I sista delen – Moving Forward – landar i en ståndpunkt som går rätt emot min instinkt. Man pekar med intellektuellt välvässad hand – i till ödmjukhet maskerad frivillighet – på en resursbaserad ekonomi med totalt planerade samhällen där produktion och tilldelning av förnödenheter sker helt utifrån ett datoriserat, centralt, globalt system. "Nature is a dictatorship" är slutklämmen efter en genomgång av den finansiella ekonomin visavi naturens beskaffenhet. Allt med utgångspunkt i den heliga gralen vetenskap.
Jag håller verkligen, verkligen inte med. Den enda diktatorn i naturen är jaget. Att följa sig själv, sin instinkt, sin känsla, sin kärlek och inte låta sig påverkas av inplanterade tankemönster är svårt. Mycket svårt. Men det är på det sätt världen stämmer överens med människan. Som ju egentligen är en och samma när det kommer till kritan.
Man studsar mot gränslandet till oljetillgång, koldioxidutsläpp och icke uttalad befolkningsminskning. Man kikar på hela pyramiden – utom toppen. Joseph gör – med all nödvändig hollowoodeffektualitet – storskaligheternas storskalighet, globalismens globalism, till mänsklighetens långsiktiga lösning. Hand i hand vandrar mänskligheten vidare in under nästa totalitära paradigm. Bort från pengarna. Bort från religionen. Bort från egennyttan och slöseriet.
Full fart in i den nya tidsåldern med centralt planerad produktion och konsumtion för en hel planet. Ingen direkt långväga gissning är att alla spåras in i minsta detalj för att inte kunna göra av med mer än den tilldelade mängden resurser. Visst, det är en lösning på påtagliga problem. Tanken är god. Men man missar en viktig poäng. Man missar människans sanna natur. Man missar vad människan är och varför. Förutom att predika religiositetens tärande verkan på mänskligheten berörs inte andlighet nämnvärd. Alltihop utspelar sig i intellektet och det är vetenskapens svar som är mänsklighetens svar. Utan att reflektera över vad vetenskap är.
Jag tror det innebär att man blir lurad. I min värld är småskalighet lösningen på de storskaliga problemen. Min värld blir sådär utopiskt perfekt först när var och en följer sitt eget hjärta under ett minimum av central organisation (ni vet sådana där som lätt kan kidnappas när tiden är mogen). Det är dags att släppa oss själva fria och släppa taget om tanken att någon måste styra oss. Vi kan bara göra det själva och låter vi bara det ske så blir det alldeles utmärkt på den här platsen.
Zeitgeistfilmerna är bra. Riktigt, riktigt bra. Men med tiden duckar de för de i min mening egentliga svaren. De stannar på den intellektuella arenan i en inte särskilt blygsam flirt med de som lever i den rationella tankens hänförande värld och lämnar känslan bakom att surfa på de ytor som blir över. Jag är inte bländad. Men jag inser att det är mycket lätt att bländas och fångas i tankens blänkande tempel. Och inget fel med det – alla har vi ju våra egna idéer om vad världen har för beskaffenhet och syfte. Vi är kanske inte här av exakt samma anledning och kanske är vi också på väg åt olika håll.
I mitt jobb har jag ofta slagits med oförmågan till att göra stora förändringar. Jag jobbar med organisationer som skulle kunna bli grymt mycket mer effektiva om de vågade ändra lite mera. Och jag har funderat åtskilligt på varför man inte gör det. Nu sitter jag där själv och sätter mig på tvären mot en imaginär världsomspännande förändring in i ett tvivelsutan mycket effektivare och sundare system. Varför? Eftersom jag vill se mig själv blomma utanför något system. Jag vill se ängar av blommande individer som tillsammans helt frivilligt, helt spontant och eftersom man helt enkelt önskar det skapar storverk lekande lätt i enlighet med de egna önskningarna.
Filmerna finns att se på www.zeitgeistmovie.com/. I alla händelser mycket sevärda.
