Jag hörde en mycket bra liknelse häromdagen. Det handlade om tankar som uppstår på flera ställen samtidigt, huvudsakligen. Om man får tro vetenskapens loggböcker så har det mer än en gång inträffat att forskare på skilda platser och i olika miljöer kommit till precis samma slutsats vid exakt samma tidpunkt. Samma sak med uppfinnare för att inte tala om författare och så vidare. Det är ju inte direkt någon brist på slika sammanträffanden i medelsvenssons livsföring heller när man tänker på saken. Hur många gånger har inte den man precis tänkt på ringt, hälsat på eller på annat sätt gjort sig påmind. När man talar om trollen, så att säga.
Det förefaller som om det finns en länk bortom vad vi kan se och höra. Som om våra tankar här kan utlösa en snabb kedjereaktion som får det vi tänkt på att i någon mån hända eller återspeglas i vår verklighetet. Den som läst mina kludderier här en tid vet säkert att jag är helt övertygad om att en sådan länk inte bara finns utan att vår verklighet faktiskt är ett resultat av just sådana tankemönster. En simulering inuti vad som också är en verklighet; till fullkomligande av varandra. Men varför är det så svårt för oss människor att "erkänna" denna kraft? Vad är det som gör den så ohyggligt kontroversiell vid sidan av det faktum att den rubbar inlärda världsbilder?
Vad gäller digitalteknik har vi inga som helst problem (det var detta som var liknelsen) att erkänna närvaron av ett antal osynliga vibrationsbaserade nät som låter vår digitala apparatur utbyta information åt oss i vad som måste sägas vara höga frekvensband. Mätbarhet anför någon – vi kan mäta WiFi, UMTS, GSM och EDGE. Jomenvisst – självklart. Och vi kan inte mäta det nät som länkar oss samman utan teknik? Inte? Vi har puls och andning. Vi utsöndrar elektromagnetiska hjärnvågor. Det är svårt att mäta långa vågor eftersom vi har så ohyggligt mycket korta vågor som producerar störsignaler.
Nej, vi vet ju egentligen hur det förhåller sig. Vi hänger ihop. Den som är taskig mot någon annan vet det också och tvingas att springa fortare för att fly insikten om sin egen gärning. Det är precis på punkter som denna som civilisationer "faller". Vi står och väger och kan när som helst välja att se världen som den egentligen är och som en matematiskt konsekvens se varandra och oss själva som de suveräna varelser vi är. Skuld och rädsla ligger ivägen. Saker som bara behöver finnas så länge vi anser dem tjäna våra syften. Och den tiden förefaller vara på väg mot ett slut med raska steg.
Visar inlägg med etikett Teknik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Teknik. Visa alla inlägg
torsdag 21 juni 2012
söndag 12 februari 2012
Smiskinitiativet
Darpainitiativet, skulle man kunna säga. Jo, jag är lite skadad av mitt TV-tittande, men det är säkert inte utan anledning. Darpa, som sagt. Många med tekniskt intresse känner till det. Andra gör det inte. Ett slags inte särskilt stort men synnerligen inflytelserikt förskningsinstitut i gammal god amerikansk ”statlig” regi med koppling direkt in i hetluften under försvarsdepartementet ”over there”.
Så vad har Darpa på sin meritlista. Ja, eftersom du läser min blogg via Internet så lämpar sig väl det paketväxlande informationsnätet ARPANET väl som exempel. Mönstret till dagens Internet och dess synnerligen redundanta och stryktåliga arkitektur kommer ur Darpa – som då hette Arpa. Legenden säger att det var ett gäng Arparianer som bodde på Hawaii och körde hårt med LSD.
Darpa bland annat konstruerat en mycket stryktålig robothund.
Inte skälla.
Darpa har också begåvat oss med konstgjorda små insekter med förmågan att smyga sig in nästan var som helst för att till exempel avlyssna eller väcka något tilltänkt förhörsoffer. Givetvis finns där fredliga applikationer också… Eh. Kommer bara inte på någon för tillfället. Förslag? Egyptens tusen miljoner gräshoppor – en av de bibliska plågorna – kanske kan vi återskapa scenariet och ge turisterna en verklig upplevelse?
