Jag kan inte komma ihåg vem det var som sa det, men det var någon som gick på en profylaxkurs för många, många år sedan. Denne (eller kanske snarare denna) någon hade fått instruktionen att hantera värkarnas smärta enligt principen att "föreställ dig att varje värk är en knut på ett rep.". Någon mycket frågvis tillika tänkande människa (inte sagespersonen) hade därvid med vill jag minnas tysk accent utbrustit "men hür många knütar är det då på den rep egentlisch"? En rätt befogad fråga.
Hastighet till sjöss mäts som bekant i knop där en knop är en distansminut (~1852 m) per timme. För att mäta hastigheten används idag logiskt nog (tada) en hastighetsmätare. Så var det även tidigare. Men där dagens hastighetsmätare på båtar i huvudsak är en elektronisk historia med en liten impeller nere i drevet så var tidigare metoder för hastighetsmätning besläktade med ingressens försök till mental smärtlindring.
Man hade helt enkelt en lina med ett antal knutar på. Och något att mäta tiden med – en melodi (jo, den mänskliga taktkänslan har ofta hjälpt till vid säkerställandet av tidsmått genom historien) eller ett timglas. Repet var försett med ett antal knutar och när man mätt den förutbestämda tiden och samtidigt räknat hur många knutar som flutit förbi i vattnet så visste man med vilken hastighet fartyget rörde sig.
Det man mätte med kallades en logg - eller så kallas det ju fortfarande – och man skrev ner hastigheten i en loggbok. I loggboken noterade man också kurs, saker som hände ombord och lite annat smått och gott. Det var inte enbart för nöjes skull man förde loggbok utan det var väldigt nödvändigt för den händelse att man skulle färdas över öppet hav med nedsatt förmåga att se stjärnor (moln, alltså) eller om man hamnade under inomskärs dåliga siktförhållanden, t.ex. vid dimma (vilket ju iofs också är moln om man ska vara petig). Med hjälp av loggboken hade man en chans att gå tillbaka och räkna ut var man befann sig på ett förhållandevis bra ungefär och därmed undgå diverse prekära situationer som t.ex. grundstötning.
Det var inte det jag hade tänkt att tala om. Inte heller hade jag tänkt att gå in på det här med förlossningar.
Det var det där med loggboken jag var ute efter. Loggen är själva mätinstrumentet och loggboken var där allt skrevs ner. Men – idag då – när vi pratar om loggar på torra land, då menar vi ju ställen där saker skrivs ner. Jag menar – i loggfilen – där står ju allt jag kan tänkas behöva veta som applikationen gjort. I operativets eventlogg kan jag finna felkällor och här på bloggen (webbloggen för den som inte minns ursprunget) kan man följa någotsånär dagliga observationer lite som i en loggbok till fordom sjöss.
Visst är det lite intressant att själva mätinstrumentet vars data noterades i boken fått ge namn åt det som hade samma karaktäristik som boken? Metoden för mätning har givit namn åt inte bara lagringsmediet utan även en massa orelaterade företeelser som bygger på samma princip. Det är rätt precis som under åttiotalet när folk kallade datorer för "datan". Fastän spritt och fortplantat till mycket större proportioner. Låt oss säg att vi kallade termosar för kaffe istället eftersom det är vad man vanligen lagrar i dem. Då skulle alltså alla saker som användes för att temperaturbeständiga saker också kallas för kaffe.
"Älskling – har du köpt korv till ungarna?"
"Jajamensan – jag har lagt dem i kaffet"
"Tack, du är en klippa!"
Eller
"Vad är det som stinker?"
"Jo, de är var jag som glömde stoppa mögelosten i kaffet igår".
Eller
"Har du all mjölk vi hade i kaffet?"
Eller
"Men – varför har ni socker i kaffet???"
En sak som fanns förr i tiden sägs ha varit pirater. Ni vet sådanadär som Jack Sparrow. Som attackerade fredliga handelsfartyg till sjöss, tog fångar, plundrade, eldade skepp och var allmänt jävliga ungefär på det sätt pedofiler, terrorister och fildelare är idag. Och visst är det väl något av universums verbala symmetri i att dagens pirater liksom gårdagens pirater implicerar restriktioner av människors frihet "för deras egen säkerhet". Att man med dåtidens pirathot som fond lyckades införa ett övervakningssystem för den sjöburna förmodat annars rätt fria tillvaron.
Ännu mer distinkt blir det när man tittar på hur dagens pirater "ska stävjas". Med loggfilernas hjälp, no less. Historien slår knut (eller var det knop) på sig själv, minsann!
Tror inte sjöpirater var ett dugg mer skadliga än dagens pirater, faktiskt. Statsplanerad civil olydnad för kontroll av massans rörelser har alltid varit en våt dröm för små rädda själar i makthavarens skrud.
Men nu kom jag från ämnet. Så jag lämnar det istället.
Visar inlägg med etikett Tok. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tok. Visa alla inlägg
lördag 6 juli 2013
torsdag 6 juni 2013
Dagarna
Nationaldag som röd för nionde året. Vilket är lite skojigt eftersom landets styre är blått för åttonde året. Inte för att det har någon helst betydelse för landet – varken färgen på dagen eller landets regim. Än mindre betydelse har själva landet för sina medborgare. Eller – jo, visst är landet av betydelse. Men nationen är en petitess de flesta rätteligen skiter i. Nationer är försök till maktkoncentration och de allra flesta av oss har själslig smartness nog att se igenom kulissen.
Tro nu inte att jag är en klassiskt skuren nationalföraktare som mången sjuttiotalist blivit itutad att vara. Jag älskar det här stället jag bor på. Om sommaren och också om vintern. Jag tycker det är vansinnigt coolt att vi bor här trots den becksvarta hösten och att vi trotsar klimatet hela vintern för att få njuta den underbaraste platsen i universum – den gröna sommarens mirakel. Jag tycker också att alla som bor häromkring är störtcoola eftersom vi inte förgriper oss på naturen i någon större omfattning.
Vi är sannolikt mindre lättlurade än ROW eftersom vi har fler träd än människor och vi har en skön mix av hitflyttadskap som gör att vi blir ännu smartare hela tiden. Grattis de som bor i landet som kallas Sverige. Ingen kan emellertid äga land, allra minst en påhittad entitet som kallas nation. Relationen mellan land och människa är en i allra högsta grad icke-juridisk sak. Alltså är nationalstater och liknande hittepåföreteelser inget annat än ytterligare härskartekniska nödlösningar mot slutet av mänsklighetens slummer. Det är det vi måste vara på det klara med.
Det finns några sådana här dagar i kalendern. Dagar för saker som behöver vidmakthållas så till den grad att de som önskar vidmakthålla dem känner sig tvungna att åtminstone en gång per år påminna populationen om företeelsen. Julen är ett gott exempel på det. Förintelsens minnesdag (ondska – glöm aldrig ondska – det kan hända igen – var räddförihelvete), Fastlagssöndagen, Internationella kvinno- och barndagen (glöm inte offerkoftan), samt kanske mest patetiskt första maj – dagen då vi som har en viss åsikt får göra oss hörda, resterande knipe käft hela året.
Som ni kanske anar är jag inte så förtjust i att uppmärksamma vissa saker vissa dagar på året. Det är programmering. Att i kalendern stipulera vad mänskligheten ska uppmärksamma vissa dagar är nästan lika mentalt dumförklarande som TV-reklam. Sådetså.
Men egentligen är det ju ganska goda tecken i tiden. Det som har en dag i kalendern är saker som mänskligheten – om det inte varit påverkade att minnas det – hade glömt bort. Om vi betraktar kalenderdagarna som ”på-väg-ut-listan” blir det lite mer användbart. Då har vi nationaldagen där tillsammans med våffeldagen, fettisdagen och kanelbullens dag – dagar som när vi kommit till sans med oss själva, vad vi stoppar i oss och hela den själsliga biten kommer att utgöra mången anledning till goda skratt.
Ha en trevlig ledig dag! Den här dagen är tillägnad dig och den upplevelse du har här i livet. Precis som varje annan dag!
Tro nu inte att jag är en klassiskt skuren nationalföraktare som mången sjuttiotalist blivit itutad att vara. Jag älskar det här stället jag bor på. Om sommaren och också om vintern. Jag tycker det är vansinnigt coolt att vi bor här trots den becksvarta hösten och att vi trotsar klimatet hela vintern för att få njuta den underbaraste platsen i universum – den gröna sommarens mirakel. Jag tycker också att alla som bor häromkring är störtcoola eftersom vi inte förgriper oss på naturen i någon större omfattning.
Vi är sannolikt mindre lättlurade än ROW eftersom vi har fler träd än människor och vi har en skön mix av hitflyttadskap som gör att vi blir ännu smartare hela tiden. Grattis de som bor i landet som kallas Sverige. Ingen kan emellertid äga land, allra minst en påhittad entitet som kallas nation. Relationen mellan land och människa är en i allra högsta grad icke-juridisk sak. Alltså är nationalstater och liknande hittepåföreteelser inget annat än ytterligare härskartekniska nödlösningar mot slutet av mänsklighetens slummer. Det är det vi måste vara på det klara med.
