Tanken

Känslan, eller kanske snarare sinnet, är öppet. Sinnet kan inte i egentlig mening begränsas, hållas åter eller styras. Sinnets nycker, känslor och idéer äger fritt flöde i gravitationslöshet. Det är tanken som infekterar begränsningarna. Om vi ser tanken som en tank. En tank med genomskinliga väggar, golv och tak. En tank förankrad i det tredimensionella rummet som vi kan fylla och tömma själva.

Från början är tanken fylld med klart vatten. Vi fyller tanken med lärdom, kunskap och värderingar. Vi häller ner sådant vi möter efter livets stig i tanken. Vi lär oss. Vi formar tankens innehåll. I livet kan inte sinnet nås utan att blicka igenom tanken. Vad vi har i tanken begränsar hur vi kan se sinnets projektioner. Ju kunnigare vi är i tanken desto mindre ser vi av sinnet. Om vi till exempel lärt oss att saker är omöjliga så skymmer detta sikten och begränsar vad sinnet kan förmedla till det tredimensionella medvetandet.

Det fanns där vid uppvaknandet. En tydlig bild, beställt och levererat med den stora vattenmassans vederbörliga tydlighet. Ganska naturligt att rensa tanken genom att fylla den med rörligt, levande, oändligt och välmenande vatten. Genomskinligt men fullt av energi och rörelse. En annan lite mer munvig iakttagare av samma fenomen ses nedan. Jimpa med de banbrytande ansiktsmusklerna.


Jim sammanfattar en tanke på tankens utsida. Hittad hos Seilon.

Så, var noga med vad du häller i tanken. För hur det är så formar vi ju vår värld med tankens hjälp. Vi använder den att mejsla ut den värld vi vill ha, när vi väl begripit att bara jag själv äger min egen tankes skaparkraft. Kanske är det så att det även fungerar åt det motsatta hållet. Att sinnet blickar genom tanken åter på mig och att vad jag häller i tanken således formar inte bara formar min världsbild utan också vad bilden av världen reflekterar - själva världen, alltså.

Om ledsamheter

Så. Nu tänker jag bli alldeles hänsynslöst personlig för en stund och delge en reflektion av det ledsammare slaget. För ungefär en månad sedan blev jag dålig (magen). Kroppen nöjde sig inte med att fjättra mig vid toaletten några dagar utan slog därefter till med en ganska hänsynslös ledvärk. Smärta är som regel inget problem för mig men när det hindrar mig från att göra det jag vill göra, då blir jag vansinnig. Denna ledverk hindrade mig så jag knatade i väg till doktorn.

Doktorn sa efter ett sänkaprov med klingande tyschk brütning att jag fått en reaktiv artrit, d.v.s. en reaktion från immunförsvaret på bakterier och att det schkülle kunna ta schirka tre monante för dethela att ge med sig. Om tre månader hade jag bland annat tänkt att ha stallet klart ute i ladan så det var ju en ganska stor besvikelse, men den vita rocken vidmakthöll att det låg till så men att jag kunde få schmertzschtillande om jag ville.

Men tjurig surbonde som man ju faktiskt är så tycker jag inte om smärtstillande. De kraftigare varianterna påverkar humöret och de mildare gör att det efter några dagar blir värre eftersom jag ju bryter mot kroppens signaler genom att bekämpa just desamma. Nej, dags för andra upplägg. Homeopati, för att vara specifik.

Nu är ju homeopaterna att ganska upptaget släkte då många lägger ner verksamheten på grund av den relativt utstuderade fackmässiga förföljelse de utsätts för under det att intresset vaknar lavinartat till följd av samma förföljelse. Man måste ha tur i form av ett ”oväntat” återbud för att få komma nästa dag. Tur är bra saker.

Nämnda homeopat ställde några frågor om livet. Några få frågor med väldigt långa svar. Man kan säga att hon lockade det ur mig, allt det där som jag ju alltid vetat men som jag inte så ofta plockat med. Hur jag hanterar smärta. Hur jag hanterar ledsamheter. Att ledsamheter ofta blir till fysisk smärta. Att jag låter sorg och elände ta sig ut genom kroppen istället. Att jag alltid varit sådan.

På vägen hem från ”genomgången” med en liten flaska i passagerarsätet smällde det till på det där för mig ovanliga sättet. Det bara rann. En god stund. Där fanns ju en del oreglerat om man ska vara helt uppriktig. Finns, rättare sagt. Så grubblar jag över hur det kan förhålla sig på det sättet. Jag tror ju knappast att det kan finnas någon som är lika lycklig med sitt liv som jag är.

Men vägen hit har ju varit lite svinglig, det är klart. Och precis som alla andra har jag upplevt en del saker som inte varit direkt hur kul som helst. Skolan var ett helvete och jag själv var det givna mobbingoffret nummer ett. En flykt hemifrån som motreaktion och därpå många år av ett verkligt nedbrytande förhållande. När jag tittar tillbaka så ser jag att jag tryckt undan ganska mycket av sådant som skulle kunnat orsaka en regnskur.

Jag är inte på något sätt ensam om att göra så, jag tror det åtminstone är sant för hälften av oss. Och någonstans så känns det väldigt fel att skriva om dessa saker. Vem är jag att belasta andra med mina ledsamheter när andra sannolikt bär på mycket, mycket värre bördor? En grundinställning som jag vet finns hos många av oss förhärdade som kan ta smärta och sorg utan att bryta ihop just där och då.

Men jag knackar på ändå eftersom det enda ärliga exemplet måste vara jag själv. Jag är ju den enda jag känner helt och hållet (med reservation för navelskåderi) och att jag tror att jag i denna blogg generaliserat för en hel livslängd för att undgå att ta avstamp i mig själv. Det är bara att beklaga om någon stackare inte slutat läsa här.

Jo. Detta med ledsamheter. Efter den ganska oväntade genomgången hos homeopaten var mönstret ohyggligt klart. Tråkiga händelser hängde väl ihop med fysisk smärta. Drog mig till minnes åren då jag knarkade Treo; ett antal om dagen. För att kunna prestera, motiverade jag det inför mig själv, men det är klart; det gjorde ju ont i kroppen också. Det var den fysiska smärtans nedsättande effekt jag ville göra mig fri.

Smärtan - såväl den fysiska som den nu senare insedda mentala – blev till ett slags eld. En plågande men inspirerande eld. Den födde min omsorgsfullt utstuderade flykt. Den födde kreativitet för att kunna hålla mig flytande trots tyngden, trots smärtan och trots alla de saker som var fullkomligt uppåt väggarna. Tvingade mig att accelerera; att skapa mer och mer för att inte bli infångad av insiktens tenakler.

Det fungerade utmärkt ganska många år. Mitt jobb gav mig goda möjligheter att agera ut accelerationen via såväl kreativt som regelmässigt stigande i karriärsgraderna. De för oss 70-talister så självförnekande romantiska IT-åren. 2006 bar det av rakt in i den beryktade väggen. Jag var nog en halvmeter in i väggen när det började smaka murbruk. Då var det dags att dra ner på Treo-ransonen.

Men nu då. När allt är så absolut underbart omkring mig och när stillheten inombords ibland rentav kan tysta det tjattrande tankesorlet. Jo, jag fann kärleken och den fann mig. Och mitt i allt det underbara händer tråkiga saker. De två viktigaste människorna under större delen av mitt liv dör på mindre än ett år. Men jag hade så kul och njöt så av värmen i mitt nya liv att jag aldrig riktigt mäktade med att bli lessen.

Jag ville nog bli det. Ville känna hur den där klumpen som fanns skulle få rinna ur, men det gick inte. Jag var för glad, för lycklig. Ledsamhetens storhet lyckades inte ens sticka upp över glädjens vattenyta. Jag lät det bero, vad annars kunde jag göra. Det får komma när det vill. Och istället rann energier av nya proportioner i gamla kanaler. Insikter strömmade. Hastigheten i läggandet av det stora pusslet mångfaldigades. Där fanns andra som hjälpte till. Sådana jag inte riktigt tagit farväl av ännu.

Det handlar inte om att jag till varje pris måste upprätthålla en fasad. Jag är nog förbi den passagen i livet – gudarna ska veta att jag gjort det med besked. Men å andra sidan finns där något som förhindrar mig att bara bryta ihop och låta all ledsamhet rinna ur mig. En reflex som jag nu ser är ytterst omsorgsfullt invävd i mitt och andras liv. Ett sätt att hantera det som den andra halvan kallar att inte hantera det.

Varför är det så?

Om man kikar på vad som hände häromveckan i vårt grannland. Norgehistorien, kallar vi det. Vad som hände och vilka reaktioner det fick. Jag kan inte låta bli att bli gediget arg inför vad jag ser. Människor som ändrar sina profilbilder på facebook till att inkludera en norsk flagga för att ”visa att de bryr sig”. Människor som följer rapporteringen av varje detalj kring dåden till punkt och pricka och som inte gör annat än att diskutera det hemska i vad som hänt.

Som girigt suger i sig av eländet, som vill veta mer. MER. MEEEER. Som nästan vill känna hur det kändes att stå där på ön och höra Anders BB komma smygande kring stenblocken. Höra kulorna smattra i vattnet. Alla dessa detaljer, intagna via intellektets kakhål, men sättandes själen i orolig gungning. Vad ska det tjäna till? Offren för händelsen blir inte mindre döda och skadade för det. Det enda vi får är en värld som baklängesdyrkar våldet mer än någonsin genom sina manifestationer och tomma symbolhandlingar.

Men det kanske känns bra att känna att andra är lika ledsen som jag. Att andra också känner sorg över denna hemska händelse. Att andra delar mitt elände. Och visst är det väl så att vi egentligen får åka snålskjuts på norgehistoriens elände. Vi får trycka ur oss lite av våra egna ledsamheter fast utan att röja vad vi själva är ledsna för. Kanske utan att ens behöva inse vad det är vi själva är ledsna för.

Jag var nog ledsen och rädd ganska ofta under mina första år. Sociala aspekter i samband med min sorgsna läggning gjorde mig till en passande mobboferkandidat när så skolan började. Men så insåg jag att om jag var tyst istället blev det enklare. Inte lika tacksamt att ge sig på mig. En vinnande taktik. Min farsa var tidernas största optimist, i övrigt fanns det nog med ledsna själar hemma ändå. Det fanns så att säga inget utrymme för mer ledsamheter. Min tystnad var en mycket bra lösning.

Jag klandrade dem för att det blivit som det blivit i skolan. Att optimismen å ena sidan och den värmande offerkoftans ymniga gråt å andra sidan tvingat mig till underkastelse i den förhatliga skolkontexten. Tystnaden gav mig styrka och jag använde den till att fly till rationellare jaktmarker. Jag flydde dit allt kunde förklaras. Till den akademiska världens holistiskt dömande domän.

Ingen plats kan väl egentligen vara mindre passande för mig, men jag lydde en nyck av att söka det omvända och hamnade i vad jag för sent skulle inse vara ett slags tankemässigt fängelse. Mja, resten känner de som känner mig till. Och de som läst mellan raderna på denna blogg har nog förstått det mesta också vid det här laget.

