Symboliskt

Det har varit en stilla period på skrivfronten. Eller är, snarare. Orden får stå tillbaka lite för symbolerna, vad jag tidigare kallat synkroniciteter. Det förefaller finas ett universellt typsnitt att skriva på det undermedvetnas projektorduk. Nyfikenheten stillas. Väcker tankar kring ljudens betydelse, rytmen, tiden, de linjära iakttagelsernas tredimensionella perception och en hel del annat smått och gått. Samt startar verksamheten på plan tre riktigt ordentligt.

Det universella bilspråket

När jag för några veckor sedan blev medbjuden att bedöma en potentiell familjebil kom jag att tänka på mitt senaste egna bilköp. Familjebilen i fråga var ganska vanlig egentligen. En mörkgrön herrgårdsvagn med dragkrok. Väldigt, väldigt praktisk. Att den dessutom var bestyckad med 4.2 liters V8, sportavgassystem och slika däckbrännardetaljer gjorde ju inte saken ett dugg sämre. Den potentielle köparen attraherades och jag får nu njuta förvarningen när någon i familjen närmar sig min egen vistelseort, avgassystemets råa och mycket suggestiva läte till tack.

Den bil som jag betraktar som min är en röd volvo. Bilens ägarskap kan ju definieras på olika sätt. Volvofinans anser säkerligen att den är till stor del deras och jag anser att den till stor del är min hustrus, till exempel. Men låt oss för resonemangets skull betrakta bilen som min för nu.

I juli 2010 firade min fru och jag bröllop. Det var den härligaste dagen i mitt liv på alla tänkbara sätt. Dryga hundratalet gäster, strålande stekhett väder för att inte tala om bruden herself. Tal och dans, you name it. Magiskt. Från kyrkan till hemmet – där partajet gick åstad – åkte vi i en hyrd cabb. Det var en röd volvocabb med ett registreringsnummer som började på GBY. Vi kallade henne Gabby.

Det var inte första gången Gabby var hos oss. Tidigare det året – i maj – hade jag krockat min svarta volvo som gick under namnet Glenn (jo, vi döper grejorna – då håller de bättre). Glenn är en historia i sig. Han var – fast det visste jag inte då – den siste svarta bilen jag ägde. För att vara exakt var han den nionde i raden. Visst experimenterade jag lite med andra färger också, jag har – vid sidan av de svarta – också haft en mörkgrå. I övrigt var det svarta bilar som gällde.

Min första färd med Glenn var en rymning. Jag färdades på måfå (vilket är ödet och inte slumpen, btw) norrut och hamnade med ödets händer på ratten vid den Statoilmack där jag visste att mina drömmars kvinna jobbade den dagen. Vi möttes för första gången där och det var Glenn som tog mig dit. Han hette inte Glenn då i och för sig, han kallades bara "bilen". Men han gjorde jobbet och jag älskade honom för det. Så till den grad att han fick såväl trimningssats som baslåda monterad.

Jag backade in Glenn i en stolpe i ett underjordiskt garage på grund av baslådan. Eftersom jag trodde att jag skulle höra backradarn, men inte gjorde det på grund av den höga musiken. Förstörde inte bara kofångaren bak utan lyckades till och med backa med sådan kraft att själva balken böjdes under plasten. Bra jobbat, baslådan.

När så Glenn bodde på verkstad i en vecka hyrde vi en bil. Jag frestades att hyra något roligt (vilket fortfarande var lite nytt för mig på den tiden) så vi hyrde en cabb. Röd och förtjusande hämtade vi den från Hertz biluthyrning en klar och frisk morgon i maj. Det var en nästan religiös upplevelse att åka "bil med utan tak", som den då fortfarande lille uttryckte saken. Vädret var perfekt den veckan. Själen började krampa efter att åka utan tak mera.

Så när det var dags att gifta sig föll det sig naturligt att försöka hyra Gabby igen. Och när hon efter den där juliveckan med sorg i hjärtat skulle lämnas tillbaka till bilhandlaren/uthyraren i Gävle spatserade vi runt i bilhallen en stund. Det var svårt att skiljas från den bil som burit oss från altaret.

