Herrarna i hagen

I vår hage bor tre herrar. Från störst till minst och yngst till äldst – Lord, Ture och Mysak. Dessa tre herrar bor där – invallade av vit plasttråd. Lord väger ungefär ett ton. Tråden är försumbar i förhållande till hans styrka och kraft. Ändå utmanar aldrig Lord tråden. Den ende som givit sig i kast med att forcera tråden är Mysak – en lite drygt 20 år gammal småttig ponny. Han har en historik av att rymma och hos oss har rymningarna uteslutande börjat med att de bägge andra hästarna trängt honom i ett hörn. Då sjappar Mysak – något som hans antagonister inte riktigt haft med i beräkningen då världen utanför inte finns i striden om hagens ytor. En strid som inte alls handlar om yta utan som handlar om rang.

Plasttråden består av plast och små, tunna metalltrådar sammanvävt för att kunna användas som elstängsel. Alla som kissat på ett elstängsel vet att det känns. Att den blygsamma spänningen på tolv volt faktiskt innebär reell smärta. Nu var det länge sedan det var någon spänning på i trådarna i vår hage men de där smärtsamma erfarenheterna sitter djupt rotade i hästarna som nästan till vilket pris som helst aktar sig för tråden.

Att stanna på ett ställe – att hålla sig i sin hage – det är väldigt, väldigt onaturligt för en häst. Hästar är bytesdjur och flyr i naturligt tillstånd ungefär som fåglar (nu gissar jag – ingen hästexpert, men kikar man på dem dagarna i ända och lyssnar till sin kloka fru får man ändå en blid). De sjukdomar tama hästar får beror till stor del på att de äter för enkelsidigt och rör sig för lite. Att de helt enkelt inte lever under de förutsättningar de är skapta för. Tråden är själva förutsättningen. Hästens respekt för det tunna vita bandet. Hade det inte varit för den så hade vi människor inte kunnat ha hästar som vi har dem idag. Inte i någon större omfattning och med mindre än en totalt omvänd syn på kontakten mellan häst och ryttare (observera uteblivandet av ordet ägare – det är exakt där det bor).

Men det var inte det jag skulle skriva om. Det var stängslet som var det intressanta. Även vi människor omges av stängsel – kanske inte av vitt plastband utan ett minst lika tydligt mentalt stängsel. Det handlar om tillåtna och icke tillåtna tankar och funderingar. Å ena sidan rationellt tänkande å andra sidan foliehatteri och flum. Den som i sig själv, med sig själv, lever fritt i tanken vet vad det handlar om – det eviga övervägandet huruvida samtalspartnern är beredd att vara öppen i sinnet eller om vederbörande respekterar begräsningen (låter det stavfelet stå kvar då det ju hade haglig anspelning).

Så snart man närmar sig hagens gräns vet man att man kan få en stöt. Börjar man t.ex. tala om att strimmorna på himlen som faller ut till moln lite senare är anlagda eller kanske till och med klurar över vad som hände i det stora äpplet den där septemberdagen så hör man hur det knastrar kring hovarna i gräset och vet att man närmar sig stötens utdelande. I fel sällskap, så att säga. För att inte tala om andlighet och allt det där. Ja, ni begriper.

Nu kan det ju tyckas som om människan i stort respekterar tråden och håller sig inom ramarna. Det är emellertid en väldigt, väldigt felaktig uppfattning tror jag. Jag märker att det handlar om något annat – om att man faktiskt i sig själv, med sig själv så gott som alltid funderar och känner långt utanför tråden, men att man i gränssnittet med andra förhåller sig till verkligheten som den ser ut begränsad av hagens ytmått. Det är en oerhörd skillnad och en parameter att ta med i beräkningen om vart vår värld håller på att ta vägen.

Jag klurar ju lite på sådant, jag. Ibland. Inte på det tvångsmässiga sättet längre – jag har ju märkt att verklighetens utveckling blir långt mer intressantare om jag inte försöker förekomma den med intellektuellt upptäckande av dess rörelseriktning utan på det intuitivt återkopplande sättet. Att låta intrycken komma som de vill, slå sig ner i soffan och prata ur sig. Att lyssna till dem, så att säga. Och nu pratar de nästan i mun på varandra. De säger samma sak och synkroniciteten i deras uttryck tilltar. Snart talar de med en röst, alla de kanaler vi hört och stämplat såsom varandes olika med var sitt namn och var sin hage att beskriva – snart sjunger de tillsammans.