Målet med denna ofrivilligt långa text var just detta med hur man hanterar ledsamheter. Jag såg ett mönster i hur jag själv gjort och fick möjlighet att jämföra det med norgehistorians efterföljande psykoser. Det finns faktiskt människor som älskar när det händer något hemskt. Som dyrkar naturkatastrofer och lidande. För att det på något sätt antingen lindrar men mer sannolikt ger utlopp för deras eget. Att få något att ge utlopp gentemot.

Vi har nog skapat detta liv för att själva ge oss en lektion. Känner jag mig själv rätt så har jag haft riktigt kul när jag formulerat min stig i livet. Jag har nog skrattat åt alla de invävda ironier och motsägelser jag lyckats få till. Och nu, långt senare, kan jag inte annat än instämma i min egen otidsbundna munterhet. Det är faktiskt ganska skrattretande, alltihopa.

En fot i varje

Det förefaller som om en fot är på kajen och en i båten. Som om ett skifte redan inträtt i det småskaliga under det att det aldrig kommer att ske i det som tidigare betraktats som den verkliga världen. Den ton, den värme och enkelhet som utgår från den lilla närmaste världen bär ingen likhet med det yttre kaosets paradigm. Den lysande stråle kring vilket det kommit att kretsa.

Vad som tidigare var verklighetens terra firma har förbytts mot vad som anlände i en liten båt och ankrade upp vid lustens kaj. Den verklighet som grott från sjösidan är så enormt mycket mer övertygande och verklig att den koloniserat landet på den växande ön samtidigt som den tidigare verklighetens tentakler lite parodiskt söker nå sin publik från det sjunkande fartyg den numera är förvisad till och vars trossar vid bryggan inte består av något större antal fibrer.

Är detta tiden för skiftet? Är det under denna nästan subtila övergång som man utan att ens anstränga sig växlar tyngdpunkt och låter vad som i sanning upplevs verkligt äga sin egna kraft fullt ut? Den där pulserande, kärleksfulla styrkan som utan att kräva något sprider sig utefter öns soldränkta yta och vidare ut i vattnet och blir till den helhet av småskalighet som formar cirkeln?

Det förklarar kärlekens alla toner och öppningar, dess sprudlande stillsamhet och alla de gångar i berget som plötsligt kommit att belysas. Det förklarar den påtvingade skurarna av reglering – villkorslöst via fysiska stoppklossar. Och den avklingande vanmakten inför de som väljer att hålla sig fast i djupet. Ett slags respekt för att var och en väljer själv och att när det låter som allra värst är vändningen som närmast.

Nej, det är egentligen ganska uppenbart. Ingen fot är vare sig på kajen eller ombord på båten. De står beslutsamt på den vibrerande marken. Nyfiket avvaktande inför vad som bjuds i det mycket intressanta skifte som alltjämt har sin gång.

Dömanden, åsikter och känslor

Efter att ha kikat igenom mina egna skriverier en i ett slags sommarrevision så blir det tydligt att jag ju faktiskt ikläder orden åsikter. Så var det inte avsett. Mina åsikter. Inkodade i så gott som vare liten passage. Åsikterna är å ena sidan ganska extrema även om den extrema åsikten till största delen kretsar kring en kärna av eftertänksamhet och påtvingad reflektion. Tror jag.

Men det slår mig att mina ord i många stycken cirklar runt den egna reflektionen på ett under stundom ganska raffinerat sätt. Att de genom sitt uttryck syftar till att ventilera sådant utåt som jag faktiskt skulle behöva reglera med mig själv – inuti. Vad som uttrycks som från en tanke i en mening är kanske inget annan än den återspeglade reflektionen av en känsla som kräver att få kännas.

Hon gör på det andra sättet. Hon känner. Med som hon själv uppfattar det ytterst få åsikter. Det stämmer ju; hon visar sällan övertygelsernas eller inlärda åsikternas uttryck. Istället låter hon känslan styra. Hon tänker inte efter; hon känner efter. Hon använder få ord och låter tystnaden tala. Hon använder inte världen som en projektorduk för det hon behöver få sett för att inse. Hon kan se i sig själv. Och för att det ska fungera krävs att hon knappt är medveten om det. Mäkta imponerande och smäktande vackert.

Bortom dömandet bor kanske åsikten. Och bortom åsikten känslan. Djupt rotad i den tydliga tystnaden och den inre suveränitet de som verkligen greppat helheten har från födseln under det att de som är lite mer nyanlända i varierande grad får slåss för att nå den nivån av frid med sig själva. Vad är världen om inte projektionen av det vi behöver se för att inse?

Klåda

Precis som alltid när det smäller på det där sättet så dyker den upp i slutet av en förträngd korridor. På en absurt avsmalnande stig ställer den sig framför mig, gång på gång och blänger mig i ansiktet. Min vana trogen skuttar jag raskt undan men mina steg blir allt mer tunga. Men den vet hur man gör. Man berövar mig rörligheten, möjligheten att ta det via det fysiska konstruerandet om den när passagen blivit trådsmal står där och inte släpper blicken.

Då får den mig. I en lika kort som uttömmande genomgång fick jag den identifierad. Jag identifierade den själv men med god hjälp från symmetriskt utpekat håll, anlänt – som så ofta numera – just vid den plattform som livet självt ansett nödvändigt. Givetvis fanns det den som redan visste och som såg. Men hon vet också att det inte kan påtalas än mindre ventileras. De lika barnens enda givna möjlighet. Hon känner mig och hon äger det oändliga tålamodet.

Men ögonblicket efter identifikationsövningen stod den där. Mitt på vägen, tvingade mig att ställa mig vid vägrenen och låta det strömma ut. Droppar blev till bäckar, åar, floder, sjöar och hav. Alla har dem, dessa samband. Vissa är kanske bättre på att lägga dem åt sidan, bara. Så när den väl ger sig tillkänna den där insikten så har den desto mer att säga till om. Det slog ner som en blixt vad det är som måste låtas formas och strömma ut.

En ström av ord. En beskrivning för egen del mer än för andras. En rännil av verbala tankemolekyler att ge uttryck för insidan där denna inte riktig kloka kanal fungerat som dess motsats. Jag känner dess väsen och kanske är det därför jag låtit det bero så länge. Jag vet vilken nästan kvävande tyngd som bor i att låta kreativiteten härja som den vill. Den har fått göra det tidigare men inte med samma angelägenhet utan av flykt. Det är med bävan insikten om vad som måste släppas fram tillåts fäste.

Men det är, på gott och ont, inget att diskutera. Orden är inte de om världen och näten. Det är de egna. Och dess syfte är inte heller det inför någon annan än mig.

Avbrutna dykningar

Om man kastar sig i vattnet från hög höjd med fast beslutsamhet att dyka till botten upprepade gånger och varje gång avbryter försöket efter fem meter. Slår man huvudet i en och samma sten varje gång? Har man ett rep om vristen? Eller är det öronen som smärtar så att man måste vända varje gång på exakt samma djup?

Efter ytterst snabb genomgång av det ökända materialet är mönstret dessvärre alltför tydligt. Andra, tredje och fjärde gradens bedrägeri har trängts igenom. Därefter tar det konsekvent tvärstopp. Det kan ha att göra med att sinnet bak analysen varit så fast övertygad att få till sin på förhand beslutade syntes, men å andra sidan – med det omfånget; nästan hopplöst att hålla sig på exakt samma djup under så lång tid.

Vad som inte finns omnämnt i en halv viskning är det som rör sig från fem till sju meter i sambandens bassäng. Sambanden bakom de verkliga skuggridåerna. Parat med den konkreta uppmaningen till ridderlig blodsspillan och revolutionärt fjantande bär det från min något envetna ståndpunkt precis alla de kännetecken fenomenet borde göra för att vara ett förtjänstfullt steg i det omsorgsfullt frammanade kaos Europa har på schemat.

Ett kaos med det tydliga syftet att efter några verkligt turbulenta år infånga hela mänskligheten i den lufttäta säck som spunnits inför de lite mer genomgripande förändringar ingen rår på men kring vilket ändå den lilla skaran på sju meters djup bibehållet entusiasmen att faktiskt övervinna för egen vinning. Bland de barnsligaste tilltagen hittills, faktiskt. Skärpning alla badgesamlare.

Tanke

Rent intuitivt känns det som om det är dags att damma av ett gammalt inlägg om andekontroll med anledning av en och annan Norgehistoria. Det eller en lite urspårad insiktsfullhet, kanske. Inte slåss.

Foliehatt II. Tänk själv. Det var allt!

Väntevarv vid landning

OK. Det var inte riktigt vad jag hade förväntat mig vilket är ganska underligt då jag egentligen inte hade någon idé om hur det skulle te sig. Men att förhålla sig som ett blankt papper inför en händelse som inte inträffat är sannolikt lika svårt som att tysta ner sinnet för att lyssna bortom dess idoga tjatter.

Vad man önskar får man också och kanske har jag varit lite väl sugen att få prova den alternativa vägens kraft i fråga om de fysiska manifestationerna av obalansen. Kanske var det rentav därför det föranleddes, vad vet jag. Men obalanserna förefaller skaka fram ur den fortfarande relativt nyvakna kropp som ännu i allt väsentligt landar i den ljuvliga verklighet som uppstått i slutet av en mörk passage.

En landning som under sitt pågående ackompanjerats av några verkligt viktiga frånfällen men också av några riktigt genomgripande insikter. Det har säkerligen spänt bågen. Låter rensningens process komma till den yttersta delen i det holistiska. Låter det värka ut genom själva kroppen. Sedan är det ju inte alltid en slump vilka människor som dyker upp längst vägen. I detta fall mer sannolikt den raka motsatsen.

Jag har skrivit mycket om uppvaknande, mer än jag själv trodde vid en återblick och kanske är det symtomatiskt eftersom jag i mitt eget liv fortfarande landar efter en fantastisk omställning. Det verkar som om det nu är dags för en storstädning av sådant som legat på loftet och skräpat en tid. Alla har sådana saker, sannolikt i ungefär samma omfattning. Alla hanterar det på olika sätt.

Någon (som kallat mig omnipotent) har hävdat att jag undertryckt mina. Det är nog inte direkt ovanligt. Men jag vet ju – jag har ju levt hela mitt liv och vet vad det innehållit. Jag tror att jag väntat till dess sakerna skuttar ner från loftet och ner i badkaret där de spolas av och det som inte är något värt att ha flyter vidare ut i universums enorma mentala infiltrationsbädd.

Alla har det, som sagt och alla har också sin takt. I tidens kedjor finns kanske rytmiken av att det storstädas just nu. Den mest skriande och plågade förnekelsens skrik hörs ofta dessa dagar. Det börjar bryta igenom och precis i ögonblicket innan oundvikligheten känns det alltid som allra värst. I jämmerliga försök att projicera det som måste kalas ut av bäraren på någon annan är det inte alla gånger en särskilt vacker syn men likväl ett tecken på en omtumlande reningsprocess.

