Det är nog inte så svårt att skapa en fejkad apokalyps, egentligen. Människan har ett antal mycket användbara egenskaper. Rätt spelad blir mänskligheten en verklig del i ett tillverkat skeende. Eller kanske ännu effektivare – rätt spelad blir mänskligheten sitt eget lidandes ursprung. Och tvärtom.
Mönstersynen
Den där färdigheten vi har att se mönster. Att skapa oss en bild av en helhet vi inte kan se baserat på ett antal små iakttagelser. Om vi belyser några punkter av ett rum så bildar sig sinnet självt en bild av rummet, likt sjöfart om natten med fyrars och sjökortets hjälp. En egenskap som gör det möjligt att tänka stort, fritt och utifrån erfarenhet, övertygelse och drömmar skapa världar i tanken och provflyga dem utan ansträngning.
Mönstersynen är emellertid också ganska lättlurad. Om vi presenteras med ett övertygande antal observationer som pekar åt ett visst håll så bildar vi oss såsmåningom en helhetsbild baserat på detta. Det blir tydligt varje dag då man ser människor leva i rädsla för varandra.
Det ondskefulla accentueras för att hålla oss isär – varför är annars tidningarna fulla av rapporter från olyckor, överfall och våldsyttringar och inte proppade med reportage från fester, vackra trädgårdar eller intervjuer med människor som brinner för något?
Genom att orkestrera händelser att belysa dem med taktfast samordning och genom att metodiskt behålla de verkliga händelserna i dunkel skapas, bibehålls och utvecklas den förledda världsbilden. Det är enkelt. Mycket, mycket enkelt. Och bilden av världen formas just genom massmedias punktbelysning till en fullkomligt felaktig helhetsbild inuti våra sinnen.
Förväntan och rädsla
För att öka effekten på mönstersynens syntes kan man använda förväntan. Om vi bygger upp förväntan hos någon för något kommer denne någon att febrilt söka efter signaler som tyder på att förväntan är på väg att införlivas. Det kan handla om julklappar för barnen om jul, om stundande snöfall för en nybliven skoterägare eller om jordens undergång för den som googlat planet x (eller sett Melancholia för den delen).
Inför elfteseptemberhändelsen sprang tydligen de amerikanska underrättelsetjänsterna på helspänn inför en hotbild som utgjordes av att flygplan skulle kapas och kraschas in i byggnader. Denna förväntan var sannolikt utformad för att få själva förloppet att sitta som en smäck när det väl inträffade. För när man förväntar sig något – på gott eller ont spelar mindre roll – så vinner sinnet något slags frid när det väl inträffar.
Förväntan kommer i många former. Om vi förväntar oss något bra, till exempel solsken på midsommar kallar vi det förhoppning. Om vi istället förväntar oss något mindre bra, till exempel att bli angripna av sjörövare eller terrorister, så kallar vi det för fruktan eller rädsla. Men dessa företeelser är olika sidor på samma mynt, för i fallet med midsommarsolen – är det inte ganska lätt att istället frukta att solen uteblir? Och i fallet med fruktan kan man ju istället hoppas att inte bli angripen.
Sedan kan man ju dra tanken vidare till det där med att vi kanske skapar oss vår verklighet genom våra tankar. Jag för min del finner det i det närmaste såsom varandes en sanning, huvudsakligen baserat på egna iakttagelser och visst experimenterande. Då kan man ju säga att man genom att skapa fruktan och falska mönsterbilder faktiskt styr de tankar som skapar verkligheten. Då snackar vi om att styra världen, inte sant?
Rimligheter och orimligheter
Om stenåldersmänniskan fått en termometer i näven med informationen ”på den här kan du se hur kallt det är” hade han nog skrattat åt oss och uttryckt sig ungefär såhär ”Uggabuggaballahoooologolongongaaaaa!” vilket på ett ungefär betyder ”jag känner ju om det är kallt, vad ska jag dra runt på den här för?”. Stenåldersmannens fråga är ju ganska relevant.
Det finns åtskilliga bekvämligheter med att ha en yttertemperaturmätare som talar om hur kallt det är utan att själv behöva uppleva kylan utan istället kunna klä på sig innan man erfar dess kraft. Men i och med att mätetal smugit sig in blir det också lättare att kontrollera mönsterbygget.
Om litar till andras iakttagelser av kylan via en överenskommen skala så kan vi ju förstå hur det måste kännas och temperaturer annorstädes blir en del av vår egen världsuppfattning, trots att vi aldrig någonsin kommer att besöka platsen i fråga. Förmedlar man sedan dessa temperaturvärden med viss gallring så skapas lätt en bild av att planeten håller på att bli allt varmare.
För att undanröja varje tvivel kan man till exempel iscensätta en kampanj över ett visst område då man skapar extremt väder. Stormar och en osedvanligt varm inledning på vintern. Inget av det där är raketvetenskap – militära instanser har sysslat med klimatpåverkanstekniker i åtskilliga årtionden.