Då är vi där, och det är vi inte ännu. Känslan är där. Tanken börjar komma dit men nuet är ju här – strax innan. Det är därför vi samlas. Vi möts här under helt andra förevändningar – av den enda och enkla anledningen att vi låter oss själva vara öppen för möjligheten. Vi vågar låta visionerna sitta i förarsätet och kastar ur oss vad som inte är men som kan kallas målsättningar eftersom att vi vet att det kommer att hända oavsett vad det tar formen av när vi rör oss mot det. Det handlar om Mening och den meningsfulla riktningen pulserar genom alltihop.

Jag tycker det är rätt underbart, faktiskt. Det börjar bli riktigt svårt att få strömmen att räcka till i den mentala hagen. Vissa forcerar tråden av rädsla – likt Mysak – andra har avlägsnat den från sin verklighet genom att ignorera den en tid. Så kortsluts kretsen och vi driver vår partyutrustning med väktarnas energi. Låter laserljusen leka i det dimmiga gräset och släpper in sensationen av rytmiken i livet. I hagen dansar vi. Eftersom det är där vi kan se varandra – inledningsvis. Och bäst som vi gör det försvinner stängslet och vi står där med insikten om att alla strider – territoriella eller inte – var med oss själva.

Leda

Leda. Leda. Ledare. Ledarskap.

"Har du hört en häst prata?", frågar cowboyen.

Vad han menade var att man inte kan snacka sig till en ledarposition hos hästar.

Eftersom en häst inte har något utbyte av att prata.

Eftersom den ju inte själv pratar.

Vad en häst söker hos människan (enligt nämnda cowboy) är framförallt ledarskap. Det är det bästa en människa kan ge till en häst. Han har nog rätt.

"I heard it from the horse's mouth" – så talar den som vet från säker källa.

Motsägelsefullt.

Precis som ordet leda.

Jag har aldrig dragits till ledarskap. Utveckling är min grej. Leda kan vara utvecklande. Att leda likaså. Men att utveckla kan också vara att leda.

Jag är inte den borne ledaren. Jag är den där som springer före. Jag är den som inspirerar. I början krävde jag bara att de som ville hänga på gav mig bekräftelse. Nu har jag höjt kraven högst avsevärt. Jag kräver att man går själv, att man fattar sina egna beslut och att man tillser att hålla sig inspirerad.

(Och där hörde man liksom ridpiskan vina genom luften).

Fatta beslut. Där har vi nästa paradox.

Till dess beslut fattas så fattas de.

Känslan i magen är stark. Obeveklig, faktiskt. Jag vet att det här hör ihop och bär mening. Det är människorna som gör precis alltihop. Man kan säga att det är människorna som är ledordet.

Visst – jag förstår grejen – det är skönt att subordinera sig. Men det är också väldigt tråkigt i längden. Det föranleder – Leda.

Ledarskap är i viss mån kärlek. Att öppna sitt huvud och dela med sig av energin och spela teatern att det är åtlydnad man vill åt. Ledarskap utan makt, alltså. Ledarskap i utbyte mot makt är något helt annat. Det är exakt samma sak som den rädsla de som söker en ledare jagas av men riktad mot sin omgivning. Det är mindre - mycket mindre. Ledarskap utan makt, däremot. Det är jävligt utvecklande, skulle jag tro.

Kanske handlar det helt enkelt om mod. Mod att byta fot. Mod att byta mode.

Natural Humanship

Hästen har anlänt. Han är en riktig bjässe. En stor, ung bjässe med hur mycket muskler som helst och ännu mer enligt genetiska koder inplanerat att tillväxa. Den hästen flyttar man inte på med mindre än att man på något sätt får honom att själv vilja genomföra förflyttningen. Ett mycket tydligt styrkeförhållande som får det att svindla av iakttagelser i mitt sinne.

En underbar utmaning. En som jag bara börjat kika lite på under det att jag njuter min mycket småväxta frus sätt att hantera bjässen från botten av hennes inre storhet. Bortom vackert. Och ändå så fullt av kraft. Harmonisk, trygg kraft. En sällsynthet. Smäktande. Jag är bortom nyfikenhet. Mitt sinne är febrilt att närma sig. Lära. Utvecklas.

Stor kille...

