Ovan mark, ett makalöst spektakel, ett fantasieggande grenverk av alla de uttryck och vågor mänskligheten ger upphov till. En gren gungar av de funkigaste beats, en annan badar i magnifik ljussättning, en tredje sjunger av okontrollerat poetiska uttryck. Grenarna växer och pryds i takt med våra tankar. Trädet formas. Fullkomligas. Och fortsätter att växa, exakt på det sätt som det känner för.
Likadant under ytan där rötterna trevar sig fram genom mörkret. Ibland väjer de för någon påhittad sten, ibland hittar de vatten; men aldrig ljus. Rötternas utbredning sker i den värld där ljuset inte existerar. I rotsystemet skapas istället ljusets känsla på fiktiv väg, konstruerat som kontraster mellan mörkrets olika schatteringar. Om uttrycken levde ovan jord så är det intrycken som bor här nere. Rädslan, fruktan och alla de fantasier de tar sig uttryck i. Vårt levande träds mörka avspegling.
De fungerar på samma sätt, de bägge träden. Det ena hämtar livskraften ur ljuset och det ena ur mörkret. Förkroppsligar tankarna i böljande uttryckt påtaglighet. På håll ser det ut att hända momentant men för trädets innevånare sker det med ibland outhärdlig långsamhet. Tankarna kan ta dagar, månader, åratal eller sekler på sig att framträda.
Anledningen till segheten är tiden; denna helt unika konstruktion som gör att förändringarna i tiden kan observeras. Skulle inte tiden finnas så skulle trädet helt leva i nuet. Villkorslöst. Trädet skulle då bara ha ett tillstånd – nuläget. Ett nuläge som på grund av frånvaron av tid är evigheten. Trädets innevånare skulle således forma evigheten med sina tankar och eftersom tiden inte finns där så skulle förändringarna ske momentant.
Det är dit vi är på väg. Hela tiden.
Visar inlägg med etikett Träd. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Träd. Visa alla inlägg
tisdag 29 maj 2012
fredag 13 april 2012
Om övervåld
I går skulle surstubben upp efter äppelträdet som föll nyårsnatten 2010/2011. Beväpnad med Fergussontraktor, årsmodell 1973 med en skräckinjagande totalvikt såg jag framför mig hur stubben vid blotta åsynen av ekipaget skulle skutta ur marken, lägga sig tillrätta i skopan och dra en djup suck av lättnad. Nu blev det inte riktigt på det sättet.
Utmaningen. Den ska upp. På stubben.
Det är något särskilt med att besitta sådan maskinell überstyrka. Att spaka denna stora, tunga, kraftfulla traktor över den fina, om somrarna välklippta (nåja) och släta (dubbelnåja) yta. Det känns lite som om man råkat köra in sin Boeing 747 i terminalbyggnaden. Men eftersom man besitter sådan avsevärd styrka ändras attityden till uppgiften högst avsevärt.
Halva stubben i besegrat skick.
Detta är inte den första stubbe jag plockar ut marken men det är den första som jag haft tillgång till traktorkraft vid upptagandet. De tidigare stubbarna har inte riktigt haft denna kaliber, det ska erkännas. Men jag drar mig till minnes tillvägagångssättet. Först noggrant gräva ut under stubben, därefter avhuggning av smårötter med yxa och avslutningsvis växelvis motorsågande respektive avbändning medelst spett av kvarvarande grovrötter.
Ekipaget. En skopa ovett.
Det traktorrelaterade tillägagångssättet präglas av allt annat än metodisk analys och smartness. Eftersom jag har tillgång till detta i det närmaste obegränsade kraftpaket så dundrar jag på stubben från alla tänkbara vinklar en god stund innan det faktiskt går upp för mig att stubben sitter som berget. Att jag måste gräva och jobba lite med huvudet för att få den ur jorden.
Vad som brukade vara en gräsmatta.
Vid det laget har jag redan spräckt stubbens snittyta och får ett än hårdare arbete att gräva fram dess greppbara ytor. Nu gick det bra i alla fall, om man inte fäster något avseende vid att vad som en gång var en gräsmatta nu är förvandlad till en gropig, jordig hög. Konklusion: när jag har tillgång till övervåld blir jag dum och låter på grund av styrkeförhållandet bli att ens analysera uppgiften framför mig.