Med en väl stadfäst oro för att klimatet ska gå över styr i botten, en via konsumismen, finansen och religionen fastlagd bild av den lilla människans skuld till allt och därigenom offermässiga otillräcklighet blir vi lättpåverkade och lättledda. Vi går på det. Vi tar in alla de punktbelysta små skapade händelserna och noggrant utvalda verkliga händelser som ”passar in i förloppet”.
Eftersom vi noggrant hålls stressade och upptagna med att tjäna pengar som skapas ur ingenting på godtycklig basis och eftersom vi så omsorgsfullt satts på att skydda varandra från den intuitiva sanningen via det drypande självförsvarsföraktet och olika sociala konstruktioner för att hålla insiktsfullheten i schack.
Det krävs kraft och mod för att våga ta in vad som egentligen händer. Att utmana sin egen inlärda bild av världen. För att inte tala om vad som krävs för att uttala den bland andra. Att sticka ut ur den sovande skocken. Men väl genomfört måste jag säga att det känns ohyggligt mycket lättare att andas.
Apokalypsdesign
Så, nu har jag inte tid att skriva mer. Jag ska skapa en apokalyps här hemma i Olsbo i natt. Jag ska ut och snacka med grannarna, tala om att det är extrema saker på gång och att en komet är på väg mot oss med svindlande hastighet. Jag kommer att sälja platser i vår jordkällare för dyra pengar.
Med alla samlade kommer jag sedan att åka runt och förse mig av alla deras dyrbarheter och spöka med traktorn runt jordkällaren så att de hör hur marken mullrar. Jag kommer att fälla träd över deras hus och skapa en sådan förödelse att de inte för ett ögonblick kommer att betvivla det inträffade.
I GD kommer vi imorgon att kunna läsa om den lokala förödelse kometen orsakat. Att jag huggit ur en ”anloppsbana” mot en sten som legat i skogen sedan istiden men som jag under natten målat i falu rödfärg och eldat varm med veden från dess fejkade landningsbana är det ingen som kommer att tänka på, för om kometen kan landa här utan varning – vem går då säker? Och så är paniken igång…
(Edit: Min hustru påpekar att en av våra grannar läser denna blogg och således inte kommer att kunna luras. Inga problem, vi låter helt enkelt henne vara med på konspirationen mot löfte om ymnig belöning, givetvis. Inget svårt alls...)
Mer för den som vill:
Visar inlägg med etikett "Fruktan". Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett "Fruktan". Visa alla inlägg
torsdag 5 januari 2012
tisdag 7 juni 2011
Att välja
Det känns ibland som om man är i det närmaste odrägligt positiv där man stövlar runt och skrattar åt sakers bedräglighet. När man med taktfast beslutsamhet inte ägnar de bedragande parternas idoga dödsgrepp på mänskligheten mer än ett iakttagande förhöjt ögonbryn till uttryck för det förakt man hyser utan att för ett ögonblick känna den så omsorgsfullt anmodade fruktan.
Hur lätt är det inte at skratta åt den så kallade klimatrörelsens alla pekpinnar, obskyra detaljer och världsomstörtande alarmteorier och deras rätt igenom grundlurade framhärdare? Visst blir man lite lätt ihåligt munter när man tänker på att någon stackare släpar sig iväg till sitt jobb inom media och under vanföreställningen att själv vara berömd, framgångsrik och respekterad låna ut sitt ansikte och sin röst till lögnen.
Hur vanvettigt skräckslagen blir man inför några ehec-smittade gurkor (nej! groddar - nejförresten! tomater! paprika! akvariefisk!), väl placerade i tiden för att via komposten driva matpriserna en liten bit till och suga ur de sista styrkrafterna ur det ekonomiska paradigmet? Känns det meningsfullt att ge upp det egna immunförsvaret genom att masspsykotiskt sprita händerna en gång i halvtimmen, leva i kvalitetsskräck för allt försäkringsbolagen säger sig eliminera och frukta den jättefarliga terroristtomten? Eller bara skratta åt komedin.
Vi väljer ju själva precis hela tiden. Vi kan – om vi så önskar – gräva ner oss i den lögnaktiga dyngstack vi konfronteras med under den löjeväckande benämningen ”sanningen” och nysta upp alla de särintressen, maktfullkomligheter, slavdrivande – ja till och med massmordiska – entiteterna. Vi kan sitta dystra runt ett bord och framlägga våra observationer och analyser på akademiskt vis, var och en kandiderande kring att vara den som prickat mest rätt i sina iakttagelser.
