Det börjar stå klart vari den där pulserande vattenlängtan hade sina rötter. Det känns som om den gradvis rinner ur – allt den ville var kanske att identifieras. Vatten. Water. Tyskans Vater är knappast orelaterat. Far, på svenska. Jag funderar på att döpa om båten, faktiskt. Vatterwunsch.
Visar inlägg med etikett Vatten. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vatten. Visa alla inlägg
söndag 4 augusti 2013
måndag 29 juli 2013
Den sista måndagen i juli
Armarna känns idag. Dess muskler har jobbat med att hålla i en pinne. Likaledes har ryggen jobbat för att hålla gestalten stel som en pinne. Att återstå på vattenskidor är inte det sämsta. Det är helt enkelt väldigt roligt. Och den muskulära stelheten ett trevligt, närvarande minne i kroppen. (Muskelminne, mus-kel-minne – minne av älskog, dessutom. )
Bortom orden bor andra uttryck. Utbytet av känslan. Momentan reglering. I det salta vattnets form i gråtens terrasserade energireglering liksom än mer i den förbehållslösa hettans sammansmältning. Det salta vattnet tog mig med sitt ymniga flöde. Det var länge sedan. Det var också med viss mental förvåning jag upplevde att min förmåga att själv producera det saltvatten jag någonstans kände att kroppen skrek efter var så invävd i vad som skapat såväl behovet av detsamma som dess utsöndrande. Fantastiskt, faktiskt.
Det kan faktiskt ha varit lite av en vändpunkt det här. Vi får se. Att leka med tanken istället för att låta den bestämma. Den starkaste muskeln är ju hjärtat. Dess frekvens är världens och därigenom även sannolikt vad som styr hastigheten i skådandet av densamma via perceptionen (hjärnan - tanken?). Vad frasen kring det hjärtat klappar för stipulerar är ju således inte så mycket att tänka på utan lämpar sig istället att anamma likaledes fraserad gympaskotagline i fråga om.
Finns mycket mer där – kring hjärtmuskulaturen och dess möjligheter. Otaliga spår att sticka iväg på, spaningar och spårningar. Men det får vara. Idag är det ju nämligen måndag och jag står i begrepp att åka till jobbet. Ska bli kul. Hjärtat klappar för jobbet – om måndagarna. Och så har jag en död ren att skriva om. Renskriva ; ) Imorgon står annat på programmet igen. Men med tiden kommer jobbet åter och då kommer jag åter till jobbet. Fastän allt är helt nytt och förutsättningarna egentligen aldrig varit mer annorlunda.
Bortom orden bor andra uttryck. Utbytet av känslan. Momentan reglering. I det salta vattnets form i gråtens terrasserade energireglering liksom än mer i den förbehållslösa hettans sammansmältning. Det salta vattnet tog mig med sitt ymniga flöde. Det var länge sedan. Det var också med viss mental förvåning jag upplevde att min förmåga att själv producera det saltvatten jag någonstans kände att kroppen skrek efter var så invävd i vad som skapat såväl behovet av detsamma som dess utsöndrande. Fantastiskt, faktiskt.
Det kan faktiskt ha varit lite av en vändpunkt det här. Vi får se. Att leka med tanken istället för att låta den bestämma. Den starkaste muskeln är ju hjärtat. Dess frekvens är världens och därigenom även sannolikt vad som styr hastigheten i skådandet av densamma via perceptionen (hjärnan - tanken?). Vad frasen kring det hjärtat klappar för stipulerar är ju således inte så mycket att tänka på utan lämpar sig istället att anamma likaledes fraserad gympaskotagline i fråga om.
Finns mycket mer där – kring hjärtmuskulaturen och dess möjligheter. Otaliga spår att sticka iväg på, spaningar och spårningar. Men det får vara. Idag är det ju nämligen måndag och jag står i begrepp att åka till jobbet. Ska bli kul. Hjärtat klappar för jobbet – om måndagarna. Och så har jag en död ren att skriva om. Renskriva ; ) Imorgon står annat på programmet igen. Men med tiden kommer jobbet åter och då kommer jag åter till jobbet. Fastän allt är helt nytt och förutsättningarna egentligen aldrig varit mer annorlunda.
tisdag 23 juli 2013
Fördämning
Kanske är det så. Dagar av intryckt tystnad. Uttryck i självarrest. Satta där av egen vilja. Att stillsamt vredgas sin uteblivenhet. Ett flöde som frusit till is i sin egen mening. Som tvingar kristallen att skåda sig själv istället för att beskriva vad den är den reflekterar. Vem är jag? Varför gör jag ingenting? Vad är att göra för något egentligen? Är det det som är meningsfullt? Knappast särskilt. Men vad är meningen? Att jag ska söka meningen? Att jag ska befinna mig utanför skeendet för att kunna hitta dess avsikter? Att jag ska hitta en väg som vi alla redan känner.
Boken jag började läsa gjorde mig spyfärdig och samtidigt osedvanligt lockad att läsa vidare. Bottnarna, mönstren, de mörka symmetrierna. För mig är de omöjliga att inte se. De tär på mig. Äter. Och jag kan inte lägga ifrån mig bokfan, precis lika lite som jag kan fortsätta läsa den. Ögonen bränner alltför nära orden och det stockar sig på insidan. Återigen. Helvete.
Fördämningar. Som stenar i den flod där det flyter fram, formar virvlarna och ger det livfull mening. Svårt att se lutningen men själva flödet bevisar ju förekomsten. Flödet rinner ut och förenar sig med vattenytan, där finns fortfarande en strömning, men den är svårare att upptäcka i sjöarna. Istället blir det vindens rörelser ur ytan som går att iaktta. Vindens riktning påverkar navigationen och stenarna finns långt, långt under farlederna utan att påverka ytvattnet nämnvärt, likväl är det här flodens energi passerar. Ur alla sina källor, vidare genom den föränderliga sjön för att fortsätta sin vandring mot havet genom frånflödena.
Det naturliga målet för allt vatten är havet, men mycket dunstar på vägen. Fördämningen i sjöns östra ände är kanske en sådan här stilleståndspunkt. En andäktig andlös plats när rörelsen upphört och energierna är ansamlade för det fria fall som när som helst kan inträffa men som också kan avgå som avdunstning från det varma ytvattnet.
Jag är mest vatten, därför är kanske inte drömmen om havet så långsökt. Visst finns där åtskilliga andra klangbottnar också, men eftersom jag mest är vatten så är det ju egentligen ganska logiskt. Där har vi en strimma logik, fysisk logik. Innerst inne är jag ändå rätt övertygad om att resan skulle bli ganska enslig och kanske är det för att under så ohyggligt varma och kärleksfulla betingelser som jag lever så att det potentiella vemodet behövs som energikälla. Som ett slags sent omställningsbesvär, så att säga.
Det ger sig.
(And also: Relativistisk tidssyn. Före i tiden står främst på tur att möta mig. Att göra något tidigare blir alltså att flytta fram tiden – gentemot mig i nuet.)
Boken jag började läsa gjorde mig spyfärdig och samtidigt osedvanligt lockad att läsa vidare. Bottnarna, mönstren, de mörka symmetrierna. För mig är de omöjliga att inte se. De tär på mig. Äter. Och jag kan inte lägga ifrån mig bokfan, precis lika lite som jag kan fortsätta läsa den. Ögonen bränner alltför nära orden och det stockar sig på insidan. Återigen. Helvete.
Fördämningar. Som stenar i den flod där det flyter fram, formar virvlarna och ger det livfull mening. Svårt att se lutningen men själva flödet bevisar ju förekomsten. Flödet rinner ut och förenar sig med vattenytan, där finns fortfarande en strömning, men den är svårare att upptäcka i sjöarna. Istället blir det vindens rörelser ur ytan som går att iaktta. Vindens riktning påverkar navigationen och stenarna finns långt, långt under farlederna utan att påverka ytvattnet nämnvärt, likväl är det här flodens energi passerar. Ur alla sina källor, vidare genom den föränderliga sjön för att fortsätta sin vandring mot havet genom frånflödena.
Det naturliga målet för allt vatten är havet, men mycket dunstar på vägen. Fördämningen i sjöns östra ände är kanske en sådan här stilleståndspunkt. En andäktig andlös plats när rörelsen upphört och energierna är ansamlade för det fria fall som när som helst kan inträffa men som också kan avgå som avdunstning från det varma ytvattnet.
Jag är mest vatten, därför är kanske inte drömmen om havet så långsökt. Visst finns där åtskilliga andra klangbottnar också, men eftersom jag mest är vatten så är det ju egentligen ganska logiskt. Där har vi en strimma logik, fysisk logik. Innerst inne är jag ändå rätt övertygad om att resan skulle bli ganska enslig och kanske är det för att under så ohyggligt varma och kärleksfulla betingelser som jag lever så att det potentiella vemodet behövs som energikälla. Som ett slags sent omställningsbesvär, så att säga.
Det ger sig.
(And also: Relativistisk tidssyn. Före i tiden står främst på tur att möta mig. Att göra något tidigare blir alltså att flytta fram tiden – gentemot mig i nuet.)
torsdag 18 juli 2013
Igen
Det stockade sig lite innanför skrivhuvudet idag. Natten började sent och orden som vill ut är för många och alla vill ut samtidigt. Läste en gammal ordsamling som jag hittade när jag rotade runt i skåpen - Grindar från i april. Jag är ganska nöjd med den, faktiskt. Fastän den är lite skrikig. Det finns mycket i skåpen och jag funderar på huruvida det verkligen är förtjänstfullt att använda några av ingredienserna i andra sammanhang. Tveksamt men inte alls uteslutet. Bilden innanför de slutna ögonen är lika tydlig som tvetydig. Svävande. Liksom den där känslan för havet. Vi får se.
lördag 6 juli 2013
Loggik
Jag kan inte komma ihåg vem det var som sa det, men det var någon som gick på en profylaxkurs för många, många år sedan. Denne (eller kanske snarare denna) någon hade fått instruktionen att hantera värkarnas smärta enligt principen att "föreställ dig att varje värk är en knut på ett rep.". Någon mycket frågvis tillika tänkande människa (inte sagespersonen) hade därvid med vill jag minnas tysk accent utbrustit "men hür många knütar är det då på den rep egentlisch"? En rätt befogad fråga.
Hastighet till sjöss mäts som bekant i knop där en knop är en distansminut (~1852 m) per timme. För att mäta hastigheten används idag logiskt nog (tada) en hastighetsmätare. Så var det även tidigare. Men där dagens hastighetsmätare på båtar i huvudsak är en elektronisk historia med en liten impeller nere i drevet så var tidigare metoder för hastighetsmätning besläktade med ingressens försök till mental smärtlindring.
Man hade helt enkelt en lina med ett antal knutar på. Och något att mäta tiden med – en melodi (jo, den mänskliga taktkänslan har ofta hjälpt till vid säkerställandet av tidsmått genom historien) eller ett timglas. Repet var försett med ett antal knutar och när man mätt den förutbestämda tiden och samtidigt räknat hur många knutar som flutit förbi i vattnet så visste man med vilken hastighet fartyget rörde sig.
Det man mätte med kallades en logg - eller så kallas det ju fortfarande – och man skrev ner hastigheten i en loggbok. I loggboken noterade man också kurs, saker som hände ombord och lite annat smått och gott. Det var inte enbart för nöjes skull man förde loggbok utan det var väldigt nödvändigt för den händelse att man skulle färdas över öppet hav med nedsatt förmåga att se stjärnor (moln, alltså) eller om man hamnade under inomskärs dåliga siktförhållanden, t.ex. vid dimma (vilket ju iofs också är moln om man ska vara petig). Med hjälp av loggboken hade man en chans att gå tillbaka och räkna ut var man befann sig på ett förhållandevis bra ungefär och därmed undgå diverse prekära situationer som t.ex. grundstötning.
Det var inte det jag hade tänkt att tala om. Inte heller hade jag tänkt att gå in på det här med förlossningar.
Det var det där med loggboken jag var ute efter. Loggen är själva mätinstrumentet och loggboken var där allt skrevs ner. Men – idag då – när vi pratar om loggar på torra land, då menar vi ju ställen där saker skrivs ner. Jag menar – i loggfilen – där står ju allt jag kan tänkas behöva veta som applikationen gjort. I operativets eventlogg kan jag finna felkällor och här på bloggen (webbloggen för den som inte minns ursprunget) kan man följa någotsånär dagliga observationer lite som i en loggbok till fordom sjöss.
