Poäng och skinnvingar

Vilken underbar känsla det är att vinna en poäng. En sådan där liten, tillsynes meningslös och pluttig seger som i själva verket är skitjävla superdundermegaviktig. Det kan vara värt att påpeka att det inte var jag som vann poängen utan en påhittig person som parkerat sig och sina påhitt i den finansiella återvändsgränden en stekhet dag. I gränden fanns glassförsäljare, en vattenbar och en bärgningsbil. Glassförsäljaren sålde en glass för 20 procent av köparens all framtida intäkt. Vattenförsäljaren krävde full livegenhet och bärgningsbilen krävde full pantsättning av såväl den påhittiga personen som dess närståendekrets.

Det låg inte i dessa tre vise mäns intresse att påpeka det uppenbara – nämligen följande:

”Trampa ner kopplingen, vrid om startnyckeln och lägg i backen. Kontrollera med hjälp av backspegeln att det är fritt bakåt. Släpp sedan upp kopplingen samtidigt som du trycker ner gasen. Backa tills du kommer ut från gränden, ut på den gata där idéerna strömmade fritt innan du tvingades in i gränden på grund av den av vattenbaren, glassförsäljaren och bärgningsbilsägaren anlagda punkteringen. Du kan köra med punktering en stund. Väl ute på vägen kommer de att se dig – de som vill hjälpa dig. Som kanske lagar ditt däck och åker med en bit på vägen eftersom de ska åt samma håll.”

En efter en vaknar vi. Vi hålls lurade i massor men vaknar en efter en. Det är därför det är så skitjävla superdundermegaviktigt med händelser som denna. Där kan man tala om bekräftelse, faktiskt. Poäng till Social Avkastning – ha!

Vidare – på andra sidan skynket – drar de rädda vidare. Någon kommer hit och drar i sig nubbar för att vara sig själv genom att inte riktigt vara sig själv. Vederbörande hade att ta ut en livslängds närvarotörst på några berusade timmar i månaden eller så. Jag kan inte säga annat än att det är jävligt sorgligt att se hur rädslan äter folk. Det är inte rädslans fel. Det är inte fel över huvud taget, faktiskt. Det är bara irriterande ibland. I går var det nära att jag handgripligen satte stopp. Reflexen att ta till våld förvånade mig men samtidigt var det ett uppvaknande. En skinnvinge när inget annat hjälper. Från oväntat håll och med det distinkta syftet att stoppa den skenande räddharen från att springa ännu längre bort från sig själv. En annan gång, kanske.

Nej – fel igen. Alla kommer dit när de känner för det – bokstavligt talat. Man får välja sitt ungänge helt enkelt. Förutom skinnvingekandidaten är det i alla hänseenden utsökt, sällskapet. Som en enda stor familj, faktiskt.

Nu ska jag fixa lite bra väder. Ha det!

Otidighet istället för senskräck

Fortsätter det fullskaliga experimentet att komma i tid med alla dess bakåtpropagerande presekvenser i dagligt tal kallat förberedelser. Att vara ute i tid, helt enkelt. Det må låta som en banal sak men för mig är det i stort sett outforskade domäner. Att experimentera med detta är lika delar spännande som skrämmande. Dels tvingas jag möta mitt eget agerande och konfrontera mig själv med frågor kring varför jag aldrig tidigare varit ute i tid. Och dels får jag njuta tjusningen i att ha gott om tid, slippa jäkta och istället komma fram strax innan och hinna hitta såväl parkering som en genomarbetad andhämtning.

I går var jag i väldigt god tid. Lite drygt ett dygn i förtid till ett lunchmöte, visade det sig. Eller – vid genomläsning av den inför mötet föregående mailkorrespondensen – jag var faktiskt på utsatt tid, det var min mötespart som missat en dag. Hallå där – det är ju precis så där jag brukar göra. Smaka på min egen medicin, tvivelsutan. En eller annan tanke kring karma letade sig in under pannbenet då jag istället för att äta valde att knata till den frisör där jag aldrig någonsin behövt vänta mer än 60 sekunder för att få håret klippt.

Jag fick vänta en kvart. Jag som varit ute i så god tid. Skumt.

På vägen till frisören tog jag ut kontanter. Lämpligt placerad invid bankomaten satt en kvinna som såg ut att vara i behov av en slant. Jag beslöt ge henne en men eftersom jag var okontant inför bankomatbesöket och eftersom bankomaten envisades med att enbart ge mig jämna femhundringar blev gåvan redig. Inte för att hon märkte det, direkt. Hon pratade i sin mobil. Men i alla fall. Någonstans ska jag väl ändå erkänna att jag när jag gör sådana där saker gör det av flera anledningar varav en är att allt jag ger kommer tillbaka i Universums flöde.

En timme senare stod jag på tapetaffären och blev rånad. Sex tusen spänn för tapeter till den lilles rum. Det visade sig att jag glömt att fråga vad tapeterna kostade som beställdes härförleden. Jag skulle verkligen ha frågat, faktiskt. Universums flöde blev med ens aningen längre och det har säkert sina anledningar.

Men jag kan inte riktigt ducka för tanken på Karma visavi lagen om attraktion. Jag menar – i det första fallet, det med tiden, var det så att jag tänkte att jag nu ska vara i tid och bota alla mina sena ankomster? Var det så att jag i själva verket gick där och tänkte på mina sena ankomster och därmed frammanade väntetid ur universums flöde? Och samma sak med slantarna – var det kanske så att jag gick är och tänkte på alla gånger jag inte skänkt en slant som spökade bakom min axel i tapetaffären?

Vem vet. Jag kan i alla händelser inte ducka för en del ganska jobbiga insikter kring min fobi för att vara i tid – den fobi jag nu alltså söker möta. Det är ju faktiskt så att jag är en rätt stor energitjuv när jag kommer sent. Jag menar, när jag kommer sent och alla väntar på mig – gör jag det som en ren energistöld eller är det uppmärksamheten och bekräftelsebehovet jag söker? Fjantigt i alla händelser men jag får en krypande känsla av att mitt bekräftelsebehov är eller i lindrigaste fall har varit något mycket större än jag faktiskt insett och att detta med att ha svårt att vara i tid är en del av det.

Hm.