Eller så skiter vi i det. Skrattar åt alltihopa, ser till att samla ihop de vi tycker om och planerar ett sjuhelvetes partaj till firandet av den värld vi bestämmer oss att vi ska fortsätta leva i och göra det tydligt att de i konvergensens namn fastlagda mönstren, härskarmetoderna, skuldsättandet, moralkackeriet, krigshetsen och vad skit vi än ser inte får en millimeter av det erkännande det själv redan intecknat utan tillstymmelse av erkännande någonstans i från än inifrån sitt eget påhittade epicentrum. Nu kör vi. Precis när som helst nu. Vi bestämmer.
Hur lätt är det inte at skratta åt den så kallade klimatrörelsens alla pekpinnar, obskyra detaljer och världsomstörtande alarmteorier och deras rätt igenom grundlurade framhärdare? Visst blir man lite lätt ihåligt munter när man tänker på att någon stackare släpar sig iväg till sitt jobb inom media och under vanföreställningen att själv vara berömd, framgångsrik och respekterad låna ut sitt ansikte och sin röst till lögnen.
Hur vanvettigt skräckslagen blir man inför några ehec-smittade gurkor (nej! groddar - nejförresten! tomater! paprika! akvariefisk!), väl placerade i tiden för att via komposten driva matpriserna en liten bit till och suga ur de sista styrkrafterna ur det ekonomiska paradigmet? Känns det meningsfullt att ge upp det egna immunförsvaret genom att masspsykotiskt sprita händerna en gång i halvtimmen, leva i kvalitetsskräck för allt försäkringsbolagen säger sig eliminera och frukta den jättefarliga terroristtomten? Eller bara skratta åt komedin.
Vi väljer ju själva precis hela tiden. Vi kan – om vi så önskar – gräva ner oss i den lögnaktiga dyngstack vi konfronteras med under den löjeväckande benämningen ”sanningen” och nysta upp alla de särintressen, maktfullkomligheter, slavdrivande – ja till och med massmordiska – entiteterna. Vi kan sitta dystra runt ett bord och framlägga våra observationer och analyser på akademiskt vis, var och en kandiderande kring att vara den som prickat mest rätt i sina iakttagelser.
Eller så skiter vi i det. Skrattar åt alltihopa, ser till att samla ihop de vi tycker om och planerar ett sjuhelvetes partaj till firandet av den värld vi bestämmer oss att vi ska fortsätta leva i och göra det tydligt att de i konvergensens namn fastlagda mönstren, härskarmetoderna, skuldsättandet, moralkackeriet, krigshetsen och vad skit vi än ser inte får en millimeter av det erkännande det själv redan intecknat utan tillstymmelse av erkännande någonstans i från än inifrån sitt eget påhittade epicentrum. Nu kör vi. Precis när som helst nu. Vi bestämmer.
Go, go, go, go
Go, go, go shawty
It's your birthday
We gon' party like it's yo birthday
We gon' sip Bacardi like it's your birthday
And you know we don't give a fuck
It's not your birthday!
50 Cent - In Da Club
tisdag 8 februari 2011
Den blå lågan 2.0
Det blev så ohyggligt enkelt. Så lätt. Och det lätta, menade, luftigt jordnära gjorde att den blå lågan inte längre brände. Eller, snarare var det nog så att den införlivades i den flammande helheten.
Med frånfällen och förutsägbarheter som kanske inte riktigt gav den chansen att finnas till. Fel – snarare: Med omständigheter som gjorde att jag inte gav den möjligheten att kännas. För slockna kan den nog aldrig, det finns det många levande bevis för.
Jag trodde den krävde enslighet och frustration. Jag trodde att den bara kunde finnas om den inte fick finnas. Att den måste få vara källan till värme i den blinda ilskans onämnbart förbjudna och upproriska revansch.
Jag hade fel, skulle det visa sig. För lågan är tillbaka. Den brinner med vad som verkar vara samma kraft och intensitet. Den kräver inte längre något utan bidar sin tid som en ytterligare möjlig dimension på en fullkomlig helhet. Den vilar under en lucka i lyckans rum och äger rätten att visa sig när den vill.
Det var exakt så jag i mina mest utopiska drömmar ville ha det. Precis på just det sättet. Att få ha möjligheten att dela möjligheten med någon. Någon som är värdefull. Någon som förstår och känner likadant. Någon som gungar på samma rytm. Den taktfasta variationens cirkulära rytmik mitt i en ärlig trygghet.
Exakt och ut i varje minsta lilla skruvad och missanpassad detalj. Inget måste – inte alls på det sättet. Bara det att möjligheten till möjligheten bor här i var och en av oss men också i den del av oss som är gemensam.
Jag tappade andan inför insikten, eller kanske snarare inför påminnelsen om det från den absoluta grunden inmurade. Det var ju faktiskt just där det började. I kärnan av vad som ödet lät spinna till den underbaraste av helheter. Jag var i ögonblicket inte beredd; inte i vinkel. Men så kom luften åter. En het, fuktig luft. Och insikten om att jag fått exakt och precis vad jag önskat mig hela tiden växte ytterligare en decimeter. In i varje skälvande liten vanvettigt pirrande detalj.