Det finns några sådana här dagar i kalendern. Dagar för saker som behöver vidmakthållas så till den grad att de som önskar vidmakthålla dem känner sig tvungna att åtminstone en gång per år påminna populationen om företeelsen. Julen är ett gott exempel på det. Förintelsens minnesdag (ondska – glöm aldrig ondska – det kan hända igen – var räddförihelvete), Fastlagssöndagen, Internationella kvinno- och barndagen (glöm inte offerkoftan), samt kanske mest patetiskt första maj – dagen då vi som har en viss åsikt får göra oss hörda, resterande knipe käft hela året.
Som ni kanske anar är jag inte så förtjust i att uppmärksamma vissa saker vissa dagar på året. Det är programmering. Att i kalendern stipulera vad mänskligheten ska uppmärksamma vissa dagar är nästan lika mentalt dumförklarande som TV-reklam. Sådetså.
Men egentligen är det ju ganska goda tecken i tiden. Det som har en dag i kalendern är saker som mänskligheten – om det inte varit påverkade att minnas det – hade glömt bort. Om vi betraktar kalenderdagarna som ”på-väg-ut-listan” blir det lite mer användbart. Då har vi nationaldagen där tillsammans med våffeldagen, fettisdagen och kanelbullens dag – dagar som när vi kommit till sans med oss själva, vad vi stoppar i oss och hela den själsliga biten kommer att utgöra mången anledning till goda skratt.
Ha en trevlig ledig dag! Den här dagen är tillägnad dig och den upplevelse du har här i livet. Precis som varje annan dag!
onsdag 15 maj 2013
Förvåning
Det började som en flyktig snöflinga. Den fick kontakt med marken och började rulla. Snart var den inte ensam utan hade ackompanjerats av flera. I takt med att de fann värmen tillsammans smälte de en smula för att finna en gemensam kristallstruktur. En efter en, men förhållandevis ofta parvis. Nu senast idag, faktiskt. Sfärisk till formen, dessutom. Är det en ny värld vi ser formas?
Först fanns där förvåning över symmetrierna. Men med symmetriernas allt tätare visningsfrekvens började det kännas lite tjatigt att vara förvånad. Riktigt tjatigt, faktiskt. Så jag slutade vara förvånad.
Det gjorde mig förvånad. Varenda gång jag inte blev förvånad över symmetrierna och att allting förefaller stämma blev jag förvånad att över att jag inte längre blev förvånad.
Nu undrar jag med viss frustration om det egentligen finns något slut;
Jag blev så förvånad över att inte bli förvånad att det med tiden blev tjatigt. I och med det upphörde jag att bli förvånad över att jag inte blev förvånad.
Gissa vad!
Precis. Nu går jag runt och blir förvånad över att jag inte blir förvånad över att jag inte blir förvånad över de symmetrier och redan öppna dörrar tankar och visioner färdas igenom.
Universum är tydligen oändligt. Vilket skulle bevisas.
Först fanns där förvåning över symmetrierna. Men med symmetriernas allt tätare visningsfrekvens började det kännas lite tjatigt att vara förvånad. Riktigt tjatigt, faktiskt. Så jag slutade vara förvånad.
Det gjorde mig förvånad. Varenda gång jag inte blev förvånad över symmetrierna och att allting förefaller stämma blev jag förvånad att över att jag inte längre blev förvånad.
Nu undrar jag med viss frustration om det egentligen finns något slut;
Jag blev så förvånad över att inte bli förvånad att det med tiden blev tjatigt. I och med det upphörde jag att bli förvånad över att jag inte blev förvånad.
Gissa vad!
Precis. Nu går jag runt och blir förvånad över att jag inte blir förvånad över att jag inte blir förvånad över de symmetrier och redan öppna dörrar tankar och visioner färdas igenom.
Universum är tydligen oändligt. Vilket skulle bevisas.
torsdag 18 april 2013
Saker i tid och otid
Hur kan det finnas saker som inte finns? De kan ju inte gärna vara saker om de inte kan finnas – eller? Många är överens om att det till exempel inte finns eldsprutande drakar här i världen. Jag vet inte hur korrekt det påståendet är men låt oss ändå utgå från att det är så en stund.
Det finns inga eldsprutande drakar alltså. Vi kan ändå vara rädda för dem. Om man frågar någon av dessa drakfobiker följande fråga: "Nämn några saker du är rädd för" så kan man få till svar "eldsprutande drakar". Detta innebär ju att den eldsprutande draken faktiskt är en sak. Och saker finns ju, inte sant?
En sak som vi ju vet inte finns är faktiskt tid. Jag hör det i alla fall ofta "…men tiden finns inte". Det är ett ganska vanligt uttryck. Det finns de som har en del tid – de har "tidsbrist" men det verkar ändå som om det finns tid. Kanske finns den bara ibland – "när jag har tid", alltså.
Ännu mer förvirrat blir det när man börjar sätta negationer framför tidsbegreppet. "I tid och otid" – epitetet för saker som både inträffar när man har tid och när man inte har det. "Otidigheter" – är det kanske saker som inte passar sig när man har tid men som är politiskt korrekta när tiden inte finns?
"Tid är pengar" är ett annat intressant idiom. Men är pengar tid? Vad är växelkursen mellan en timme och en svensk krona? Beror i allra högsta grad på vem du frågar. Frågar du mig – professionellt – säger jag någonstans mellan 950 och 1250 kr exklusive moms. Vi talar timpenning, alltså. Kronor per timme. Om då tiden inte råkar finnas blir det oändligt dyrt. 5000 kr för noll timmars arbete = 5000 / 0 – det blir inget mindre än oändligheten. Det verkar som om det är olika för olika människors tid också. Precis som med valutor. Intrikat.
Oändligheten som motsats till ändligheten. Har tiden någon bortre gräns? Finns det en punkt i tiden då den tar slut? I så fall måste det finnas en startpunkt – en tidernas begynnelse. Är det likadant med pengarna? Eller finns det även där ingen begränsning – hur nu något sådant kunde vara möjligt. Hur kan vi tala om att det inte finns någon begränsning om det inte finns någon begränsning. I så fall borde det knappast ha funnits något ord för det.
Saker som finns har ett ord, ett namn, en Logo. Det är därför de finns. De har sitt ord, sitt namn, sin Logo inte eftersom de finns utan eftersom de har skapats. Och det är en jävla skillnad på de bägge sakerna. Eftersom vi skapar dem när vi tänker på dem, helt enkelt. Då finns de. Däremot kan de vara svåra att få syn på eftersom de inte nödvändigtvis infinner sig i tiden utan kanske hamnar någon annan stans – i otiden, till exempel.
Få nu inga idéer. Då kan det gå så här:
Så som Arthur har det i början kan vara lite kämpigt, men snart kommer sällskapet. Bland den mest fantastiska samhällskritik jag någonsin sett.
Det finns inga eldsprutande drakar alltså. Vi kan ändå vara rädda för dem. Om man frågar någon av dessa drakfobiker följande fråga: "Nämn några saker du är rädd för" så kan man få till svar "eldsprutande drakar". Detta innebär ju att den eldsprutande draken faktiskt är en sak. Och saker finns ju, inte sant?
En sak som vi ju vet inte finns är faktiskt tid. Jag hör det i alla fall ofta "…men tiden finns inte". Det är ett ganska vanligt uttryck. Det finns de som har en del tid – de har "tidsbrist" men det verkar ändå som om det finns tid. Kanske finns den bara ibland – "när jag har tid", alltså.
Ännu mer förvirrat blir det när man börjar sätta negationer framför tidsbegreppet. "I tid och otid" – epitetet för saker som både inträffar när man har tid och när man inte har det. "Otidigheter" – är det kanske saker som inte passar sig när man har tid men som är politiskt korrekta när tiden inte finns?
"Tid är pengar" är ett annat intressant idiom. Men är pengar tid? Vad är växelkursen mellan en timme och en svensk krona? Beror i allra högsta grad på vem du frågar. Frågar du mig – professionellt – säger jag någonstans mellan 950 och 1250 kr exklusive moms. Vi talar timpenning, alltså. Kronor per timme. Om då tiden inte råkar finnas blir det oändligt dyrt. 5000 kr för noll timmars arbete = 5000 / 0 – det blir inget mindre än oändligheten. Det verkar som om det är olika för olika människors tid också. Precis som med valutor. Intrikat.
Oändligheten som motsats till ändligheten. Har tiden någon bortre gräns? Finns det en punkt i tiden då den tar slut? I så fall måste det finnas en startpunkt – en tidernas begynnelse. Är det likadant med pengarna? Eller finns det även där ingen begränsning – hur nu något sådant kunde vara möjligt. Hur kan vi tala om att det inte finns någon begränsning om det inte finns någon begränsning. I så fall borde det knappast ha funnits något ord för det.
Saker som finns har ett ord, ett namn, en Logo. Det är därför de finns. De har sitt ord, sitt namn, sin Logo inte eftersom de finns utan eftersom de har skapats. Och det är en jävla skillnad på de bägge sakerna. Eftersom vi skapar dem när vi tänker på dem, helt enkelt. Då finns de. Däremot kan de vara svåra att få syn på eftersom de inte nödvändigtvis infinner sig i tiden utan kanske hamnar någon annan stans – i otiden, till exempel.