Visst är det lite intressant att själva mätinstrumentet vars data noterades i boken fått ge namn åt det som hade samma karaktäristik som boken? Metoden för mätning har givit namn åt inte bara lagringsmediet utan även en massa orelaterade företeelser som bygger på samma princip. Det är rätt precis som under åttiotalet när folk kallade datorer för "datan". Fastän spritt och fortplantat till mycket större proportioner. Låt oss säg att vi kallade termosar för kaffe istället eftersom det är vad man vanligen lagrar i dem. Då skulle alltså alla saker som användes för att temperaturbeständiga saker också kallas för kaffe.
"Älskling – har du köpt korv till ungarna?"
"Jajamensan – jag har lagt dem i kaffet"
"Tack, du är en klippa!"
Eller
"Vad är det som stinker?"
"Jo, de är var jag som glömde stoppa mögelosten i kaffet igår".
Eller
"Har du all mjölk vi hade i kaffet?"
Eller
"Men – varför har ni socker i kaffet???"
En sak som fanns förr i tiden sägs ha varit pirater. Ni vet sådanadär som Jack Sparrow. Som attackerade fredliga handelsfartyg till sjöss, tog fångar, plundrade, eldade skepp och var allmänt jävliga ungefär på det sätt pedofiler, terrorister och fildelare är idag. Och visst är det väl något av universums verbala symmetri i att dagens pirater liksom gårdagens pirater implicerar restriktioner av människors frihet "för deras egen säkerhet". Att man med dåtidens pirathot som fond lyckades införa ett övervakningssystem för den sjöburna förmodat annars rätt fria tillvaron.
Ännu mer distinkt blir det när man tittar på hur dagens pirater "ska stävjas". Med loggfilernas hjälp, no less. Historien slår knut (eller var det knop) på sig själv, minsann!
Tror inte sjöpirater var ett dugg mer skadliga än dagens pirater, faktiskt. Statsplanerad civil olydnad för kontroll av massans rörelser har alltid varit en våt dröm för små rädda själar i makthavarens skrud.
Men nu kom jag från ämnet. Så jag lämnar det istället.
Hastighet till sjöss mäts som bekant i knop där en knop är en distansminut (~1852 m) per timme. För att mäta hastigheten används idag logiskt nog (tada) en hastighetsmätare. Så var det även tidigare. Men där dagens hastighetsmätare på båtar i huvudsak är en elektronisk historia med en liten impeller nere i drevet så var tidigare metoder för hastighetsmätning besläktade med ingressens försök till mental smärtlindring.
Man hade helt enkelt en lina med ett antal knutar på. Och något att mäta tiden med – en melodi (jo, den mänskliga taktkänslan har ofta hjälpt till vid säkerställandet av tidsmått genom historien) eller ett timglas. Repet var försett med ett antal knutar och när man mätt den förutbestämda tiden och samtidigt räknat hur många knutar som flutit förbi i vattnet så visste man med vilken hastighet fartyget rörde sig.
Det man mätte med kallades en logg - eller så kallas det ju fortfarande – och man skrev ner hastigheten i en loggbok. I loggboken noterade man också kurs, saker som hände ombord och lite annat smått och gott. Det var inte enbart för nöjes skull man förde loggbok utan det var väldigt nödvändigt för den händelse att man skulle färdas över öppet hav med nedsatt förmåga att se stjärnor (moln, alltså) eller om man hamnade under inomskärs dåliga siktförhållanden, t.ex. vid dimma (vilket ju iofs också är moln om man ska vara petig). Med hjälp av loggboken hade man en chans att gå tillbaka och räkna ut var man befann sig på ett förhållandevis bra ungefär och därmed undgå diverse prekära situationer som t.ex. grundstötning.
Det var inte det jag hade tänkt att tala om. Inte heller hade jag tänkt att gå in på det här med förlossningar.
Det var det där med loggboken jag var ute efter. Loggen är själva mätinstrumentet och loggboken var där allt skrevs ner. Men – idag då – när vi pratar om loggar på torra land, då menar vi ju ställen där saker skrivs ner. Jag menar – i loggfilen – där står ju allt jag kan tänkas behöva veta som applikationen gjort. I operativets eventlogg kan jag finna felkällor och här på bloggen (webbloggen för den som inte minns ursprunget) kan man följa någotsånär dagliga observationer lite som i en loggbok till fordom sjöss.
Visst är det lite intressant att själva mätinstrumentet vars data noterades i boken fått ge namn åt det som hade samma karaktäristik som boken? Metoden för mätning har givit namn åt inte bara lagringsmediet utan även en massa orelaterade företeelser som bygger på samma princip. Det är rätt precis som under åttiotalet när folk kallade datorer för "datan". Fastän spritt och fortplantat till mycket större proportioner. Låt oss säg att vi kallade termosar för kaffe istället eftersom det är vad man vanligen lagrar i dem. Då skulle alltså alla saker som användes för att temperaturbeständiga saker också kallas för kaffe.
"Älskling – har du köpt korv till ungarna?"
"Jajamensan – jag har lagt dem i kaffet"
"Tack, du är en klippa!"
Eller
"Vad är det som stinker?"
"Jo, de är var jag som glömde stoppa mögelosten i kaffet igår".
Eller
"Har du all mjölk vi hade i kaffet?"
Eller
"Men – varför har ni socker i kaffet???"
En sak som fanns förr i tiden sägs ha varit pirater. Ni vet sådanadär som Jack Sparrow. Som attackerade fredliga handelsfartyg till sjöss, tog fångar, plundrade, eldade skepp och var allmänt jävliga ungefär på det sätt pedofiler, terrorister och fildelare är idag. Och visst är det väl något av universums verbala symmetri i att dagens pirater liksom gårdagens pirater implicerar restriktioner av människors frihet "för deras egen säkerhet". Att man med dåtidens pirathot som fond lyckades införa ett övervakningssystem för den sjöburna förmodat annars rätt fria tillvaron.
Ännu mer distinkt blir det när man tittar på hur dagens pirater "ska stävjas". Med loggfilernas hjälp, no less. Historien slår knut (eller var det knop) på sig själv, minsann!
Tror inte sjöpirater var ett dugg mer skadliga än dagens pirater, faktiskt. Statsplanerad civil olydnad för kontroll av massans rörelser har alltid varit en våt dröm för små rädda själar i makthavarens skrud.
Men nu kom jag från ämnet. Så jag lämnar det istället.
onsdag 3 juli 2013
Onsdagsdravel
(Varning för osammanhängande text)
Som jag påpekat många gånger tror jag att förståelsen ofta bor i de allra enklaste sambanden. Inspirerad av solen under gårdagens lågenergiläge lät jag det sjunka. Lät solen svara på frågan utan att blanda in mina tankar. Solen frågade vad det var jag fick av denne. Värme, ljöd det instinktiva svaret. Ok – följ den då, sa solen. Och jag lät den spelas upp och följas för den djupare synen. Jag såg hur det fungerar när vi är på Samui, där språket inte är det främsta sättet att kommunicera utan där det är just värmen som bär förståelse. Humor, där har vi det. Humor är det universella språket. Lekfullt enkel humor som alla förstår oavsett ålder, kön eller kultur. Människor emellan är det kanske där vi har minsta den gemensamma nämnaren där ordet minsta innebär att det är större än något annat.
För det var ditåt resonemanget med himlakroppen drog vidare; enkelhet. Om det är enkelt så är det i någon mån riktigt. Inte för att komplicerade saker direkt är felaktiga, men man måste ställa sig frågan varför de är komplicerade. Om saker är komplicerade så är det eftersom de inte kunnat finnas som enkla, vilket innebär att dess existensberättigande kan ifrågasättas. Det är bara enkla saker som verkligen måste finnas. Saker som skrattet, vatten och kärlek. Komplexa saker består av många enkla saker, arrangerade i en struktur för att göra det komplexa till något annat än beståndsdelarna. Strukturen är ett mönster och den vill alltid säga oss något. Först är budskapet komplext men allteftersom man plockar med delarna blir det enklare och enklare att se vad mönstret betyder. När man väl är färdig betyder det komplexa något helt annat. Det är inte längre komplext. Det förefaller som regel rätt onödigt.
Enkelheten var det ena. Det andra var en impuls kring drömmar. Jag beslutade mig att åka till Örskärs fyr. Jag har sett den under hela min uppväxt vid havet. Den har varit inget mindre än mina drömmars mål när jag lekt med båtarna i strandkanten eller i de varma vattensamlingarna uppe på hällarna. Jag vet inte riktigt exakt hur det kommer att gå till men det lutar åt att jag drar ut båten till havet och tar den långa vägen. När det blir – det har jag ingen aning om. Jag vet bara att det blir. Och att solen kommer att skina, vattnet kommer att vara varmt och att det kommer att ätas middag i Öregrund efteråt. Kanske blir det besök i Gudinge. Och Ängskär. Och Gräsö. Vem vet – kanske blir det Åland på en gång. Drömmen fortsätter där inne, skvalpande av varma, salta dyningar. Jag ser Själhällarna, Mickelsgrund, Brebådan och Gåskänningens bekanta silhuetter. Drömmen gör det levande i mig utan att jag fysiskt är där. Nästan verkligare än i verkligheten. Vilket som nu är vilket. Den är helt okomplicerad. Jag behöver inte ens flytta båten till havet för att uppleva de känslor och den totala lycka de här platserna skapar i mig.
En fråga jag inte ställde rörde manifestation. Det var där tankarna kring orden och dess avskalade betydelse från ingressen kommer in. Jag har ju klurat en del kring det här med pengar. Money. Mani. Att penningens namn på engelska bär på just den mani den är designad att skapa hos människosläktet. Så började jag ge akt lite på vad det var för händelser jag skapade i min verklighet genom mina tankar och utsagor. En gigantisk kassakö på Konsum, till exempel. Och nu i går en elchock för den stackars hunden eftersom jag hade den dåliga smaken att påpeka att han kunde få smaka elstängslets kraft innan han lämnat hästhagen. Alla dessa saker givetvis absolut slumpvisa, men vad är det med slumpen då som envisas med att inträda i mönster med tankar och talade ord? Slumpvishet – bor det något slags visdom om slumpen i ordet? Sannolikt. Slumpen är ett mentalt glidmedel att förklara när det stämmer. För att slippa axla kraften i tankar och ord till dess man orkar ta itu med det, sannolikt. Smart.
Mani som i Money kan ju precis lika gärna stå för manifestation. Att pengar har en inneboende kraft att manifestera drömmar. I min båtåkardröm ovan kommer det att gå åt åtskilliga liter bensin om jag väljer att använda min egen båt, till exempel. Och visst är det något slags konsensus att pengar är den yttersta och viktigaste råvaran för byggen av stordåd inom ramen för vårt så kallade moderna samhälle? Moderna. Mode-rna. Lägenas samhälle. Vilka lägen? De olika lägen som man förflyttar subjekten mellan likt en Day trader att utvinna energi i de rörelser som uppstår. Modet växlar och industrin lever av intäkterna på att ingen riktigt är nöjd med det den har, men vad händer sen? Pengar är en helt fiktiv varelse, ofta komplicerat finansiell men även i sin enklaste form inte essentiell rent fysiskt. Men likväl rätt påtaglig. Bortom pengaspelet slussas energin runt, den energi som det finansiella systemet är riggat att utvinna ur mänskligheten, faktiskt.
Häromdagen försökte någon sluta att röka. Någon försökte kapa bort den makt vederbörande upplevde att toppen på pyramiden hade tagit över denne någons liv. Det såg riktigt, riktigt jobbigt ut. Abstinensen tog ut sin rätt och jag kom till slutsatsen så gott som alla trevliga människor är rökare. Vid första anblicken handlar tobaksindustrin om att tjäna pengar på att människor köper dess produkt tobaken. Men ju närmare man tittar desto fler kaskader av det komplexa ser man. Sedan ett par årtionden har det varit väldigt viktigt att tala om för rökarna att de kommer att dö i cancer. Tydligen lyckades man eftersom det nu finns en helt enastående manifesterad cancerindustri. Likaså finns det en slutarökaindustri som tillhandahåller knep som inte fungerar för att människor ska bli fast i slutarökaläget.
Den energi de individer som röker men tycker att de inte borde röka alstrar är den verkliga produkten av tobaksindustrin. Den utvinns av de som inte har makt att skapa sin egen livsenergi. Det är ren parasitism och den fortsätter i samma spår som häxprocesser, religiöst pålagd skuld, kulturella syndaok och monetära skuldfällor uppstått ur och vandrat. Om vi tar religionen som exempel, vår kristna – så säger den att du föds i skuld in i världen och inte förrän du lagt all din personliga suveränitet och makt i religionens händer är du någorlunda fri. BULLSHIT! Alla är helt och fullkomligt fria som själar och vad man än hör som inte erkänner det är lögn med avsikt att kidnappa sinnen för att sätta den i arbete i det energiproducerande slavlägret mänskligheten incorporated. Där hade vi ett annat ord. Corporation. Incorporation, det senare själva skapandet av företaget. Vad är det som det inkorporeras i? Komplexet, naturligtvis. Företag som juridiska personer med enligt common-law-ländernas sätt att se på saken mänskliga rättigheter i samhället som i allt färre kluster utvinner energi ur den där vilseledda mänskligheten.