För min del har det nått kroppen. Det har alltid legat där under ytan men inte förrän nu kan jag se vad det varit och varför. Inifrån och ut säger den gamla bortcensuerarde synen på det mänskliga lidandet och dess lösningar. Och i ljuset av det synsättet blir det så logiskt att jag inte kan annat än att låta det löpa. Ta den lilla tid det behöver.

Återkommer.

Instämmande

Visst visste jag att den lurkade där inuti knutpunkterna. Gjorde sig påmind så snart obalansen rörde sig över blygsamhetens bortre rand. Den har, tillsammans med sin mentala broder, burit mig genom åren. Givit mig den kraft och den känsla av möjlig kort levnadstid som jag just då funnit betryggande. Den har hjälpt mig att definiera ett litet avsnitt av tid som helheten istället för att göra nutiden betydelselös i förhållande till framtiden.

De värdefulla ögonblicken blev till stjärnor på en mörk himmel. Stjärnor som användes att likt ädla stenar plocka med i den öken som under det stekande solljusets obönhörliga slammer varken gav liv eller vatten. Tankarna på stjärnorna var allt sådana dagar. Stjärnorna – de oändligt små punkterna – var små tidsytor – i sig själva helt uppfyllande genom de bägge smärtornas försorg.

Nu är grundläget ett annat. Jag har lämnat öknen, ledd av den starkaste stjärnan till ett grönskande paradis. När jag så njuter detta paradis såväl om dagen som natten krävs inte längre någon granuläritet hos tiden; tvärtom, faktiskt. Den är ett subjekt till de vågor som skapar allt det underbara.

När så smärtan återvänder i sin gamla kroppsliga form blir fenomenet ett annat än i öknen. Något helt annat. Spåras och skådas. Istället för att trycka ner det för diskontering i den tidigare förmodade rentav önskade kortlevnaden blir den nu till en post att hantera i den tidigare skuggbokföringen. Blodslinjerna som leder fram hit har även de burit denna laddning; en visshet jag tidigare aldrig velat ha. En visshet som nu föranleder något helt oväntat.

Obalansen ska bort. Inte bara denna retsamma gång utan eftersom jag har så många här att dela så mycket med kanske i det verkligt stora - tidsoberoende - sammanhanget. Jag kan ännu inte se meningen, men jag vet att den finns. Vid raden av undertryckta avklaranden ställde sig detta så logiskt, så väl synligt att slumpen i sedvanlig ordning inte vinner något som helst trovärdighet.

Så får det bli. Här finns mycket att se, alltför mycket för att låta sig dämpas. Och vad som tidigare används som förtjänstfull skygglapp och smärtsam energigenerator ska nu bytas ut till en ren utmaning av kontextens dissonans. Det sjunger runtomkring. Och på sitt lilla sätt är det egentligen bara att instämma.

Det finns inga monster

Min fru är rädd för Jason; ni vet den där figuren i fredagen den 13:e. En subversiv rädsla som gett upphov till ett ymnigt uppmonterande av armaturer för belysning å gårdens mörkare partier. Jason är ju ett monster; knappt en varelse än mindre än person. Han är ett beteende. En metod. En modus operandi. Ett tvångsmässigt beteende.


Denna skylt pryder vår entré. För läsare av viss art som inte redan insett sin imaginäritet är det då god tid att upphöra att existera. Alternativt byta skepnad.

Dessa monster finner vi ju lite överallt. Monster som inte finns utan som är ett tvångsmässigt beteende. Beteenden vi inte vill ta i ens med tång. Beteenden som är så avskyvärda att vi ser blotta tanken på dess anledningar och ursprung som så hotfulla att vi stämplar utövaren monster. Ett slags demoniserande förnekande vi ser lite överallt om man tänker på saken.

Ta religiösa sektister som begår massjälvmord, till exempel. De flesta av oss tränger vid nyheten om en sådan händelse inte så långt in i den bakomliggande materian. ”Sjukt”, säger vi och skuttar vidare. Utan att fundera på hur och varför dessa människor faktiskt valde att avsluta sina liv av övertygelse för något. Vilka mekanismer, tankegångar, insikter och vilket mörker som fört dem dit. ”Politiker”, ”rökare”, ”fortkörare” för att nämna ytterligare några.

Kanske skulle ett inträngande i de i exemplet egenhändigt avdagatagna individernas liv kunna hjälpa oss förstå sådant vi själva grubblar på. Kanske skulle det ge oss en mycket ljusare bild av livet och varandra. Få oss att stanna upp och faktiskt ställa några av våra egna skevheter tillrätta. Sådant kan vi ju inte tillåta oss att riskera. Rättning i ledet. Monster, det är vad de är.

Samma sak med mördare. Vad får människor att mörda andra människor? Skit i det. Monster, det är vad de är. Ej värdiga att analyseras. Nej, ge dem vad de förtjänar istället. Låt oss ge samhället instrument att utdela den ultimata rättvisan. Låt samhället utfästa dödsstraff utan att se den vanvettiga paradoxen att faktiskt alla samhällets medborgare inte blir ett dugg bättre än den monsterstämplade mördaren.

Ibland ser det faktiskt nästan ut att vara lite paranoia. Vi vill som kollektiv kanske inte riskera att ett så kallat monster ska visa sig ha likheter med dig och mig, vi vill hålla dem på avstånd. Hagamannen i Umeå till exempel. Han var en slipad dubbellevare med en mycket mörk hemlighet. Vid den tiden levde jag också en lögn om än inte våldtäkt var min praktik.

Jag relaterade ganska omedelbart till hagamannens skickliga isärhållande av sina bägge verkligheter. Jo, det skrämde mig – ganska ordentligt. Men det var också ohyggligt intressant. Hur de människor omkring honom som faktiskt i djupet haft på känn vad som försiggick av ovilja att monsterstämpla mannen höll insikten ifrån sig. Hur lögnen också byggs av de som inte vill se den.

För vad skulle hända om ett Monster helt plötsligt började sjunga? Om någon som gjort något så hemskt att vi övriga inte tycker oss vilja ens ta i hans eller hennes prekära situation med tång börjar sjunga ut om sina anledningar, sin förledenhet, sin undertryckthet och sin historia. Om vi faktiskt känner igen fragment av anledningarna och relaterar till monstret.


Mårran. Allt hon rör vid fryser till is. Ändå vill hon inget hellre än att känna värme. Om någon satte sig ner vid henne i snön och drog en dålig ordvits kanske hon skulle tina. Men ingen vågar sig nära, hon är ju ett monster.

När vi ser de som beslutat dra mänskligheten ner i den dödliga avgrunden. De som beslutat sig för att ta ihjäl miljarder människor och droga resten till zombieliknande likriktning. När vi ser de monster de i sin tur skapat – kanske för att känna sig mindre monsterlika själva. Ska vi avfärda dem och därmed mista chansen att förstå varför eller ska vi sätta oss ner på isen invid dem och ge dem en chans att känna värmen innan de får chansen att trycka på sina knappar? Innan det är för sent.

Det kanske inte finns några monster. Allrahelst om vi beslutar oss för att det är just så. Vi är ju – i vår syn på saken – den reflektion de vi kallar för monster ser av sig själva. Vi är – som motpol – i allra högsta grad ansvariga för hur de vi monsterstämplar uppfattar sig själva. Om vi var mindre snabba att döma är jag helt övertygad om att de flesta av våra ”monster” knappt skulle begå några tokigheter alls. De skulle bara prata med någon. Kanske få en kram. Och köpa sig en glass istället.

Allt vi behöver göra är att sluta vara rädda. Det är precis allt. Man får kalla mig naiv om man vill. Men man får också stå för sin egen motpol i sammanhanget.

Om tro och vetande

Vad vet jag? Inte mycket, egentligen. Det mesta av det jag i dagligt tal skulle kalla min vetskap eller kanske snarare kunskap är ju olika former av tro. Wikipedia definierar tro och vetande enligt nedan:

Tro. Begreppet tro används vanligtvis för att beteckna det att hålla ett sakförhållande för sant. Att tro någonting är således att inta en viss attityd till ett givet påstående.

Vetande / Kunskap. Kunskap är ett begrepp som kan syfta på inlärda teoretiska förmågor, alla fakta eller vad någon känner till om ett sakförhållande eller en situation.

Jag snubblade häromdagen över en tydligen ganska utbredd tankeriktning. Den om ihåliga himlakroppar i allmänhet och ett ihåligt jordklot i synnerhet. Det finns eoner av liknande tankeriktningar att använda för att provköra det egna vetandet gentemot men jag fann denna ytterst uppfriskande. Uppslaget fann jag via en kommentar kring ett annat ämne hos Helena Palena av Josef Boberg som här beskriver den ihåliga jorden.


Skiss över en ihålig jord. Källa. Synsättet medger om inte annat en mycket välgörande omvärdering av begreppet utomjording.

Jag tycker mycket om att fiska i andras så generöst tillhandahållna tankevatten. Att smaka på deras ord, övertygelse och observationer. Låta vad de själva funderar på, ger uttryck för och kanske anser vara sanning smakas av mot intuitionens tunga med så liten inblandning som möjligt från det dömande intellektets alltjämt jämmerliga klagolåt. Jag skulle vilja kalla förfaringssättet att vidga sina vyer. Andra skulle naturligtvis med en lätt knyck på halsen kunna kalla det för foliehatteri.

Så inför de tydligen inte direkt obefintliga uttrycken kring en ihålig jord ställde jag mig tanken: ”Vad vet jag egentligen. Kan jag baserat på vad jag vet – givet min kunskap – bedöma hur det förhåller sig med jordens beskaffenhet? ”

Intellektet säger mig följande. ”Jorden är rund. Alla som hävdar motsatsen (på senare tid) är förvillare. [Tidigare var det precis tvärtom]. Polerna är kalla platser dit ingen egentligen har något ärende. Utom stormakterna som bevakar de ymniga naturtillgångar områdena förmodas härbärgera. Samt här i norr även den så åtråvärda nordostpassagen till Asien”. Och vidare ”jorden är ett solitt klot med en het kärna längst inne. Vetenskapskollektivet har noggrant och långt bortom mitt begränsade intellekts möjligheter fastställt i detalj hur jordens inre är uppbyggt via utomordentligt avancerade teoretiska modeller”. Så svarar intellektet och avslutar med den dräpande kommentaren ”det vet ju alla”.

Men vad vet jag egentligen? Jag har aldrig själv bevistat polområdena (däremot ett och annat verkligt trevligt poolområde, men det är kanske en annan historia). Jag har i skolan, via press och övrig media följt historien kring upptäcktsresandes strävsamma strapatser, de politiska och militära spelen kring de obefolkade områdena, kring mätandet av polarisens tjockhet. Jag har läst om ymniga mängder naturgas och även en och annan roman på temat ubåtar-under-isen.

Men allt jag ”vet” om polarområdena är ju andras observationer, återgivna via kanaler av kunskap som genom andras trägna utpekande betraktas som trovärdiga, namnkunniga och vetenskapligt bevisade. Själv måste jag likväl tillstå att jag faktiskt inte har en susning om hur det ser ut på nordpolen. Jag har bara tagit del av andras inlagor, ofta andra- och tredjeparts sådana.

