn. Jag började det här jobbet i huvudstaden för några månader sedan, har precis fått fast anställning och njuter i fulla drag av framgången, känslan av den i mina ögon svindlande lönen, den nya stadens lockelser och alla de okända avenyer som hela tiden öppnar sig.

Den tunna papplådan är konstruerad mitt i livet. Logiken ligger i en rätlinjig men inte symmetriskt konstruerad låda mitt på ett prunkande fält. I dess omvärld rör sig tusentals organismer av alla format och det liv de ger upphov till. Lådan finns där. En kärlekslöst underhållsfri betongkonstruktion anstruken av förbipasserande väder och med någon enträgen växt som beslutsamt söker rota bygga liv i dess predestinerat livlösa yta.

Källkoden är robust i grunden men strukturen är omständlig. Jag vet att jag inte riktigt behärskar de uppgifter som ligger framför mig men jag lockas att lära mig samtidigt som jag kodar. Logiken är allt. Vartenda steg, varje andetag, varje hjärtslag andas kodbasens struktur och varje fiber i min organism står till problemlösandets förfogande. Jag är inne i ett flyt. Det är som om min ande lämnat kroppen och förenats med logiken.

Logiken är det levandes kontrast. Jag har bott inne i den där lådan av betong. Jag har levt mina dagar i dess på förhand framtagna planlösningar, labyrinter och pyramider. Jag har sett världen inifrån dem och trott att livet varit på lådans villkor så som det illustreras genom de polariserade fönstren och genom de på insidan av lådan projicerade analyserna av det som lever på utsidan.

Det var längesedan jag var hemma. Hon som jag lever med har tröttnat. Jag tog bilen i måndags och åkte till den stora jobbstaden. När jag var hemma och vände i tisdags natt hade hon klippt mina saker i småbitar och sa att det var slut. Jag tog det som en lättnad, packade lite grejor och återvände så snart som möjligt till logiken och dess omgivning.

Livet i lådan är på sitt sätt tryggt. Jag behöver aldrig helt bära ansvaret för min egen existens. Jag får delegerat till mig vissa saker som jag måste sköta. Jag måste sköta mina åtaganden på jobbet. Och jag måste sköta mina åtaganden i förhållandet. Om jag då definierar mina åtaganden i förhållandet som att dra in pengar behöver jag bara sköta mina åtaganden i jobbet förutsatt att det ger tillräckligt med intäkt. Ohyggligt smidigt.

Klockan börjar närma sig midnatt och antalet kollegor på kontoret är försumbart. Bilen står parkerad på gatan utanför och jag funderar över den mörka motorvägens inverkan på den kortlista av problem jag har framför mig. Sinnet konkluderar att jag inte har något jag egentligen borde återvända till men likväl har jag ju mina kläder där. Och min tandborste. Men nej. Inte idag. Istället lämnar jag skrivbordslampan bakom glasdörren tänd och vandrar ut i det absoluta storstadsmörkret för några timmar.

Jag valde att göra logiken till mitt liv. I år efter år lämnade jag åt min hjärna att lösa problem och lät mitt hjärta guppa efter i svallvågorna som det ville. Med kraften ur riktigt dåliga relationer och en ovilja att ta itu med de saker jag verkligen behövde lösa så löste jag logiska problem, skapade rationella mönster i form av kod och levde genom jobbsociala och tillfälliga förbindelser i ett slags helsyntetisk värld. Inom lådan. Inom logiken.

När jag återvänder till kontoret är jag ensam. Kroppen värker av fysiskt tillfredsställd trötthet. Stadens mörker hade distraktion att bjuda mig och sinnet kan nu skörda frukterna av den fysiska tillfredsställelsen. Någon timme senare är den meddelandebaserade grafiska anpassningen av listboxarna klara och ögonlocken färdas mot bordet. Jag tar en timmes sömn på soffan och hinner ut i bilen innan den första kollegan anländer för morgonen.