Få nu inga idéer. Då kan det gå så här:
Så som Arthur har det i början kan vara lite kämpigt, men snart kommer sällskapet. Bland den mest fantastiska samhällskritik jag någonsin sett.
torsdag 21 februari 2013
Önskan
I dag hade jag verkligen velat haft en sådan här mojäng. Det hade sparat på krafterna lite. Men i brist på en slik åker jag gärna flygplan en god stund. För nu har det slagit stopp i det mentala maskineriet och enbart hög luftfuktighet, salt vatten, kallt vin och ett perfekt dansgolv kan reda upp den kreativa överdos jag utsatt mig själv och min omgivning för den senaste tiden.
Om jag inte skriver något här på en dryg vecka så betyder det att avkopplingen från sinnet fungerar. Annars - ja. Ni förstår säkert.
Minecraft-GPS
Om jag inte skriver något här på en dryg vecka så betyder det att avkopplingen från sinnet fungerar. Annars - ja. Ni förstår säkert.
Minecraft-GPS
torsdag 6 september 2012
Kontrast
Jag har alltid tyckt om kontraster. Att ena stunden stå med motorsågen i ett gammalt hus som ska få nya fönster för att ett par timmar senare sitta på ett plan någonstans med sågspånet kliandes under skjortan är en oförglömlighet. I mitt gamla liv var kontrasterna allt. Det var ur dem jag hämtade energi och inspiration och själva sporten dubbelliv är ju i sig en kontrastövning utan några direkta förbehåll.
Sedan jag mötte Henne och kom hit så har kontrasterna förlorat sin tjusning en aning. Jag tycker fortfarande om dem men de är inte vad jag lever av. Jag flyter i understundom alltför många tankar fram i en kärleksvarm flod och försöker lyssna på pulsen och dess impulser. I en utbildning att låta känslan styra skutan och att låta det bli som det vill bli utan alltför hög grad av analys och tanke – det sistnämnda varandes ohyggligt mycket svårare än det låter för undertecknad.
Kanske är det så att man väljer. I mitt fall kom kontrasterna som ett svar på en känsla av instängdhet. Efter att ha studsat mellan dess ytterligheter i många år fann öppnade sig en ny värld i dess kraftfält och ett slags balans inträdde. Kontrasternas kryssning ersattes av en lite mjukare mer harmonisk väg framåt.
Kontrast
Sedan jag mötte Henne och kom hit så har kontrasterna förlorat sin tjusning en aning. Jag tycker fortfarande om dem men de är inte vad jag lever av. Jag flyter i understundom alltför många tankar fram i en kärleksvarm flod och försöker lyssna på pulsen och dess impulser. I en utbildning att låta känslan styra skutan och att låta det bli som det vill bli utan alltför hög grad av analys och tanke – det sistnämnda varandes ohyggligt mycket svårare än det låter för undertecknad.
Kanske är det så att man väljer. I mitt fall kom kontrasterna som ett svar på en känsla av instängdhet. Efter att ha studsat mellan dess ytterligheter i många år fann öppnade sig en ny värld i dess kraftfält och ett slags balans inträdde. Kontrasternas kryssning ersattes av en lite mjukare mer harmonisk väg framåt.
Kontrast
lördag 11 augusti 2012
Lärjunge
"Oljan finns i oändliga kvantiteter och förr eller senare begriper folk att det förhåller sig så. Men om vi istället definierar det som blir när man förbränner den som något vi måste hålla begränsat för allas vår överlevnad – då kan vi flytta över kontrollmakten till utsläppssidan istället. Då kan vi lämna pengaparadigmets indirekta styrning av individerna till förmån för en direkt via ett skapat dödshot överhängande kontrollsystem."
"Mästerligt, min adept. Men hur ska du motivera dödshotet?"
"Jag äger vetenskapen och media. Jag berättar historier om att jorden blir allt varmare och att alla kommer att dö om vi inte begränsar utsläppen av världens naturligaste gas. Jag paralyserar dem i ett spel mot sig själva och varandra där de huvudlöst får slåss men där ingen kan vinna. Alldeles som vanligt, alltså. Under tiden ska jag använda mina vapen för att skapa televiserat kaos som ser ut att bero på vad de tror är deras syndfulla leverne. Ha!".
"Imponerande, min lärjunge. Men vad får dig att tro att du ska lyckas? Och vad är det du vill lyckas med – egenligen? Låt höra nu."
"Jag är vinnaren. Jaget ska vinna över det samlade. Individen ska vinna över den mänskliga värmen. Föraktet ska vinna över kärleken. Jag ska vinna över dem alla."
"Så ska det låta. Du kan gå nu". (Gäsp, ytterligare en i raden som går i den klassiska fällan, hoppas nästa har något vettigare upplägg). "NÄSTA!"
"Tjenare, nusörru har jag fått fart på de där tefaten vi snackade om. Jeevlar vilken shov det ska bli..."
"Mästerligt, min adept. Men hur ska du motivera dödshotet?"
"Jag äger vetenskapen och media. Jag berättar historier om att jorden blir allt varmare och att alla kommer att dö om vi inte begränsar utsläppen av världens naturligaste gas. Jag paralyserar dem i ett spel mot sig själva och varandra där de huvudlöst får slåss men där ingen kan vinna. Alldeles som vanligt, alltså. Under tiden ska jag använda mina vapen för att skapa televiserat kaos som ser ut att bero på vad de tror är deras syndfulla leverne. Ha!".
"Imponerande, min lärjunge. Men vad får dig att tro att du ska lyckas? Och vad är det du vill lyckas med – egenligen? Låt höra nu."
"Jag är vinnaren. Jaget ska vinna över det samlade. Individen ska vinna över den mänskliga värmen. Föraktet ska vinna över kärleken. Jag ska vinna över dem alla."
"Så ska det låta. Du kan gå nu". (Gäsp, ytterligare en i raden som går i den klassiska fällan, hoppas nästa har något vettigare upplägg). "NÄSTA!"
"Tjenare, nusörru har jag fått fart på de där tefaten vi snackade om. Jeevlar vilken shov det ska bli..."
måndag 18 juni 2012
Sektioner
Vibrationstankarna vill inte ge med sig. Den submateriella nyfikenheten vet att stjäla av tid och rum på ett sätt som får den att gränsa till motsägelsefullhet. Men även det visar sig säkert ha en fullgod förklaring. Tankarna går till de vågor som är väldigt långa här hos oss. De som får historien att cykliskt upprepa sig. Jag funderar på om det helt enkelt är så att vi äger möjligheten att klippa upp dem i kortare vågor och därigenom förändra deras innebörd.
Om vi säger att en civilisation faller cirka var femhundrade år (se vidare: en liten genomgång hos en man som heter Larry), till exempel. (Jo, det är nog så att just tiden inte är den perfekta mätaren, kanske snarare antalet totala hjärtslag för befolkningen, men den räkningen är det inte någon som hållit, så vi får nöja oss med åren). En civilisations fall består ju inte av en enstaka händelse utan föranleds av en stor mängd företeelser som slutligen utlöser fallet.
I all hast...
Om vi tar en lite snabbare vibration – ekonomiska kriser – så brukar man säga att det är dags sisådär vart 30:e år nuförtiden. Men inte heller där handlar det om någon isolerad företeelse som naturlagsmässigt händer av sig själv utan ett mönster av återkommande subfenomen som utlöser vad som i sig återkommer. Saker kommer ju naturligtvis inte tillbaka precis som förut utan anpassat till de rådande förutsättningarna. Klädda i nutidens dräkt, så att säga.
Men funderingen var – kan vi upphäva vissa händelser? Kan vi genom att aktivt besluta oss för att avskaffa vissa vibrationer, till exempel generositet och eller girighet, ändra historien så att vi får bort de återkommande vågorna av ekonomisk fluktuation? Om vi helt raderar ut vår benägenhet att samla på saker, att hamstra. Om vi slutar att använda värdemätare som pengar, vävar, pinnar, stenar och så vidare – försvinner då inte möjligheterna för ekonomisk kollaps?
Kanske klipper vi upp den ekonomiska cykeln i sina beståndsdelar istället. Kanske blir de små uttryck för kärlek en skänkt slant kan förmedla istället det rena uttrycket för den inkodade kärleken. Och tänk om det arbete som läggs ner för att kunna erhålla den prestige ett fett bankkonto sägs kunna implicera istället gick oavkortat till att imponera på de man faktiskt vill imponera på. Oavkortat. Hur skulle världen se ut då? Kanske full av vackra föremål som ingen köpt men som folk hade slagits om att få producera. Kanske. Dåligt exempel, javisst – men galoppen är densamma.
Och om vi klipper och klipper och klipper i de där återkommande händelserna av allsköns våglängd, vad får vi då? Kortare och kortare våglängder. Intensivare och intensivare händelser. Ett kokande myller av skeenden som bubblar med en hastighet som går mot oändligheten till dess alltihop är ett enda bländande sken av den enda oändliga händelsen som inte lägre återkommer utan är det perpetuella nuläge ur vilket allt som någonsin hänt haft sitt ursprung.
Abstrakt? Möjligtvis. Begripligt? Sannolikt inte. Men samtidigt...