Och med mitt bråkiga huvud är det svårt att göra andras vetskap/kunskap till del av min egen omistliga insikt. Det går ju för sig om jag kanske fått spendera lite tid och kanske rentav en överbryggande rotblöta med uppgiftslämnaren, känner den och faktiskt förstår att – jo, den här människan har tänkt igenom det där. Jag litar på honom eller henne. Jag upplever att denna person inte har något som helst anledning att förleda mig. Jag ska kanske ta och smaka på vad det är denne person betraktar som vetskap. Ge den chansen att växa.

Men med folk man inte känner. Med experter, vetenskapsmän, propagandister och makthavare som jag ju faktiskt instinktivt vet varför de presenterar det de gör för mig, där är ju situationen en annan. Jag vet ju att de vill att jag ska tro på vad de säger för att de ska slippa ha mina och andras frågor hängandes kring sina öron. De vill ju faktiskt inrangera mig i det hanterbara ledet eftersom det gör deras liv så ohyggligt mycket smidigare.

Men vänta ett spadtag - hur kan jag veta att det förhåller sig så? Genom sig själv känner man andra. Jag känner precis igen kroppsspråk, uttryckssätt och incitament. Även jag har försökt leda människor. Även jag har försökt få dem att sitta still ovanpå sin frågehög och inte störa den för mig så förtjänstfulla ordningen. Även jag har omsorgsfullt spunnit nät av lögner för att i huvudsak tjäna andras syften för att själv erhålla till exempel en rejäl löneförhöjning eller något annat som gör livet värt att leva.

Fastän – det är klart- vetskap är det ju inte. Jag vet inte exakt hur alla de korsvis utpekande tvärsäkra uppgiftslämnarna fungerar inuti. Det är snarare så att jag förlänger min självkännedom via extrapolation till ett slags inre övertygelse. En tro. Jag tror mig veta vad de håller på med. Kanske inte varför, men vad. Och tror mig känna igen mönstret utifrån vilket de agerar. Min tro blir alltså till min vetskap, kan man säga. Eftersom jag litar på uppgiftslämnaren, det vill säga mig själv (detta är ett alldeles utmärkt tillfälle att kalla mig omnipotent, förresten).

När allt kommer omkring så är ju det vi i slarvigt vardagstal kallar ”kunskap”, ”vetskap” eller ännu mer respektlöst hybriden ”vetenskap” mest uttryck för vad andra säger att andra vet. Andra, certifierat pålitliga genom ett myller av inbördes beroenden av heder, prestige, forskningsmedel, finansiering, gentjänster och olika former av familje- eller ordensband. Den akademiska och etablissemangets fackverk. Rotarys kugghjul. Frimurarnas stadiga murverk. Församlingens starka män. Forskningsrådens bedömningskommittéer. Stiftelsernas stadgars upphov.

Allt mitt intellekt har att säga mig om polområdenas beskaffenhet kommer i en eller annan grad från den så kallade vetenskapen. En vetenskap som jag, baserat på min tro, vet är grundligt styrd utifrån några starka viljor som satt sig på alla de pengar som via stiftelser, forskningsråd och fonder styr vilka riktningar forskarkåren kan släppas iväg emot och som via ägandet av media också kan påverka vad som presenteras. För att inte tala om hela den militära aspekten.

Summa kardemumma får jag nog erkänna att jag inte vet särskilt mycket. Däremot tror jag en hel del. Tron har den fördelen gentemot vetandet att den inte är fastslagen utan alltid ackompanjeras av ett klädsamt och livgivande tvivel. Jag måste inte försvara min tro. Jag måste inte bekämpa de potentiella insikter som äger potentialen att ställa min tro på huvudet i en soptunna. Jag kan när som helst låta den utforskande tanken öppna nya avenyer för min tro utan att förlora mitt anseende, min position i samhället eller min prestige.

Min tro leder mig alltså att känna vetskap kring att tron är alltså i alla hänseenden starkare än vetskapen. Den är lättare att bära och mer flexibel i sin konstruktion. Vad gäller nordpolen vet jag emellertid en sak helt säkert – för det har min fru talat om för mig. Jag vet varför det inte finns några tjuvar på nordpolen. De är nämligen rädda för ”pol-isen”. Samma fru som vid frågan om vilket hon ansåg vara rimligast - att jag anlände hem i en Mötley Crüe-T-shirt eller i ett flygande tefat utan tvekan svarade ”flygande tefat”.

En pekpinne

Jag tänker för en gångs skull tala klartext. Så desperat angeläget tycker jag detta budskap vara. Vad som försiggår i världen just nu är en uppviglingsmanöver. Anmärkningsvärt nog är det tydligast på det ekonomiska fältet. Det målmedvetna raserandet av Sydeuropas ekonomier bär samma tydliga uppviglingsstämpel som den så kallade Arabiska våren.

Det är meningen att folk ska bli uppretade och till den grönjävliga gränsen förbannade att de förlorar fattningen. Att de går man ur huse av ilska gentemot sina regimer, mot de påtvingade sparprogrammens effekter, mot bankernas pyramidspel och all skit som kastas i deras ansikte. Det är en ren och skär provokation. Och syftet är kristallklart; att skapa ett socialt kaos och en situation så förfärlig som möjligt.

Det har aldrig handlat om att rädda finanssystemet – dess undergång är inmurad i dess eget fundament. Hur ska ett system som bygger enkelsidigt skapande av fiktiva maktmedel – så kallade pengar – och tagandet av ränta på dessa luftprodukter vilken rekursivt betalas genom skapandet av nya skulder någonsin kunna komma till annat än en ände. Slutet för pengasystemet passerades 2008 om inte förr.

Den tillsynes märkliga förlängning av det finansiella paradigmet har sin rot i att slutet också har ett syfte, konstruerat för länge sedan för att just precis nu skapa den där åtråvärt kaotiska situationen. Varför? Enkelt. Eftersom det sociala kaoset är precis vad den här planens herrar behöver för att avancera. Deras nästa steg är att skruva på det lufttäta locket över oss subjekt.

Ur kaoset kommer onyanserade rop på en ny, fungerande ordning att höras. Krav på att någon kliver fram och tar rodret. Dessa rop är sannolikt lika väl framodlade som själva kaoset och svaret kommer – efter en effektfull paus för att alla ska få chansen att verkligen iaktta kaoset och skrämmas av dess framrullande – att vara den nya världsordningen. Den totala, globala diktaturen.

Den skimrande målbild planens upphovsmän har är en detaljstyrning av allt på planeten. Ett hållande i schack av allt och alla i ett nytt paradigm som i rask takt odlats fram att ersätta det ekonomiska paradigmet. Klimatfaschismen är tänkt att ta över som piska där ekonomin fallerar. Klimatfascismen är det fascistiska klimatets ultimata ursäkt. Att ta vid i raden av mänsklighetens frihetsberövande anledningar.

Så – när nu var och en i rask takt blir bankad i ansiktet av insikter kring hur förledd man blivit – när det faktiskt slår mig. Visst har jag rätt att bli förbannad. Jag blir arg, vilsen och allmänt hämndlysten. Mitt hjärta bultar av irrationell ilska över att ett helt samhälle, ett helt system från födseln format mig till en grundlurad köttklump i någon annans tjänst. En slav under en väl utformad intellektuell tejpfälla.

Alla de undertryckta oavklarade känslor jag ackumulerat under mitt slavvärv måste få komma ut. Allt det som så varsamt packats in i mitt explosiva sinne måste få utlopp. Hugg huvudet av dem! Revolution! Lemlästa bankfolk, slit armarna av politiker, roffa åt er av deras tillgångar, sätt världen i brand av den rena ilskans låga, skjut de jävlarna, häng dem högt och spotta på deras skändliga likdelar. Låt de jävlarna få smaka. Låt dem slicka våra smutsiga stövlar. Låtom oss förnedra dem. Det är vår förbannade rättighet. De är inte människor. De är ett avskum och ingen av dem är naturligtvis förledda - de är bara sjuka i huvudet. Så.

Visst kan vi utnyttja vår rättighet att bli förbannade. Vi har ju de rättigheter vi själva beslutar. Men vad är syftet med att använda denna rättighet. Och var har det fört våra förfäder som gjort samma sak? Just det. Ner i en ännu djupare avgrund. In i en mörkare gränd förseglad av mobbens vanvettiga raseri i skuggregimens totalitära tjänst.

Vi kommer snart att få se hur det rasar. Media kommer att använda varje liten bildruta av adrenalin för att elda under de frustrerade massorna. Alla instanser kommer att pumpa på för fullt för att uppnå det Armageddon som så djupt önskas för en så kallat lyckad fortsättning av samhällsutvecklingen. Vilket i sin tur har en logisk fortsättning men detta får bli temat för en annan betraktelse.

Men ta för fan och väx upp. Låt inte det så förbannat naiva lilla sketna barnsliga förorättade jaget inuti dig själv dras med i skiten. Väx upp och ta det som en vuxen människa. En människa som inte tänker låta sig utnyttjas. Det må vara din rättighet att fara runt och förstöra utsikterna i blint raseri men då stänger du dörren för din och övrigas frihet.

Tänk för i helvete!

Vad sa du? Undrade du vad du skulle göra istället för att bråka ut din energi? I och för sig en bra fråga, men jag är rädd att var och en nog måste finna sina insikter själv. Inte kunskap. Insikt. Något helt annat. Det börjar med tankar. Inte sådana där tankar vi har fått lära oss att tänka – invallade mellan vad andra påstår vara sanning – utan riktiga tankar. Med början i oss själva. Att klara ut våra oavklarade issues. Bli stadiga i oss själva och inte projicera vårt skit på andra. Med det på plats blir vi oövervinnerliga var och en tillsammans.

Propplösare

Tänk hur väl proppar kan hålla sig dolda. Som efter att ha täppt till och besvärat, tryckt och klämt, stört och irriterat faktiskt får för sig att släppa. Ge efter och låta det som utgjort trycket mot proppen faktiskt få välla fram och flyta upp till ytan i sin egen, ohöljda skepnad. Det behövdes – som kanske alltid – att hela tankegången och skevheten fick löpa hela vägen in i det absurda målet. Till den punkt att dess löje och barnslighet pressade sin nagel rakt in i hjärtat på dess bärare.

Så. Ljuvligt. Nu slipper man det tvehågsna eländet. Den yta som är mer ursprung än något. Den som trots sin relativa utsatthet gång på gång hållit ursprungets värme och ännu bär återklangen från de mest betydelsefulla personerna på plats. Som aldrig upphör att fascinera eller forma. Jag säger inte att den kommer att bli min. Jag kan inte betrakta det som en determination lika lite som jag faktiskt anser mig kunna äga den då andra också har anspråk på det arv den faktiskt utgör.


Dimmorna lättar. Utsikterna nya. Möjligheterna möjliga.