Det har till och med gått så långt att jag förkovrar mig. Googlar mun, som vi säger. Och finner ganska snart ”läran” om Naturligt Hästmannaskap – Natural Horsemanship eller NH som det heter. En samling sunt förnuft med bokliga rötter från den grekiske militären med inget mindre än urläckra namnet Xenophon. Sunt förnuft blandat med insikt om hästars inbördes beteende. De nedtecknade verken där varandes en genväg för den som inte har möjlighet att studera hästars sociala spel innan man skrider till verket. Sådana som jag, kanske.

Trenden mot NH inom hästvärlden verkar ganska stark. Många blir säkerligen fundamentalister och bländade av själva läran; sådant händer alltid. Men det känns vid en första anblick som om själva rörelsen är ohyggligt sund. Kanske accentuerad av det enkla faktum att människor som sysslar med hästar ofta är snäppet närmare naturen och därmed åtminstone någon liten stund varje dag fjärmat sig den mänskliga psykosen.

Hur går det för läran kring Natural Humanship? I en diskussion häromdagen – en sådan som ofta uppkommer i jobbsammanhang kring vad det är som får människor att vilja ändra på sig respektive att göra motstånd mot förändringar – kom egennytteaspekten upp. Att folk inte vill ändra på sig om det inte ger dem en handfast (gärna kontakt) fördel, förbättring eller stimulans. Att jämföra med att ge en hund en korvsnutt eller en häst en morot, ungefär.

I diskussionen anfördes en annan variant; den om att människor inte vill ändra på sig eftersom de är rädda för förändringen. Man vet hur man har det men man vet inte hur det kommer att bli. Och i den professionella världen – man har sin profession; sitt yrke; man vet vad man är bra på och har skapat sin självbild i andras reflektion av densamma. Vad händer om jag förflyttar mig – om jag förändras? Vart för det mig? Vad ska det bli av mig då?

Oviljan att förändras är kanske tecken på något annat. Det kan vara tecken på trivsel. Jag gillar som det är nu och vill inte ha det på något annat sätt. Det kan vara tecken på lojalitet med kollegor och omgivning. Att man vävt in sin egen trygghet i den omgivande strukturen och att man känner sig hotad för den händelse att strukturen ändras. Inte så konstigt.

Varför blir det så? Varför väver vi in vår trygghet i vår omgivning? Många organisationer bygger på att man håller människor sådär lagom ostadiga. Aldrig riktigt kunna trygg i sin anställning, sin profession eller sin grupptillhörighet. Konkurrensen får styra. Effektivitetskrav top down inom organisationen och därutom via den allestädes närvarande demonen marknaden.

(Jo, du läste rätt. Jag uttryckte mig negativt om marknaden. Faktum. Hälsa gärna på mig i det där fängelset som ligger utanför den bunker av tillåtna tankar genom vars gallerförsedda fönster väldigt långa pekfingrar rasande viftar och pekar mot oss som sitter och fikar på ängarna utanför om du har tid…)

Ella var en mycket liten Shetlandsponny. Hon tyckte om att bita mig i fingrarna och var en riktig liten envis sak. Hon var inte särskilt stor men jag kunde för den skull inte få henne dit jag ville. Hon vägde nog några hundra kilo. Hon bodde här för ett par år sedan och hennes blotta närvaro var något nytt för mig då. Hon hade ett lugn bakom sin näbbgäddiga fasad. Hon fick mig intresserad. Det är något med hästar. Något bortom rangordning, flockbeteende och lydnad.

Det lockar mig. Alltihopa. Om jag ska kunna begripa vad det är som lockar så måste jag kunna närma mig hästen. Jag måste etablera ett hanterbart samspel. Och mellan en häst på över ett ton och lilla jag finns det en vissa inbyggda utmaningar. Jag kan helt enkelt inte komma nära om jag inte först går via den sociala, flockmässiga och ”hästmannamässiga” dörren. Annars kommer han att trampa ner mig hur väl jag än menar. En väldigt lockande utmaning.

Och en utmaning som ju känns igen. Är det inte precis samma sak oss människor emellan? Är det inte så att vi har en massa protokoll, beteenden och en flockdynamik som styr och ställer vem som kommer i kontakt med vem? Men när vi väl etablerat kontakt flödar energin fritt i vänskap, kärlek eller vad vi än väljer att kalla det. Åtminstone i rena, villkorslösa och äkta relationer. Man kan fundera över varför det på ytan ser ut att finnas så få av just dem.

Jag tror att det finns likheter med hästvärlden där. Att man helt enkelt inte tar hänsyn till människans natur i de strukturer och beteenden man tillämpar. Hög tid för Natural Humanship, såldes. Dags att närma oss varandra med insikt om hur vi människor är, fungerar och vill ha det. Och att göra det med hjärtats övertygelse om att verkligen komma nära.