Det är bara en fluga…
Darpa kör nu ett projekt som kallas SMISC. Social Medias in Strategic Communications. Knyter ihop säcken, så att säga, kring det Internet man lagt grunden för. Ett intressant modus operandi på tillämpningsfronten. Först ger man världen Internet, sedan ger man dem Smisk. Från darpa.mil:s projektsida:
Vilken tekniknörds pojkdröm ryms inte inom Darpas väggar? Jag skulle kunnat offra en arm för att få jobba med den typ av teknik dessa gossar går jobba med – i alla fall fram till 25-årsåldern (ingen större förlust, Darpa forskar på protesarmar som styrs direkt från hjärnan [sannolikt med en liten militär bypassventil för säkerhets skull – det kan ju vara taktiskt att låta just avtryckarfingret vara fjärsstyrt]).
Innovation bor i de flesta. Och de som lever av dess flöde, dess gravitationsfält, mår inte särskilt bra om de inte får klura och hitta på. Genialt av de som håller i trådarna att mot en fasad av utstuderad uppgivenhet och innovationslöshet i sammhället i stort fånga upp dessa tänkare och skörda deras intuitiva arbete. Genialt.
Men tänk på det nästa gång du läser om något bilföretag som säger sig experimentera med den senaste, superavancerade, varianten av batteriteknik, bygger miljöbilar, eller när du ser en ny och banbrytande smartphone. Tänk på vad verklig utveckling är och vad som lanseras via det patetiska skådespel som kallas konsumentapplikationer. Stenåldersteknik byggd för att gå sönder och bibehålla illusionen om att tekniken inte utvecklas – bara dess applikation. Verklig innovation är inte till för gemene man, bara för de som tycker sig ska hålla ordning på förskocken och som anser sig äga oss. Tänk på det.
Så vad har Darpa på sin meritlista. Ja, eftersom du läser min blogg via Internet så lämpar sig väl det paketväxlande informationsnätet ARPANET väl som exempel. Mönstret till dagens Internet och dess synnerligen redundanta och stryktåliga arkitektur kommer ur Darpa – som då hette Arpa. Legenden säger att det var ett gäng Arparianer som bodde på Hawaii och körde hårt med LSD.
Darpa bland annat konstruerat en mycket stryktålig robothund.
Inte skälla.
Darpa har också begåvat oss med konstgjorda små insekter med förmågan att smyga sig in nästan var som helst för att till exempel avlyssna eller väcka något tilltänkt förhörsoffer. Givetvis finns där fredliga applikationer också… Eh. Kommer bara inte på någon för tillfället. Förslag? Egyptens tusen miljoner gräshoppor – en av de bibliska plågorna – kanske kan vi återskapa scenariet och ge turisterna en verklig upplevelse?
Det är bara en fluga…
Darpa kör nu ett projekt som kallas SMISC. Social Medias in Strategic Communications. Knyter ihop säcken, så att säga, kring det Internet man lagt grunden för. Ett intressant modus operandi på tillämpningsfronten. Först ger man världen Internet, sedan ger man dem Smisk. Från darpa.mil:s projektsida:
To accomplish this, SMISC will focus research on linguistic cues, patterns of information flow and detection of sentiment or opinion in information generated and spread through social media. Researchers will also attempt to track ideas and concepts to analyze patterns and cultural narratives. If successful, they should be able to model emergent communities and analyze narratives and their participants, as well as characterize generation of automated content, such as by bots, in social media and crowd sourcing.Nyckeln till varför företag som samlat mycket data om folks vanor och ovanor är de högst värderade teknikföretagen.
Vilken tekniknörds pojkdröm ryms inte inom Darpas väggar? Jag skulle kunnat offra en arm för att få jobba med den typ av teknik dessa gossar går jobba med – i alla fall fram till 25-årsåldern (ingen större förlust, Darpa forskar på protesarmar som styrs direkt från hjärnan [sannolikt med en liten militär bypassventil för säkerhets skull – det kan ju vara taktiskt att låta just avtryckarfingret vara fjärsstyrt]).