Men oavsett den juridiska tillhörigheten så har synsättet förändrats. Jo, det kan bli så att den hamnar under mitt ansvar. Det har ju aldrig lämnat mitt hjärta om jag ska vara ärlig. För jag älskar den där platsen. Havet, luften, dofterna, hamnen, stenhällarna, badbryggan. För att inte tala om alla de icke genomförda skoterturer havsbandets packis kan bjuda på. Jag vänder det inte längre ryggen och låtsas inte mer som om det inte finns. För det finns ju. I mig. Jag ger upp och slutar kämpa emot. Vem är jag att tro att jag kan tukta mina egna känslor på det sättet? Jag – om någon – borde veta bättre.

Tack, min fru, för att du låter mig hållas. För att du bara kikar och ser vad som händer, trots att du hela tiden förstår varifrån det kommer och vart det är på väg. För att du låter det verka, hur absurt det än må se ut från sidan. Ditt tålamod är obegripligt stort. Vilket jag till min egen förvåning tydligen kräver. Underbara Sara. Älskade Sara. Tack för din talande tystnad och ditt vidsträckta tålamod.

Om homeopati

Homeopatin står under de snusförnuftigas mest juvenila ehuru påstridiga angrepp. Sverige förefaller bli ett så kallat föregångsland att förbjuda sådant som fungerar utan att man vet varför. Och stämmer inte verkligheten med kartan så måste det ju vara verkligheten det är fel på, inte sant? Allrahelst då rådande ordning och struktur ("stabilitet") ju helt utgår från kartan. Dagens homeopati har en absolut strålande orientering kring av homeopatins något i juridisk mening prekära situation; citat:

Drottning Kristinas livläkare, grégoire Francois Du Rietz startade Collegium Medicum 1663, förlagan till vår tids socialstyrelse.

Syftet var att övervaka alla läkare så de höll sig till vetenskapen och inte använde sig av otillåtna naturmetoder samt att få bort den tidens alternativmedicinare, kloka gubbar och kloka gummor.

Fem år efter att Collegium Medicum startade började de största häxprocesserna i Sveriges historia. Över 300 häxor avrättades och många av dessa var den tidens alternativmedicinare.

Du Rietz favoritmedicin var opium och kvicksilver. Många blev opiummissbrukare och många blev kvicksilverförgiftade. "Kvicksilvermedicinen" kunde orsaka litervis med salivavsöndring, vilket ansågs vara nyttigt.

1937 håller generaldirektör Axel Gustav Höjer på Medicinalstyrelsen, som socialstyrelsen då hette, ett föredrag där han säger att kvacksalvare ska "avprogrammeras", sättas i upplysningshäkte och omskolas. Och om det inte hjälpte skulle de in på förvar och sinnesundersökning.

Sjuksköterska förlorade legitimationen och sjukgymnast fick disciplinpåtföljd 1998, bägge hade begått brottet att praktisera alternativmedicin.

2009 förlorar Einar Berg sin läkarlegitimation för att ha behandlat amalgamskadade patienter med icke vetenskaplig och beprövad metod. Trots att patienterna blivit bättre och många helt friska anser socialstyrelsen att dr Berg har gjort sig förtjänt av bestraffning.

Exemplen ovan är bara några exempel på personer som blivit illa tilltygade av socialstyrelsens flerhundraåriga orättfärdiga nit.

Mer om läget för homeopatin i Sverige idag i Dagens homeopati: Diktaturstaten Sverige. Börja nu för allt i världen inte att tänka på alla de släktingar och vänner som tagits av daga för att en liten hög klåpare inte vill erkänna att de faktiskt inte vet allt. Prestige dödar. Mer än något annat. För att inte tala om den beklagligt röda tråd som går igenom alltihopa. Prestigen är ju bara en täckmantel när allt kommer omkring.

Handlingsfråga

Det är ju inte utan att man ställer sig frågan kring vad man kan göra ibland. Att gräva sig allt djupare ner i sambanden känns meningsfullt så länge man håller farten uppe, men när man stannar till och funderar lite över det – då känns det inte alltid lika givande. För vad är det man finner? Man finner högar av indicier som blir till en spindelväv av sammanhang och hur man än vänder sig så ser man att jag själv och så gott som alla andra människor sitter fast i denna spindelväv.

Vari ligger då nyttan i att söka finna ytterligare spindelvävda sammanhang? Den inbyggda nyfikenheten, det mentala upproret som på något sätt kräver att få veta varför det alltid känts så galet – allt det där man fått itutat sig. Kanske ett slags intern uppgörelse eller till och med upprättelse, vad vet jag. Den fagra förhoppningen är ju att djupt där nere finna ”lösningen”. En tråd som när man drar i den upplöser hela spindelväven. Får den att rämna.

Men eftersom nätet är spunnet av lögner är detta mindre sannolikt. Att nysta upp lögner som så omsorgsfullt spunnits för att hålla för konventionella angrepp och för att skyla varandra är sannolikt ett arbete i sisyfos anda. Nej, här får man tänka i andra banor. För samtidigt som alla observationer och indicier pekar på vävens mönster och skriver upptäckarens egen bedragenhet i permanent färg på näsan så skymtar ett pseudomönster.

Ett mönster som interfererar med spindelväven. Ett mönster i själva informationen. Kräver att man kisar lite, lutar huvudet åt sidan och hummar. Då ser väven annorlunda ut. Den ser likt ett moln som på eget initiativ är på väg att lösas upp och ge vika. Och med den bibehållna tankens kraft gör den också det vad det lider. Släpper greppet om mig som individ eftersom jag inte längre ger den mitt erkännande.

Min sång, mina tankar och mina intentioner ger mig frihet från vävens gravitation men jag är fortfarande medfången tillsammans med mina förledda medmänniskor. Inte förrän vi tillsammans sjunger den där tonen - den där samstämmiga tonen – så upplöses väven. Den tål inte den samlade vibrationen. Resonans kommer att uppstå i lögnens fibrer och den kommer att ge vika av sig själv, falla till verklighetens golv och där bli till näring.

Näring för vår framtid. En framtid som vi i frånvaro av lögnens begränsningar kan forma precis som vi vill. Om vi fortfarande är kvar i offerrollen, krävandes andras styrning av oss och eftersträvande undergivenhetens trygga famn så får vi det. Då får vi en bibehållen tyranni att spinna nya, värmande, inlindande vävar av trygghet omkring oss. Om vi däremot är stora nog att kliva upp och ta det oändliga ansvaret var och en tillsammans, då är det en annan sak som väntar oss.

Sannolikt en värld där manifestationen av önskningarna blir mer direkta och handfasta än vad vi nu erfar. En lite mer okomplicerad tillvaro där toleransen för lögnen är lika obefintlig som den idag är inför sanningen. En polskiftad tillvaro, så att säga. I vilka hänseenden man själv nu önskar lägga däri. Och kanske är det just därför det tar lite tid; för att vi ska resa oss ordentligt och inte återfalla i behovet av ett värmande nät av lögner.

Murdoch

Det ska bredvilligt erkännas att jag inte följt historien. Hur något sådant ens skulle kunna vara möjligt med tanke på att det är "mediarnas krig" där sanningen ju på naturliga grunder inte har något som helst existensberättigande. Han måste varit på på gång med något, den gode Murdoch. Kanske var han på väg att - kanske till följd av sin höga ålder och till följd av denna alltmer obevekliga insikter - göra något oerhört modigt.

Kanske var han i stånd att belysa vad som först skulle tyckas vara den mediala avigsidan men som sedan skulle visa sig vara medias rätta ansikte. Konungamakare som han ju är. Vem om inte denne man skulle i så fall kunna genomföra en slik manöver. Så ohyggligt smidigt att i bästa tabloidstil faktiskt påpeka att de är nakna hela bunten. Och förutom de försök som ju trots allt görs av de yttre, mer synliga tentaklerna - vem ska stoppa honom? Kan bli en uppfriskande fläkt på teaterscenen. Bara en liten tanke av sedvanligt försumbar relevans.

En annan, liknande mogul - om än lite fasförskjuten tidsmässigt är den i går avlidne Leo Kirch. Ur SvD:s dödsruna:


Hoppsan, sa bankvärlden. Inget selfmade, tack.

Om utpressning

Jag har ju varit där, ganska ordentligt. I den prekära situation där ett felaktigt ord från någon, en alltför igenkännande blick, ett ”felaktigt” tilltal eller någon kvarglömd attiralj skulle kunnat spräcka hela bubblan. Under den tiden mottog jag några mer eller mindre väl dolda propåer med dubbel klangbotten i det gängse men också med några tydliga referenser till kännedom om det som skulle förbli dolt.

I mitt fall rörde det sig om ett vanligt enkelt dubbelliv. Den där klassiska sorten där man av tusen och ett skäl är för mjukostmesig för att lämna det förhållande som aldrig fungerat utan var något helt annat. Istället blåste jag bubblor genom de hål jag lyckades gräva fram i verkligheten. Bubblor som innehöll den syrerika luft jag ansåg mig behöva. Men bubblor som krävde total isolation från det liv som kanske skulle kunnat kallas vardagen.

Lösningen låg till stor del i att använda de möjligheter som gavs via ett mycket krävande och kringflackande jobb och dels – föga meriterande men ytterst lärorikt – genom en verkligt skarp lögngenerator. För om det var något jag lärde mig under den tiden så var det att ljuga. En lärdom som kommit att vända sig i sin grav och nu istället med precision av tveksam förmån ser lögnaren i var och en som far med osanning. Vilket ju är en ganska rejäl numerär.

Den verkligt duktige lögnaren ljuger inte bara för sin omvärld. Den professionelle lögnaren ljuger också för sig själv. Först och främst för sig själv, faktiskt. Det gör själva utspelandet av omgivningen mycket lättare för om man ska hålla sig själv bakom ljuset – som ju faktiskt vet hur det ligger till – då gäller det att ligga i framkant och vässa på omständigheterna.

I mitt fall tog lögnens paradigm ett ganska abrupt slut när jag i en bubbla fann allt jag någonsin önskat mig. De drömmar jag burit var plötsligt samtliga besvarade och hela verkligheten kom att betraktas från en diametralt belägen aspekt. Vad jag fram till dess tvingat mig att se som verkligheten var en rätvinkligt felpolariserad bild av livet. En som fått pågå alldeles för länge. En som förvandlat mig till en mycket begränsad och falsk person. Det fick vara nog. Där och då.

Jag kan idag nästan inte föreställa mig hur det kändes. Lögnens ackumulerade tyngt pressade mig så hårt mot det sterila betonggolvet att jag i det stora hela givit upp. Jag tänkte att eftersom jag är en så värdelös lögnare till person (men ändå skicklig lögnare) så får det här nog bli ett ganska kort och knappt minnesvärt liv. Konstant en känsla av att något var fel. En känsla som tog sig ut genom fysiska obalanser och vanvettiga flyktresor över jordklotet.