Allt det där ser vid första anblicken väldigt komplicerat ut. Som enskild, enkel, liten människa att ha en hel värld av storföretag som är ute efter dina pengar, din manifestationsförmåga och din energi. En hel värld av inkorporerade entiteter vars tentakler slingrar sig för att komma åt din törst efter nikotin, telefoni, kläder, mat, näring, musik, sex, frihet och självförverkligande. Som formar komplexa tunnlar för dina tankar att färdas i, som tvingar dig ner på knä att bekänna den myriad av moderna gudar i form av varumärken, plastiskt skapade kändisar och trender.
Går du på det?
Inte längre, va.
Dåså. Svårare än så var det inte. Det var alltså väldigt enkelt visade det sig.
Och rökningen, då? Eller den där skulden på huset? Eller de obetalda räkningarna? Eller den där lögnen du burit på? Eller det dåliga samvetet? Den där ischokladbiten du stal när du var fem år?
Skit i det. Allt jämnar ut sig ändå. Den som du ljugit för vet att du ljugit – i sin själ – och om vederbörande älskar dig så gör han eller hon det likväl. Lögnen har du skapat själv och du kan när som helst upplösa den. Rökningen? Det är faktiskt inte ditt problem, kära rökare. Det enda du måste göra är att se till att skicka den energimässiga räkningen för ditt beroende dit den hör hemma istället för att bära runt på skuld för något någon annan planterat in i ditt liv. Energispelet är bra mycket mer verkligt än lungcancer – det är därför du så sällan hör talas om det. Det är så enkelt och okomplicerat att det inte finns plats för det i de komplexa strukturerna. Samma sak med ekonomisk eller kanske snarare finansiell skuld – låt det vara kreditorernas problem. De har skapat en skuld ur tomma intet och tycker sig äga din frihet. Gå till botten av din personlighet och säg åt dem att skärpa sig. Du kan inte ägas av någon annan än dig själv.
Sådetså.
(Det var någon som sa att jag borde bli sommarpratare. Hade varit trevligt eftersom kravet på röd tråd kanske inte är så stort. Får kliva in i ljudbåset någon dag och prova.)
Som jag påpekat många gånger tror jag att förståelsen ofta bor i de allra enklaste sambanden. Inspirerad av solen under gårdagens lågenergiläge lät jag det sjunka. Lät solen svara på frågan utan att blanda in mina tankar. Solen frågade vad det var jag fick av denne. Värme, ljöd det instinktiva svaret. Ok – följ den då, sa solen. Och jag lät den spelas upp och följas för den djupare synen. Jag såg hur det fungerar när vi är på Samui, där språket inte är det främsta sättet att kommunicera utan där det är just värmen som bär förståelse. Humor, där har vi det. Humor är det universella språket. Lekfullt enkel humor som alla förstår oavsett ålder, kön eller kultur. Människor emellan är det kanske där vi har minsta den gemensamma nämnaren där ordet minsta innebär att det är större än något annat.
För det var ditåt resonemanget med himlakroppen drog vidare; enkelhet. Om det är enkelt så är det i någon mån riktigt. Inte för att komplicerade saker direkt är felaktiga, men man måste ställa sig frågan varför de är komplicerade. Om saker är komplicerade så är det eftersom de inte kunnat finnas som enkla, vilket innebär att dess existensberättigande kan ifrågasättas. Det är bara enkla saker som verkligen måste finnas. Saker som skrattet, vatten och kärlek. Komplexa saker består av många enkla saker, arrangerade i en struktur för att göra det komplexa till något annat än beståndsdelarna. Strukturen är ett mönster och den vill alltid säga oss något. Först är budskapet komplext men allteftersom man plockar med delarna blir det enklare och enklare att se vad mönstret betyder. När man väl är färdig betyder det komplexa något helt annat. Det är inte längre komplext. Det förefaller som regel rätt onödigt.
Enkelheten var det ena. Det andra var en impuls kring drömmar. Jag beslutade mig att åka till Örskärs fyr. Jag har sett den under hela min uppväxt vid havet. Den har varit inget mindre än mina drömmars mål när jag lekt med båtarna i strandkanten eller i de varma vattensamlingarna uppe på hällarna. Jag vet inte riktigt exakt hur det kommer att gå till men det lutar åt att jag drar ut båten till havet och tar den långa vägen. När det blir – det har jag ingen aning om. Jag vet bara att det blir. Och att solen kommer att skina, vattnet kommer att vara varmt och att det kommer att ätas middag i Öregrund efteråt. Kanske blir det besök i Gudinge. Och Ängskär. Och Gräsö. Vem vet – kanske blir det Åland på en gång. Drömmen fortsätter där inne, skvalpande av varma, salta dyningar. Jag ser Själhällarna, Mickelsgrund, Brebådan och Gåskänningens bekanta silhuetter. Drömmen gör det levande i mig utan att jag fysiskt är där. Nästan verkligare än i verkligheten. Vilket som nu är vilket. Den är helt okomplicerad. Jag behöver inte ens flytta båten till havet för att uppleva de känslor och den totala lycka de här platserna skapar i mig.
En fråga jag inte ställde rörde manifestation. Det var där tankarna kring orden och dess avskalade betydelse från ingressen kommer in. Jag har ju klurat en del kring det här med pengar. Money. Mani. Att penningens namn på engelska bär på just den mani den är designad att skapa hos människosläktet. Så började jag ge akt lite på vad det var för händelser jag skapade i min verklighet genom mina tankar och utsagor. En gigantisk kassakö på Konsum, till exempel. Och nu i går en elchock för den stackars hunden eftersom jag hade den dåliga smaken att påpeka att han kunde få smaka elstängslets kraft innan han lämnat hästhagen. Alla dessa saker givetvis absolut slumpvisa, men vad är det med slumpen då som envisas med att inträda i mönster med tankar och talade ord? Slumpvishet – bor det något slags visdom om slumpen i ordet? Sannolikt. Slumpen är ett mentalt glidmedel att förklara när det stämmer. För att slippa axla kraften i tankar och ord till dess man orkar ta itu med det, sannolikt. Smart.
Mani som i Money kan ju precis lika gärna stå för manifestation. Att pengar har en inneboende kraft att manifestera drömmar. I min båtåkardröm ovan kommer det att gå åt åtskilliga liter bensin om jag väljer att använda min egen båt, till exempel. Och visst är det något slags konsensus att pengar är den yttersta och viktigaste råvaran för byggen av stordåd inom ramen för vårt så kallade moderna samhälle? Moderna. Mode-rna. Lägenas samhälle. Vilka lägen? De olika lägen som man förflyttar subjekten mellan likt en Day trader att utvinna energi i de rörelser som uppstår. Modet växlar och industrin lever av intäkterna på att ingen riktigt är nöjd med det den har, men vad händer sen? Pengar är en helt fiktiv varelse, ofta komplicerat finansiell men även i sin enklaste form inte essentiell rent fysiskt. Men likväl rätt påtaglig. Bortom pengaspelet slussas energin runt, den energi som det finansiella systemet är riggat att utvinna ur mänskligheten, faktiskt.
Häromdagen försökte någon sluta att röka. Någon försökte kapa bort den makt vederbörande upplevde att toppen på pyramiden hade tagit över denne någons liv. Det såg riktigt, riktigt jobbigt ut. Abstinensen tog ut sin rätt och jag kom till slutsatsen så gott som alla trevliga människor är rökare. Vid första anblicken handlar tobaksindustrin om att tjäna pengar på att människor köper dess produkt tobaken. Men ju närmare man tittar desto fler kaskader av det komplexa ser man. Sedan ett par årtionden har det varit väldigt viktigt att tala om för rökarna att de kommer att dö i cancer. Tydligen lyckades man eftersom det nu finns en helt enastående manifesterad cancerindustri. Likaså finns det en slutarökaindustri som tillhandahåller knep som inte fungerar för att människor ska bli fast i slutarökaläget.
Den energi de individer som röker men tycker att de inte borde röka alstrar är den verkliga produkten av tobaksindustrin. Den utvinns av de som inte har makt att skapa sin egen livsenergi. Det är ren parasitism och den fortsätter i samma spår som häxprocesser, religiöst pålagd skuld, kulturella syndaok och monetära skuldfällor uppstått ur och vandrat. Om vi tar religionen som exempel, vår kristna – så säger den att du föds i skuld in i världen och inte förrän du lagt all din personliga suveränitet och makt i religionens händer är du någorlunda fri. BULLSHIT! Alla är helt och fullkomligt fria som själar och vad man än hör som inte erkänner det är lögn med avsikt att kidnappa sinnen för att sätta den i arbete i det energiproducerande slavlägret mänskligheten incorporated. Där hade vi ett annat ord. Corporation. Incorporation, det senare själva skapandet av företaget. Vad är det som det inkorporeras i? Komplexet, naturligtvis. Företag som juridiska personer med enligt common-law-ländernas sätt att se på saken mänskliga rättigheter i samhället som i allt färre kluster utvinner energi ur den där vilseledda mänskligheten.
Allt det där ser vid första anblicken väldigt komplicerat ut. Som enskild, enkel, liten människa att ha en hel värld av storföretag som är ute efter dina pengar, din manifestationsförmåga och din energi. En hel värld av inkorporerade entiteter vars tentakler slingrar sig för att komma åt din törst efter nikotin, telefoni, kläder, mat, näring, musik, sex, frihet och självförverkligande. Som formar komplexa tunnlar för dina tankar att färdas i, som tvingar dig ner på knä att bekänna den myriad av moderna gudar i form av varumärken, plastiskt skapade kändisar och trender.
Går du på det?
Inte längre, va.
Dåså. Svårare än så var det inte. Det var alltså väldigt enkelt visade det sig.
Och rökningen, då? Eller den där skulden på huset? Eller de obetalda räkningarna? Eller den där lögnen du burit på? Eller det dåliga samvetet? Den där ischokladbiten du stal när du var fem år?
Skit i det. Allt jämnar ut sig ändå. Den som du ljugit för vet att du ljugit – i sin själ – och om vederbörande älskar dig så gör han eller hon det likväl. Lögnen har du skapat själv och du kan när som helst upplösa den. Rökningen? Det är faktiskt inte ditt problem, kära rökare. Det enda du måste göra är att se till att skicka den energimässiga räkningen för ditt beroende dit den hör hemma istället för att bära runt på skuld för något någon annan planterat in i ditt liv. Energispelet är bra mycket mer verkligt än lungcancer – det är därför du så sällan hör talas om det. Det är så enkelt och okomplicerat att det inte finns plats för det i de komplexa strukturerna. Samma sak med ekonomisk eller kanske snarare finansiell skuld – låt det vara kreditorernas problem. De har skapat en skuld ur tomma intet och tycker sig äga din frihet. Gå till botten av din personlighet och säg åt dem att skärpa sig. Du kan inte ägas av någon annan än dig själv.
Sådetså.
(Det var någon som sa att jag borde bli sommarpratare. Hade varit trevligt eftersom kravet på röd tråd kanske inte är så stort. Får kliva in i ljudbåset någon dag och prova.)
söndag 23 juni 2013
Perspektiv
När jag gick i skolan fick jag lära mig att vi numera hade ett heliocentriskt perspektiv. Tidigare hade man – i brist på bättre vetande – tillämpat ett geocentriskt perspektiv. För den som sov på just den lektionen så är det heliocentriska perspektivet att himlakropparna kretsar kring solen istället för – som enligt det geocentriska synsättet – att de kretsar runt jorden. Kretsar solen runt jorden eller kretsar jorden runt solen?
Det vetenskapligt korrekta var vid tiden att se det heliocentriskt och att skala upp det till galaxnivå och så vidare hela vägen upp till stjärnstopp. Man kan se universum som något av en hierarkisk konstruktion av massor, kroppar och gravitation som med matematisk precision går som ett förutbestämt urverk. Det är ”det rätta sättet” att se på saken – har jag fått lära mig. Att förklaringsmodellen inte tar hänsyn till så gott som allt av vikt (99.5% av massan) låter vi passera i god ordning.
Det var nämligen inte det jag tänkte skriva om. Det var perspektiven jag var ute efter.