Innovation bor i de flesta. Och de som lever av dess flöde, dess gravitationsfält, mår inte särskilt bra om de inte får klura och hitta på. Genialt av de som håller i trådarna att mot en fasad av utstuderad uppgivenhet och innovationslöshet i sammhället i stort fånga upp dessa tänkare och skörda deras intuitiva arbete. Genialt.
Men tänk på det nästa gång du läser om något bilföretag som säger sig experimentera med den senaste, superavancerade, varianten av batteriteknik, bygger miljöbilar, eller när du ser en ny och banbrytande smartphone. Tänk på vad verklig utveckling är och vad som lanseras via det patetiska skådespel som kallas konsumentapplikationer. Stenåldersteknik byggd för att gå sönder och bibehålla illusionen om att tekniken inte utvecklas – bara dess applikation. Verklig innovation är inte till för gemene man, bara för de som tycker sig ska hålla ordning på förskocken och som anser sig äga oss. Tänk på det.
torsdag 20 oktober 2011
Latmanstankar
Jag har alltid varit teknikivrare. Teknik har fascinerat och jag kan spåra fascinationen generation efter generation bakåt. Numera fascinerar även fenomenet teknik i ett slags metafundering. Varifrån kom den digitala tekniken och varför har den accelererat som den gjort? Något i världens/livets underliggande kod måste kräva denna acceleration och korskoppling av tid.
Digitaltekniken är signalstark. Den använder ljusstarka displayer med klara färger. Den återger varje ljud i god detalj. Den förmedlar bilder med en upplösning bortom det mänskliga ögats urskiljningsförmåga. Och den trådlösa revolutionens produkter strålar genom så gott som all materia, höggradigt elektriska varelser inkluderat.
Bortom dessa fysiskt påtagliga faktorer gör tekniken en rad andra saker med oss i egenskap av dess brukare. Den påverkar vårt sätt att tänka. I djupet. Det handlar framförallt om hur teknik som gör saker enklare kanske också gör oss enklare. Jag är med blandade känslor innehavare av ett ganska talande exempel.
Jag köpte min bil eftersom den är snygg, röd och fyrhjulsdriven. So far so good. Nu var det bara det att den som haft den innan beslutat peta i all säkerhetsutrustning som fanns att tillgå. I detta inkluderas till exempel en sensor som varnar föraren för bristande koncentration (”kaffekoppen”) samt en radarfunktion som automatiskt håller samma fart som bilen framför och bromsar om det skulle behövas.
Kaffekoppen
Vad händer med mig som förare då jag på motorvägen kopplar in den radarbaserade farthållaren? Jo, jag slappnar av. Mitt huvud behöver inte längre hålla koll på bilen framför i samma omfattning och jag tappar uppmärksamhet och vakenhet. Petar lite på telefonen istället, byter låt. Men innan jag hunnit bli alltför trafikfarlig så plingar kaffekoppen till och uppmärksammar mig på min ouppmärksamhet.
Då förstår mitt lata huvud att det inte ens behöver vara uppmärksam på om jag blir ouppmärksam – det gör ju bilen själv. Jag kan slappna av ytterligare lite och vare sig jag vill det eller inte så gör mitt bekväma sinne just det… Allt annat än trafiksäkert – det är jag helt säker på. Jag märkte inte hur illa det blivit förrän jag hade hyrbil för någon månad sedan – utan dessa funktioner. Fick mig att tänka lite och den säkraste lösning jag funnit är faktiskt att stänga av säkerhetssystemen för att bibehålla min egen vakenhetsnivå.
(Diskuterade teknikens förlängning häromdagen och såg framför mig hur bilen automatiskt postade mina automatiska trafikupplevelser på facebook. ”Nils Erik Jansson har precis undvikit att köra över en fotgängare nära Storgatan 41 i Sandviken” (automatisk bild som tagits ligger naturligtvis med). Om facebook lyckats identifiera ansiktet på personen i fråga lyder istället inlägget ”Nils Erik Jansson har precis undvikit att köra på Bonkerht Plahtmann nära Storgatan 41, Sandviken”). Det där sista var lite av en parantes. En slutparantes.