Älskade underbara lilla fru. Älskade och fullkomliga liv.
Med frånfällen och förutsägbarheter som kanske inte riktigt gav den chansen att finnas till. Fel – snarare: Med omständigheter som gjorde att jag inte gav den möjligheten att kännas. För slockna kan den nog aldrig, det finns det många levande bevis för.
Jag trodde den krävde enslighet och frustration. Jag trodde att den bara kunde finnas om den inte fick finnas. Att den måste få vara källan till värme i den blinda ilskans onämnbart förbjudna och upproriska revansch.
Jag hade fel, skulle det visa sig. För lågan är tillbaka. Den brinner med vad som verkar vara samma kraft och intensitet. Den kräver inte längre något utan bidar sin tid som en ytterligare möjlig dimension på en fullkomlig helhet. Den vilar under en lucka i lyckans rum och äger rätten att visa sig när den vill.
Det var exakt så jag i mina mest utopiska drömmar ville ha det. Precis på just det sättet. Att få ha möjligheten att dela möjligheten med någon. Någon som är värdefull. Någon som förstår och känner likadant. Någon som gungar på samma rytm. Den taktfasta variationens cirkulära rytmik mitt i en ärlig trygghet.
Exakt och ut i varje minsta lilla skruvad och missanpassad detalj. Inget måste – inte alls på det sättet. Bara det att möjligheten till möjligheten bor här i var och en av oss men också i den del av oss som är gemensam.
Jag tappade andan inför insikten, eller kanske snarare inför påminnelsen om det från den absoluta grunden inmurade. Det var ju faktiskt just där det började. I kärnan av vad som ödet lät spinna till den underbaraste av helheter. Jag var i ögonblicket inte beredd; inte i vinkel. Men så kom luften åter. En het, fuktig luft. Och insikten om att jag fått exakt och precis vad jag önskat mig hela tiden växte ytterligare en decimeter. In i varje skälvande liten vanvettigt pirrande detalj.
Älskade underbara lilla fru. Älskade och fullkomliga liv.
onsdag 29 december 2010
lördag 16 oktober 2010
Om ondska
Vi får alla rätt mycket ondska förmedlat till oss. Världen är en ond plats, full av stridigheter, bestialiska mord, elaka ordväxlingar och fruktansvärda slag om de knapphändiga tillgångarna på pengar, mat, energi och pokemonbilder.Det är vad vi får till oss. Så jämför man den där bilden man får med det egna livet - den egna verkligheten. Vilken fruktansvärd tur man har - egentligen. Det gäller verkligen att inte beblanda sig med sin omvärld - inte prata med främlingar, inte släppa in folk från främmande länder och inte hjälpa första bästa medmänniska för i grund och botten är nog så gott som alla utanför den egna bubblan ondskefulla och hemska. Vem vet, vi kanske rentav möts av någon som är i behov av våra surt förvärvade pengar. De ska fantamig ingen få röra. Bah!
Så kan det ju verka.
Men är det så djävligt? Finns det verkligen sådär vansinnigt mycket ondska? Jag tror inte det. Jag tror att den lilla ondska som finns drivs upp till största möjliga grad av rädsleproduktion. Men varför?
Vår civilisation vilar nog mer än något annat på just rädsla. Ett folk som går runt och är rädda för i princip allt är också ett folk som anser sig behöva en överhet att beskydda dem och därför utan att tänka överlämnar hela sin individuella suveränitet till de som kan tänka sig att dra det tunga lasset. Dessa, i sin tur, bygger myndigheter, försvarsinstitutioner, kontrollapparater, beskattnings- och omfördelningssystem, för att kunna styra flödena i kollektivet rädda och hanterbara individer kallade "samhället". Instanser som på senare år tydligt visats egentligen vara instrument för att hålla den rädda populationen i schack snarare än att verkar för deras välbefinnande.
Rädsla är själva bränslet för styrbarheten. Rädsla är allt. Men rädslan kräver i sin tur bränsle. Den kräver något att vara rädd för. Rädsla kräver ondska. Ondska av god kvalitet kan paralysera miljoner människor och beröva dem från sin tankeförmåga under årtionden (kärnvapenhot, 9/11 och så vidare). Att "skrämma vettet ur någon" är en mycket genomtänkt strategi om man vill komma åt någons frihet och tillgångar.
Ondskan tjänar ett syfte. Ett per definition ondskefullt syfte. Men ondskan måste ju komma någonstans ifrån - en ondskans källa. Det är ganska uppenbart att de flesta som jobbar åt ondskan faktiskt inte själva är ondskefulla utan enbart paralyserade av rädsla. Eller så är de imponerande av ondskans magnifika utanpåverk.