Om vi säger att en civilisation faller cirka var femhundrade år (se vidare: en liten genomgång hos en man som heter Larry), till exempel. (Jo, det är nog så att just tiden inte är den perfekta mätaren, kanske snarare antalet totala hjärtslag för befolkningen, men den räkningen är det inte någon som hållit, så vi får nöja oss med åren). En civilisations fall består ju inte av en enstaka händelse utan föranleds av en stor mängd företeelser som slutligen utlöser fallet.
I all hast...
Om vi tar en lite snabbare vibration – ekonomiska kriser – så brukar man säga att det är dags sisådär vart 30:e år nuförtiden. Men inte heller där handlar det om någon isolerad företeelse som naturlagsmässigt händer av sig själv utan ett mönster av återkommande subfenomen som utlöser vad som i sig återkommer. Saker kommer ju naturligtvis inte tillbaka precis som förut utan anpassat till de rådande förutsättningarna. Klädda i nutidens dräkt, så att säga.
Men funderingen var – kan vi upphäva vissa händelser? Kan vi genom att aktivt besluta oss för att avskaffa vissa vibrationer, till exempel generositet och eller girighet, ändra historien så att vi får bort de återkommande vågorna av ekonomisk fluktuation? Om vi helt raderar ut vår benägenhet att samla på saker, att hamstra. Om vi slutar att använda värdemätare som pengar, vävar, pinnar, stenar och så vidare – försvinner då inte möjligheterna för ekonomisk kollaps?
Kanske klipper vi upp den ekonomiska cykeln i sina beståndsdelar istället. Kanske blir de små uttryck för kärlek en skänkt slant kan förmedla istället det rena uttrycket för den inkodade kärleken. Och tänk om det arbete som läggs ner för att kunna erhålla den prestige ett fett bankkonto sägs kunna implicera istället gick oavkortat till att imponera på de man faktiskt vill imponera på. Oavkortat. Hur skulle världen se ut då? Kanske full av vackra föremål som ingen köpt men som folk hade slagits om att få producera. Kanske. Dåligt exempel, javisst – men galoppen är densamma.
Och om vi klipper och klipper och klipper i de där återkommande händelserna av allsköns våglängd, vad får vi då? Kortare och kortare våglängder. Intensivare och intensivare händelser. Ett kokande myller av skeenden som bubblar med en hastighet som går mot oändligheten till dess alltihop är ett enda bländande sken av den enda oändliga händelsen som inte lägre återkommer utan är det perpetuella nuläge ur vilket allt som någonsin hänt haft sitt ursprung.
Abstrakt? Möjligtvis. Begripligt? Sannolikt inte. Men samtidigt...
torsdag 5 april 2012
Kabels torn
Från diverse håll bubblar tanken på en rymdhiss fram, tydligast manifesterad via viral spridning av länkar till artiklar om densamma via ansiktsboken (Wikipedia: Space Elevator). En hiss från jordens yta hela vägen ut i rymden. Känns inte denna ingenjörsmässiga landvinning bekant någostans ifrån?
Jomenvissja, så var det. Wikipedia: Babels torn.
Jomenvissja, så var det. Wikipedia: Babels torn.
söndag 1 april 2012
Fiktivnytt: Minister avgår efter dödsnöt
Västervik TT. Under lördagsnatten träffates en kvinna i 28-årsåldern av en fallande kokosnöt vid Lysningsbadet utanför Västervik. Kvinnan skadades svårt mot huvudet och fördes med ambulans till Västerviks Sjukhus men hennes liv gick inte att rädda. Detta är det tredje nötrelaterade dödsfallet i år enligt Arne Bannaner, kommunikationsansvarig vid Västervik och Vimmerbys polisdistrikt.
Många länder saknar helt systematiskt skydd mot fallfruktsolyckor.
Regeringen tillsatte 2006 en kommission till följd av 2005 års rekordnotering då hela 35 personer dog till följd av av fallande kokosnötter på landets stränder. Kommissionen som leddes av Bengt Päron (FP) framlade sitt betänkande hösten 2010 och förordade då kraftigt höjda böter vid brott mot hjälmtvång på stranden samt att ålägga markägarna att hålla riskområden säkra. En speciell myndighet – fallfruktsmyndigheten – instiftades också.
Till följd av diverse kontroverser kring Fallfruktsmyndighetens huvudkontor har emellertid inte myndighetens verksamhet kunna startas och fördröjningen är nu uppe i mer än ett år. Inga inspektörer har kunnat utbildats och inga certifieringskurser för markägare har genomförts. Bengt Äppelberg på strandtomtsägareförbundet kommenterar saken såhär:
”Vi markägare ska självklart ta vårt ansvar, men om vi alla springer iväg och söker mota dödsnötterna efter eget huvud kommer vi bara att skapa förvirring. Vi behöver handfasta rekommendationer kring säkerhetsavstånd, klätterutrustning, märkning av riskområden och inte minst en lösning på ersättningsfrågan. Fallfruktsmyndigheten är den instans som ska hantera detta och vi får bara hoppas att de ansvariga politikerna kan få tillstånd en lösning på det grus man strött i maskineriet.”
Uppdaterat 11.33: Strandvegetationsminister Kjell Goman låter hälsa genom sin pressekreterare Anita Melonér att han tänker hålla en presskonferens klockan 14 med anledning av de tragiska händelserna i Västervik.
Uppdaterat 14.44: Strandvegetationsminister Kjell Goman avgår med omedelbar verkan som en konsekvens av dröjsmålet med att starta upp Fallfruktsmyndighetens verksamhet. Bedömare menar att Goman själv vållat problematiken då hans hustru suttit i styrelsen för det fastighetsbolag som drivit en rättsprocess mot myndigheten efter att man vägrat betala för en förstudie gällande myndighetens huvudkontor.
Uppdaterat 16.55: Statsminister Fredrik Rheindrufva säger i ett pressmeddelande att han beklagar men respekterar Gomans beslut men samtidigt ser fram emot att få göra en nystart på fallfruktsområdet. ”Vi har på område efter område visat att vi kan ta säkerhet till internationellt ledande nivåer och fallfruktsskyddet ska inte vara något undantag. ”. Oppositionsledaren Per Sika (S) svarade i en kort kommentar att ”dethela har urartat till en bananrepublik”.
Visst, Sverige är inte tropiskt men vi har ett mangroveträsk av bestämmelser med etiketten "säkerhet". I en sensmoralnot kan man kanske fundera över vad all denna rädsla för döden har sin rot. Är det kanske så att även vi förhärdade västerlänningar vet att det finns något Karmatiskt system i grund och botten.
Att vi fått lära oss att vara skitstövlar mot varandra från födseln gör ju saken lite komplicerad när år läggs till år. Att vi tutas i att själva regleringen av karman inte sker förrän efter döden förklarar ju på ett verkligt förtjänstfullt sätt varför vi så maniskt försöker förhindra just densamma även om vi ju hela tiden vet att det är omöjligt.
Nog spånat. Dags att åka hem.
Många länder saknar helt systematiskt skydd mot fallfruktsolyckor.
Regeringen tillsatte 2006 en kommission till följd av 2005 års rekordnotering då hela 35 personer dog till följd av av fallande kokosnötter på landets stränder. Kommissionen som leddes av Bengt Päron (FP) framlade sitt betänkande hösten 2010 och förordade då kraftigt höjda böter vid brott mot hjälmtvång på stranden samt att ålägga markägarna att hålla riskområden säkra. En speciell myndighet – fallfruktsmyndigheten – instiftades också.
Till följd av diverse kontroverser kring Fallfruktsmyndighetens huvudkontor har emellertid inte myndighetens verksamhet kunna startas och fördröjningen är nu uppe i mer än ett år. Inga inspektörer har kunnat utbildats och inga certifieringskurser för markägare har genomförts. Bengt Äppelberg på strandtomtsägareförbundet kommenterar saken såhär:
”Vi markägare ska självklart ta vårt ansvar, men om vi alla springer iväg och söker mota dödsnötterna efter eget huvud kommer vi bara att skapa förvirring. Vi behöver handfasta rekommendationer kring säkerhetsavstånd, klätterutrustning, märkning av riskområden och inte minst en lösning på ersättningsfrågan. Fallfruktsmyndigheten är den instans som ska hantera detta och vi får bara hoppas att de ansvariga politikerna kan få tillstånd en lösning på det grus man strött i maskineriet.”
Uppdaterat 11.33: Strandvegetationsminister Kjell Goman låter hälsa genom sin pressekreterare Anita Melonér att han tänker hålla en presskonferens klockan 14 med anledning av de tragiska händelserna i Västervik.
Uppdaterat 14.44: Strandvegetationsminister Kjell Goman avgår med omedelbar verkan som en konsekvens av dröjsmålet med att starta upp Fallfruktsmyndighetens verksamhet. Bedömare menar att Goman själv vållat problematiken då hans hustru suttit i styrelsen för det fastighetsbolag som drivit en rättsprocess mot myndigheten efter att man vägrat betala för en förstudie gällande myndighetens huvudkontor.
Uppdaterat 16.55: Statsminister Fredrik Rheindrufva säger i ett pressmeddelande att han beklagar men respekterar Gomans beslut men samtidigt ser fram emot att få göra en nystart på fallfruktsområdet. ”Vi har på område efter område visat att vi kan ta säkerhet till internationellt ledande nivåer och fallfruktsskyddet ska inte vara något undantag. ”. Oppositionsledaren Per Sika (S) svarade i en kort kommentar att ”dethela har urartat till en bananrepublik”.