För visst blir det väl lätt så att man glömmer bort att tänka efter när man anser sig ha en ointaglig fördel? Om jag använt mitt huvud en stund. Tagit ett spett och känt efter. Grävt lite och först därefter gjort ett enda spår med traktorn på gräsmattan hade nog utgången blivit densamma. Men det är svårt att bibehålla ödmjukhet, objektivitet och tankeförmåga med övervåldet i sin hand. Det är därför alla de som fortsätter på den stigen förr eller senare blir överlistade av den motståndare de glömt bort att försöka tänka som.
Utmaningen. Den ska upp. På stubben.
Det är något särskilt med att besitta sådan maskinell überstyrka. Att spaka denna stora, tunga, kraftfulla traktor över den fina, om somrarna välklippta (nåja) och släta (dubbelnåja) yta. Det känns lite som om man råkat köra in sin Boeing 747 i terminalbyggnaden. Men eftersom man besitter sådan avsevärd styrka ändras attityden till uppgiften högst avsevärt.
Halva stubben i besegrat skick.
Detta är inte den första stubbe jag plockar ut marken men det är den första som jag haft tillgång till traktorkraft vid upptagandet. De tidigare stubbarna har inte riktigt haft denna kaliber, det ska erkännas. Men jag drar mig till minnes tillvägagångssättet. Först noggrant gräva ut under stubben, därefter avhuggning av smårötter med yxa och avslutningsvis växelvis motorsågande respektive avbändning medelst spett av kvarvarande grovrötter.
Ekipaget. En skopa ovett.
Det traktorrelaterade tillägagångssättet präglas av allt annat än metodisk analys och smartness. Eftersom jag har tillgång till detta i det närmaste obegränsade kraftpaket så dundrar jag på stubben från alla tänkbara vinklar en god stund innan det faktiskt går upp för mig att stubben sitter som berget. Att jag måste gräva och jobba lite med huvudet för att få den ur jorden.
Vad som brukade vara en gräsmatta.
Vid det laget har jag redan spräckt stubbens snittyta och får ett än hårdare arbete att gräva fram dess greppbara ytor. Nu gick det bra i alla fall, om man inte fäster något avseende vid att vad som en gång var en gräsmatta nu är förvandlad till en gropig, jordig hög. Konklusion: när jag har tillgång till övervåld blir jag dum och låter på grund av styrkeförhållandet bli att ens analysera uppgiften framför mig.
För visst blir det väl lätt så att man glömmer bort att tänka efter när man anser sig ha en ointaglig fördel? Om jag använt mitt huvud en stund. Tagit ett spett och känt efter. Grävt lite och först därefter gjort ett enda spår med traktorn på gräsmattan hade nog utgången blivit densamma. Men det är svårt att bibehålla ödmjukhet, objektivitet och tankeförmåga med övervåldet i sin hand. Det är därför alla de som fortsätter på den stigen förr eller senare blir överlistade av den motståndare de glömt bort att försöka tänka som.
lördag 31 december 2011
Arborism
Grenverket är omfattande och organismen gammal. Rötterna hämtar sin näring ur det totala mörkret under jord och lever via sitt synliga myller av förgreningar av ljus och värme, omvandlat till detta träds ytterst syrliga savart. Vi växer upp i trädet. På grenar med namn som länder och i kojor omnämnda som samhällen.
Vissa av oss stannar i den invanda klykan, vårdar ömt samma knoppande gren om våren för att noggrant beskära den om hösten för att inte riskera några nya utväxter. Några går på upptäcksfärd i trädet. Pokulerar och funderar. Iakttar och lyssnar. Och samlar på sig en bild av vad som försiggår i trädet. Kanske till och med börjar fundera kring var det har sin rot.
Det finns mycket underligt att se och berätta om. Bedrägeriets grenar innehåller de mest sanslösa förbrytelser och sammansvärjningar. Trädet bygger på sådant och reglerar med automatik grenar som inte längre är nyttiga för organismen genom förruttnelse. Små, små grenar kan brytas av och tas med hem till den egna trädkojan:
”Se här vad som händer i trädet! Det begås brott. Hemska, allvarliga brott. Vi sanktionerar via vårt stilla accepterande av vad som händer dessa saker. De våldtar, lemlästar, dödar och svälter hela befolkningar i ert namn och eftersom ni inte tänker så gör de det också rättfärdigt. Vakna förihelvete”.