För att kunna göra det måste vi nog lämna allt vi lärt oss om hur man till exempel piskar någon till lydnad, hur den enes död är den andres bröd, hur vedergällning löser problem och hur egennyttan sägs vara den mänskliga drivkraften nummer ett. Det är åthelvete fel. Alltihop. Jag vet det. Runtomkring ser jag människor som skriker om att jag har fel. Jag vet att de har fel, så enkelt är det. För om de visste så skulle de inte skrika. Och de som inte skriker är långt, långt fler än de som hörs. Vi närmar oss, således. Snabbt.

Triumfvagn

Det är något särskilt med Segway, inte sant? Kanske ingen slump att en teknikgalning som jag börjar intressera mig för hästar i alla fall...


Utveckling - handlar det om att hitta mönster, kanske?

Farmartankar

Det blir ganska uppenbart när slåttermaskinerna smattar runtomkring. Jag är inte bonde. Inte på det sättet. Bönder runtomkring tar hö, buntar det och skeppar iväg det. Till exempel till oss. Hö som fåren får om vintern. Och mössen. Samma sak gäller skogen. Det finns vedförråd på rot som mer än väl räcker till vårt löpande energibehov. Men likväl står ännu träden där och en vagn med ett stort antal kubikmeter från en mer driftig granne inköptes för de annalkande vintrarnas fjuttande.

Tanken som inte utan vidare låter sig bara deporteras ur sinnet är den kring marken; rätten till marken och brukandet av marken. På pappret är det ju jag och min fru som äger den här marken, dock med vederbörligt bankförbehåll vilket ju beroende på åskådning kan förändra innebörd. Men om jag som markägare inte tar reda på dess överskott; dess ved och hö. Om jag bara låter några djur beta i hagar – är jag då en god markägare? Eller är jag på något sätt skyldig marken att utveckla den? Ta hö ett par gånger om året. Lägga ett par tre månader på att ta ved. Inte bara skotta snö.

Samtidigt finns den där relationen där. Relationen till marken, till träden, till vrårna och alla de vackra små platserna. Den här marken gör mig glad, frisk och lycklig. Den hjälper mig när något är motigt. Den omfamnar mig med sin grönska, sin livskraft och sin välsmakande luft. Träden fångar in mig, värmer mig och låter mig få del av sina tankar. Gräset binder svalka och döljer rävens svans sådär lite halvdant när den skuttar efter sork nere i hagen. Marken lever även när den inte brukas. Kanske lever den till och med mer.

Kanske är det som med oss människor; om vi inte arbetar minst 40 timmar per vecka så får vi tid att tänka, reflektera och kanske rentav – gud förbjude – nå den mentala nollpunkten; den där medvetandet sticker iväg från logik till intuition. Kanske utvecklar vi kopplingen till känslan. Känslan av att bara existera. Bara vara. Träden får växa sig gamla, gräset får växa sig långt.

Samtidigt vill jag inte låta hagarna och åkrarna växa igen helt. Viss gallring förekommer. Någonstans i bakhuvudet finns ett slags bild av att jag kommer bruka marken. Om det är markens eget eko ur det förgångna eller om det är en puls från en framtid av självförsörjande vet jag inte. Bilden finns där i alla händelser. Tydlig. Och förkovran pågår så att säga av sig själv.

Djuren som bor här mumsar gräset till viss grad. De verkar tycka om det. De går i hagar med elektriskt staket, något som även det föranleder en hel del tankar. Särskilt fåren är mycket känsliga för elstaketet. Vi har det bara inkopplat då de visar större rymningsbenägenhet än vanligt och utifrån tanken på vad några får inne hos hästarna skulle kunna ställa till med i fråga om hästlig panik. Såväl fåren som hästarna vet på håll om det är el i tråden. De känner det.

Aggregaten som levererar elen skickar ungefär en puls i sekunden, något som mycket väl borde kunna uppfattas av hjärnan direkt, men vilket helt säkert också kan förnimmas genom hovar mot fuktig mark. Just impulsens kontinuitet borde också kunna verkar rent hypnotiskt. Tick, tick, tick – varje sekund. Som att stirra på en mentometer. En så frekvent påminnelse på rent elektrisk nivå om att fängelset är armerat.