Om jag tar den heliocentriska modellen och tittar på livet här på jorden så har jag möjlighet att jämföra vår planet med andra. På så sätt kan jag se saker i ett annat perspektiv. Jorden har vatten – det sägs inte övriga planeter ha. Jorden har liv – det sägs inte övriga planeter ha. Jorden har en måne – det är inte alla andra planeter som har månar. Jag kan kategorisera och spalta upp vad jorden är och har i förhållande till vad andra har och inte har.
Sådär fungerar det ganska ofta när vi ser oss själva. Att vi tittar på den grupp vi ingår i och genom att ställa oss i relation till övriga gruppmedlemmar definierar vilka vi själva är. Att vi genom att titta på hårfärg, kroppsform, klädstil och mobiloperativ definierar oss. Vi kanske rentav finner saker vi vill ändra på. Ungefär som om jorden – med ledning av det heliocentriska perspektivet i den inte så smickrande belysningen – skulle utbrista ”jag vill bli mer som Saturnus, måste se till att skaffa mig ringar”.
Att definiera mig utifrån hur andra ser mig är den gängse modell vi lärs att tillämpa i vår del av världen. Samma nivå av galenskap som det geocentriska perspektivet inlärs vara behäftad med tillskrivs det egocentriska perspektivet. Är du vad du är, eller är du vad andra ser av dig? Samma fråga igen, inte sant?
Det diskuteras en hel del bland de lärde ”The Observer Effect”. Det förefaller som materia beter sig olika beroende på om den är observerad eller inte. Detta är ju i allra högsta grad något som gäller oss människor. De flesta av oss beter oss på olika sätt beroende på om vi är iakttagna eller inte. Visst händer det att hundskiten får ligga om ingen ser oss, till exempel. Visst händer det att man sjunger i duschen när man tror att ingen hör en – fastän man aldrig skulle sjunga i sällskap. Vem trodde att kvantfysikens stora bubblare till axiom kunde bevisas genom ett så trivialt mänskligt fenomen som näspetning?
Så – om jag låter min omvärld definiera vem jag är – om jag outsorcar skapandet av mig själv till de jag har omkring mig, hur vet jag då vem jag är? Genom bekräftelse, huvudsakligen. Någonstans där inom mig har jag en känsla – självkänslan. Det är som en kompass. Kompassen talar inte om för mig exakt vart jag står – kompassen ger inga koordinater utan pekar ut min riktning. Leder mig instinktivt där jag inte har något annat att gå på.
Om jag lagt ut på andra att definiera mig själv har jag inte någon egentlig nytta av kompassen. Istället trasas jag sönder av skillnaden mellan självkänslan och omvärldens (förmodade) bild av mig. För att klara det behövs varma impulser, återupplivande signaler. Dessa kommer i form av bekräftelse. Och i takt med att självbilden och självkänslan rör sig ifrån varandra ökar bekräftelsebehovet.
Till formelsamlingen: Bekräftelsebehov = avstånd mellan självbild och självkänsla.
Låt oss säga att jaget är en båt som färdas på en sjö med självkänslans kompass ombord. Hur framgångsrik blir navigationen om jag som kapten på båten istället för att nyttja kompassen och det sjökort som finns ombord använder mig av de som sitter på stranden och ser mig flyta fram? Om jag via min mobil läser av statusuppdateringarna som lyder ”du ser ut att komma för nära”, ”vad fort du kör”, ”kom hit nu”, eller ”ser du stenen?”. Klart som fan jag går på grund eftersom den information jag baserar min navigation på inte annat än perifert har med mitt perspektiv att göra.
Det blåser på sjön. Där finns öar och grund. Där finns farleder och fyrar. Min bild av verkligheten är sjökortet – den blid jag har av var grynnorna gömmer sig. Den är det enda jag kan förhålla mig till och först efter att jag vågat och framgångsrikt tagit mig fram genom en omärkt passage vet jag att det är möjligt. Först då kan jag fatta beslutet att återigen prova nya vägar.
De på stranden har inget med saken att göra. Om jag definierar mig själv utifrån den information de ger av hur de ser mig går jag garanterat på grund. Gång på gång för att såsmåningom kanske lära mig att lita till kompassen och framföra mitt flytetyg med ledning av min egen känsla.
Det vetenskapligt korrekta var vid tiden att se det heliocentriskt och att skala upp det till galaxnivå och så vidare hela vägen upp till stjärnstopp. Man kan se universum som något av en hierarkisk konstruktion av massor, kroppar och gravitation som med matematisk precision går som ett förutbestämt urverk. Det är ”det rätta sättet” att se på saken – har jag fått lära mig. Att förklaringsmodellen inte tar hänsyn till så gott som allt av vikt (99.5% av massan) låter vi passera i god ordning.
Det var nämligen inte det jag tänkte skriva om. Det var perspektiven jag var ute efter.
Om jag tar den heliocentriska modellen och tittar på livet här på jorden så har jag möjlighet att jämföra vår planet med andra. På så sätt kan jag se saker i ett annat perspektiv. Jorden har vatten – det sägs inte övriga planeter ha. Jorden har liv – det sägs inte övriga planeter ha. Jorden har en måne – det är inte alla andra planeter som har månar. Jag kan kategorisera och spalta upp vad jorden är och har i förhållande till vad andra har och inte har.
Sådär fungerar det ganska ofta när vi ser oss själva. Att vi tittar på den grupp vi ingår i och genom att ställa oss i relation till övriga gruppmedlemmar definierar vilka vi själva är. Att vi genom att titta på hårfärg, kroppsform, klädstil och mobiloperativ definierar oss. Vi kanske rentav finner saker vi vill ändra på. Ungefär som om jorden – med ledning av det heliocentriska perspektivet i den inte så smickrande belysningen – skulle utbrista ”jag vill bli mer som Saturnus, måste se till att skaffa mig ringar”.
Att definiera mig utifrån hur andra ser mig är den gängse modell vi lärs att tillämpa i vår del av världen. Samma nivå av galenskap som det geocentriska perspektivet inlärs vara behäftad med tillskrivs det egocentriska perspektivet. Är du vad du är, eller är du vad andra ser av dig? Samma fråga igen, inte sant?
Det diskuteras en hel del bland de lärde ”The Observer Effect”. Det förefaller som materia beter sig olika beroende på om den är observerad eller inte. Detta är ju i allra högsta grad något som gäller oss människor. De flesta av oss beter oss på olika sätt beroende på om vi är iakttagna eller inte. Visst händer det att hundskiten får ligga om ingen ser oss, till exempel. Visst händer det att man sjunger i duschen när man tror att ingen hör en – fastän man aldrig skulle sjunga i sällskap. Vem trodde att kvantfysikens stora bubblare till axiom kunde bevisas genom ett så trivialt mänskligt fenomen som näspetning?
Så – om jag låter min omvärld definiera vem jag är – om jag outsorcar skapandet av mig själv till de jag har omkring mig, hur vet jag då vem jag är? Genom bekräftelse, huvudsakligen. Någonstans där inom mig har jag en känsla – självkänslan. Det är som en kompass. Kompassen talar inte om för mig exakt vart jag står – kompassen ger inga koordinater utan pekar ut min riktning. Leder mig instinktivt där jag inte har något annat att gå på.
Om jag lagt ut på andra att definiera mig själv har jag inte någon egentlig nytta av kompassen. Istället trasas jag sönder av skillnaden mellan självkänslan och omvärldens (förmodade) bild av mig. För att klara det behövs varma impulser, återupplivande signaler. Dessa kommer i form av bekräftelse. Och i takt med att självbilden och självkänslan rör sig ifrån varandra ökar bekräftelsebehovet.
Till formelsamlingen: Bekräftelsebehov = avstånd mellan självbild och självkänsla.
Låt oss säga att jaget är en båt som färdas på en sjö med självkänslans kompass ombord. Hur framgångsrik blir navigationen om jag som kapten på båten istället för att nyttja kompassen och det sjökort som finns ombord använder mig av de som sitter på stranden och ser mig flyta fram? Om jag via min mobil läser av statusuppdateringarna som lyder ”du ser ut att komma för nära”, ”vad fort du kör”, ”kom hit nu”, eller ”ser du stenen?”. Klart som fan jag går på grund eftersom den information jag baserar min navigation på inte annat än perifert har med mitt perspektiv att göra.
Det blåser på sjön. Där finns öar och grund. Där finns farleder och fyrar. Min bild av verkligheten är sjökortet – den blid jag har av var grynnorna gömmer sig. Den är det enda jag kan förhålla mig till och först efter att jag vågat och framgångsrikt tagit mig fram genom en omärkt passage vet jag att det är möjligt. Först då kan jag fatta beslutet att återigen prova nya vägar.
De på stranden har inget med saken att göra. Om jag definierar mig själv utifrån den information de ger av hur de ser mig går jag garanterat på grund. Gång på gång för att såsmåningom kanske lära mig att lita till kompassen och framföra mitt flytetyg med ledning av min egen känsla.
söndag 9 juni 2013
Flytande
Gårdagens vattenburna utflykt lever fortfarande kvar på insidan av huvudet. Sara fick mig att prova något nytt. När ens fru vill prova något nytt – ja då lyssnar man extra noggrant. Hennes uppslag var att framföra båten ytterst långsamt - under planingströskeln. Det var en tanke jag nästan aldrig tänkt tidigare – uppvuxen med planande båtar och på ständig jakt efter känslan att skära vatten med bogen med det där karaktäristiska forsandet av vatten som kastar sig åt sidorna kändes det som oprövad terräng. Efter några minuter stod det emellertid klart att jag tyckte om det. Den lätta vinden som uppstår, den låga ljudnivån från den mullrande åttan under golvet och den behagliga icke-vindkyleffekts-påverkade temperaturen ombord blandat med det faktum att man faktiskt inte måste lägga all sin energi på att hänga med och lite lätt ängsligt leta prickar – man har god tid på sig runt fem knop. Det var som fan. Framtidens melodi att åka långsamt på vatten. Och vips blev sjön väldigt mycket större.
Det händer något särskilt när man vistas på vatten en stund. Allrahelst när solen får doppa sig i allt mer spegelblankt vatten och de där oljigt glidande ytorna via båtens lätta rörelser arbetar sig hela vägen in i sinnet. Det händer något på insidan. En mjuk, vågformad, tung sidenduk infinner sig i sinnet. Gör allt flytande och ger varje tanke en underbart kittlande lätt friktion. Det är som att bada. Att vistas i vattnet, men på insidan. Att låta det flyta i den takt vattnet stipulerar. Att låta det rinna med den där självklara tröghetens förtjusande takt.
Livet på land kan ibland kännas stumt. Fysiskt. Här råder materiens absoluta lagar. Man landar på marken och kroppen erfar en stöt genom tätheten i marken och fötterna. Står man på marken är det kroppens eget jobb att finna och hålla balansen. Marken är orubblig. Fast. Absolut och förvisso full av liv och eftertanke. Tvivelsutan uppskattad och lustfylld – det är variationen som är förtjusningen. För vid vatten råder helt andra premisser. Vattnet fångar mig om jag hoppar i det. Det låter mig bli en del av det och sätter inga hårda gränser. Jo – i och för sig – om jag färdas i hög hastighet. Om jag faller på vattenskidor i 40 knop – då känns det som om vattnet är gjort av fast materia. Men det är ju ganska logiskt om jag färdas så fort som vattnet själv aldrig skulle medgett – klart det blir en fasförskjutning och en större kontrast mellan oss då.
Kanske är det därför det är så underbart att vistas och röra sig långsamt på vattnet. I vattnets egen takt. Jag har alltid känt en oförklarligt stark känslomässig bindning till vatten av alla de slag. Om somrarna uppvuxen vid havet och i varje utflykt i världen nästan andlöst tvingad av ett kvävande begär att besöka haven om de varit i närheten. Har haft mina tvivel på om storsjön här verkligen håller måttet. I går fick jag svaret. Den är perfekt. Nära. Blir fort varm. Och innehåller allt vatten jag behöver. Med möjligheten att färdas i dess egen takt växte den avsevärt.
Sedan det där med fisk och fiske. För mig är det bara en förevändning. Jag fortsätter gladerligt att rensa sjön på pinnar. Det är ju också - rent tekniskt - napp.
Det händer något särskilt när man vistas på vatten en stund. Allrahelst när solen får doppa sig i allt mer spegelblankt vatten och de där oljigt glidande ytorna via båtens lätta rörelser arbetar sig hela vägen in i sinnet. Det händer något på insidan. En mjuk, vågformad, tung sidenduk infinner sig i sinnet. Gör allt flytande och ger varje tanke en underbart kittlande lätt friktion. Det är som att bada. Att vistas i vattnet, men på insidan. Att låta det flyta i den takt vattnet stipulerar. Att låta det rinna med den där självklara tröghetens förtjusande takt.