Det ännu relativt nya dokumentärformatet realityskitsaksdokumentär bär på en liknande potentiell beteendeförändring. I början av introduceras brukaren: ”I det här avsnittet: Henrik och Stina rycker ut på ett larm där en björn festat loss på en nattklubb i centrala Visby. Larsa och Krollen får ett mystiskt larm om en överhettad kaffebryggare samt Stibert och Schubert tar hand om stökiga fjortisar vid en ungdomsgård.” Dessa händelser var för sig utgör ungefär fem minuters programtid. Men styckar man upp dem i femton enminutersekvenser, stoppar in totalt femton minuter reklam och re-introducerar tittaren till respektive fall totalt femton gånger en minut så har man vips 45 minuters programtid.
Koka soppa på en spik rent mediaproduktionsmässigt – jo det må vara hänt, men vad händer med uppmärksamheten hos den som tittar. Man vet ju att man egentligen inte behöver uppmärksamma något alls. Man får se samma sak i snabbresumé minst femton gånger under programmet. Man sänker uppmärksamhetsgraden inför vad man ser.
Till saken hör emellertid att reklam och så kallade nyheter vävs in i mönstret. De håller en helt annan, tydligare profil och går rakt in i det avslappnade sinnet. Rotar sig. Fortplantar sig. Vare sig man vill eller inte. Liksom hela den kognitiva biten. Tröskeln för att själv anstränga sig att förstå saker. Bedöma dem. Smaka på dess trovärdighet - ja, den som inte drabbats alltför hårt anar säkert vad det är jag försöker säga.
Ganska logiskt egentligen – alltihopa. Men tekniken som förser oss med information är inte en enkelriktad förstörare av våra medfödda färdigheter. Inte alls. Det är ju faktiskt så att Internet och alla de signalstarka enheter som är uppkopplade mot det faktiskt kopplar samman hela mänskligheten. Den ger oss möjlighet att finna varandra, ge oss svaret på varandras frågor och kultivera ett slags förståelse för att vi är en och samma mentala kropp. Och kanske den ”fördummande” egenskapen behövs för att vi ska vakna upp inför vår egen brist på vakenhet en dag. Tillsammans. Med den accelererade digitalteknikens hjälp vidare in i nästa paradigm.
Det är ju ganska uppenbart att vi håller på att bli mättade på teknikstöd. Samtidigt har vi nog blivit för beroende för att sluta använda det. Vi inser snart allihopa att den teknik vi håller i våra händer är tillräckligt bra för att fånga oss men tillräckligt dålig för att driva konsumtionssamhällets utbytestänkande. Saker måste växas ifrån, utdateras och gå sönder. Just den saken kommer vi nog att behöva ändra på. Men minst lika troligt är nog att vi gör upp med transistorepoken en gång för alla. Spännande grejor.
Digitaltekniken är signalstark. Den använder ljusstarka displayer med klara färger. Den återger varje ljud i god detalj. Den förmedlar bilder med en upplösning bortom det mänskliga ögats urskiljningsförmåga. Och den trådlösa revolutionens produkter strålar genom så gott som all materia, höggradigt elektriska varelser inkluderat.
Bortom dessa fysiskt påtagliga faktorer gör tekniken en rad andra saker med oss i egenskap av dess brukare. Den påverkar vårt sätt att tänka. I djupet. Det handlar framförallt om hur teknik som gör saker enklare kanske också gör oss enklare. Jag är med blandade känslor innehavare av ett ganska talande exempel.
Jag köpte min bil eftersom den är snygg, röd och fyrhjulsdriven. So far so good. Nu var det bara det att den som haft den innan beslutat peta i all säkerhetsutrustning som fanns att tillgå. I detta inkluderas till exempel en sensor som varnar föraren för bristande koncentration (”kaffekoppen”) samt en radarfunktion som automatiskt håller samma fart som bilen framför och bromsar om det skulle behövas.
Kaffekoppen
Vad händer med mig som förare då jag på motorvägen kopplar in den radarbaserade farthållaren? Jo, jag slappnar av. Mitt huvud behöver inte längre hålla koll på bilen framför i samma omfattning och jag tappar uppmärksamhet och vakenhet. Petar lite på telefonen istället, byter låt. Men innan jag hunnit bli alltför trafikfarlig så plingar kaffekoppen till och uppmärksammar mig på min ouppmärksamhet.