Men anledningen till att jag kom mig för att skriva om detta var en annan än den egna reflektionen. Jag plockade med kulissens alla människor för att försöka skapa en klar siktlinje till de på den bakre raden, de som faktiskt förestår hela etablissemanget. Men när jag möter kulissens ensemble ser jag idel lögnare. Bärandes de mest massiva lögndräkter och tunga hemligheter.

Mer än en iakttagare har fastslagit att det bland maktens män och kvinnor finns en överrepresentation av vad som ur den gängse normen kan kallas abnorma utövande som olika former av masochism, pedofili, sodomi och andra trevligheter vid sidan av själva maktmissbruket. Man kan ju gissa att dessa utövanden hänger samman med samma undertryckthet som faktiskt kräver maktutövandet av individen. Att det är samma tryck emanerandes ur olika ventiler.

Men det kan ju vara tvärtom också. Att de ”smutsiga lasterna” är den inträdesbiljett som krävs till etablissemangets stängda cirklar. För hur ska man kunna garantera att kulissens alla kasperdockor ska kunna styras om man inte har pålitliga, grundmurade och väl angjorda hållhakar på dem? Kanske är det därför de hemliga sällskapen, de ockulta ritualerna och de framförallt i det förenade konungariket så sodomitiskt anstrukna politikerna är så förhärskande?

Den som inte bär på en hemlighet är inte kvalificerad. Jag har sett det ytterst tydligt i näringslivet. ”Förbrödring” kallas det. Gemensamma besök på strippklubbar där förtroenden byts och hållhakar skapas. Räder i horkvarteren, livligt uppmuntrade av linjechefer för att se till att de där sista ynglen utan hållhakar får sig ett sponsrat ligg och blir till formbart styrbart material i koncernens tjänst.

I nivå efter nivå utefter pyramiden används hållhakarna för att få människor att prestera de diktat som rinner ner från toppen. Oerhört enkelt och smidigt. Oerhört lättskött. Den som i ett ögonblick av driftighet skaffar sig hållhakar på sina överordnade kan antingen se fram emot ett snabbt avslutande av de egna oegentligheterna eller en absolut strålande karriär allt beroende på ansvarig chefs läggning.

Jag var en udda fisk i näringslivsdammen. Jag skapade mina egna bubblor och det utgick så att säga från mina egna önskemål. Jag har aldrig varit någon gruppmänniska så att sväva iväg på sponsrade äventyr var aldrig att tänka på. Det var jakten som drog. Det var svårt att få hållhakar på mig. Däremot samlade jag gott om hållhakar på andra. Tills den dagen jag skickade mail till en bubbelinnevånare genom företagets mailsystem.

Två dagar senare var glipan identifierad. En person av börd, en person med makt. En lite varstans invävd person av viss betydelse i den övergripande kulissen fick reda på saken och började – utan att direkt peka på vetskapen – skapa sig viss hävstång baserat på en outtalad införståddhet. Så fortsatte det – ett slags katt-och-råtta-lek utan egentligt syfte annat än bibehållande av makt och införståddhet om sakers ordning tills den dag jag kapade lögnen. Då försvann propåerna genast.

Så när siktfältet ter sig ofritt på grund av alla kulissens i diverse hållhakar fjättrade kasperdockor kan jag inte låta bli att tänka på den tiden. Hur det kändes inuti. Hur manisk bibehållandes av lögnen faktiskt blev. Hur jag förlorade all proportion på saken och vilka obscena uttryck jag faktiskt lät saken få. Hur det åt mig dag och natt och hur jag ändå fann en sensationell sport i att slipa på lögnen och låta den leva.

Jag ser hur de har det, de stackarna. De står där – mer eller mindre hårt hållna i sina trådar med den evinnerliga vetskapen av att det när som helst kan komma ett ryck. Rädslan är irrationell. Den äger individerna, lågt mer än det övergripande bedrägeriet faktiskt gör. Det får dem att trots smärtan och lögnens ohyggliga gravitation fortsätta spelet intill sista blodsdroppen.

De vet att de är kuliss. De vet att de närsomhelst kommer att arkebuseras i det spel där de verkliga huvudmännen i de åtskilliga divergeringsmanövrer de bygger sitt försvar på. Förr eller senare. Men den inbillade skammen för hållhaken har i sinnet vuxit sig långt större. Den har blivit större än kärleken till livet och den lilla pressade människan finner ingen annan stans än att suga upp det lilla ljus och den värme man tycker sig ana i ryktbarheten från podiet. Frontfigur som man ju ändå är.

Förr eller senare går det upp ett ljus. Förr eller senare inser man hur förrådd man blivit – av sig själv eller av andra. När det väl vänder är man en fara för de bak kulissen. Man känner igen mönstren, man läser skeendena. Man elimineras, helt sonika. För om det är lögnen och rädslan för ljuset som driver kasperdockorna så är det något annat som driver de på bakersta raden.

Det är rädslan för kärleken. Rädslan för att helt ge sig hän i vad som är fundamentet till allt vi är och har. Det är insikter i vad som är viktigt och de kaskader av förståelser detta skapar. Hur generation efter generation faktiskt betett sig och hur man själv stått försvar för dessa vanvettigheter. Jag tror inte att det är rädslan för vedergällning som är det verkliga hotet för dessa individer. De leker sannolikt gärna med sina stridsleksaker. Det är nog snarare så att de är rädda för själva kärleken. Stackars, stackars.

Underhållningstankar

Vad som skulle vara riktigt underhållande vore om det för en gångs skull kunde pekas på upprorsmännens verkliga incitament, huvudmän och syften. Om det ur den sedvanliga preludierande likriktningsmediala tongången skulle skutta fram vad var och en faktiskt vetat sedan länge men som så genomfjantingt undantryckts på av medias ägare. Det – om något – skulle kunna bli underhållande. Och underhållning är ju just medias favoritgren i sitt paralyserande uppdrag.

Europeisk tankeverksamhet

Nej, grekerna är inte latare, oförmögnare och dummare i huvudet än andra nationaliteter. Inte heller de som står näst i kön: Irländarna, Portugiserna och Italienarna. Jag skulle nog tvärtom hävda att många av dessa folk i mycket större omfattning än vi protestantiskt frostnupna nordbor faktiskt begripit vad livet går ut på.

Att sedan detta inneburit en mer avslappnad hållning till fenomenet hittepåpengar är kanske den naturligaste sak i världen. De små kärleksrädda stackarna i pyramidens topp försöker nu utnyttja detta för att starta en orosvåg genom Europa. En sådan där gammal klassisk sak där kaoset får breda ut sig alldeles lagom mycket för att en fascistisk lösning ska kunna vinna erforderlig acceptans.

En omsorgsfullt kultiverad våg av ilskna européer som kastar surmjölk, ägg och handgranater på ordningsmakten. Skriker okvädesord och beter sig som fotbollshuliganer på dålig träsprit. Just den sortens irritation och civilt upplopp vill man ha. Människor som skränar om att ”nu ska de få de djävlarna – på dom!” i blint raseri.

Men. Nu kanske det inte behöver bli på det lilla viset den här gången. Det är ju som det är med saker och de gamla grekerna och alla vi andra mer eller mindre vilseledda Européer kanske – trots medias ymniga vittnesbörd om motsatsen – faktiskt inser att ett stilla förnekande av det så kallade systemets legitimitet faktisk kan ta oss in i en helt ny era istället.

Jag skulle faktiskt tro det.

Farmartankar

Det blir ganska uppenbart när slåttermaskinerna smattar runtomkring. Jag är inte bonde. Inte på det sättet. Bönder runtomkring tar hö, buntar det och skeppar iväg det. Till exempel till oss. Hö som fåren får om vintern. Och mössen. Samma sak gäller skogen. Det finns vedförråd på rot som mer än väl räcker till vårt löpande energibehov. Men likväl står ännu träden där och en vagn med ett stort antal kubikmeter från en mer driftig granne inköptes för de annalkande vintrarnas fjuttande.

Tanken som inte utan vidare låter sig bara deporteras ur sinnet är den kring marken; rätten till marken och brukandet av marken. På pappret är det ju jag och min fru som äger den här marken, dock med vederbörligt bankförbehåll vilket ju beroende på åskådning kan förändra innebörd. Men om jag som markägare inte tar reda på dess överskott; dess ved och hö. Om jag bara låter några djur beta i hagar – är jag då en god markägare? Eller är jag på något sätt skyldig marken att utveckla den? Ta hö ett par gånger om året. Lägga ett par tre månader på att ta ved. Inte bara skotta snö.

Samtidigt finns den där relationen där. Relationen till marken, till träden, till vrårna och alla de vackra små platserna. Den här marken gör mig glad, frisk och lycklig. Den hjälper mig när något är motigt. Den omfamnar mig med sin grönska, sin livskraft och sin välsmakande luft. Träden fångar in mig, värmer mig och låter mig få del av sina tankar. Gräset binder svalka och döljer rävens svans sådär lite halvdant när den skuttar efter sork nere i hagen. Marken lever även när den inte brukas. Kanske lever den till och med mer.

Kanske är det som med oss människor; om vi inte arbetar minst 40 timmar per vecka så får vi tid att tänka, reflektera och kanske rentav – gud förbjude – nå den mentala nollpunkten; den där medvetandet sticker iväg från logik till intuition. Kanske utvecklar vi kopplingen till känslan. Känslan av att bara existera. Bara vara. Träden får växa sig gamla, gräset får växa sig långt.

Samtidigt vill jag inte låta hagarna och åkrarna växa igen helt. Viss gallring förekommer. Någonstans i bakhuvudet finns ett slags bild av att jag kommer bruka marken. Om det är markens eget eko ur det förgångna eller om det är en puls från en framtid av självförsörjande vet jag inte. Bilden finns där i alla händelser. Tydlig. Och förkovran pågår så att säga av sig själv.

Djuren som bor här mumsar gräset till viss grad. De verkar tycka om det. De går i hagar med elektriskt staket, något som även det föranleder en hel del tankar. Särskilt fåren är mycket känsliga för elstaketet. Vi har det bara inkopplat då de visar större rymningsbenägenhet än vanligt och utifrån tanken på vad några får inne hos hästarna skulle kunna ställa till med i fråga om hästlig panik. Såväl fåren som hästarna vet på håll om det är el i tråden. De känner det.

Aggregaten som levererar elen skickar ungefär en puls i sekunden, något som mycket väl borde kunna uppfattas av hjärnan direkt, men vilket helt säkert också kan förnimmas genom hovar mot fuktig mark. Just impulsens kontinuitet borde också kunna verkar rent hypnotiskt. Tick, tick, tick – varje sekund. Som att stirra på en mentometer. En så frekvent påminnelse på rent elektrisk nivå om att fängelset är armerat.

Samma sak som vi människor erfar, egentligen. WLAN och allsköns småelektronik kring 2.4 GHz, GSM/UMTS-signalerna mellan 900 och 2000 MHz skapar sannolikt ett stabilt, högfrekvent och paralyserande bakgrundsbrus. Skapar en stilla obalans, en lätt orolighet. De mer enkelriktade kommunikationsmedlen. Radio och TV, Tetra/Rakel och andra mer långväga kommunikationer spelar i mellanregistret.