Livet på land kan ibland kännas stumt. Fysiskt. Här råder materiens absoluta lagar. Man landar på marken och kroppen erfar en stöt genom tätheten i marken och fötterna. Står man på marken är det kroppens eget jobb att finna och hålla balansen. Marken är orubblig. Fast. Absolut och förvisso full av liv och eftertanke. Tvivelsutan uppskattad och lustfylld – det är variationen som är förtjusningen. För vid vatten råder helt andra premisser. Vattnet fångar mig om jag hoppar i det. Det låter mig bli en del av det och sätter inga hårda gränser. Jo – i och för sig – om jag färdas i hög hastighet. Om jag faller på vattenskidor i 40 knop – då känns det som om vattnet är gjort av fast materia. Men det är ju ganska logiskt om jag färdas så fort som vattnet själv aldrig skulle medgett – klart det blir en fasförskjutning och en större kontrast mellan oss då.
Kanske är det därför det är så underbart att vistas och röra sig långsamt på vattnet. I vattnets egen takt. Jag har alltid känt en oförklarligt stark känslomässig bindning till vatten av alla de slag. Om somrarna uppvuxen vid havet och i varje utflykt i världen nästan andlöst tvingad av ett kvävande begär att besöka haven om de varit i närheten. Har haft mina tvivel på om storsjön här verkligen håller måttet. I går fick jag svaret. Den är perfekt. Nära. Blir fort varm. Och innehåller allt vatten jag behöver. Med möjligheten att färdas i dess egen takt växte den avsevärt.
Sedan det där med fisk och fiske. För mig är det bara en förevändning. Jag fortsätter gladerligt att rensa sjön på pinnar. Det är ju också - rent tekniskt - napp.
fredag 17 maj 2013
Vågat
Vissa dagar är den där – i mitten. Nollpunkten. Idag verkar det vara en sådan dag. Nattens färgstarka dröm och dess hävertliknande överpumpande av insikter i verkligheten slog an tonen. En dag i öppet flöde. En dag i spontan närvaro utan begränsning. En dag då solen skiner. En dag då min fru sitter och bygger playlist i köket och lyckas pricka in den ena efter den andra mest utsökt efterletade låt. En dag då båten förvisso fortsatt ligger på land men då det ändå flyter på.
Vågor. Guppande vågor. Lekfulla och följande sin egen vilja och ändå en del av den totala vattenmassan, via sjöar, vattendrag och bäckar en ej separerbar del av allt vatten i världen. Vilken droppe? Vilken molekyl, vilken rörelse, energi eller tanke separerar det här vattnet från det övriga? Tänker vi inte alla samma tankar och känner samma känslor? Är vi inte alla del av varandra?
Det flyter. Vågorna vi ser är det vi visar av oss själva för de vi tror ser oss. Sett från rymden är havet slätt. Sett från en guppande båt är det stormigt. Sett underifrån – inifrån – är det gungande, kraftfullt och svårt att andas. Alla behöver komma till ytan för att få luft. Alla behöver komma upp i solen och flyta i vågorna. Att våga vara sig själv. Och att om det är vad som krävs vara den som får det att byta riktning. Den första vattendroppen som bestämmer sig för att lämna badkaret. Den första vattenmolekylen som bestämmer sig för att följa den nya, varma vinden. Att våga vara vågmästare.
Idag är en sådan dag. En dag då jag vaknat upp och insett att idag är det bland andra jag som ligger där i det varma ytvattnet och njuter av den salta doften, av måsarnas skrik och av den kittlande, varma vinden som sveper fram över vattenytan. Idag flyter det, med eller utan båt. Idag är det mitt sinne som skapar vindarna. Idag utvinner jag energin ur nollpunkten mellan luften och vattnet. Vågornas förflyttande kittlar min själ och njutningen går bortom beskrivlighet.
Ljuvligt är ett otillräckligt ord. Och båten flyter på vågorna. Dess skrov vilar i nollpunkten mellan flytkraft och gravitation. Det är därför den är så viktig.
Vågor. Guppande vågor. Lekfulla och följande sin egen vilja och ändå en del av den totala vattenmassan, via sjöar, vattendrag och bäckar en ej separerbar del av allt vatten i världen. Vilken droppe? Vilken molekyl, vilken rörelse, energi eller tanke separerar det här vattnet från det övriga? Tänker vi inte alla samma tankar och känner samma känslor? Är vi inte alla del av varandra?
Det flyter. Vågorna vi ser är det vi visar av oss själva för de vi tror ser oss. Sett från rymden är havet slätt. Sett från en guppande båt är det stormigt. Sett underifrån – inifrån – är det gungande, kraftfullt och svårt att andas. Alla behöver komma till ytan för att få luft. Alla behöver komma upp i solen och flyta i vågorna. Att våga vara sig själv. Och att om det är vad som krävs vara den som får det att byta riktning. Den första vattendroppen som bestämmer sig för att lämna badkaret. Den första vattenmolekylen som bestämmer sig för att följa den nya, varma vinden. Att våga vara vågmästare.
Idag är en sådan dag. En dag då jag vaknat upp och insett att idag är det bland andra jag som ligger där i det varma ytvattnet och njuter av den salta doften, av måsarnas skrik och av den kittlande, varma vinden som sveper fram över vattenytan. Idag flyter det, med eller utan båt. Idag är det mitt sinne som skapar vindarna. Idag utvinner jag energin ur nollpunkten mellan luften och vattnet. Vågornas förflyttande kittlar min själ och njutningen går bortom beskrivlighet.
Ljuvligt är ett otillräckligt ord. Och båten flyter på vågorna. Dess skrov vilar i nollpunkten mellan flytkraft och gravitation. Det är därför den är så viktig.
lördag 25 augusti 2012
Att vara i livet istället för att vara vid liv
Jag har länge varit arg. Väldigt, väldigt länge faktiskt. De senaste fyra åren har ilskan varit uppvägd av alla trevligheter som finns i den myllrande impulsivt stillsamma vardagen, men under de senaste månaderna har ilskan ätit sig allt närmare sinnets tänkta epicentrum för att för ungefär en vecka sedan bubbla upp i en tämligen oklädsam eruption i godtycklig kontext. Inte så snyggt. Alls. Och knappast något att vara stolt över.
Men allt har ju en mening och stoltheten har ju inte något annat syfte än att binda mig vid allt jag varit och gjort och förhindra mig från att erkänna mina misstag och därmed från att fortsätta växa. Alltså låter vi stoltheten vederbörligen förpassas till förgängelsens kyrkogård och erkänner att ibland gör man så. Beter sig illa. Av ilska. Och sittandes invid cykelskrällena i gatukorsningen är det nästan löjligt symboliska vägvalet.
Fortsätta bubbla ilska eller se dess anledningar i vitögat. Hennes närvaro, min gränslösa kärlek till henne och hennes smäktande vackra sätt att leva var det som fick mig att välja den öst-västliga riktningen istället för den nord-sydliga. Situationen jag försatt mig i framtvingade ställningstagandet, men ställningstagandet krävde i sin tur att jag tog reda på varför det fanns där det fanns.
Så vi pratade. Hela vägen hem. Pratade på det sätt jag aldrig kommit i närheten av att prata med någon annan. Som bara vi kan, tydligen. Just de där gångerna. När orden verkligen äger sin egen betydelse och när de får flöda obehindrat ur sina källor utan utanpåverkets inverkan. Och jag tvingades begripa att det till stor del är mitt sökande som är ilskans upphov.
Jag har ju alltid varit en sökare, en betraktare, analytiker och pusselbitssamlare. Jag har alltid velat förstå och så gott som allt jag någonsin gjort har syftat till att begripa. När jag träffade Henne och flyttade upp hit tog iakttagelserna en väldig fart. I ett slag förflyttades betraktelsevinkeln och jag fick ett nytt perspektiv dels på det liv jag dittills levt – till stora delar i lögn visavi såväl mig själv som min omgivning – och dels på hela det paradigm det storstadsorienterade och storskaliga konstituerar. Det började gå väldigt fort.
Så dog farsan och sökandet tog sig raskt vidare till livets beskaffenhets domän. De intellektuella upptäckterna låg uppradade som ett ymnigt smörgåsbord. Den mer eller mindre astronomiska mängden tillsynes irrelevanta observationer jag samlat på mig sedan jag inledde mitt nyhetsknarkande och pusselbitssamlande i brytpunkten mellan mellan- och högstadium fick sina inbördes förklaringar i ett kognitivt utdaget ögonblick.
Den bild vars observationer jag burit i mig föreställde inte den bild av världen sinnet hade. Mental kollision, således. Med mig själv. En mental kollision jag alltför signalsvagt försökte förklara för andra, försökte få synpunkter på, gehör för eller kanske rentav lite hjälp på traven. Jag fann kanaler av intellektuell förståelse och redogörelse för alla de till dess för mig osynliga mönster som orkestrerar och konstituerar den bild av världen som framträdde.
Kanalerna resonerade med de kedjor av fragment jag själv kopplat samman och styrkte upp bilden genom att koppla samman fragmentklustren till helheter – yta efter yta sammankopplade till övergripande helheter av snabbt sjunkande antal. Ju mer jag begrep att jag begrep, desto mer begrep jag att jag inte begrep fram till den punkt att jag begrep att allt inte kan begripas, men det kan kännas. Vid det här laget hade jag sedan länge lämnat den förklarliga punkten och kunde inte på långa vägar beskriva för någon annan vad det var för snöboll jag rullade uppför bergssidan. Inte ens här.
Orden sinade och tankarna blev allt mer irriterade. Snöbollens massa var gigantisk eftersom den inte bara rymde ett par olika jordklot utan också en hel massa annat. Eftersom jag rullade klotet framför mig så var jag ju per definition inte del av den eller de världar jag kånkade runt på. Stod utanför. Betraktade, samlade pusselbitar, analyserade…
Alla de pusselbitar jag hittade var exakt likadana som sådana jag redan lagt. Pusslet var ju i någon mening klart. Om inte i detalj så i det stora hela. En plågsamt framväxande insikt av att alltihopa behövde betraktas på ett annat sätt för att förstås tog överhanden. En insikt av att det måste upplevas med känslan och inte bara förstås och i viss mån beskrivas av tanken. Jobbigt, milt uttryckt.
Jag blev stående där en god stund, kanske inte helt olikt många som närmar sig fyrtioårsstrecket, med den smältande snöbollens massa att fjättra min kraft mot en sluttning jag började inse att jag måste byta färdriktning längst. Min vana trogen fortsatte jag emellertid sökandet. Jag såg alla de mönster jag redan kände besvaras varje gång jag slog upp en tidning, gick in på en nyhetssite eller lyssnade på radio längst vägen. Jag fick de redan sönderknådade ytorna masserade via de intellektuellt uppvaknande alternativa kanalerna. Och blev argare och argare för varje iteration längst den söndertrampade stigen.
Blanda det med lite vatten. Mitt tvivellösa element. Med den farkost som skulle ta mig ut på vattnet. Med avpolleteradet av min uppväxts lyckligaste och underbaraste plats på vattnets absoulta rand, med maskinella dysfunktioner utan ände, med ett väder som inte lät vattnet komma över tjugogradersstrecket och en kropp som skrek av smärta så fort jag klev i det älskade vattnet. Vad händer när man späder ilskan i vatten? Den blir mer potent. Hela jag blev argare och argare och min omgivning fick smaka allt svavel i världen.
Flytande tillstånd - båtlivets heliga gral.
För en knapp vecka sedan, i vägkorset, ställde jag mig i vägen för mig själv. Mitt i vägen. Betedde mig som en åsna och blev tvungen att ge efter för eftertanken. Eller känslan, kanske snarare. Jag har slitit på hennes tålamod. Jag har stulit hennes och den lilles energi i min eget fruktlösa kamp mot snöbollen och bergets lutning. Det blev äntligen tydligt även för mig att jag inte kunde fortsätta att gå runt och vara frustrerad. Frustrerad eftersom ingen annan förstod vad jag tyckte mig förstå. Frustrerad över att andra inte sökte svaren utan bara levde. De försöker säga mig något, förstås. Alla andra jag ser säger mig något. ”Prova att leva, då”.