Jag har varit där. Bländad. Inlindad i ett slags romantisk självförtroendetripp när jag fick träda in på de blanka marmorgolven bakom glasfasader som reflekterar himlen. In i bank- och finansvärldens tempel. In bland "de stora grabbarna". De som sitter på ventilerna i det ekonomiska nätverket. De som sitter på "finansieringen" av allt och alla. Jag var oerhört imponerad. Och inte bara av vad jag såg utan egentligen mest av mig själv. Att jag nått dit. Den ultimata egotrippen.
Men så kom kärleken in i livet. Den villkorslösa, äkta och rena kärleken. Den som jag inte trodde fanns. Den tog mig på bar gärning och med storm. Fick mig att se med nya ögon på de jag tidigare föraktat för deras lilleputtiga, visionslösa och hemmabaserade liv. Gav mig perspektiv på egotrippen och gjorde den liten i förhållande till sig själv. Gav mening åt åratal av till synes irrelevant faktasamlande.
Bilden blev en ny. Bilden av ren ondska framträdde tydligt invid den av den rena kärleken. Rastlösheten som bodde där kärleken bor nu var mottaglig för ondskan - bli inspirerad och imponerad av den, att faktiskt frukta den och själv överlåta kontrollen till de högre graderna av ondska för att själv nå framgång i det spel den arrangerar.
Kanske är ondskan motsatsen till kärlek. Att ondskan ovillkorligen kräver kärlekslöshet och uppmuntrar saker som försvårar för kärleken. Media måste rimligen vara ondskans agent, för vare sig de som faktiskt arbetar inom media är onda eller inte så är det därifrån vi får våra orimliga krav och glättade livsstilstips kring kärleken. Det är därifrån vi formas att kräva just de där sakerna som den kravlösa kärleken inte överlever. Som får oss att söka framgång, självuppfyllande och den där egotrippen jag talade om istället för att lyssna på den inre kompassen som sannolikt pekar åt ett helt annat håll.
Ondskan kräver att vi är rädda för att bli utan saker. Pengar är tvivelsutan den ultimata mekanismen för att ombesörja detta. Brist på pengar är brist på allt. Tillgång på pengar är tillgång till allt. Om var och en lever i fruktan för att bli utan pengar och "förlora allt" lever alla i fruktan. Brist på energi och mat är också bra ur det ondskefulla perspektivet. För att inte tala om vacklande hälsa. Rädsla för sjukdomar är nog mer ondskefullt effektivt än något annat.
Det faktum att vi har en enorm sjuk- och hälsovårdsindustri betyder att gemene man faktiskt inte får leva ett hälsosamt liv. Personligen tror jag att de flesta av oss hålls mer eller mindre sjuka för att dels vara lätthanterliga i största allmänhet och dels för att den medicinska industrin är förlängningen av vår världs absoluta makt. En åsikt jag närt under många år i den medicinska forskningens närhet.
Krig är av central funktion för rädslan. Krig är kanske ondskans paradnummer - terrorns fullvuxna kusin. Om man tar sig tiden och gräver kring hur framförallt det andra världskriget genomförts, finansierats och lurar lite på vad det egentligen - vid sidan av vad vi fått lära oss i skolan - syftat till, då blir bilden en annan. Kriget emanerar ur samma källor som andra ondskegeneratorer och syftar till att tillvarata samma snäva grupps intressen.
Är det där vi har den - ondskans källa? Om man följer media, finansvärlden, energiproducenterna, krigsindustrin och den medicinska industrin hamnar man i en ganska tydlig ägarkoncentration. Ett fåtal händer äger så gott som hela världen. Kanske är det här ondskan bor och verkar. Kanske är det så att ondskan egentligen är ett mycket litet fenomen med enorma proportioner.
Ondskan skulle kunna vara något som en liten grupp oälskade personer bestämt sig för att bevara och lurat in resten av världen i sitt ondskefulla spel - inte för att de ville, utan för att de måste. Ondskans natur är att växa eller dö, ett beteende jag så mågna gånger sätt inom näringslivet och tidigare inte riktigt kunnat begripa.
Ondskan kräver egentligen inget annat än att besegras. Och för att besegra den krävs bara en enda liten tanke. Den att inte frukta något utan följa den där så förlöjligade kärleken. Då har ondskan inte en chans. För ondskan är ingenting om ingen fruktar den.
Flummigt? Ja, definitivt. Fruktansvärt osakligt och långt, långt ifrån vad man förväntar sig av en modern, upplyst och smakfullt sekuläriserad framgångsrik människa. Just så.
Så kan det ju verka.
Men är det så djävligt? Finns det verkligen sådär vansinnigt mycket ondska? Jag tror inte det. Jag tror att den lilla ondska som finns drivs upp till största möjliga grad av rädsleproduktion. Men varför?