Längre ner finns det ständigt med hög energi surrande 50-60Hz elnätet. Alltid där. Alltid på, bindandes hela planeten i sitt frekvensgrepp. För att inte tala om VLF/ELF-frekvenserna under 20 Hz, ytterst nära hjärnans rytmer, omsorgsfullt distribuerade via EISCAT/HAARP och kanske också via underliggande transmissioner i elnätet. Vi är invallade precis som djuren, men med en tydlig distinktion.

Djuren är fångna i en hage. På en tydligt anvisad yta, elektriskt inramad men också optiskt tydliggjord genom den lysande vita tråden. Riktigt så är det inte för oss människor. Vi har ju vår ”rörlighet”, åtminstone de flesta av oss. Vi får röra oss ungefär som vi vill inom vissa ganska stora gränser. Vår begränsning finns istället i det tankemässiga och kanske ännu mer i det intuitiva. Vi hålls inlåsta i ett tydligt tankerum.

Ett tankerum med tre dimensioner, tydligt avskärmande oss från vad som finns utanför. De otillåtna tankarna och dess förlängning vidare ut ur tankens värld och in i intuitionens, känslans, den okomplicerade, rena existensens nollpunktsenergi. Den som går emot tankehagens gräns får sig en rejäl stöt. Blir kallad förvillare, foliehatt, konspirationsteoretiker och andra tillmälen. Signalstarka media, tyckare och ansedda förvaltare av gränsdragningarna piskar den vita trådens tydliga synlighet in tankehagens gränsdragningar.

Men när man tar sig en stol och sätter sig hos djuren i hagen en stund; en ganska lång stund. När jag spenderar lite tid hos dem, då kommer de fram och nafsar lite på mig. Det blir lättare att tänka i deras närvaro. Det är som om de faktiskt sitter på en enorm klokskap, de där djuren. Kanske är det så att deras fångenskap föranleder den mest djupgående reflektion. Att de faktiskt funnit livet riktigt njutbart och att de under sitt gräsmumsande hinner tänka avsevärt mer än vad någon människa tillåts göra.

Kanske utgör deras fångenskap i hagen egentligen en katalysator för insiktsskapande. De har matfrågan ordnad, vattenfrågan likaså. De erhåller regelbunden päls- och nagelvård. De kan fokusera på att mumsa och tänka. Och tänka. Och tänka. Kanske tar de sig i tanken ut ur hagen, vidare till fjärran skogar och osedda hagmarker utan vit tråd.

Och kanske är det precis samma sak för oss. I den otillåtna utsidan av den definierade tankelådan pågår alltjämt de undermedvetna insiktsprocesserna. De matas blygsamt över till oss via drömmar och intuition. De skapar ett tryck gentemot tankehagen som nästan får den att implodera och tvingar hagens förmän att öka sin energi för att bibehålla rummet intakt mot oändligheten, något som givetvis inte blir möjligt i längden.

Vad skulle hända om hagen föll? Om tråden gick av och strömmen bröts till alla vår mänsklighets fyrkantighetsbibehållande signalsystem. Skulle djuren fly och skadas; oförmögna att ta reda på sig själva efter att ha fötts upp som tamdjur och matats vid fasta tider varje dag? Skulle vi människor kapsejsa i torgskräck inför den outforskade oändliga tanken, guppandes på intuitionens ocean?

Eller skulle vi helt enkel hjälpas åt? Skulle hästarna och fåren av förtroende och egen fri vilja stanna på den mark de faktiskt utvecklat en relation till – sitt hem? Hjälpa oss människor tänka lite mindre och – åtminstone inledningsvis – lära oss att leva utifrån känslan istället för den ständigt dömande tanken?

Och detta med marken. Jag tror egentligen inte att människor kan göra anspråk på att äga mark över huvud taget, än mindre juridiska personer. Relationen är en sak, men som i alla relationer är ju ägandet – om ordet tillåts – en högst ömsesidig historia. Man kan egentligen inte köpa mark; man kan vistas på den, tala till den och etablera en relation till den. Kanske kan man också lära sig lyssna så pass att man kan uttyda dess vilja.

Nyheter

Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag läser nyheter längre. Det sker reflexmässigt och dagligen. Vanan började tidigt, någonstans på mellanstadiet. Den höll i sig och föranledde ett ymnigt insamlande av tillsynes orelaterade detaljer. Ett slags irrelevansfilter där enbart det som betraktas som irrelevant fastnar.

Jag förstår nu att jag inte är den ende som samlat irrelevanser. Tvärtom, de är fler än jag någonsin trott. För när det handlar om människor av kött och blod. Sådana som känner, lever och skrattar en hel del; då förefaller detta vara det så kallat normala beteendet. En stark distinktion gentemot den väluppfostrat tankemässigt fångade utbildade akademikern tillika rövslickande karriäristen vilken låter livets utsikter påverka perceptionen.

Idag är nog nyhetsknarkandet mer en fråga om pussel. Jag kan inte låta bli att samla på bitarna. Se hur de verkligen sitter samman. Vad nyheterna försöker säga oss är ju inte sådär direkt jättesvårt att tänka ut, men hur de hänger samman i kampanjer och vilja linjer de egentligen kan placeras utefter är en annan sak. Det kräver sin oborstade icke-akademikermentalitet men den finns det ju tack och lov gott om i vår värld.

Så när jag tänker lite på saken inser jag återigen att detta med nyheter, de förebjudna insikter de bär med sig och det någorlunda grundmurade ointresse den breda massan har inför världens påstådda skeenden visavi den i egen åsikt så vackert lydiga mentalitet som råder i socialgrupp ett är nog i själva verket så att de flesta vet. De flesta har förstått att det är skitsnack alltihopa. Och för den händelse att det föranleder intresse är det irrelevanserna – eller kanske de verkliga linjerna som drar.

När man så hör den skränande hopen. De som lärt sig ”hur det är”. De som reciterar ”det man säger”. De som har investerat sin prestige i färdigtuggade åsiktspaket och under stor beundran för främst sig själv låtits stämplats ”expert”. Visst är det härligt, rentav underbart att åtnjuta andras beundran på det sättet. Det räcker en stund, sedan börjar ihåligheten och djävulskaperna som bor i det lilla tornet av facklig auktoritet äta. Tära. Jag vet, dessvärre.


Allt hänger samman - från SvD.se idag. Den torkande sjön ligger som av en händelse i Iran (som står utanför FRB-paradigmet?).

Om vi tar det i någotsånär klartext: ”Svenskarna tror på fallande bostadspriser” betyder att det börjar bli dags att köra hela bostadsmarknaden in i väggen och låta det ekonomiska massförstörelsevapen som byggts in i varje fiber av västvärlden detonera, skapa kaos och skapa grogrund för en villkorslöst centraliserad makt. ”Manipulerat väder” är något som det alltid sysslats med, inte minst här i norden.

NATO är stora på vädermanipulation av allt att döma. Det är numera så uppenbart att det börjar bli dags tt få problematiken ut ur garderoben. Normalisering, kallas det visst. Det förråd som sprängts p Cypern råkade visst innehålla vapen som beslagtagits från Iran tidigare. Iran som förresten står utanför det västliga centralbankssystemet till stor del och som därför har schemalagts för ockupation likt andra arabstater som drabbats av den ”arabiska våren”, även kända som CIA wars.

Men det känns ändå hoppfullt. Riktigt jävla ordentligt, faktiskt. Det är lätt att känna vanmakt inför media och inför den av nämnda institution väl underhållna bilden av att "alla andra" faktiskt tror på det som skrivs och basuneras ut. Men det är ju inte så. Inte alls. Och så snart vi blir tillräckligt varma i kläderna tillsammans så kommer vi skratta åt alltihopa. Det är ju bara ett spel. En lek. Visserligen med livet som insats men det definierar ju livet som just en lek. Mycket passande.

Hermafroditen Jallman fyller år

Det var nu exakt ett år sedan det brände åstad och giftes. En dag som i allt väsentligt påminner om den här dagen, med följande vederbörliga undantag:

• Gården innehåller cirka hundratalet färre personer
• Ladan är signifikant mindre städad
• Tystnaden är något mer hörbar idag

I övrigt är det precis som den dagen. Vädret är hett med ett inte alltid lättuttolkat molntäcke. Gräshopporna spelar nere i hagen. Fåren rör sig inte mer än nödvändigt. Det bor märkliga simmande djur i poolen. Lamporna på altanen är fortfarande trasiga och varje vindpust åtrås av den perspirerande huden.

Och mest signifikant: kärleken till dig, min fru – är gränslös. Blotta tanken på din existens gör mig fullkomligt lycklig. Fullkomligt harmoniskt. När våra själar rör varandra känns det i djupet. Våra tystnader är två brunnar till samma källa. Våra liv varsin reflektion av samma känsla.



Vi stod där vid altaret och lovade det jag aldrig trodde att man kunde lova någon annan. Tre år har gått sedan vi sågs första gången. Ohyggligt lite tid, egentligen. Men tiden har inget med oss att göra. Vi har varit här förut. Tillsammans.

"Du är det jag inte vågade hoppas på men som jag ändå visste fanns. De slingriga och osannolika stigar som ledde oss till varandra kantades av de mest orimliga symmetrier. Det var meningen att jag skulle träffa dig. Det var meningen att jag skulle känna värmen från din eld genom en stängd dörr i ett förbjudet rum.

Att jag skulle stå där vid dörren och höra din tysta sång. Varje ton fann ett gensvar i mitt innersta. Kom komplicerande nystan att bli till vackra strängar vibrerande av kärlek och lycka. Ton för ton över i en verklighet som överträffar varje önskan.

Du är skratt, lust och värme. Du är skönhet på alla plan. Du hör budskapet i min tystnad. Genom regn och eld, genom prövningar, stiltje och skratt; du gör det mitt liv fyllt av mening och lycka. Vi är menade för varandra. Jag äskar dig, Sara. Just så."

Den dagen var den absoluta höjdpunkten. Den länkade samman eoner av tid och alla våra instanser till en och samma kronologiska punkt att dela med andra. Det var en dag som definierar hela den obeskrivlighet som kärleken vi delar äger. Noggrant utmejslat som en grop i berget. Ord för ord. Hela vägen fram till tystnadens mening och kopplat på tvärs genom alla våra iterationer.

Tillsammans med dig blev detta liv fullkomligt underbart. Varje dag är en lustfylld njutning. En kärleksfull sensation. En välsmakande tystnad. En utvecklande gåta. Kärlekens styrka – den som bor i allt och faktiskt är allt – lyser tydligt över vad som än sker. Okomplicerat, lätt och kravlöst. Fullkomligt tillsammans. Just så.

Snabbversionen.

Långväga gäst

Efter mycket krångel kom hon tillslut hit, den långväga gästen. Flyttade in i den omdöpta drängstugan (”Australian Embassy”) för några dagar. Dagar vars antal faktiskt skrämde mig en smula. Vilket i sin tur blev en tankegång värd att undersökas.