I lådans absoluta mitt är trycket som allra störst. Där är logiken så kompakt att den trycker samman sig själv till ett ljus. Jag hade dragits dit av dess blotta massa men upptäckte en helt ny värld av möjligheter i dess mittpunkt. Logiken hade nu förflyttats från kodbasen till organisationen och dess pyramidformade människomassa. Resorna innebar gnistor och inom mig tändes nya ljus.

Jag möter den första morgontrafiken längst motorvägen norrut och kör utan att tänka på till vad. Hon vill prata. Jag har inga ord. Någon dag måste jag se till att få ett slut på det här mönstret. Någon dag måste jag säga henne som det är och vad jag känner. Hon talar om för mig vad min närvaro betyder. Hon ber mig att inte lämna henne just precis nu. Jag säger att jag inte ska det och vänder söderut mot ett nytt pass bakom skärmen.

Blossen från resorna räckte länge, men krävde mer. Den frihet och otvungenhet det innebar att försvinna in logikens centrum och leva i det ljus som bodde där i totalt avskildhet och utan någons kännedom krävde mer av sig själv hela tiden. Jag började konstruera tid. Skapa en pseudokuliss för att nyttja centrumpunktsenergin alltmera.

Uppspeltheten tilltar för varje kilometer. Känslan av frihet växer. De logiska bekymren når full arbetstemperatur och bakom dem spelas en mörk, suggestiv ton av de avbrottsnöjen som finns att tillgå. Jag utforskar mitt sinne, min problemlösningsförmåga, min förmåga att lära mig nya saker, min omgivning och min sexualitet på samma gång. Det händer kraftfulla saker. Överallt.

Såsmåningom fanns där en hel värld. Ett liv med förvisso fåtaliga och inte sådär vansinnigt givande relationer, men ändock ett liv i vilket jag på något sätt kunde känna mig som en kravlös instans av mig själv. Jag upptäckte sidor hos mig själv som jag inte varit medveten om och byggde upp ett slags grundton jag dittills saknat.

Klockan närmar sig 22-snåret. CD-skivan som snurrar i den redan då antika CD-spelaren är Mike and the Mechanics Beagar on a Beach of Gold. Låten är ”The Ghost of Sex and You”. Dess obestämt lustfullt vemodiga ton genomsyrar logiken och får mig att titta ut genom fönstret mot en öde Linnégata. Bilderna syns på fönstret. Bilder som visar den jag alltid drömt om. Min fåniga lite lätt romantiska men ändå vibrerande köttsliga dröm. Jag ska bara göra klart det här projektet, sedan ska jag ta itu med mitt liv.

Så en dag för snart fyra år sedan klev hon in genom ljuset i det förbjuda rummet i lådans centrum och jag fick upptäcka vad kärlek är för något. Det som kommit ur det absoluta mörkret på logikens insida växte på kort tid att bli hela den värld av liv som omger den och omfamnar nu logiken med lätt lekfullhet varje ögonblick.

Lanseringsdagen. Industrihuset är halvfullt. Jag har inte hunnit byta om utan bär en mycket välbegagnad stickad tröja och jeans efter nattens kodningspass. Presentatörerna tar plats på podiet och jag inser att jag vill stå där nästa gång. Ögat scannar publiken och inser att denna värld har att ge lika mycket som jag har att ge den bara jag förstår vad det är jag ger mig in på. Jag beslutar mig för att fortsätta.

Jag var på återbesök i kodbasernas land idag och det stod klart var alltihopa tog sin början. Det stod också klart att logiken är en liten låda på livets oändliga blomstrande äng samtidigt som livet kan öppna sig och blomstra ur logikens totala tyngdpunkt. Och eftersom man inte sällan snubblar över logikbunkrar här ute i livet så finns det nog ganska precis hur många världar som helst för allt liv som någonsin kunnat tänkas. JAg lever nu i vad jag drömde om när jag klev in i lådan. I dess mittpunkt. I dess omgivning.