Vår civilisation vilar nog mer än något annat på just rädsla. Ett folk som går runt och är rädda för i princip allt är också ett folk som anser sig behöva en överhet att beskydda dem och därför utan att tänka överlämnar hela sin individuella suveränitet till de som kan tänka sig att dra det tunga lasset. Dessa, i sin tur, bygger myndigheter, försvarsinstitutioner, kontrollapparater, beskattnings- och omfördelningssystem, för att kunna styra flödena i kollektivet rädda och hanterbara individer kallade "samhället". Instanser som på senare år tydligt visats egentligen vara instrument för att hålla den rädda populationen i schack snarare än att verkar för deras välbefinnande.
Rädsla är själva bränslet för styrbarheten. Rädsla är allt. Men rädslan kräver i sin tur bränsle. Den kräver något att vara rädd för. Rädsla kräver ondska. Ondska av god kvalitet kan paralysera miljoner människor och beröva dem från sin tankeförmåga under årtionden (kärnvapenhot, 9/11 och så vidare). Att "skrämma vettet ur någon" är en mycket genomtänkt strategi om man vill komma åt någons frihet och tillgångar.
Ondskan tjänar ett syfte. Ett per definition ondskefullt syfte. Men ondskan måste ju komma någonstans ifrån - en ondskans källa. Det är ganska uppenbart att de flesta som jobbar åt ondskan faktiskt inte själva är ondskefulla utan enbart paralyserade av rädsla. Eller så är de imponerande av ondskans magnifika utanpåverk.
Jag har varit där. Bländad. Inlindad i ett slags romantisk självförtroendetripp när jag fick träda in på de blanka marmorgolven bakom glasfasader som reflekterar himlen. In i bank- och finansvärldens tempel. In bland "de stora grabbarna". De som sitter på ventilerna i det ekonomiska nätverket. De som sitter på "finansieringen" av allt och alla. Jag var oerhört imponerad. Och inte bara av vad jag såg utan egentligen mest av mig själv. Att jag nått dit. Den ultimata egotrippen.
Men så kom kärleken in i livet. Den villkorslösa, äkta och rena kärleken. Den som jag inte trodde fanns. Den tog mig på bar gärning och med storm. Fick mig att se med nya ögon på de jag tidigare föraktat för deras lilleputtiga, visionslösa och hemmabaserade liv. Gav mig perspektiv på egotrippen och gjorde den liten i förhållande till sig själv. Gav mening åt åratal av till synes irrelevant faktasamlande.
Bilden blev en ny. Bilden av ren ondska framträdde tydligt invid den av den rena kärleken. Rastlösheten som bodde där kärleken bor nu var mottaglig för ondskan - bli inspirerad och imponerad av den, att faktiskt frukta den och själv överlåta kontrollen till de högre graderna av ondska för att själv nå framgång i det spel den arrangerar.
Kanske är ondskan motsatsen till kärlek. Att ondskan ovillkorligen kräver kärlekslöshet och uppmuntrar saker som försvårar för kärleken. Media måste rimligen vara ondskans agent, för vare sig de som faktiskt arbetar inom media är onda eller inte så är det därifrån vi får våra orimliga krav och glättade livsstilstips kring kärleken. Det är därifrån vi formas att kräva just de där sakerna som den kravlösa kärleken inte överlever. Som får oss att söka framgång, självuppfyllande och den där egotrippen jag talade om istället för att lyssna på den inre kompassen som sannolikt pekar åt ett helt annat håll.
Ondskan kräver att vi är rädda för att bli utan saker. Pengar är tvivelsutan den ultimata mekanismen för att ombesörja detta. Brist på pengar är brist på allt. Tillgång på pengar är tillgång till allt. Om var och en lever i fruktan för att bli utan pengar och "förlora allt" lever alla i fruktan. Brist på energi och mat är också bra ur det ondskefulla perspektivet. För att inte tala om vacklande hälsa. Rädsla för sjukdomar är nog mer ondskefullt effektivt än något annat.
Det faktum att vi har en enorm sjuk- och hälsovårdsindustri betyder att gemene man faktiskt inte får leva ett hälsosamt liv. Personligen tror jag att de flesta av oss hålls mer eller mindre sjuka för att dels vara lätthanterliga i största allmänhet och dels för att den medicinska industrin är förlängningen av vår världs absoluta makt. En åsikt jag närt under många år i den medicinska forskningens närhet.
Krig är av central funktion för rädslan. Krig är kanske ondskans paradnummer - terrorns fullvuxna kusin. Om man tar sig tiden och gräver kring hur framförallt det andra världskriget genomförts, finansierats och lurar lite på vad det egentligen - vid sidan av vad vi fått lära oss i skolan - syftat till, då blir bilden en annan. Kriget emanerar ur samma källor som andra ondskegeneratorer och syftar till att tillvarata samma snäva grupps intressen.