En knapp vecka har gått och jag har vandrat ner för bergets sluttning. Jag har vänt media ryggen helt och inte investerat en sekund av min uppmärksamhet åt vare sig TV, press, radio eller mainstreaminternet. Jag har också varit ytterst, ytterst selektiv i mitt bloggläsande. Jag har låtit saker ta den tid de vill och jag har jobbat. Jag har försökt att vara ute i tid, sökt vattnet när jag känt för det och låtit vädret vara som det själv vill.
Jag mår som en prins. Jag släppte snöbollen och lät den skumpa nerför slänten och visa mig vägen. Den slog snart i småbitar som hittades och nyfiket undersöktes av vandrare på väg uppför. Själv har jag siktet inställt mot dalen där nere. Höstens dofter sprider sig längst bergssidan och nätterna börjar bli kallare. Om nätterna ser jag ljuset där nere och hör hur de festar. Jag ser ljusen spegla sig i sjön och tänker på alla de bad jag kommer att ta i den nästa sommar.
Jag känner mig lätt och obekymrad. Jag skrattar och leker med tankar tillsammans med de jag möter utan att försöka trycka snö från min numera smälta snöboll i deras ansikten. Och tro det eller ej, över en lunch på Hallandsåsen sitter det någon som begripit vad det är som händer. Som genom att spela gruppstrategispel med sin son fått det att falla på plats. Som begripit att de inte inte vill, alla de kreativt frambubblande. Att det inte är att de inte vill jobba, utan en långt djupare förändring vi ser.
Lunchsällskapet har begripit att vi är de sista av vår sort – den sort som låter sig bländas av pengarna och som köpt budskapet att de måste förtjäna sitt uppehälle. Att vi är här för att först och främst betala av vår entréavgift till världen/livet och först därefter, i något slags avlägsen pensionsavgång, äger rätten att vilandes på våra då säkerligen ymniga meriter reflektera över livets innehåll, mening och syfte sittandes med en pipa i gungstolen överblickandes det vi byggt upp i fråga om familj, rikedom och materiellt välstånd.
Vi är den sista grundlurade generationen, den sista karriäristen. De som kommer efter oss har begripit att de äger sin rätt att vara här. De kan för oss lurade se ut som glidare som inte vill förtjäna sitt uppehälle och som inte sätter värde på pengen, skolmeriten eller rövslickeriet. Och det stämmer ju – tack och lov. De vet sitt värde och har vett att leva utifrån det. Deras inställning kommer att prägla allt här. Deras ryggvändande av pengens makt är vad som kommer att leda oss in i nästa era.
Visst kan det bli lite kämpigt i övergången. Men enbart som alibi för att släppa det vi inte längre behöver bära runt på. Släppa tyngden av det vi inte längre orkar slå vakt om och låta det skutta ner längst bergssidan före oss för att när vi passerar det på vandringen mot dalen ha smält till pölar där vackra saker växer. Just sådana insikter bär en arbetsdag föranletts av en snabb kopp kaffe på en ytterst betagande strand invid ett hav av god salthalt efter en avstickare från en jobbresa jag ur frustrationen gärna avstått för att lurpassa på en vacker båtdag i sjön. Fånigt jag vet, men likväl.
Morgonvågor i Öresund.
Det har inte gått många dagar men det känns ohyggligt bra. Att få vända åter mot livets puls utan bagage men med den varmaste och mest bubblande kärlek som någonsin funnits. Med Henne, Den Lille och alla de andra som finns här eftersom vi tillsammans bestämt oss för att vi ville uppleva det här tillsammans. Det blev klart längst den kustnära pulserande motorvägen. Hur alltihopa är punkter som tvinnas till linjer av sammanhang genom tidens framfart. Hur vi upplever. Och varför. Insikter som frustrationen håll från dörren.
Mörkret tar över igen. Kylan tar för sig av dygnet. Höst är alltid höst. Må så vara att sommaren varit blötare än någon någonsin önskat. Jag tror knappast att den blivit det av en slump utan på grund av medvetna strider om vilka många undermedvetet väljer att vara omedvetna. För att få leva sitt liv i fred och göra det som man vill. Ett beundransvärt ställningstagande fullt av integritet. Att lära sig i eller av livet är olika saker och vi ska nog snart lyckas bli kvitt den där pålagda nyttostämpeln till förmån för förbehållslösheten i hela upplevelsen. Runt sjön, så att säga.
Augustivatten här och där.
Vad det går ut på? "No conflemto! Hey, jag är bara turist!"
Men allt har ju en mening och stoltheten har ju inte något annat syfte än att binda mig vid allt jag varit och gjort och förhindra mig från att erkänna mina misstag och därmed från att fortsätta växa. Alltså låter vi stoltheten vederbörligen förpassas till förgängelsens kyrkogård och erkänner att ibland gör man så. Beter sig illa. Av ilska. Och sittandes invid cykelskrällena i gatukorsningen är det nästan löjligt symboliska vägvalet.
Fortsätta bubbla ilska eller se dess anledningar i vitögat. Hennes närvaro, min gränslösa kärlek till henne och hennes smäktande vackra sätt att leva var det som fick mig att välja den öst-västliga riktningen istället för den nord-sydliga. Situationen jag försatt mig i framtvingade ställningstagandet, men ställningstagandet krävde i sin tur att jag tog reda på varför det fanns där det fanns.
Så vi pratade. Hela vägen hem. Pratade på det sätt jag aldrig kommit i närheten av att prata med någon annan. Som bara vi kan, tydligen. Just de där gångerna. När orden verkligen äger sin egen betydelse och när de får flöda obehindrat ur sina källor utan utanpåverkets inverkan. Och jag tvingades begripa att det till stor del är mitt sökande som är ilskans upphov.
Jag har ju alltid varit en sökare, en betraktare, analytiker och pusselbitssamlare. Jag har alltid velat förstå och så gott som allt jag någonsin gjort har syftat till att begripa. När jag träffade Henne och flyttade upp hit tog iakttagelserna en väldig fart. I ett slag förflyttades betraktelsevinkeln och jag fick ett nytt perspektiv dels på det liv jag dittills levt – till stora delar i lögn visavi såväl mig själv som min omgivning – och dels på hela det paradigm det storstadsorienterade och storskaliga konstituerar. Det började gå väldigt fort.
Så dog farsan och sökandet tog sig raskt vidare till livets beskaffenhets domän. De intellektuella upptäckterna låg uppradade som ett ymnigt smörgåsbord. Den mer eller mindre astronomiska mängden tillsynes irrelevanta observationer jag samlat på mig sedan jag inledde mitt nyhetsknarkande och pusselbitssamlande i brytpunkten mellan mellan- och högstadium fick sina inbördes förklaringar i ett kognitivt utdaget ögonblick.
Den bild vars observationer jag burit i mig föreställde inte den bild av världen sinnet hade. Mental kollision, således. Med mig själv. En mental kollision jag alltför signalsvagt försökte förklara för andra, försökte få synpunkter på, gehör för eller kanske rentav lite hjälp på traven. Jag fann kanaler av intellektuell förståelse och redogörelse för alla de till dess för mig osynliga mönster som orkestrerar och konstituerar den bild av världen som framträdde.
Kanalerna resonerade med de kedjor av fragment jag själv kopplat samman och styrkte upp bilden genom att koppla samman fragmentklustren till helheter – yta efter yta sammankopplade till övergripande helheter av snabbt sjunkande antal. Ju mer jag begrep att jag begrep, desto mer begrep jag att jag inte begrep fram till den punkt att jag begrep att allt inte kan begripas, men det kan kännas. Vid det här laget hade jag sedan länge lämnat den förklarliga punkten och kunde inte på långa vägar beskriva för någon annan vad det var för snöboll jag rullade uppför bergssidan. Inte ens här.
Orden sinade och tankarna blev allt mer irriterade. Snöbollens massa var gigantisk eftersom den inte bara rymde ett par olika jordklot utan också en hel massa annat. Eftersom jag rullade klotet framför mig så var jag ju per definition inte del av den eller de världar jag kånkade runt på. Stod utanför. Betraktade, samlade pusselbitar, analyserade…
Alla de pusselbitar jag hittade var exakt likadana som sådana jag redan lagt. Pusslet var ju i någon mening klart. Om inte i detalj så i det stora hela. En plågsamt framväxande insikt av att alltihopa behövde betraktas på ett annat sätt för att förstås tog överhanden. En insikt av att det måste upplevas med känslan och inte bara förstås och i viss mån beskrivas av tanken. Jobbigt, milt uttryckt.
Jag blev stående där en god stund, kanske inte helt olikt många som närmar sig fyrtioårsstrecket, med den smältande snöbollens massa att fjättra min kraft mot en sluttning jag började inse att jag måste byta färdriktning längst. Min vana trogen fortsatte jag emellertid sökandet. Jag såg alla de mönster jag redan kände besvaras varje gång jag slog upp en tidning, gick in på en nyhetssite eller lyssnade på radio längst vägen. Jag fick de redan sönderknådade ytorna masserade via de intellektuellt uppvaknande alternativa kanalerna. Och blev argare och argare för varje iteration längst den söndertrampade stigen.
Blanda det med lite vatten. Mitt tvivellösa element. Med den farkost som skulle ta mig ut på vattnet. Med avpolleteradet av min uppväxts lyckligaste och underbaraste plats på vattnets absoulta rand, med maskinella dysfunktioner utan ände, med ett väder som inte lät vattnet komma över tjugogradersstrecket och en kropp som skrek av smärta så fort jag klev i det älskade vattnet. Vad händer när man späder ilskan i vatten? Den blir mer potent. Hela jag blev argare och argare och min omgivning fick smaka allt svavel i världen.
Flytande tillstånd - båtlivets heliga gral.
För en knapp vecka sedan, i vägkorset, ställde jag mig i vägen för mig själv. Mitt i vägen. Betedde mig som en åsna och blev tvungen att ge efter för eftertanken. Eller känslan, kanske snarare. Jag har slitit på hennes tålamod. Jag har stulit hennes och den lilles energi i min eget fruktlösa kamp mot snöbollen och bergets lutning. Det blev äntligen tydligt även för mig att jag inte kunde fortsätta att gå runt och vara frustrerad. Frustrerad eftersom ingen annan förstod vad jag tyckte mig förstå. Frustrerad över att andra inte sökte svaren utan bara levde. De försöker säga mig något, förstås. Alla andra jag ser säger mig något. ”Prova att leva, då”.
En knapp vecka har gått och jag har vandrat ner för bergets sluttning. Jag har vänt media ryggen helt och inte investerat en sekund av min uppmärksamhet åt vare sig TV, press, radio eller mainstreaminternet. Jag har också varit ytterst, ytterst selektiv i mitt bloggläsande. Jag har låtit saker ta den tid de vill och jag har jobbat. Jag har försökt att vara ute i tid, sökt vattnet när jag känt för det och låtit vädret vara som det själv vill.
Jag mår som en prins. Jag släppte snöbollen och lät den skumpa nerför slänten och visa mig vägen. Den slog snart i småbitar som hittades och nyfiket undersöktes av vandrare på väg uppför. Själv har jag siktet inställt mot dalen där nere. Höstens dofter sprider sig längst bergssidan och nätterna börjar bli kallare. Om nätterna ser jag ljuset där nere och hör hur de festar. Jag ser ljusen spegla sig i sjön och tänker på alla de bad jag kommer att ta i den nästa sommar.
Jag känner mig lätt och obekymrad. Jag skrattar och leker med tankar tillsammans med de jag möter utan att försöka trycka snö från min numera smälta snöboll i deras ansikten. Och tro det eller ej, över en lunch på Hallandsåsen sitter det någon som begripit vad det är som händer. Som genom att spela gruppstrategispel med sin son fått det att falla på plats. Som begripit att de inte inte vill, alla de kreativt frambubblande. Att det inte är att de inte vill jobba, utan en långt djupare förändring vi ser.
Lunchsällskapet har begripit att vi är de sista av vår sort – den sort som låter sig bländas av pengarna och som köpt budskapet att de måste förtjäna sitt uppehälle. Att vi är här för att först och främst betala av vår entréavgift till världen/livet och först därefter, i något slags avlägsen pensionsavgång, äger rätten att vilandes på våra då säkerligen ymniga meriter reflektera över livets innehåll, mening och syfte sittandes med en pipa i gungstolen överblickandes det vi byggt upp i fråga om familj, rikedom och materiellt välstånd.
Vi är den sista grundlurade generationen, den sista karriäristen. De som kommer efter oss har begripit att de äger sin rätt att vara här. De kan för oss lurade se ut som glidare som inte vill förtjäna sitt uppehälle och som inte sätter värde på pengen, skolmeriten eller rövslickeriet. Och det stämmer ju – tack och lov. De vet sitt värde och har vett att leva utifrån det. Deras inställning kommer att prägla allt här. Deras ryggvändande av pengens makt är vad som kommer att leda oss in i nästa era.