Samma sak som vi människor erfar, egentligen. WLAN och allsköns småelektronik kring 2.4 GHz, GSM/UMTS-signalerna mellan 900 och 2000 MHz skapar sannolikt ett stabilt, högfrekvent och paralyserande bakgrundsbrus. Skapar en stilla obalans, en lätt orolighet. De mer enkelriktade kommunikationsmedlen. Radio och TV, Tetra/Rakel och andra mer långväga kommunikationer spelar i mellanregistret.

Längre ner finns det ständigt med hög energi surrande 50-60Hz elnätet. Alltid där. Alltid på, bindandes hela planeten i sitt frekvensgrepp. För att inte tala om VLF/ELF-frekvenserna under 20 Hz, ytterst nära hjärnans rytmer, omsorgsfullt distribuerade via EISCAT/HAARP och kanske också via underliggande transmissioner i elnätet. Vi är invallade precis som djuren, men med en tydlig distinktion.

Djuren är fångna i en hage. På en tydligt anvisad yta, elektriskt inramad men också optiskt tydliggjord genom den lysande vita tråden. Riktigt så är det inte för oss människor. Vi har ju vår ”rörlighet”, åtminstone de flesta av oss. Vi får röra oss ungefär som vi vill inom vissa ganska stora gränser. Vår begränsning finns istället i det tankemässiga och kanske ännu mer i det intuitiva. Vi hålls inlåsta i ett tydligt tankerum.

Ett tankerum med tre dimensioner, tydligt avskärmande oss från vad som finns utanför. De otillåtna tankarna och dess förlängning vidare ut ur tankens värld och in i intuitionens, känslans, den okomplicerade, rena existensens nollpunktsenergi. Den som går emot tankehagens gräns får sig en rejäl stöt. Blir kallad förvillare, foliehatt, konspirationsteoretiker och andra tillmälen. Signalstarka media, tyckare och ansedda förvaltare av gränsdragningarna piskar den vita trådens tydliga synlighet in tankehagens gränsdragningar.

Men när man tar sig en stol och sätter sig hos djuren i hagen en stund; en ganska lång stund. När jag spenderar lite tid hos dem, då kommer de fram och nafsar lite på mig. Det blir lättare att tänka i deras närvaro. Det är som om de faktiskt sitter på en enorm klokskap, de där djuren. Kanske är det så att deras fångenskap föranleder den mest djupgående reflektion. Att de faktiskt funnit livet riktigt njutbart och att de under sitt gräsmumsande hinner tänka avsevärt mer än vad någon människa tillåts göra.

Kanske utgör deras fångenskap i hagen egentligen en katalysator för insiktsskapande. De har matfrågan ordnad, vattenfrågan likaså. De erhåller regelbunden päls- och nagelvård. De kan fokusera på att mumsa och tänka. Och tänka. Och tänka. Kanske tar de sig i tanken ut ur hagen, vidare till fjärran skogar och osedda hagmarker utan vit tråd.

Och kanske är det precis samma sak för oss. I den otillåtna utsidan av den definierade tankelådan pågår alltjämt de undermedvetna insiktsprocesserna. De matas blygsamt över till oss via drömmar och intuition. De skapar ett tryck gentemot tankehagen som nästan får den att implodera och tvingar hagens förmän att öka sin energi för att bibehålla rummet intakt mot oändligheten, något som givetvis inte blir möjligt i längden.

Vad skulle hända om hagen föll? Om tråden gick av och strömmen bröts till alla vår mänsklighets fyrkantighetsbibehållande signalsystem. Skulle djuren fly och skadas; oförmögna att ta reda på sig själva efter att ha fötts upp som tamdjur och matats vid fasta tider varje dag? Skulle vi människor kapsejsa i torgskräck inför den outforskade oändliga tanken, guppandes på intuitionens ocean?

Eller skulle vi helt enkel hjälpas åt? Skulle hästarna och fåren av förtroende och egen fri vilja stanna på den mark de faktiskt utvecklat en relation till – sitt hem? Hjälpa oss människor tänka lite mindre och – åtminstone inledningsvis – lära oss att leva utifrån känslan istället för den ständigt dömande tanken?

Och detta med marken. Jag tror egentligen inte att människor kan göra anspråk på att äga mark över huvud taget, än mindre juridiska personer. Relationen är en sak, men som i alla relationer är ju ägandet – om ordet tillåts – en högst ömsesidig historia. Man kan egentligen inte köpa mark; man kan vistas på den, tala till den och etablera en relation till den. Kanske kan man också lära sig lyssna så pass att man kan uttyda dess vilja.