Är det där vi har den - ondskans källa? Om man följer media, finansvärlden, energiproducenterna, krigsindustrin och den medicinska industrin hamnar man i en ganska tydlig ägarkoncentration. Ett fåtal händer äger så gott som hela världen. Kanske är det här ondskan bor och verkar. Kanske är det så att ondskan egentligen är ett mycket litet fenomen med enorma proportioner.
Ondskan skulle kunna vara något som en liten grupp oälskade personer bestämt sig för att bevara och lurat in resten av världen i sitt ondskefulla spel - inte för att de ville, utan för att de måste. Ondskans natur är att växa eller dö, ett beteende jag så mågna gånger sätt inom näringslivet och tidigare inte riktigt kunnat begripa.
Ondskan kräver egentligen inget annat än att besegras. Och för att besegra den krävs bara en enda liten tanke. Den att inte frukta något utan följa den där så förlöjligade kärleken. Då har ondskan inte en chans. För ondskan är ingenting om ingen fruktar den.
Flummigt? Ja, definitivt. Fruktansvärt osakligt och långt, långt ifrån vad man förväntar sig av en modern, upplyst och smakfullt sekuläriserad framgångsrik människa. Just så.
onsdag 6 oktober 2010
Terrorisk?
Att du ska skadas av ett terrordåd har en sannolikhet på ungefär 0.00005113 procent*. I vår vardag finns ingenting som är mindre farligt än vad som brukar kallas ”terrorism”. Ingen matvara, ingen medicin och inget transportmedel.
De hot om terror som media är fyllda av syftar inte till något annat än att avleda din uppmärksamhet och göra dig lätthanterlig.
Du ska till exempel inte intressera dig för att pengar blir till genom skuld i vårt ekonomiska system och att man med rätta kan ifrågasätta grunderna på vilka de som äger världen gör just det. Inte heller ska du försöka förstå de skeenden som spelar i de omtalade händelsernas kulisser.
Och du ska inte motsätta dig de kraftansträngningar som syftar till en enväldigt styrd, fullkomlig skendemokratisk värld med ännu mindre individutrymme än dagens halvmaskerade skendemokrati.
Det är ren och skär teater, oavsett vilka vansinniga saker som utspelas på scenen och hur många ofrivilliga statister som skördas på offeraltaret. Kom ihåg det.
*) Beräknat på en världslig folkmängd om 6 790 miljoner innevånare och extrapolerat ur 2010 års ”terrorattentat” enligt WikiPedia.
De hot om terror som media är fyllda av syftar inte till något annat än att avleda din uppmärksamhet och göra dig lätthanterlig.
Du ska till exempel inte intressera dig för att pengar blir till genom skuld i vårt ekonomiska system och att man med rätta kan ifrågasätta grunderna på vilka de som äger världen gör just det. Inte heller ska du försöka förstå de skeenden som spelar i de omtalade händelsernas kulisser.
Och du ska inte motsätta dig de kraftansträngningar som syftar till en enväldigt styrd, fullkomlig skendemokratisk värld med ännu mindre individutrymme än dagens halvmaskerade skendemokrati.
Det är ren och skär teater, oavsett vilka vansinniga saker som utspelas på scenen och hur många ofrivilliga statister som skördas på offeraltaret. Kom ihåg det.
*) Beräknat på en världslig folkmängd om 6 790 miljoner innevånare och extrapolerat ur 2010 års ”terrorattentat” enligt WikiPedia.
söndag 3 oktober 2010
Intressant vecka
Den här veckan kan bli den första då individens protester mot det rådande bankstyret av världen inte längre går att ignorera. Till och med media har sett sig föranledda att rapportera om detta samt i förhand vrida perceptionen av budskapen i lämpliga riktningar.
Maktens övriga falanger har likt en svenssonfamilj med godis inför fredagsmyset laddat upp med hot om terror, virus och lite blandad fruktan och osäkerhet. Vem vet, kanske ett nytt utspel om Nordkorea eller Iran kommer skuttandes också.
Även om konsekvenserna av dessa hot om de skulle omsättas i praktiken skulle bli förödande är de del i den obegripligt stora skenmanöver som är menad att slå undan fokus för den samling små men talrika människor som börjar begripa vilket gigiantiskt bedrägeri de blivit utsatta för.
För den som, likt jag, är intresserad av strategisk desinformation, raffinerade lögner och massiv manipulation av det mänskliga psyket är detta en mycket intressant period.
Oroligheterna just nu handlar från individens sida huvudsakligen om pengar. Det är det första steget då insikten om pengarnas bedrägligheter kommer i dagen. Men när insikten om pengarnas relativa värdelöshet sedan lagt sig blottläggs motiven bakom den ekonomiska villfarelsen. Då faller salongsretoriken och god sanning om ond lögn äter sig in i var tänkande människas medvetande och därifrån via självbevarelsedriften vidare att fullkomligt förändra synen på livet och den dagliga värdegrunden.