Visst kan det bli lite kämpigt i övergången. Men enbart som alibi för att släppa det vi inte längre behöver bära runt på. Släppa tyngden av det vi inte längre orkar slå vakt om och låta det skutta ner längst bergssidan före oss för att när vi passerar det på vandringen mot dalen ha smält till pölar där vackra saker växer. Just sådana insikter bär en arbetsdag föranletts av en snabb kopp kaffe på en ytterst betagande strand invid ett hav av god salthalt efter en avstickare från en jobbresa jag ur frustrationen gärna avstått för att lurpassa på en vacker båtdag i sjön. Fånigt jag vet, men likväl.
Morgonvågor i Öresund.
Det har inte gått många dagar men det känns ohyggligt bra. Att få vända åter mot livets puls utan bagage men med den varmaste och mest bubblande kärlek som någonsin funnits. Med Henne, Den Lille och alla de andra som finns här eftersom vi tillsammans bestämt oss för att vi ville uppleva det här tillsammans. Det blev klart längst den kustnära pulserande motorvägen. Hur alltihopa är punkter som tvinnas till linjer av sammanhang genom tidens framfart. Hur vi upplever. Och varför. Insikter som frustrationen håll från dörren.
Mörkret tar över igen. Kylan tar för sig av dygnet. Höst är alltid höst. Må så vara att sommaren varit blötare än någon någonsin önskat. Jag tror knappast att den blivit det av en slump utan på grund av medvetna strider om vilka många undermedvetet väljer att vara omedvetna. För att få leva sitt liv i fred och göra det som man vill. Ett beundransvärt ställningstagande fullt av integritet. Att lära sig i eller av livet är olika saker och vi ska nog snart lyckas bli kvitt den där pålagda nyttostämpeln till förmån för förbehållslösheten i hela upplevelsen. Runt sjön, så att säga.
Augustivatten här och där.
Vad det går ut på? "No conflemto! Hey, jag är bara turist!"
söndag 29 juli 2012
Vattenvirvlar
Någonstans bland vattenvirvlarna dyker en fundering kring vetenskap, vetande, foliehatteri och vad som är möjligt upp. Läste någonstans om en anordning kallad vattenvirvlare som enligt dess upphov återställer vattnets inneboende dynamik efter den omilda behandling trycksatta vattensystem utsätter detsamma för. Samstämmiga uppgifter ger vattenvirvlaren väl godkänt under det att en enig skeptiker- vetenskaps- och teknikgranskarkår sågar mer eller mindre virvlaren vid fotknölarna på grund av den rikliga avsaknaden av vetenskapliga bevis.
Kan det vara så enkelt att den fungerar bara om man verkligen tror på den? Och kan det vara så med till exempel vattenvirvlaren – är det inte då samma sak med precis alltihop. Vi är många som vet att till exempel positivt tänkande, affirmering, med mera har god effekt. Golfspelare vet hur bollar – under förutsättning av totalt frånvaro av tvivel – mycket gärna färdas de banor man föreställt sig att de ska göra i sinnet just ögonblicket innan man låter klubban träffa bollen. Zum beispiel.
Och när det nu faktiskt verkar vara på det sättet, är det inte så att bara sådant vi verkligen tycker att vi vet – det vi lärt oss – kan fungera. Eftersom tvivlet ju finns där i alla andra fall. Kanske sitter där någon som inte lärt sig hur till exempel den klassiska fysikens lagar kring energi stipulerar verkligeten någonstans och har konstruerat en evighetsmaskin. Någon tittar till honom eller henne och talar om att det är omöjligt. ”Ojdå, förlåt – det visste jag inte”, kanske denne någon genmäler.
Men skulle han eller hon få för sig att offentliggöra sina upptäckter blir denne någon givetvis utförligen förlöjligad. Annars kunde ju folk i allmänhet få för sig att grejorna skulle kunna funka och då skulle de ju göra det. Vilket i sin tur skulle bli ett redigt dråpslag för de som underblåser all form av innovationsförlöjligande.
Det kan ju verka enkelt, det där med att allt skulle vara möjligt. Men det kräver ganska mycket. Till exempel att man kan bortse från sådant man lärt sig som omöjligt. Det är ju nästan helt omöjligt. Kräver bland annat att man är helt och fullt klar med sig själv och varje liten fiber av tvivel eller tillkortakommanderädsla. Vilket ju kräver att rädslan som helhet är utplånad från sinnet. Åter till den inre tvättmaskinen, således. All verklig utvecklings egentliga ursprung.
Kan det vara så enkelt att den fungerar bara om man verkligen tror på den? Och kan det vara så med till exempel vattenvirvlaren – är det inte då samma sak med precis alltihop. Vi är många som vet att till exempel positivt tänkande, affirmering, med mera har god effekt. Golfspelare vet hur bollar – under förutsättning av totalt frånvaro av tvivel – mycket gärna färdas de banor man föreställt sig att de ska göra i sinnet just ögonblicket innan man låter klubban träffa bollen. Zum beispiel.
Och när det nu faktiskt verkar vara på det sättet, är det inte så att bara sådant vi verkligen tycker att vi vet – det vi lärt oss – kan fungera. Eftersom tvivlet ju finns där i alla andra fall. Kanske sitter där någon som inte lärt sig hur till exempel den klassiska fysikens lagar kring energi stipulerar verkligeten någonstans och har konstruerat en evighetsmaskin. Någon tittar till honom eller henne och talar om att det är omöjligt. ”Ojdå, förlåt – det visste jag inte”, kanske denne någon genmäler.
Men skulle han eller hon få för sig att offentliggöra sina upptäckter blir denne någon givetvis utförligen förlöjligad. Annars kunde ju folk i allmänhet få för sig att grejorna skulle kunna funka och då skulle de ju göra det. Vilket i sin tur skulle bli ett redigt dråpslag för de som underblåser all form av innovationsförlöjligande.
Det kan ju verka enkelt, det där med att allt skulle vara möjligt. Men det kräver ganska mycket. Till exempel att man kan bortse från sådant man lärt sig som omöjligt. Det är ju nästan helt omöjligt. Kräver bland annat att man är helt och fullt klar med sig själv och varje liten fiber av tvivel eller tillkortakommanderädsla. Vilket ju kräver att rädslan som helhet är utplånad från sinnet. Åter till den inre tvättmaskinen, således. All verklig utvecklings egentliga ursprung.
söndag 15 januari 2012
Bubbel med avstamp i vatten
Vattnet är sannolikt snart en bristvara. Drickbart vatten, alltså. Sådant man köper på kran in i hemmet via vad som en gång var kommunala vattentäkter och som i rask takt fallit i privat ägo. Eller – privat och privat – så är det ju inte riktigt.
För vem äger egentligen ett företag som jobbar i bank lånat likvida medel att få tillgång till den nödvändiga infrastrukturen? Vem har den totala makten över dessa bolag? Vem kan med en ränteökning mer eller mindre direkt kontrollera priset på det absolut viktigaste livsmedlet? Du gissade rätt – banken.
Grundvatten – något som vi här i vårt hörn av världen har ymnig tillgång till blir ändå via denna lösnings försorg en potentiellt reglerat bristvara. Fascinerande, inte sant? Det är ganska lätt att se mönstren. Hur kommuner tvingas till besparingar från sina långivare och därför säljer ut sin infrastruktur – till exempel vattnet – till operatörer som är lite mer lättkontrollerade.
Man kan givetvis ställa sig frågan varför. Eller, kanske snarare ”hördu din förbannade foliehatt, jag är trött på ditt och alla dina forumtrollgelikars predikande om den globala konspirationen och allt annat skitsnack. Skaffa dig ett liv istället för att dikta ihop en massa mönster som ingen jävel kan se”. Så skulle man kunna säga.
Varför, var det. Det förefaller som om kontroll är det viktigaste av ting, det värdefullaste och mest utsökta av lyxvaror. Ty där pengarna i sin oändliga ymnighet givit en fadd och meningslös smak och där guldet slutat glimma där lyser makten och kontrollen som nästa ljuvlighet att frossa i. Att härska över världen – en gammal klassisk, nästan uttjatad ambition.
Det är nära nu. Verkligt, verkligt nära. Snart träder vi in i det paradigm när allt på planeten i sanning är underkastat en liten styrande elit. I teorin ser det ut att gå som ett tåg. Allt faller på plats och de mänskliga subjekten fogar sig så gott man rimligen kan förvänta sig. Vi erkänner påhittade skulder, kulturellt förvanskade synder och imaginära skeenden utan att väsnas alltför mycket.
Vi går runt och säger ”gör rätt för dig” till folk. Så inihelvete dumt och urbota vansinnigt. Att döma en annan människa för att den inte går till ett konstruerat tankemässigt fängelse och vänder papper eller deltar i tredje gradens fasa för att erhålla de pengar som krävs för att kunna köpa förgiftad mat från centraliserat ägda producenter av pengar som skapas ur ingenting av världens självutnämnda härskare.
Vi sänder en föraktets tanke till Greker och andra grisländer för att de inte har ordning på sina ekonomier och värmer självgott vårt ekonomiego inför tanken på den svenska budgetdisciplinen som i stort går ut på att vi istället frivilligt avsäger oss alla våra anspråk på vårt land, våra naturtillgångar och vårt lättledda, kolhydratnedstämda folk.
Vi ställer väckarklockan på måndag för att hinna upp, skicka iväg barn till sina institutioner där de spolas med fluor för att död på intuitionen och indoktrineras med precis samma skit som vi alla ältar – inlärda själsliga massförstörelsevapen. Läran om auktoriteter, våldsamhet och den bokliga bildningens lov. Skickar iväg barnen dit och studsar själva iväg till arbetet där vi strävar för att trampa ner andra i en fejkad konkurrens där vi ska förverkliga oss själva via något slags rövslickande framgång.
Så kommer vi hem. Trötta och utmattade. Faller efter att ha fluorerat våra tänder i halvslummer framför TV:n. Kanske ser vi lite nyheter. Tar in de konstruerade historierna som formar våra åsikter och tankegångar. Följer våra TV-serier och ser hur de som lever i serierna beter sig. Vi lär oss av deras mönster och vi lär känna de imaginära karaktärerna. De är närmare oss än våra verkliga vänner. De är vår familj.
Om vi är för trötta för att hänga med i serierna får vi via pålagt skratt chansen att hänga med i alla fall. Att skratta på rätt ställe, så att säga. Vi tränas i vad som är roligt och inte. Vad som är en allt mer giftig, satirisk och stinkande åtlöjeshumor. Inte för ett enda jävla ögonblick ska vi försöka lura i oss själva att detta inte formar hur vi beter oss gentemot varandra.
Klart som fan det gör. Allt formar oss. Till den dag vi tar kontroll över våra egna tankar, drömmar och önskningar. Men nu kanske jag är ute och cyklar. Det kanske är så att långt fler än jag tror faktiskt återtagit sin suveränitet – eller rentav aldrig blivit av med den. När jag gormar och vrålar om sakers bedrägliga tillstånd så är det givetvis en reflektion av mina egna tankar, erfarenheter och farhågor.
Jag tror att nästan alla brott vi ser är mer eller mindre skapade. Att i princip allt som vi får berättat via media är konstruerat för att fånga de sista stråna av eget tänkande in i den kontrollerande väven av hypnotiska lögner. Att forma människans perception, styra hennes tankar och göra henne hanterlig. Regerbar.
Återigen – varför? Eftersom vi står i slutet av ett långt, långt bedrägeri. I slutet av en tidsepok där människan systematiskt förminskats och hållits i ett nerdövat och hjälplöst tillstånd. Där uppfinningar, spontanitet och glädje undertryckts och där mänsklighetens energi, förmågor och driftighet utvunnits av en liten elit för deras eget välbefinnande.
Välbefinnande förresten, det kan man ju fråga sig om det egentligen är. Men drivkraften hos de sammansvurna människoföraktarna har ändå varit sådan att leva av andra. Att hålla dem sovande. De har intalat sig att det är vår vårt bästa. Att vi mår bättre av att vara underställda dem och att de är satta av en högre makt att vaka över oss.
Och kanske har det också tjänat vårt syfte, alltihop. Vi – människorna – är kanske här för att lära oss. Om jorden är den själens skola som jag tror – då är vi ju här för att lära oss hur saker och ting förhåller sig. Vi har i årtusenden fått lära oss hur det är att vara underställt härskare. Hur det är att inte äga kontakt med vår inre, oändliga, suveränitet.