Då förstår mitt lata huvud att det inte ens behöver vara uppmärksam på om jag blir ouppmärksam – det gör ju bilen själv. Jag kan slappna av ytterligare lite och vare sig jag vill det eller inte så gör mitt bekväma sinne just det… Allt annat än trafiksäkert – det är jag helt säker på. Jag märkte inte hur illa det blivit förrän jag hade hyrbil för någon månad sedan – utan dessa funktioner. Fick mig att tänka lite och den säkraste lösning jag funnit är faktiskt att stänga av säkerhetssystemen för att bibehålla min egen vakenhetsnivå.
(Diskuterade teknikens förlängning häromdagen och såg framför mig hur bilen automatiskt postade mina automatiska trafikupplevelser på facebook. ”Nils Erik Jansson har precis undvikit att köra över en fotgängare nära Storgatan 41 i Sandviken” (automatisk bild som tagits ligger naturligtvis med). Om facebook lyckats identifiera ansiktet på personen i fråga lyder istället inlägget ”Nils Erik Jansson har precis undvikit att köra på Bonkerht Plahtmann nära Storgatan 41, Sandviken”). Det där sista var lite av en parantes. En slutparantes.
Det ännu relativt nya dokumentärformatet realityskitsaksdokumentär bär på en liknande potentiell beteendeförändring. I början av introduceras brukaren: ”I det här avsnittet: Henrik och Stina rycker ut på ett larm där en björn festat loss på en nattklubb i centrala Visby. Larsa och Krollen får ett mystiskt larm om en överhettad kaffebryggare samt Stibert och Schubert tar hand om stökiga fjortisar vid en ungdomsgård.” Dessa händelser var för sig utgör ungefär fem minuters programtid. Men styckar man upp dem i femton enminutersekvenser, stoppar in totalt femton minuter reklam och re-introducerar tittaren till respektive fall totalt femton gånger en minut så har man vips 45 minuters programtid.
Koka soppa på en spik rent mediaproduktionsmässigt – jo det må vara hänt, men vad händer med uppmärksamheten hos den som tittar. Man vet ju att man egentligen inte behöver uppmärksamma något alls. Man får se samma sak i snabbresumé minst femton gånger under programmet. Man sänker uppmärksamhetsgraden inför vad man ser.
Till saken hör emellertid att reklam och så kallade nyheter vävs in i mönstret. De håller en helt annan, tydligare profil och går rakt in i det avslappnade sinnet. Rotar sig. Fortplantar sig. Vare sig man vill eller inte. Liksom hela den kognitiva biten. Tröskeln för att själv anstränga sig att förstå saker. Bedöma dem. Smaka på dess trovärdighet - ja, den som inte drabbats alltför hårt anar säkert vad det är jag försöker säga.
Ganska logiskt egentligen – alltihopa. Men tekniken som förser oss med information är inte en enkelriktad förstörare av våra medfödda färdigheter. Inte alls. Det är ju faktiskt så att Internet och alla de signalstarka enheter som är uppkopplade mot det faktiskt kopplar samman hela mänskligheten. Den ger oss möjlighet att finna varandra, ge oss svaret på varandras frågor och kultivera ett slags förståelse för att vi är en och samma mentala kropp. Och kanske den ”fördummande” egenskapen behövs för att vi ska vakna upp inför vår egen brist på vakenhet en dag. Tillsammans. Med den accelererade digitalteknikens hjälp vidare in i nästa paradigm.
Det är ju ganska uppenbart att vi håller på att bli mättade på teknikstöd. Samtidigt har vi nog blivit för beroende för att sluta använda det. Vi inser snart allihopa att den teknik vi håller i våra händer är tillräckligt bra för att fånga oss men tillräckligt dålig för att driva konsumtionssamhällets utbytestänkande. Saker måste växas ifrån, utdateras och gå sönder. Just den saken kommer vi nog att behöva ändra på. Men minst lika troligt är nog att vi gör upp med transistorepoken en gång för alla. Spännande grejor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