Maktens övriga falanger har likt en svenssonfamilj med godis inför fredagsmyset laddat upp med hot om terror, virus och lite blandad fruktan och osäkerhet. Vem vet, kanske ett nytt utspel om Nordkorea eller Iran kommer skuttandes också.
Även om konsekvenserna av dessa hot om de skulle omsättas i praktiken skulle bli förödande är de del i den obegripligt stora skenmanöver som är menad att slå undan fokus för den samling små men talrika människor som börjar begripa vilket gigiantiskt bedrägeri de blivit utsatta för.
För den som, likt jag, är intresserad av strategisk desinformation, raffinerade lögner och massiv manipulation av det mänskliga psyket är detta en mycket intressant period.
Oroligheterna just nu handlar från individens sida huvudsakligen om pengar. Det är det första steget då insikten om pengarnas bedrägligheter kommer i dagen. Men när insikten om pengarnas relativa värdelöshet sedan lagt sig blottläggs motiven bakom den ekonomiska villfarelsen. Då faller salongsretoriken och god sanning om ond lögn äter sig in i var tänkande människas medvetande och därifrån via självbevarelsedriften vidare att fullkomligt förändra synen på livet och den dagliga värdegrunden.
onsdag 11 augusti 2010
Nämen - en superbakterie, har man sett?
Det finns ingen anledning att inte vara rädd - tvärtom en superbaktiere [DN] är på rymmen. Vilket labb slank den ut från? Om den ens finns.
Kom ihåg att vara rädd. Är du inte rädd är du useless är jag rädd.
Kom ihåg att vara rädd. Är du inte rädd är du useless är jag rädd.
måndag 9 augusti 2010
Lite nostalgi
Y2K – någon som minns? Hur den civiliserade världen skulle stanna då datorerna inte klarade att slå om från 99 till 00. Hur infrastruktur och räddningstjänst riskerade att braka samman. Hur detta bankades in i oss via media, hur vi uppmanades att hamstra mat, fotogenkaminer och vadsomhelst för att uthärda ”slutet”. Minns du hur vi skrattade åt oss själva när vi stod där och insåg att inget hade hänt?
Som programmerare stod man där lite häpen och undrade om världen fått fnatt. Men det var jag ganska ensam om. De flesta andra i mitt skrå var inblandade i "Y2K-säkring" av diverse stordatorsystem och andra vansinnigt dyra IT-projekt. Men nog skakades det en del på huvudet bland de insatta. Om det inte var inför media, vill säga.
Om media basunerar ut en varning, eller snarare om de som håller i medias trådar tycker att vi borde oroa oss - vad betyder det då? Och hur påverkar det tolkningen av nuvarande tystnad? Vi minns ju alla även hur förlöjligade de som förberett sig i onödan blev efteråt - inte sant?
Som programmerare stod man där lite häpen och undrade om världen fått fnatt. Men det var jag ganska ensam om. De flesta andra i mitt skrå var inblandade i "Y2K-säkring" av diverse stordatorsystem och andra vansinnigt dyra IT-projekt. Men nog skakades det en del på huvudet bland de insatta. Om det inte var inför media, vill säga.
Om media basunerar ut en varning, eller snarare om de som håller i medias trådar tycker att vi borde oroa oss - vad betyder det då? Och hur påverkar det tolkningen av nuvarande tystnad? Vi minns ju alla även hur förlöjligade de som förberett sig i onödan blev efteråt - inte sant?
måndag 14 juni 2010
Tro, hopp och kärlek
Tro. Det man tror på är verkligheten.
Hopp. Hoppet manifesterar önskan.
Kärlek förvandlar hopp till tro. Önskan till verklighet.
Fruktan styr ditt hopp genom att ta kontrollen av din tro och definiera bort kärleken.
Verkligheten är en illusion. Enbart din verklighet finns. Och min. Och, med de man kallar vänner - vår. När detta ad-hoc nät av gemensamma verkligheter åter tillåts kopplas upp i kedjor kommer en verklig verklighet att kunna framträda igen.
Detta är vad fruktansfabriken fruktar mest av allt. Men det är helt i sin ordning.
Hopp. Hoppet manifesterar önskan.
Kärlek förvandlar hopp till tro. Önskan till verklighet.
Fruktan styr ditt hopp genom att ta kontrollen av din tro och definiera bort kärleken.
Verkligheten är en illusion. Enbart din verklighet finns. Och min. Och, med de man kallar vänner - vår. När detta ad-hoc nät av gemensamma verkligheter åter tillåts kopplas upp i kedjor kommer en verklig verklighet att kunna framträda igen.
Detta är vad fruktansfabriken fruktar mest av allt. Men det är helt i sin ordning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