”Nej, du. Jag vet minsann hur det ligger till. Vi slåss mot diktaturer och enväldiga, självutnämnda regimer. Vi slåss för frihet, öppenhet, fria val och en sund, produktiv ekonomi. Våra soldater och utsända är våra hjältar. De försvarar vårt sätt att leva, vårt sätt att ta hand om våra gamla, vårt ödmjuka förhållningssätt till vetenskap och kunnande. Så knip käft och kom och sätt dig i TV-soffan”.
Trädets grenar tar vårt syre och lever av vår rädslesyntes. Vi är skapta för att leva på marken, av marken, men vi föds in i trädet för att bevisa för oss själva och varandra att vi kan ta uti med denna tämligen ultimata utmaning. Vi kan slåss och kämpa på varje gren. Se den i sin relativa helhet, iaktta dess bedräglighet, förfasas och utkräva vederbörlig vedergällning.
Vi är satta för att se genom grenverket och finna den värld vi skapar på marken, kanske genom att sätta fröet till ett nytt, friskt träd. Vi kan utkämpa tusentals och åter tusentals strider i grenverket, men nya grenar växer ut hela tiden. Och grenar som inte längre håller måttet tillåts helt enkelt ruttna och falla av.
Vi behöver ta oss an trädet på ett annat sätt. Nej, vi behöver inte hugga ner det. Vi behöver bara se det för vad det är. Och stillsamt klättra ner allihopa. Dra tillbaka vårt deltagande ur ett nästan parodiskt bedrägeri som fängslat mänskligheten i årtusende efter årtusende. För när vi inte längre bor i trädet viker dör det av sig själv och vi kan sätta fyr på det i tidernas majbrasa.
Konspirationer finns det gott om. Godtyckliga etiketteringar likaså. Den som till exempel talar om alternativa förklaringar till att WTC-tornen föll till backen, Olof Palme blev skjuten eller vad svenska trupper för i Afghanistan och Libyen kallas gärna föraktfullt konspirationsteoretiker eller kanske rentav foliehattar. Och föraktet är ju som vi alla vet uttryck för kategorisk rädsla och fobisk skräck att omvärdera.
Hela vår vanmakt är omsorgsfullt konstruerad för att hålla oss tillbaka. Det tar en kraftansträngning att tränga igenom denna torpedvägg. Men likväl har vi alla verktyg som krävs i oss (själva) för att helt smärtfritt glida ur en uppfattning av världen in i en annan, bredare där allt finner sin förklaring.
Det börjar med vardagen. Vanorna. Och därmed oftast pengarna. Att fundera över vad pengar är, varför de är baserade på skuld och hur stor del av livet som går åt till att betala ränta – alltså att arbeta ihop till pengar som aldrig funnits. Och ränta betalar man ju inte enbart själv till sin kreditgivare, det betalar man till exempel via skatt, arbetsgivaravgift och via i stort sätt varje räkning. Alla företag och organisationer betalar ränta. Ränta som du i egenskap av kund bidrar till att erlägga.
Så. Där har vi en utgångspunkt. Ta en vecka. Sju dagar. 168 timmar. Hur spenderas dessa fördelat på:
Korskoppla sedan dessa iakttagelser med vad pengar är, hur alla de saker vi har i vår vardag är skapade för att krångla och gå sönder och reflektera över vad all denna tid som äts upp av saker som helt och hållet är konstruerade faktiskt skulle kunna använts till. Var skulle mänskligheten ha varit om vi stället lagt vårt krut på - ja - varandra? Och kanske på att skapa saker som fungerar...
Till exempel. Gott nytt! För nu jävlar talar vi nytt år!
Vissa av oss stannar i den invanda klykan, vårdar ömt samma knoppande gren om våren för att noggrant beskära den om hösten för att inte riskera några nya utväxter. Några går på upptäcksfärd i trädet. Pokulerar och funderar. Iakttar och lyssnar. Och samlar på sig en bild av vad som försiggår i trädet. Kanske till och med börjar fundera kring var det har sin rot.