Visst, Sverige är inte tropiskt men vi har ett mangroveträsk av bestämmelser med etiketten "säkerhet". I en sensmoralnot kan man kanske fundera över vad all denna rädsla för döden har sin rot. Är det kanske så att även vi förhärdade västerlänningar vet att det finns något Karmatiskt system i grund och botten.
Att vi fått lära oss att vara skitstövlar mot varandra från födseln gör ju saken lite komplicerad när år läggs till år. Att vi tutas i att själva regleringen av karman inte sker förrän efter döden förklarar ju på ett verkligt förtjänstfullt sätt varför vi så maniskt försöker förhindra just densamma även om vi ju hela tiden vet att det är omöjligt.
Nog spånat. Dags att åka hem.
fredag 13 januari 2012
På museum
”Vi går nu vidare ut i hangaren”. Sorlet stiger i gruppen bestående av ungefär femton personer. Alltifrån rena turister till folk som angjort museet för att konkretisera den uppgörelse de har i sig själva. ”Detta plan var ett av de bägge tvillingplanen. Det fördes hit till det som då var en armébas och tömdes på passagerare under förevändning att planet hade allvarliga tekniska svårigheter. Resenärerna leddes att vänta i ett väntrum. De serverades mat och dryck och dörrarna låstes. Några timmar senare när förgiftningen tagit livet av de flesta närvarande gick soldater in och avlivade de få som ännu visade livstecken.”
After att vi gjort oss kvitt lögnens påverkan kommer vi att ges möjligheter att studera den i detalj. Lögnen är på något sätt hänförande och vacker i sin komplexitet. Och vad beskriver sanningens kvaliteter bättre än dess motsats? Välkommen till framtidens alla muséer - alldeles strax i vad som då varit en myndlighetslokal, försvarsanläggning, sjukhus, fångvårdsanstalt eller integritetsdatainsamlande datorhall.
After att vi gjort oss kvitt lögnens påverkan kommer vi att ges möjligheter att studera den i detalj. Lögnen är på något sätt hänförande och vacker i sin komplexitet. Och vad beskriver sanningens kvaliteter bättre än dess motsats? Välkommen till framtidens alla muséer - alldeles strax i vad som då varit en myndlighetslokal, försvarsanläggning, sjukhus, fångvårdsanstalt eller integritetsdatainsamlande datorhall.
fredag 9 december 2011
Antivirustankar
IT-säkerhet är med säkerhet mänsklighetens tråkigaste sida. Fullkomligt abstrakt och i princip enbart spelande på den panikartade rädslan parat med prestigen i att sitta på information som andra inte får ta del av. Det tål att sägas: fy fan för IT-säkerhet. Nu är ju området knappast något man kan vända ryggen. Tvärtom, IT-säkerhet är viktigt. Gör ju inte saken ett dugg roligare.
Visst är det väl så att vi har antivirusprogram - applikationer som installerar krokar djupt, djupt ner i operativsystemet och som övervakar minsta rörelse i filsystemet, nättrafik, musrörelser och allt vad det nu må vara - visst är det så att vi har dem för vår egen säkerhet. Visst. Absolut. Jodå. Vi installerar dessa prestandatuggande allseende programvaror för vårt eget skydd.
Precis som vi låter oss avlyssnas, övervakas och fängslas utan rättegång för vår egen säkerhet.
Precis som vi överger det som är viktigt i livet för att tjäna penningen.
Vissa dagar blir jag otålig. Faktiskt. På riktigt. Vissa dagar. Sådana dagar. Dagar då jag är lite otålig. Då jag både fått träffa jobbfolk och haft chansen att sova en stund på kökssoffan. Då det fått korskoppla sig i huvudet. När jag fått suttit bakom de obytta torkarbladen och gissat vad jag har framför mig. Då jag återsett en av de absolut viktigaste personerna bakom vad jag i all ödmjukhet väljer att kalla min karriär. Han som gav mig mina första programmeringsexempel. Postningsprogrammet. Han pratar inte så mycket och när han gör det så pratar han mest om min farsa.
I modden återkommer han också. Jag tänker på allt de gjorde rätt, mina föräldrar. Fast jag då tyckte att de gjorde fel. De gjorde saker på impuls, av kreativitet och stundens ingivelse. Jag ville inte ha det så. Jag ville följa det jag försökte lära mig. Jag ville passa in. Göra som jag blev tillsagt. Inte improvisera eller köra på spark. Jag kände mig ibland vanmäktig och kunde inte begripa.
Nu är jag bara djupt tacksam för att de visade mig hur man kunde göra. Att jag fick det i mig att följa fantasin, drömmen och intuitionen och att ifrågasätta allt jag lärt mig. Han måste ha haft det knepigt ibland, den där farsan. Avvägandet. Det eviga avvägandet. "Vetdu, Erik. Gaddaff var ond. Han attackerade sina män. Men nu är han död. Det är bra. Det har fröken sagt". Ja. Vad säger man. Ingenting. Det ger sig i sinom tid. När flourtanten släppt taget om de som förleds för att sedan kunna vakna upp av egen kraft.
Hur han visste att han skulle dö snart, hela sista året. Hur han bestämde sig för att göra det på sitt sätt. Det måste ha varit ett stort beslut. Ett ensamt sådant, men hur kan ett sådant beslut vara något annat? Han vevade låten gång på gång. Grubblade. Lät musiken ge kraft. Styrka. Ett ensamt projekt. En determination kring livets termination. Jag är imponerad, faktiskt. Och djupt tacksam att han fick göra som han ville.
En sådan dag, alltså. En sådan här snöslaskig decemberfredag då tankar får chansen att snacka ihop sig lite. Jag vet. Jag ser. Jag känner. Det händer. Människor vaknar hela tiden. Nya stjärnor tänds och livet blir allt bättre för många dagarna i ända. Vi kom nog hit för att vi valde det. Vi kom hit och föddes in i ovetskap om vad vi är. Vi sattes här - i denna isolerade värld - för att finna oss själva, vår natur, vår kraft och därigenom varandra. Det är så vanvettigt vackert. Så sagolikt.
Men en sådan dag önskar jag att det ska gå fortare. Det gör jag ibland, fast jag vet att allting går i precis den takt det behöver. Jag vill skrika, bråka, tjafsa, störa, reta. Vakna förihelvete. Sovande jävla trögskallar. Ta för fan och tänk på vad livet är, varför du är här och vad allting betyder en enda timme. Stäng av. Vänd sinnet inåt. Ska det vara så förbannat svårt?
Va?
Jävla trögskallar. Tänk förihelvete. Inte tänka som i att bläddra igenom vad man lärt sig. Inte som i att kategoriskt avfärda allt som utmanar det man lärt sig och med svidande sarkasmer försöka fösa sanningssägarna bort från den egna, trygga men beklagligtvis genom andras indoktrinerande till välmening förklädda försorg fullkomligt tvärförljugna zonen.
Men jag vet ju. Att gorma löser inga problem, tvärtom. Lösningen bor långtifrån vad som brukar kallas lösningarna på ett tyst, avskilt ställe. Och alla tar sig dit för egen maskin, i sin egen takt om de så önskar. Annars inte. Och att försöka bända och dra i andras sinnen är sannolikt att förstöra deras möjligheter till fri insikt.
Så när jag sitter där och smälter snön mot min suddiga ruta och intrycken i mitt surriga sinne växer tacksamheten inför allt det som kodats in i mig utan att jag riktigt märkt det. Allt det där jag sett, tyckt om, noterat eller bara varit med om i största allmänhet. Sådant som består där det man sagt mig lysts igenom. Mycket av det kommer just från nämnda farsa.
Han finns någonstans i bakgrunden hela tiden och fastän jag inte besöker hans grav eller gråter floder så är vad han givit mig och vad han gjort inuti mitt sinne det jag värderar högst av allt i livet. Det, tillsammans med de som finns här allra närmast. De gör samma sak, nämligen. Fortsätter, kanske rentav.
Ja. Det var några tankar kring antivirus, det...
Visst är det väl så att vi har antivirusprogram - applikationer som installerar krokar djupt, djupt ner i operativsystemet och som övervakar minsta rörelse i filsystemet, nättrafik, musrörelser och allt vad det nu må vara - visst är det så att vi har dem för vår egen säkerhet. Visst. Absolut. Jodå. Vi installerar dessa prestandatuggande allseende programvaror för vårt eget skydd.
Precis som vi låter oss avlyssnas, övervakas och fängslas utan rättegång för vår egen säkerhet.
Precis som vi överger det som är viktigt i livet för att tjäna penningen.
Vissa dagar blir jag otålig. Faktiskt. På riktigt. Vissa dagar. Sådana dagar. Dagar då jag är lite otålig. Då jag både fått träffa jobbfolk och haft chansen att sova en stund på kökssoffan. Då det fått korskoppla sig i huvudet. När jag fått suttit bakom de obytta torkarbladen och gissat vad jag har framför mig. Då jag återsett en av de absolut viktigaste personerna bakom vad jag i all ödmjukhet väljer att kalla min karriär. Han som gav mig mina första programmeringsexempel. Postningsprogrammet. Han pratar inte så mycket och när han gör det så pratar han mest om min farsa.