För den här gästen härstammar ur min gamla värld. En värld där allting ovillkorligen kretsade kring arbete. En värld där jag enbart under flyktens paradigm ansåg mig kunna vara mig själv och hänge mig åt sociala aktiviteter. Det var därför den här vännen blev en vän från första början.

För på andra sidan jorden, där kände jag mig allra mest som mig själv. Där var jag kunde ta ut svängarna, öppna mig och leva fullt ut. Ju längre bort, desto bättre. Den här vännen såg nog det; även om jag försökte dölja det väl. Hon är den iakttagande sorten, nämligen.

Så inför hennes besök infann sig viss bävan. En mycket speciell sådan. Den att jag faktiskt skulle spendera tid med någon ur den gamla världen på det sätt som jag endast gjort med de ur det nya paradigmet. De jag träffade i mitt gamla liv fick aldrig komma särskilt nära, trotsallt. Alltså känner jag dem inte särskilt väl.

Nu visade det sig att mina farhågor kom på skam. Gästen fann sig väl med det makliga tempot i Olsbo. Hon insåg att några timmars bloggläsande över kaffet är ett vettigt tempo och att man kan gå och lägga sig under ett äppelträd för en eftermiddagslur. Viktiga saker. Hon har harmonin i sig, hon också, skulle det visa sig. Ingen är mer förvånad än jag.

När vi setts tidigare har det varit buret på prestationens vågor. Gästen, precis som jag själv är prestationstokig. Arbetsnarkoman. Det var bara det att denna gång hade hon inte arbetat på ett par månader. Lika avslappnad och distanserade till det presterande arbetet som jag själv. Lika villkorslöst beroende av tystnaden.

Och så kom de där betraktelserna. De kring vart alla blivit av. De som man mött under de hektiska åren i IT-branschens stimmiga floder. Visst finns det några kvar. Några som beslutat göra jobbet till en vana. Men de flesta av de verkligt skarpa har bytt bana. De har sadlat om till mer belönande inriktningar. Mer skapande. Mer människonära.

Så efter några dagar här trampade hon vidare mot andra europeiska fläckar för vidare befordran åter till den stora staden på andra sidan klotet med det snyggaste konserthuset av dem alla. Det blir sannolikt där vi ses nästa gång. Denna gång med en än mindre arbetsrelaterad aspiration.


Den långväga gästen hämtades och lämnades på Gävle C. Vid förkovran i lokaltidningen fick gästen hon i all sin engelskspråkighet något att fundera på visavi stationens verkliga användningsområde.

Om att ha en plan

Det framstår allt tydligare, detta med att ha en plan. Vissa har dem, andra inte. Jag tror nog att det kan vara riktigt bra med planer; men kan ändå inte hjälpa att se vissa aspekter av planerandet från min avslappnade horisont som faktiskt inte är så där vansinnigt smickrande. Synen av planen som ett armeringsjärn i en massa betong som på grund av felaktig blandning och otillräcklig homogenisering aldrig kommer att brinna.

Planer görs ofta för att skapa struktur. För att skapa ett rutmönster i den kommande framtiden att fästa händelser mot. För att stödja de beslut som fattas löpande (eller som planläggaren sannolikt uttrycker saken – ”efter vägen”). För att kategorisera händelser, tankar, uppenbarelser och val såsom varandes planenligt visavi icke planenligt. Nyttigt visavi icke nyttigt. Avvikelserna, divergensen från planen, är per definition förlorad tid.

Men i själva verket är ju diversionerna ofta små bubblande celler av förkovran. Små tillsynes slumpartade händelser som – om man låter dem hoppa och skutta som de vill – kan leda fram till oväntade synteser längst den oberäkneliga stigen. Att hålla sig i planens ledstång är en trygghet, en konstruerad struktur med syfte att skapa intrycket av kontroll för planeraren. Men hur schemalagt precisiös den än må vara så kan ingen plan i världen kontrollera livets nycker.

Jag kollade just in den verkligt stora planen lite. Den som kombinerar de stora geologiska skeendena, den tusenåriga härskarritualen över människan, det senaste hundra årets accelererande politiska och militära skeende och alla småttochgotterier som till exempel finansvärlden. Jag fick en bild av hur världens självutnämnda härskare gjort en plan.

De har gjort en plan för att få fortsätta regera planeten nästa dryga tiotal årtusenden. En plan för övertagandet av den mest granulära makt och bibehållandet av nämnda instrument genom en ytterst skakig resa. En skakig resa de själva förborgat sig vetskapen kring under tusentals år, meddelandes enbart via så kallade hemliga sällskap och liknande småfjutterier.

Det börjar närma sig, precis som ett prov i skolan vilket man inte läst på inför. För ett par hundra år sedan förstod man nog att det började bli riktigt nära. Skakigt nära. Man gjorde sig en plan för att slippa ängslan. Man skapade sig – med uppbådande av alla sina ockulta och världsliga medel – en bild av hur det skulle gå till. En plan som nu är så långt gången att dess subjekt börjar uppfatta den.

Men den är likväl bara en plan. Och planens syfte är inget annat än att skapa ett trossystem för en ängslig individ. Skapa illusionen av kontroll och syftesriktighet ur en själlös logik. När punkterna på listan kryssas av känns det säkert meningsfullt och logiskt belönande, men livspulsmässigt vidgas disharmonin. Man kan inte styra över livet. Ingen plan är sådan, annat än livets egen. Det är – i detta fall och i många andra, enbart ett utslag av dålig livskännedom och ett trotsallt försvinnande litet självförtroende.

Livet är ett äventyr, inte en checklista.

501

Jag tänkte igår att jag nog börjar närma mig 500 inlägg snart. Ovanligt riktigt - detta är det femhundraförsta. Det är bara att beklaga, men någonstans måste ju skiten ut. Enligt HTTP-protokollet betyder fel 501 "Not Implemented". Jag tycker att det kan få passa fint som beskrivning på de första 501 inläggen här, men å andra sidan finns det i mellanrummen. "Icke implementerade". Svävandes som små anomaliteter i ett moln av icke-konvergens utan föreskrivna gränssnitt, ståndpunkter eller åsikter.

Nu är ju det en sanning med modifikation eftersom de ju så att säga växer fram över tiden, men jag har alltid försöka göra det till en sport att inte låsa tanken till något särskilt åsiktsläge och därmed hamna i den underliga fällan att försvara åsikten. Det flyter. Vad som är rätt idag är mycket möjligt helt vansinnigt uppåtväggarna imorgon. Jag är människa, jag har fel. Hela tiden. Typ så.

Ett stort tack till den tappra skara som förefaller gjort läsandet av denna svada till en mer eller mindre regelbunden aktivitet. Jag skulle tro att jag nog fortsätter knåpa en stund till. Detta har gått och blivit osunt vanebildande.

Delningen

Man kan fråga sig var delningen uppstod den där gången. Den när de sannolikt totalt sammankopplade individerna i 3:6:9-land för första gången kom att överge sin koppling till enheten. Var det ett abrupt skeende, resultatet av deras eget agerande eller ett planlagt ingrepp i deras tillvaro? Sannolikt med ett tydligt syfte. Starten av ännu en insiktscykel. Ännu en årgång av uppvaknande.

En cykel som vi trampat, generation efter generation. Med resolut ökande takt rakt in i gruvans mörker. In i den frånträdda egna suveränitetens dunkel. För att där i slavens totala uppgivenhet inför sakers tillstånd se ljuset i mörkret. Förnimma den egna strålen, drivkraften och börja önska sig något baserat på detta. Hjulet svänger långsamt, ytterst långsamt till en början, men generation efter generation med inre bilder av en annan värld har en mäktig verkan trots trögheten.

I samma takt som slavdrivarna tycker sig nå framgångar på populationens bekostnad så manifesteras de historiskt ackumulerade önskningarna. Slavdrivarsidans medel har kommit att behöva bli långt, långt mer raffinerade över tiden men den uppvaknande skarans verktyg inskränker sig till en tanke med allt mer omedelbar manifestation. Cykeln kommer till ett slut. Fullbordande. Uppvaknandet är ofrånkomligt och varje försök att stoppa den katalyserar istället skeendena.

Vad vi ser är inte längre en gåta; inte längre ett pussel att lägga. Det är bara fullkomligt uppochner. Fel. Galet. Klartexten vilar strax under ytan. Väntar in de som anlänt sist till mållinjen. Låter dem hämta andan, dricka några klunkar vatten. Låter deras ögon vänja sig med ljuset. De behöver mest tid till att kränga av sig den väl virkade offerkoftan som ofta kärvar mot den svettiga huden. Men snart så står vi där hela högen i begrepp att träda över linjen. En enda överträdelse mot allt vi någonsin lärt oss. En överträdelse helt baserad på känsla.

En enda tanke. Och då är det bara så.

Frukt ansvärt roligt

Väl ute ur en milt sagt segdragen magåkomma anländer den långväga gästen med en ny. Jag skrattar magmusklerna ur mig.


Vanvettigt. Helt vanvettigt.

Väl sammanfattat

Pussel, det är kul grejer det. Jag älskar att pussla. Plocka på mig bitar här och var, jaga dem. Snubbla över dem. Få dem kastade i ansiktet. Inse att det inte är framsidan, utan baksidans motiv som får dem att passa samman. Läsa de dolda budskapen längst kanterna.

Fickorna fulla, tiotalet kartonger på loftet likaså. För ett par år sedan började jag så stillsamt lägga det, men det går nog aldrig ut riktigt. Sannolikt är det själva processen som är målet. Eller något helt annat. Känslan i pusslandet är emellertid ytterst givande.

Om jag skulle säga att jag anar ett motiv så är det i dagsläget - efter en hel del ganska svarta irrfärder - något sagolikt, men samtidigt helt rätt. Så rätt att det trumfar varje definition av rätt. Gör den överflödig, så att säga.

Carl-Johan Calleman sammanfattar en del av bitarna jag kämpat riktigt mycket med men inte fått till annat än i en katastrofal hög som inte känts riktigt läggbar. Han gör det bra, riktigt bra enligt min mening. Jag säger inte att han har rätt, det gör inte han heller för den delen, men det var ju som sagt fråga av definitionsbegreppet.

Jag skulle ju aldrig bli gammal, jag. Så var det tänkt. Tji fick jag och önskar mig nu ett långt liv. Men just siffran 37 har varit spärrad på något sätt och det kanske snarare har sin förklaring i de av CJC:s sammanfattade profetiornas tidpunkt för skiftet snarare än livslängden. Eller så är det bara den annalkande fyrtioårskrisen.

Järngympa

Det lossnar järn. Som aldrig förr. Visst har det - sedan CB:n installation - kommit att framträda ett samband mellan besprutningens omfattning och graden av järnutfällning i vatten, men nu är det i det närmaste absurt. Kan inte förklara, bara iaktta. Reflektera. Teoretisera. Magnetiska förändringar. Energi som jordas här genom organit. Vad vet jag? Värt att korsrefereras med andra källor. Knappast något helt nytt påfund - detta med vatten som färgas rött.

Gott att dricka, inte särskilt snällt mot maskinerna, men ohyggligt intressant.