Det finns mycket underligt att se och berätta om. Bedrägeriets grenar innehåller de mest sanslösa förbrytelser och sammansvärjningar. Trädet bygger på sådant och reglerar med automatik grenar som inte längre är nyttiga för organismen genom förruttnelse. Små, små grenar kan brytas av och tas med hem till den egna trädkojan:
”Se här vad som händer i trädet! Det begås brott. Hemska, allvarliga brott. Vi sanktionerar via vårt stilla accepterande av vad som händer dessa saker. De våldtar, lemlästar, dödar och svälter hela befolkningar i ert namn och eftersom ni inte tänker så gör de det också rättfärdigt. Vakna förihelvete”.
”Nej, du. Jag vet minsann hur det ligger till. Vi slåss mot diktaturer och enväldiga, självutnämnda regimer. Vi slåss för frihet, öppenhet, fria val och en sund, produktiv ekonomi. Våra soldater och utsända är våra hjältar. De försvarar vårt sätt att leva, vårt sätt att ta hand om våra gamla, vårt ödmjuka förhållningssätt till vetenskap och kunnande. Så knip käft och kom och sätt dig i TV-soffan”.
Trädets grenar tar vårt syre och lever av vår rädslesyntes. Vi är skapta för att leva på marken, av marken, men vi föds in i trädet för att bevisa för oss själva och varandra att vi kan ta uti med denna tämligen ultimata utmaning. Vi kan slåss och kämpa på varje gren. Se den i sin relativa helhet, iaktta dess bedräglighet, förfasas och utkräva vederbörlig vedergällning.
Vi är satta för att se genom grenverket och finna den värld vi skapar på marken, kanske genom att sätta fröet till ett nytt, friskt träd. Vi kan utkämpa tusentals och åter tusentals strider i grenverket, men nya grenar växer ut hela tiden. Och grenar som inte längre håller måttet tillåts helt enkelt ruttna och falla av.
Vi behöver ta oss an trädet på ett annat sätt. Nej, vi behöver inte hugga ner det. Vi behöver bara se det för vad det är. Och stillsamt klättra ner allihopa. Dra tillbaka vårt deltagande ur ett nästan parodiskt bedrägeri som fängslat mänskligheten i årtusende efter årtusende. För när vi inte längre bor i trädet viker dör det av sig själv och vi kan sätta fyr på det i tidernas majbrasa.
Konspirationer finns det gott om. Godtyckliga etiketteringar likaså. Den som till exempel talar om alternativa förklaringar till att WTC-tornen föll till backen, Olof Palme blev skjuten eller vad svenska trupper för i Afghanistan och Libyen kallas gärna föraktfullt konspirationsteoretiker eller kanske rentav foliehattar. Och föraktet är ju som vi alla vet uttryck för kategorisk rädsla och fobisk skräck att omvärdera.
Hela vår vanmakt är omsorgsfullt konstruerad för att hålla oss tillbaka. Det tar en kraftansträngning att tränga igenom denna torpedvägg. Men likväl har vi alla verktyg som krävs i oss (själva) för att helt smärtfritt glida ur en uppfattning av världen in i en annan, bredare där allt finner sin förklaring.
Det börjar med vardagen. Vanorna. Och därmed oftast pengarna. Att fundera över vad pengar är, varför de är baserade på skuld och hur stor del av livet som går åt till att betala ränta – alltså att arbeta ihop till pengar som aldrig funnits. Och ränta betalar man ju inte enbart själv till sin kreditgivare, det betalar man till exempel via skatt, arbetsgivaravgift och via i stort sätt varje räkning. Alla företag och organisationer betalar ränta. Ränta som du i egenskap av kund bidrar till att erlägga.
Så. Där har vi en utgångspunkt. Ta en vecka. Sju dagar. 168 timmar. Hur spenderas dessa fördelat på:
- Tjänande av pengar
- Inmundigande av tillrättalagd information (TV/tidningar)
- Skapande
- Försöka få saker som inte är menade att fungera att fungera
- Hjälpa andra människor
- Leka med och forma sina barn
- Älska och annat liknande
- Ljuta av naturen
- Uppleva inre stillhet och självläkning
Korskoppla sedan dessa iakttagelser med vad pengar är, hur alla de saker vi har i vår vardag är skapade för att krångla och gå sönder och reflektera över vad all denna tid som äts upp av saker som helt och hållet är konstruerade faktiskt skulle kunna använts till. Var skulle mänskligheten ha varit om vi stället lagt vårt krut på - ja - varandra? Och kanske på att skapa saker som fungerar...
Till exempel. Gott nytt! För nu jävlar talar vi nytt år!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