I modden återkommer han också. Jag tänker på allt de gjorde rätt, mina föräldrar. Fast jag då tyckte att de gjorde fel. De gjorde saker på impuls, av kreativitet och stundens ingivelse. Jag ville inte ha det så. Jag ville följa det jag försökte lära mig. Jag ville passa in. Göra som jag blev tillsagt. Inte improvisera eller köra på spark. Jag kände mig ibland vanmäktig och kunde inte begripa.
Nu är jag bara djupt tacksam för att de visade mig hur man kunde göra. Att jag fick det i mig att följa fantasin, drömmen och intuitionen och att ifrågasätta allt jag lärt mig. Han måste ha haft det knepigt ibland, den där farsan. Avvägandet. Det eviga avvägandet. "Vetdu, Erik. Gaddaff var ond. Han attackerade sina män. Men nu är han död. Det är bra. Det har fröken sagt". Ja. Vad säger man. Ingenting. Det ger sig i sinom tid. När flourtanten släppt taget om de som förleds för att sedan kunna vakna upp av egen kraft.
Hur han visste att han skulle dö snart, hela sista året. Hur han bestämde sig för att göra det på sitt sätt. Det måste ha varit ett stort beslut. Ett ensamt sådant, men hur kan ett sådant beslut vara något annat? Han vevade låten gång på gång. Grubblade. Lät musiken ge kraft. Styrka. Ett ensamt projekt. En determination kring livets termination. Jag är imponerad, faktiskt. Och djupt tacksam att han fick göra som han ville.
En sådan dag, alltså. En sådan här snöslaskig decemberfredag då tankar får chansen att snacka ihop sig lite. Jag vet. Jag ser. Jag känner. Det händer. Människor vaknar hela tiden. Nya stjärnor tänds och livet blir allt bättre för många dagarna i ända. Vi kom nog hit för att vi valde det. Vi kom hit och föddes in i ovetskap om vad vi är. Vi sattes här - i denna isolerade värld - för att finna oss själva, vår natur, vår kraft och därigenom varandra. Det är så vanvettigt vackert. Så sagolikt.
Men en sådan dag önskar jag att det ska gå fortare. Det gör jag ibland, fast jag vet att allting går i precis den takt det behöver. Jag vill skrika, bråka, tjafsa, störa, reta. Vakna förihelvete. Sovande jävla trögskallar. Ta för fan och tänk på vad livet är, varför du är här och vad allting betyder en enda timme. Stäng av. Vänd sinnet inåt. Ska det vara så förbannat svårt?
Va?
Jävla trögskallar. Tänk förihelvete. Inte tänka som i att bläddra igenom vad man lärt sig. Inte som i att kategoriskt avfärda allt som utmanar det man lärt sig och med svidande sarkasmer försöka fösa sanningssägarna bort från den egna, trygga men beklagligtvis genom andras indoktrinerande till välmening förklädda försorg fullkomligt tvärförljugna zonen.
Men jag vet ju. Att gorma löser inga problem, tvärtom. Lösningen bor långtifrån vad som brukar kallas lösningarna på ett tyst, avskilt ställe. Och alla tar sig dit för egen maskin, i sin egen takt om de så önskar. Annars inte. Och att försöka bända och dra i andras sinnen är sannolikt att förstöra deras möjligheter till fri insikt.
Så när jag sitter där och smälter snön mot min suddiga ruta och intrycken i mitt surriga sinne växer tacksamheten inför allt det som kodats in i mig utan att jag riktigt märkt det. Allt det där jag sett, tyckt om, noterat eller bara varit med om i största allmänhet. Sådant som består där det man sagt mig lysts igenom. Mycket av det kommer just från nämnda farsa.
Han finns någonstans i bakgrunden hela tiden och fastän jag inte besöker hans grav eller gråter floder så är vad han givit mig och vad han gjort inuti mitt sinne det jag värderar högst av allt i livet. Det, tillsammans med de som finns här allra närmast. De gör samma sak, nämligen. Fortsätter, kanske rentav.
Ja. Det var några tankar kring antivirus, det...
lördag 3 december 2011
Problemlösning
"På varje komplext problem finns det en lösning som är snabb, enkel och fel."
Så har det ofta sagts.
"På alla komplexa problem finns en lösning som är enkel."
Så kan det också vara. Samtidigt.
Edit:
"Enkla lösningar är sällan enkla att se."
Varför göra det enkelt för sig?
"Det är svårare att tänka om man träffat flourtanten".
Via Pål Bergström.
Så har det ofta sagts.
"På alla komplexa problem finns en lösning som är enkel."
Så kan det också vara. Samtidigt.
Edit:
"Enkla lösningar är sällan enkla att se."
Varför göra det enkelt för sig?
"Det är svårare att tänka om man träffat flourtanten".
Via Pål Bergström.
fredag 2 december 2011
Linjen
Linjen hade blivit rikedomens deskriptorspråk. Ju längre linje, desto större rikedom. Byar tände ljus längst linjen om natten och bevakade den från intrång. Den befriades från löv, snö och den som lämnade spillning efter sin hund eller till och med parkerade sin bil på linjen blev varse konsekvenserna i form av dryga böter. Böter som givetvis snoppades från den personliga linjens längd.
På personlig nivå var linjen ofta hanterbar. En välbeställd person hade en linje på omkring trettio centimeter på sig som mest, resterande längd var som regel intecknad i byns stolta sträckning. Det hände att byar drog på sig rikedom i den omfattning att andra byars linjer korsades. Detta brukade leda till sammanslagning av byarnas linjer och det följdriktiga etablerandet av ekonomiska zoner.
Det var inte heller ovanligt att byar delade sig då man inte kunde komma överens om hur linjen skulle förvaltas. Man bröt då linjen på en geografiskt lämplig plats och lät den växa vidare åt andra hållet. Linjesystemet var sedan länge etablerat och hur absurt det kan verkar för den som nu hör talas om den så var linjerna allt av värde för dåtidens människor.
Men det fanns sammanslutningar som tog linjerna bortom det lokala. Grupper av ytterst välbeställda människor i många byar hade tillsammans fattat ett avgörande beslut. De skulle dra en linje som räckte runt hela jorden. De tog därför sin längd från de lokala linjerna och fjärmade sig därmed från de lokala ekosystemen och drog tillbaka den nytta deras tillgångar gjort i det småskaliga.
De förde med sig sin längd till elitens förbund. En i det närmaste ockult sammanslutning som under mystiska former mottog de uppburnas gåvor mot inträde i den inre cirkeln. Cirkeln med ambitionen att omsluta hela värden och därmed också allt som fanns i den. Meter efter meter blev till kilometer. Kilometer blev till mil. Man såg sig tvungen att överbrygga hav och sjöar.
Någon måste vakta linjen till havs. Hålla den rak. Försvara den. De allra fattigaste från byarna vars tillgångar blivit uttagna av dess elit värvades för ändamålet. De blev sjömän. Legoknektar. Linjens köpta försvarare i utbyte mot livets nödtorft men också ett slags erkännande i skuggan av den mystiska elitens självpåtagna skimmer. Prestigen i att vara den nya världens väktare.
Linjen erövrade jordklotet med rask takt. Cirkeln kring planeten var i det närmaste sluten när frågan dröp ner i knäet på den församlade eliten. ”Men – vänta nu ett spadtag. Vår linje är ju inte rak!”, ”Den är visst rak, det ser ju alla”, ”Men hur kan den i så fall gå runt jorden? Jorden är ju rund, inte sant?”.
En lång tystnad infann sig. Rikedomslinjer måste vara raka, sådant var bruket. Hela projektet hade hamnat i ett prekärt antiklimax. Den utnämnde ledaren sökte sina närmaste mäns blickar. Tystnaden var påtaglig. Så tog han till orda. ”Linjen är rak, mina herrar. Vi ska aldrig medge något annat. Vi – eliten – beslutar att linjen är rak och det är vårt kall att slå vakt om denna bild. Vi förfogar över all världens makt, all världens tyckande och tänkande. Säger vi att linjen är rak så är den också rak. Var och en som ifrågasätter linjens rakhet ska få smaka på konsekvenserna av sin uppstudsighet. Att uttala sig om linjens krökning är ett hot mot lag och ordning. Ett brott mot mänskligheten. Och vi är satta av ödet att bevaka denna ordningens sista bastion.”.
På personlig nivå var linjen ofta hanterbar. En välbeställd person hade en linje på omkring trettio centimeter på sig som mest, resterande längd var som regel intecknad i byns stolta sträckning. Det hände att byar drog på sig rikedom i den omfattning att andra byars linjer korsades. Detta brukade leda till sammanslagning av byarnas linjer och det följdriktiga etablerandet av ekonomiska zoner.
Det var inte heller ovanligt att byar delade sig då man inte kunde komma överens om hur linjen skulle förvaltas. Man bröt då linjen på en geografiskt lämplig plats och lät den växa vidare åt andra hållet. Linjesystemet var sedan länge etablerat och hur absurt det kan verkar för den som nu hör talas om den så var linjerna allt av värde för dåtidens människor.