Vi har fått sett vad det innebär och i reflektionen av det vet vi också sublimt vad vi är kapabla till. Men jag har en distinkt känsla av att denna epok nu raskt är på väg att ta slut. Det är dags att rensa upp i skolan. Kanske är det dags att ta examen, rentav. Att ställa bedrägeriet mot det oslagbara mänskliga. Låta det försvinna inför de bultande hjärtanas armé.
Jag tolkar omgivningens som om att det bubblar i varje liten vrå. Det händer precis just nu. Överallt. Yrvaket finner vi våra instinkter växa till sig från den outsinliga flod av styrka som bor i var och en av oss och som förenar oss på djupet. Vi är alla människor, även bedrägeriets mest framstående företrädare. Och vad vi sagt och gjort medan vi sovit kan inte komma att belasta oss.
Så, efter denna osorterade ordflod – några konkreta pekpinnar för den som orkar:
Sedan är det bara tålamod som gäller. Tids nog formar våra tankar världen. Tids nog får vi nog visa vad vi går för, men med tanken och känslan som återtagen finns det väl ingen anledning att inte spela lite TV-spel och skratta gott åt den teater de bedrägliga försöker få oss att göra till vår världsbild…
För vem äger egentligen ett företag som jobbar i bank lånat likvida medel att få tillgång till den nödvändiga infrastrukturen? Vem har den totala makten över dessa bolag? Vem kan med en ränteökning mer eller mindre direkt kontrollera priset på det absolut viktigaste livsmedlet? Du gissade rätt – banken.
Grundvatten – något som vi här i vårt hörn av världen har ymnig tillgång till blir ändå via denna lösnings försorg en potentiellt reglerat bristvara. Fascinerande, inte sant? Det är ganska lätt att se mönstren. Hur kommuner tvingas till besparingar från sina långivare och därför säljer ut sin infrastruktur – till exempel vattnet – till operatörer som är lite mer lättkontrollerade.
Man kan givetvis ställa sig frågan varför. Eller, kanske snarare ”hördu din förbannade foliehatt, jag är trött på ditt och alla dina forumtrollgelikars predikande om den globala konspirationen och allt annat skitsnack. Skaffa dig ett liv istället för att dikta ihop en massa mönster som ingen jävel kan se”. Så skulle man kunna säga.
Varför, var det. Det förefaller som om kontroll är det viktigaste av ting, det värdefullaste och mest utsökta av lyxvaror. Ty där pengarna i sin oändliga ymnighet givit en fadd och meningslös smak och där guldet slutat glimma där lyser makten och kontrollen som nästa ljuvlighet att frossa i. Att härska över världen – en gammal klassisk, nästan uttjatad ambition.
Det är nära nu. Verkligt, verkligt nära. Snart träder vi in i det paradigm när allt på planeten i sanning är underkastat en liten styrande elit. I teorin ser det ut att gå som ett tåg. Allt faller på plats och de mänskliga subjekten fogar sig så gott man rimligen kan förvänta sig. Vi erkänner påhittade skulder, kulturellt förvanskade synder och imaginära skeenden utan att väsnas alltför mycket.
Vi går runt och säger ”gör rätt för dig” till folk. Så inihelvete dumt och urbota vansinnigt. Att döma en annan människa för att den inte går till ett konstruerat tankemässigt fängelse och vänder papper eller deltar i tredje gradens fasa för att erhålla de pengar som krävs för att kunna köpa förgiftad mat från centraliserat ägda producenter av pengar som skapas ur ingenting av världens självutnämnda härskare.
Vi sänder en föraktets tanke till Greker och andra grisländer för att de inte har ordning på sina ekonomier och värmer självgott vårt ekonomiego inför tanken på den svenska budgetdisciplinen som i stort går ut på att vi istället frivilligt avsäger oss alla våra anspråk på vårt land, våra naturtillgångar och vårt lättledda, kolhydratnedstämda folk.
Vi ställer väckarklockan på måndag för att hinna upp, skicka iväg barn till sina institutioner där de spolas med fluor för att död på intuitionen och indoktrineras med precis samma skit som vi alla ältar – inlärda själsliga massförstörelsevapen. Läran om auktoriteter, våldsamhet och den bokliga bildningens lov. Skickar iväg barnen dit och studsar själva iväg till arbetet där vi strävar för att trampa ner andra i en fejkad konkurrens där vi ska förverkliga oss själva via något slags rövslickande framgång.
Så kommer vi hem. Trötta och utmattade. Faller efter att ha fluorerat våra tänder i halvslummer framför TV:n. Kanske ser vi lite nyheter. Tar in de konstruerade historierna som formar våra åsikter och tankegångar. Följer våra TV-serier och ser hur de som lever i serierna beter sig. Vi lär oss av deras mönster och vi lär känna de imaginära karaktärerna. De är närmare oss än våra verkliga vänner. De är vår familj.
Om vi är för trötta för att hänga med i serierna får vi via pålagt skratt chansen att hänga med i alla fall. Att skratta på rätt ställe, så att säga. Vi tränas i vad som är roligt och inte. Vad som är en allt mer giftig, satirisk och stinkande åtlöjeshumor. Inte för ett enda jävla ögonblick ska vi försöka lura i oss själva att detta inte formar hur vi beter oss gentemot varandra.
Klart som fan det gör. Allt formar oss. Till den dag vi tar kontroll över våra egna tankar, drömmar och önskningar. Men nu kanske jag är ute och cyklar. Det kanske är så att långt fler än jag tror faktiskt återtagit sin suveränitet – eller rentav aldrig blivit av med den. När jag gormar och vrålar om sakers bedrägliga tillstånd så är det givetvis en reflektion av mina egna tankar, erfarenheter och farhågor.
Jag tror att nästan alla brott vi ser är mer eller mindre skapade. Att i princip allt som vi får berättat via media är konstruerat för att fånga de sista stråna av eget tänkande in i den kontrollerande väven av hypnotiska lögner. Att forma människans perception, styra hennes tankar och göra henne hanterlig. Regerbar.
Återigen – varför? Eftersom vi står i slutet av ett långt, långt bedrägeri. I slutet av en tidsepok där människan systematiskt förminskats och hållits i ett nerdövat och hjälplöst tillstånd. Där uppfinningar, spontanitet och glädje undertryckts och där mänsklighetens energi, förmågor och driftighet utvunnits av en liten elit för deras eget välbefinnande.
Välbefinnande förresten, det kan man ju fråga sig om det egentligen är. Men drivkraften hos de sammansvurna människoföraktarna har ändå varit sådan att leva av andra. Att hålla dem sovande. De har intalat sig att det är vår vårt bästa. Att vi mår bättre av att vara underställda dem och att de är satta av en högre makt att vaka över oss.
Och kanske har det också tjänat vårt syfte, alltihop. Vi – människorna – är kanske här för att lära oss. Om jorden är den själens skola som jag tror – då är vi ju här för att lära oss hur saker och ting förhåller sig. Vi har i årtusenden fått lära oss hur det är att vara underställt härskare. Hur det är att inte äga kontakt med vår inre, oändliga, suveränitet.
Vi har fått sett vad det innebär och i reflektionen av det vet vi också sublimt vad vi är kapabla till. Men jag har en distinkt känsla av att denna epok nu raskt är på väg att ta slut. Det är dags att rensa upp i skolan. Kanske är det dags att ta examen, rentav. Att ställa bedrägeriet mot det oslagbara mänskliga. Låta det försvinna inför de bultande hjärtanas armé.
Jag tolkar omgivningens som om att det bubblar i varje liten vrå. Det händer precis just nu. Överallt. Yrvaket finner vi våra instinkter växa till sig från den outsinliga flod av styrka som bor i var och en av oss och som förenar oss på djupet. Vi är alla människor, även bedrägeriets mest framstående företrädare. Och vad vi sagt och gjort medan vi sovit kan inte komma att belasta oss.
Så, efter denna osorterade ordflod – några konkreta pekpinnar för den som orkar:
- Pengar finns inte. De skapas av banken hela dagarna i utbyte mot personlig skuldsättning. Om vi inte erkänner skulden så försvinner pengarnas makt.
- ”Nyheter” är teater. Noggrant utvalda epistlar för att få oss att frukta varandra och annat lämpligt. Om vi slutar upp med att lyssna till nyheterna blir världen bättre på ett ögonblick.
- Alla vet allt. Att lyssna på experter är att lyssna på de som satts av bedrägeriet för att hålla oss i schack. Lyssna till dig själv istället så börjar saker kännas rätt med detsamma.
Sedan är det bara tålamod som gäller. Tids nog formar våra tankar världen. Tids nog får vi nog visa vad vi går för, men med tanken och känslan som återtagen finns det väl ingen anledning att inte spela lite TV-spel och skratta gott åt den teater de bedrägliga försöker få oss att göra till vår världsbild…
lördag 2 juli 2011
Järngympa
Det lossnar järn. Som aldrig förr. Visst har det - sedan CB:n installation - kommit att framträda ett samband mellan besprutningens omfattning och graden av järnutfällning i vatten, men nu är det i det närmaste absurt. Kan inte förklara, bara iaktta. Reflektera. Teoretisera. Magnetiska förändringar. Energi som jordas här genom organit. Vad vet jag? Värt att korsrefereras med andra källor. Knappast något helt nytt påfund - detta med vatten som färgas rött.
Gott att dricka, inte särskilt snällt mot maskinerna, men ohyggligt intressant.
Gott att dricka, inte särskilt snällt mot maskinerna, men ohyggligt intressant.
måndag 26 juli 2010
Vattenkraft
Havet. Det lugn, de insikter och den kraft det ger. Jag är mest vatten. Hela min värld är mest vatten. Två väte en syre. Den heliga treenigheten som hela vår verklighet vilar på. Havet är en stor, stor samling vatten. Kanske är det därför det känns magiskt att stå vid havets rand. Ju större hav, desto starkare magi. Det vågar jag påstå.
Gudinge
Gudinge
fredag 21 maj 2010
Enhälligt tudelat
Världens underbaraste plats. Med havet precis nedanför huset. Med klippor och vyer som funnits i mig sedan jag slog upp ögonen. Stället som farfar köpte när farsan var liten. Genom alla år så är detta vad som verkligen känts som mitt hem. Det verkliga och egentliga hemmet.
Men.
Farsan är borta. Det blev oerhört tydligt när grannen frågade efter kopplingscylindrarna till badbryggan. Jodå, farsan hade tagit hand om dem i höstas, men var...? Letade och letade. ”Var kan han ha lagt dem? Var är han? Måste ringa och fråga. Men, det går inte – han är ju död”. Leta, leta. ”Men nu måste jag ringa och fråga. Men han är ju död. Det går inte”. Hela tiden. Hela djävla tiden. Började i maklig takt men allt eftersom minuterna passerade växte det sig till en trumvirvel. En skarp, obeveklig trumvirvel från ingenstans ur den underbaraste av alla platser, ner genom sökandets trevande blick och rakt in i kärnan medvetandet. Rätt in.
Faktum.
Givet alla fakta och faktum kan vi inte ha kvar stället. Ingen kommer att orka hålla efter, fixa och dona. Ingen kommer att använda det i speciellt stor utsträckning. Det är fullkomligt orimligt att behålla det. Precis lika orimligt som det är att göra sig av med det.
Men.
Farsan är borta. Det blev oerhört tydligt när grannen frågade efter kopplingscylindrarna till badbryggan. Jodå, farsan hade tagit hand om dem i höstas, men var...? Letade och letade. ”Var kan han ha lagt dem? Var är han? Måste ringa och fråga. Men, det går inte – han är ju död”. Leta, leta. ”Men nu måste jag ringa och fråga. Men han är ju död. Det går inte”. Hela tiden. Hela djävla tiden. Började i maklig takt men allt eftersom minuterna passerade växte det sig till en trumvirvel. En skarp, obeveklig trumvirvel från ingenstans ur den underbaraste av alla platser, ner genom sökandets trevande blick och rakt in i kärnan medvetandet. Rätt in.
Faktum.
Givet alla fakta och faktum kan vi inte ha kvar stället. Ingen kommer att orka hålla efter, fixa och dona. Ingen kommer att använda det i speciellt stor utsträckning. Det är fullkomligt orimligt att behålla det. Precis lika orimligt som det är att göra sig av med det.
söndag 25 april 2010
Nu
Spegelblanka, långa dyningar i ett dämpat starkt ljus.
En temperatur så behaglig att den inte kan uppfattas.
Verkligheterns fibrer flyter själva i sin momentana, obestridliga väv.
Ingenstans står någon och skriker.
Ingenting krävs eller fruktas.
Här. Nu.
Finns bara nu. Finns bara här.
Nu. Här. Det är allt som finns.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