I bilhallen stod en alldeles fabriksny, väldoftande, blank och resligt röd skapelse. Den hade allt. Taklucka, vita lädersäten, all upptänklig och oupptänklig utrustning och den tilltalade varje del av sinnet. Tanken var född – visst, den avfärdades direkt, men likt alla saker som måste ske så måste tanken vandra genom ett bad av avfärdande för att man som verkställare av beslutet ska kunna känna sig helt säker på att det är rätt sak.

Sommaren blev till vinter. Vägarna snöade över. Driften att byta till fyrhjulsdrift tilltog. Mot våren hade jag till och med börjat fantisera om en bil som inte var svart längre. Jag kände att jag var en färgstarkare person än tidigare och att den svarta bilen inte längre klädde mig. Dessutom flirtade jag med tanken på att för första gången på många år skaffa en bil som inte var fabriksny. Blocket blev dagligen genomsökt och så småningom dök det upp en sådan där röd sak med glastak och hela faderullan på just hos den bilhandlare i Uppsala som kände hela mitts bilmässiga brottsregister.

Vi åkte förbi och tittade på den, min fru och jag. Den var perfekt. Sånär som på prislappen. Vansinnigt dyrt. Åter stoppades tanken undan och pressades ner i vänteläge. Bilen blev emellertid inte såld. Förstås – den väntade ju på oss. Så föll jag för impulsen och vi provkörde den. Jag var fast. Jag visste att det var vansinnigt för mycket pengar för något så basalt för en bil men jag visste samtidigt att jag måste ha den. Att den var vad jag passade i. Att den kunde föra mig vidare på min väg. Tittade i de papper som låg i handskfacket. Där stod att den var besiktigad den tionde maj strax före lunch. Exakt på minuten den tidpunkt min farsa slutit sina ögon och dragit vidare efter jordelivet.

Jag bestämde mig. Det var ett av de där tecknen. Bilen blev min.

Merkostnaden för den nya bilen var ett par tusen i månaden, pengar jag inte riktigt visste hur vi skulle få in. En månad senare säger en av mina kompanjoner att han tycker att vi ska höja lönen med ett par tusen. Så var den saken ordnad.

En morgon i vintras var yrsnön lurig längst motorvägen mot Stockholm. Jag hade bråttom och körde något fortare än jag borde. Eftersom Gabbe är utrustad med radar som är kopplad till såväl farthållare som broms kan han ingripa om han upptäcker föremål framför mig som jag inte kan se. När jag så denna morgon låg i omkörningsfilen och skulle ta mig förbi en snörykande lastbil hade jag inte skuggan av en chans att se den bill som valde att mitt framför mig byta fil för att påbörja samma omkörning. Gabbes radar såg bilen och med minimal marginal bromsade bilen av sig själv för att efter en sekund i andlöshet rädda mig undan vad som annars varit en kollision mellan två andra bilar, en långtradare och mitträcket. Om inte Gabbe varit bestyckad med den utrustning han haft – vilket han inte hade varit om jag beställt honom som ny, om jag inte hade kört in i den där pelaren på grund av baslådan, om jag inte fallit för frestelsen och låtit dödsdatumet spela en roll i bilköpet – då hade jag blivit mos den där morgonen.

Detta är det universella språket – så som jag ser på saken.

Flyt!

Kärt barn har många namn. När det tappades ringar i vattenfall för några veckor sedan blev det tydligt. De inhemska var oerhört tydliga med sin denomination – ”you very, very lucky”. Vi karga nordbor uttryckte oss emellertid reflexmässigt i stil med ”vilken jävla tur”, ”helt jävla galet” eller kanske till och med konkluderade ”glöp” (se ”Sandvikska för hitresta”).

Att vara ”lucky” och ”ha tur” är ju egentligen inte samma sak. Det engelska uttrycket inbegriper ett tillstånd under det att det svenska decimerar en lyckosam (bra ord) händelse till något som naturligtvis inte kan ha något som helst samband med dina önskningar eller din vilja utan bara råkade slumpa sig på ett sätt som var gynnsamt.