Men det fanns sammanslutningar som tog linjerna bortom det lokala. Grupper av ytterst välbeställda människor i många byar hade tillsammans fattat ett avgörande beslut. De skulle dra en linje som räckte runt hela jorden. De tog därför sin längd från de lokala linjerna och fjärmade sig därmed från de lokala ekosystemen och drog tillbaka den nytta deras tillgångar gjort i det småskaliga.
De förde med sig sin längd till elitens förbund. En i det närmaste ockult sammanslutning som under mystiska former mottog de uppburnas gåvor mot inträde i den inre cirkeln. Cirkeln med ambitionen att omsluta hela värden och därmed också allt som fanns i den. Meter efter meter blev till kilometer. Kilometer blev till mil. Man såg sig tvungen att överbrygga hav och sjöar.
Någon måste vakta linjen till havs. Hålla den rak. Försvara den. De allra fattigaste från byarna vars tillgångar blivit uttagna av dess elit värvades för ändamålet. De blev sjömän. Legoknektar. Linjens köpta försvarare i utbyte mot livets nödtorft men också ett slags erkännande i skuggan av den mystiska elitens självpåtagna skimmer. Prestigen i att vara den nya världens väktare.
Linjen erövrade jordklotet med rask takt. Cirkeln kring planeten var i det närmaste sluten när frågan dröp ner i knäet på den församlade eliten. ”Men – vänta nu ett spadtag. Vår linje är ju inte rak!”, ”Den är visst rak, det ser ju alla”, ”Men hur kan den i så fall gå runt jorden? Jorden är ju rund, inte sant?”.
En lång tystnad infann sig. Rikedomslinjer måste vara raka, sådant var bruket. Hela projektet hade hamnat i ett prekärt antiklimax. Den utnämnde ledaren sökte sina närmaste mäns blickar. Tystnaden var påtaglig. Så tog han till orda. ”Linjen är rak, mina herrar. Vi ska aldrig medge något annat. Vi – eliten – beslutar att linjen är rak och det är vårt kall att slå vakt om denna bild. Vi förfogar över all världens makt, all världens tyckande och tänkande. Säger vi att linjen är rak så är den också rak. Var och en som ifrågasätter linjens rakhet ska få smaka på konsekvenserna av sin uppstudsighet. Att uttala sig om linjens krökning är ett hot mot lag och ordning. Ett brott mot mänskligheten. Och vi är satta av ödet att bevaka denna ordningens sista bastion.”.
lördag 26 november 2011
Certifierad tankegång
Hindrar ditt tänkande från att leva livet fullt ut? Många svenska besväras av generande tankeverksamhet, men nu finns en lösning. Med trygghetsavtal hos oss blir du snabbt av med dina avarter och smälter lätt in i vilket sammanhang som helst.
Är du extra egensinnig? Prova vårt Intense Moderation Programme – en intensiv upplevelse med vår patenterade stimulihämmande formula med mikroelektriska impulser som skickas trådlöst från våra coacher.
Vi hämtar våra tankegångar från TI (TankeInstitutet), den ledande aktören inom tankegångscertifiering. Du kan välja bland TI:s olika tankegångsnivåer, från everyday (gratis) upp till scientific där du får tillgång till TI:s patenterade tankegångar till en fast månadskostnad.
©TankeInstitutet
Är du extra egensinnig? Prova vårt Intense Moderation Programme – en intensiv upplevelse med vår patenterade stimulihämmande formula med mikroelektriska impulser som skickas trådlöst från våra coacher.
Vi hämtar våra tankegångar från TI (TankeInstitutet), den ledande aktören inom tankegångscertifiering. Du kan välja bland TI:s olika tankegångsnivåer, från everyday (gratis) upp till scientific där du får tillgång till TI:s patenterade tankegångar till en fast månadskostnad.
©TankeInstitutet
onsdag 16 november 2011
tisdag 15 november 2011
Chippmunkarna
Det var svårt att hitta folk som ville ta förtroendeposterna – det ska erkännas. Det renoverade statsskicket med direktverkande demokrati och dynamiskt utbytbart representantskap hade särskilt under de första åren slitit hårt på företrädarna. Man var utbytbar – hela tiden. Och allt man gjorde kunde följas.
Eftersom de förtroendevalda under det tidigare statsskicket så flagrant brutit mot de folk de sade sig ha företrätt blev denna efterföljande generation desto hårdare kontrollerad av sina uppdragsgivare. Den som valde att arbeta som förtroendevald politiker på riksplanet fick helt enkelt finna sig i att ta sensorpaketet.
Inte nog med att den enskilde representantens röst blev offentlig, alla dess förehavanden gick också att följa via Internet dels via det avtalsmässigt reglerande twittrandet och dels via den geolocationtjänst varje förtroendevald obligatoriskt skulle använda. Även samtalsloggar och korrespondens skulle enligt sensorpaketet vara fullt öppna om de inte uttryckligen märkts som förtroliga.
Efter en tid fick de smeknamnet Chippmunkarna eftersom de – chippmärkta och sedda av alla överallt - inte fick mycket till privatliv. De var motreaktionens skapelse och det dämpades med tiden genom att de förtroendevaldas arbete mer eller mindre försvann på riksplanet då de lokala regeringarna tog över i allt större utsträckning.
Eller:
Vore det inte spännande att vända övervakningsteknikens sannolikt tilltänkta tillämpning 180 grader?
Eller:
Det tar naturligtvis tid att börja lita på människor. Särskilt sådana som är långt borta. Men i kedjor med utgångspunkt från det personliga förtroendet, kanske. Någon formulerade en mycket attraktiv modell för detta. Tankeväckande åt bägge hållen.
Eller:
När det kommer till kritan - någonstans där framme. Om vi helt och hållet kan lita på oss själva. Behöver vi då andra att företräda oss, eller förändrar sig då världen utifrån vår individuella stabilitet så att var och en kan ta det personliga, oändliga ansvaret hela vägen? Inklusive ställningstagandet att lita på andra såsom vi litar på till oss själva?
Eftersom de förtroendevalda under det tidigare statsskicket så flagrant brutit mot de folk de sade sig ha företrätt blev denna efterföljande generation desto hårdare kontrollerad av sina uppdragsgivare. Den som valde att arbeta som förtroendevald politiker på riksplanet fick helt enkelt finna sig i att ta sensorpaketet.
Inte nog med att den enskilde representantens röst blev offentlig, alla dess förehavanden gick också att följa via Internet dels via det avtalsmässigt reglerande twittrandet och dels via den geolocationtjänst varje förtroendevald obligatoriskt skulle använda. Även samtalsloggar och korrespondens skulle enligt sensorpaketet vara fullt öppna om de inte uttryckligen märkts som förtroliga.
Efter en tid fick de smeknamnet Chippmunkarna eftersom de – chippmärkta och sedda av alla överallt - inte fick mycket till privatliv. De var motreaktionens skapelse och det dämpades med tiden genom att de förtroendevaldas arbete mer eller mindre försvann på riksplanet då de lokala regeringarna tog över i allt större utsträckning.
Eller:
Vore det inte spännande att vända övervakningsteknikens sannolikt tilltänkta tillämpning 180 grader?
Eller:
Det tar naturligtvis tid att börja lita på människor. Särskilt sådana som är långt borta. Men i kedjor med utgångspunkt från det personliga förtroendet, kanske. Någon formulerade en mycket attraktiv modell för detta. Tankeväckande åt bägge hållen.
Eller:
När det kommer till kritan - någonstans där framme. Om vi helt och hållet kan lita på oss själva. Behöver vi då andra att företräda oss, eller förändrar sig då världen utifrån vår individuella stabilitet så att var och en kan ta det personliga, oändliga ansvaret hela vägen? Inklusive ställningstagandet att lita på andra såsom vi litar på till oss själva?
söndag 13 november 2011
Kommunikationsinnovation
Detta med att lyssna på andra. Att passivt konsumera andras budskap. Vi gör det hela tiden. Gör andras värderingar, uppgifter och agendor till våra egna. Vi tar ställning, sakligt, som vi uttrycker saken. Med utgångspunkt i en linje, ett argument, en sakfråga. Och så låter vi vårt logiska sinne extrapolera helheten i enlighet med den linje som pedagogiskt läggs för oss att ta för oss av.
Vi fostras in i det. Vi får lära oss att lyssna på de vuxna. Att sitta still i skolbänken och att kväva våra uttryck. Vi får villkorad uppmuntran för att stillasittande inmundiga andras kunskap och att inte falla för frestelsen att låta det skapande eller intuitiva vara med i matchen. Skulle vi göra ett försök får vi smaka den mentala piskan. Ordning! Håll fan på er ungar, annars blir det kaos!
Vi har fått lära oss att vad vi hör från massmedia är sanningen. De budskap, historier och långkörare som kablas och trycks ut blir vår gemensamma plattform för diskussion, tyckande och dömande. Våra åsikter formas av vad vi får berättat för oss, precis som det kanske alltid har varit i mänsklighetens brokiga historia.
Men hur är det att lyssna på sig själv? Själen är full av uttryck – inte i formen av kunskapliga tankar utan som förnimmelser, dragningar, intressen, inspiration och känslor. Vårt inlärda på stark fyrkantsvåg burna tänkande får oss att tänka på vad vi tänker och därigenom låser vi oss från att känna vad det är vi känner.