Men slumpen finns ju inte. Så att uttrycka att man upplevt tur, glöp, eller varit med om saker som är ”helt galna” är egentligen att försöka fuska sig förbi de verkligt kraftfulla synkronisiteter som håller samman allas våra liv. Och det kan man ju tycka är att göra det lite lätt för sig. Att inte titta närmare på sambanden, alltså.

Nu är det ju i själva verket precis tvärt om. Jag menar – om man väljer att bortse från kraften i de saker som ”bara händer” – då missar man varenda knutpunkt, varje möjlighet till påverkan och all den egentliga kraft som finns i livet. Istället blir man kvar i vad en Minecraftfantast skulle ha kallat Survival Mode.

Minecraft är överhuvudtaget en intressant analogi på livet. Nära nog perfekt, faktiskt. Spelet har två lägen – Kreativ och överlevnad. I överlevnadsläget måste man till exempel ligga i sängen på natten annars kommer monstren och tar en. Man måste samla mat och i någon mening försörja sig. I det kreativa läget finns nära nog inga begränsningar.

Ni anar, inte sant.

Precis.

Livet kan spelas i dessa bägge lägen också. Och kör man på Kreativ finns inga begränsningar. Enbart de begränsningar du själv väljer att ha för att fullkomliga upplevelsen. Det är sällan något man är medveten om, men de begränsningar man till exempel har i sin tanke är ju det som formar mitt sätt att forma min verklighet. Det är genom att utveckla dessa jag kan transformera saker. Skapa, alltså.

I ett försök till språklig kompromiss skulle jag vilja kalla det flyt. Det var vad de som sa ”you velly velly lucky, youuuu” menade på ren svenska. ”Ni har flyt”. Och flyt är inge något slumpen ställt till med av den uppenbara anledningen att slumpen inte finns.

Står man i rätt läge ser man sambanden mellan händelserna och då inser man att alltihop flödar fram ur den flod som är tiden och når mig där jag står på min egen nollpunkt då jag själv behöver det som mest. När jag önskat det som mest. När jag bestämt att det ska hända. Sådetså.

Om jag framför min båt i en sjö (underbara tanke) utan att ha ett sjökort att navigera efter (inte lika underbara tanke) så kommer jag att känna att jag har tur och framgång om jag kan göra det utan att träffa en sten eller två. Om jag däremot ser sjökortet och inser att jag faktiskt navigerar djup och grund på det sätt jag själv önskar är det ju inte längre turen/slumpen som står att tacka utan min egen målmedvetenhet samt sjökortets upphovsmän.

För egen del börjar jag i viss mån vänja mig med synkronisiteterna – flytet. Sådana där tillsynes små saker som att man får ett SMS med information om en bil som motsvarar flera års mycket välspecificerat sökande finns i det kvarter man av en ”händelse” passerar i en numera främmande stad, att en lokal blir ledigt en trappa upp när man som bäst pratar expansion eller att ett par ringar återfinns. Det verkar som om det inte längre behöver maskeras. Eftersom jag väljer att se det eller eftersom jag gått in under inställningar och valt kreativt läge – är det inte samma sak egentligen?


Från soffan hör jag speakerrösten från en väldigt välinformerad och genomtänkt film som förklarar den världsliga plattformen för det man eventuellt måste begripa för att kunna klia över i kreativt läge. En av personerna som uttalar sig är David Icke. De som vet vem han är vet vem han är och de som inte vet kan ju alltid ta reda på det. Jag klurar lite på när jag hörde talas om honom första gången.

Vid 33 års ålder hittade jag min tvillingflamma och hon visade mig kärleken. Livet blev fullkomligt och Flödet – Flytet började gå att iaktta. En tidig hösteftermiddag slumrade vi på soffan i hennes lägenhet. På TV:n – som då fortfarande ofta stod på – visades en dokumentär om en mycket udda och ganska föraktad människa som ägnade sig åt att gräva fram de mest hisnande konspirationsteorier och som enligt dokumentärmakarna var i en klass av galenhet helt för sig själv. Hans namn var givetvis David Icke. Jag kunde inte sova. Givetvis fick jag där en finfin liten pusselbit till.

Tack, flödet.

Här är filmen för den som har ett par timmar att spendera på klarsyn:

Genomtänkt.