Men om man känner efter så finns den där. Den intuitiva bedömningsförmågan. Den som skickar svaga men tydliga signaler kring allt vi ser och hör. Som gör att vi själva kan göra vår helt egna bedömning av vad som är sant, falskt och relevant. Det kan ta en god stund att få upp spåret på signalen, men den bor där. I alla skulle jag tro.
Och när vi väl börjar lyssna på oss själva händer något intressant. Det relevanta dyker upp i närheten och inte ute på det stormiga världshavet. De nära händelserna, de som har konkret och direkt påverkan är verkligheten – inte de politiska spel och globala teaterföreställningar vi tränas att göra till vår verklighet. Vår nära småskaliga värld.
Men även om vi i tilltagande grad börjar kunna lyssna till oss själva är det svårt att lyssna till varandra. Hur mycket vi än litar på andra så blir det svårt att ta in saker som ligger för långt bort från den inlärda resonemangsmässiga allfarvägen. Det beror dels på att man är ovan att tänka utanför de sedan barnspen fastlagda ramarna, men det har också med formatet att göra.
I går när min fru gick i närkamp med ugnsluckan fick jag en idé. Ett slags budskapsadapter som gör att de närståendes budskap omformas till det inlärda konsumtionsbeteendet. En ugnslucka och några klistermärken i form av kanalernas logotyper att fästa uppe till höger i bild. För den som vill börja lyssna på sig själv kan kanske en spegel vara en lämplig interimslösning.
Mycket trovärdig, tro mig.
Vi fostras in i det. Vi får lära oss att lyssna på de vuxna. Att sitta still i skolbänken och att kväva våra uttryck. Vi får villkorad uppmuntran för att stillasittande inmundiga andras kunskap och att inte falla för frestelsen att låta det skapande eller intuitiva vara med i matchen. Skulle vi göra ett försök får vi smaka den mentala piskan. Ordning! Håll fan på er ungar, annars blir det kaos!
Vi har fått lära oss att vad vi hör från massmedia är sanningen. De budskap, historier och långkörare som kablas och trycks ut blir vår gemensamma plattform för diskussion, tyckande och dömande. Våra åsikter formas av vad vi får berättat för oss, precis som det kanske alltid har varit i mänsklighetens brokiga historia.
Men hur är det att lyssna på sig själv? Själen är full av uttryck – inte i formen av kunskapliga tankar utan som förnimmelser, dragningar, intressen, inspiration och känslor. Vårt inlärda på stark fyrkantsvåg burna tänkande får oss att tänka på vad vi tänker och därigenom låser vi oss från att känna vad det är vi känner.
Men om man känner efter så finns den där. Den intuitiva bedömningsförmågan. Den som skickar svaga men tydliga signaler kring allt vi ser och hör. Som gör att vi själva kan göra vår helt egna bedömning av vad som är sant, falskt och relevant. Det kan ta en god stund att få upp spåret på signalen, men den bor där. I alla skulle jag tro.
Och när vi väl börjar lyssna på oss själva händer något intressant. Det relevanta dyker upp i närheten och inte ute på det stormiga världshavet. De nära händelserna, de som har konkret och direkt påverkan är verkligheten – inte de politiska spel och globala teaterföreställningar vi tränas att göra till vår verklighet. Vår nära småskaliga värld.
Men även om vi i tilltagande grad börjar kunna lyssna till oss själva är det svårt att lyssna till varandra. Hur mycket vi än litar på andra så blir det svårt att ta in saker som ligger för långt bort från den inlärda resonemangsmässiga allfarvägen. Det beror dels på att man är ovan att tänka utanför de sedan barnspen fastlagda ramarna, men det har också med formatet att göra.
I går när min fru gick i närkamp med ugnsluckan fick jag en idé. Ett slags budskapsadapter som gör att de närståendes budskap omformas till det inlärda konsumtionsbeteendet. En ugnslucka och några klistermärken i form av kanalernas logotyper att fästa uppe till höger i bild. För den som vill börja lyssna på sig själv kan kanske en spegel vara en lämplig interimslösning.
Mycket trovärdig, tro mig.
fredag 11 november 2011
Elva
Detta är ett förfabricerat meddelande som automagiskt blivit publicerat på den symmetriska tidspunkten 2011-11-11 11:11. Jag har funderat mycket på den där tvåan i början. Och nollan, förståss. Är det så att det är summan av varje tvåsifferställ som är symetrisk - 2+0 = 1+1. Vetehundan.
Om det inte var för att jag förföljts av 11,22 och 33 sedan jag fyllde just 33 så hade jag nog inte ens övervägt tanken på att denna dag är en viktig sådan. Jag tror inte att himlen kommer att falla ner och förhåller mig till och med skeptisk inför den så ivrigt framhärdande kärnvapenkatastrofhypotesen.
Jag har en helt annan idé. En önskan som känns som en tanke. Något som på sitt eget lilla vis byggts upp på insidan av mitt medvetande. Det händer något med människan. Vi blir varmare och gladare. Och kanske blir vi det riktigt ordentligt i dag. Många älvor i arbete, i alla händelser.
Om det inte var för att jag förföljts av 11,22 och 33 sedan jag fyllde just 33 så hade jag nog inte ens övervägt tanken på att denna dag är en viktig sådan. Jag tror inte att himlen kommer att falla ner och förhåller mig till och med skeptisk inför den så ivrigt framhärdande kärnvapenkatastrofhypotesen.
Jag har en helt annan idé. En önskan som känns som en tanke. Något som på sitt eget lilla vis byggts upp på insidan av mitt medvetande. Det händer något med människan. Vi blir varmare och gladare. Och kanske blir vi det riktigt ordentligt i dag. Många älvor i arbete, i alla händelser.
fredag 4 november 2011
Påbankning
Tjenare, grabbar! Och Annica. Allt bra? Härligt att höra, härligt att höra. Jo, jag sammankallade det här mötet på lite kort varsel – ber om ursäkt för det. Men – ja, ni har säkert redan gissat. Vi sparkar igång nu. Själv tycker jag faktiskt att det ska bli ganska kul. Jag vet att det kommer att kunna bli lite turbulent kanske även för oss men i det stora hela ska vi bara springa första sträckan, sedan tar andra över. Vi ska bara se till att få dem ut ur sina pantade lägenheter och kåkar och börja ”make some noise” så att säga. Så belys klyftan. Gör den absurd. Och dra åt tumskruvarna. Ungefär en bank i veckan blir det – samma som i alla andra länder. Ni får en blänkare någon dag i förväg. Det blir precis lagom för att skapa tankerörelse och frustration men inte tillräckligt för att åstadkomma några större kapitalrörelser. Tack för att ni kom – vi ses på onsdag igen!
Det är bara en provokation – alltihopa. Från folkomröstning av/på i Grekland till sparka-2000-pers-och-köp-takvåning-till-chefen-Nordea. Vi ska rasande flyta ur våra små hålor och kasta oss på det påhittade kapitalets hamstrar och genom vårt vårdslösa beteende motivera de restriktioner som ska läggas på oss själva för att vi ska hålla oss i skinnet och inte fortsätta att besinningslöst kasta oss över de som vi ser som syndabockar i vår relativa yrvakenhet.
Gå inte på det. Har du lån? Titta på lånehandlingarna. Där står att du lånat SEK, alltså svenska kronor, utgivna av den Svenska staten. Att det är dessa SEK du betalar ränta på och amorterar. Nu är det ju inte så eftersom vad du ”lånat” egentingen är bankens egen hittepåvaluta. De är bekymrade för att du ska inse just detta.
Bankväsendet och hittepåskuldpyramidspelet försvinner av sig själv om vi inte investerar vår energi i det. Just nu är tanken att vi ska bli så besinningslöst ilskna på alla missförhållanden så att vi av bara farten erkänner hittepåskulden såsom varandes av reellt värde. Gå inte på det, gött folk. Ta’t lugnt och tänk en glad tanke istället. Fungerar alltid!
Det är bara en provokation – alltihopa. Från folkomröstning av/på i Grekland till sparka-2000-pers-och-köp-takvåning-till-chefen-Nordea. Vi ska rasande flyta ur våra små hålor och kasta oss på det påhittade kapitalets hamstrar och genom vårt vårdslösa beteende motivera de restriktioner som ska läggas på oss själva för att vi ska hålla oss i skinnet och inte fortsätta att besinningslöst kasta oss över de som vi ser som syndabockar i vår relativa yrvakenhet.
Gå inte på det. Har du lån? Titta på lånehandlingarna. Där står att du lånat SEK, alltså svenska kronor, utgivna av den Svenska staten. Att det är dessa SEK du betalar ränta på och amorterar. Nu är det ju inte så eftersom vad du ”lånat” egentingen är bankens egen hittepåvaluta. De är bekymrade för att du ska inse just detta.
Bankväsendet och hittepåskuldpyramidspelet försvinner av sig själv om vi inte investerar vår energi i det. Just nu är tanken att vi ska bli så besinningslöst ilskna på alla missförhållanden så att vi av bara farten erkänner hittepåskulden såsom varandes av reellt värde. Gå inte på det, gött folk. Ta’t lugnt och tänk en glad tanke istället. Fungerar alltid!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
