Fokus

Känslan av rörelse har funnits där en god stund nu. Den bor i maggropen och bär vissa av orons tecken men också förväntningens. Ingen oro bor i hjärtat utan kanske är suget i magen en effekt av den ökande hastigheten. Det är den känslan som brukar väcka mig lite för tidigt på morgonen och det är den som gör att jag ligger vaken en timme innan jag lyckas somna om. När jag så igår använde dörrar som metafor för ett antal generella förändringar fick jag en tydlig indikation om vad det var som väcker mig om morgonen.

Denna morgon vaknade jag av inte mindre än tre dörrar som slog i vinden, ungefär vid den tid jag vanligtvis vaknar. Draget genom de tre myggfönsterförsedda fönstren fick kraft sedan vinden vänt. Efter ett kort övervägande klev jag ur sängen och stängde dörrarna. Därefter somnade jag osedvanligt djupt i ytterligare tre timmar för att vakna elva minuter över elva. Strömmarna är många och jag förstår att det är därifrån den flygande känslan har sitt upphov. Det händer av sig själv och vad jag behöver göra är att stänga lite dörrar och fokusera istället.

Knock, knock! Who's there? The door…

När jag flyttade för hundra år sedan ingick ett förråd i källaren. Man nådde förrådet från korridoren i källaren via en dörr som ledde in till åtta förrådsutrymmen – det såg man tydligt på skylten ovanför dörren. Nummer 96 fanns där inne. Jag hade emellertid problem att bereda mig åtkomst till förrådet eftersom jag beklagligtvis saknade nyckel till dörren från korridoren.

Det tog flera månader innan jag samlade kraft och ringde fastighetsskötaren. Då hade jag snubblat på lådor i hallen i – precis – några månader. Fastighetsskötaren var hemma sjuk och hade väldigt svårt att begripa vad det var jag menade. Någon vecka senare tittade han emellertid förbi och vi gick ner till källarkorridoren så att jag kunde visa honom vilket lås det var jag behövde nyckel till.

Han tittade forskande på mig en stund. Så tittade han på dörren och tryckte resolut ner dörrhandtaget utan ens sticka nyckeln i låset och öppnade den. Dörren hade varit öppen hela tiden. Sedan det tidiga femtiotalet, sannolikt. Men eftersom jag var så bergfast övertygad om att den varit låst så försökte jag inte ens öppna den.


Folk är olika. En del ställer sig i dörrhålet och kikar in på det rum de har möjlighet att stiga in i. Andra vägrar känna på dörrhandtaget. Och så har vi de som springer in i väggen istället. Som dunkar och dunkar huvudet i väggen där det inte finns någon dörr istället för att se sig om och finna en öppning.

Egentligen är det ju lättare ändå eftersom även väggen är en mental föreställning och den vägg många springer in i inte är ett dugg svårare att forcera än den dörr jag tog fastighetsskötaren till hjälp att komma förbi.

Dörrar

Det händer igen. Det rör på sig.

Jag svårt att vara ödmjuk. På det gamla sättet.

Jag har svårt att inte säga som jag upplever att det är.

Jag har svårt att inte peka och sticka fingret i magen på den som formar ord som vittnar om tankar som förstör sagesmannens eller (oftast) sageskvinnans värld.

Jag borde egentligen låta bli. För jag vet precis hur lite jag själv ville ha ett finger i magen när jag var just där. Men samtidigt kan jag inte blunda för möjligheten att jag faktiskt skulle mått bra av det för den händelse att fingret satt fast i någon jag verkligen ville lyssna på.

Jag vet bara att det är svårt att inte.


Egentligen är jag nog lite rastlös. Jag inser vad det är jag insett och försöker applicera det på min värld. Återvänder till handbokens första steg och söker definiera vad det är jag önskar av livet. ”Gör en lista”.

Min lista blir:


(Slut på listan)

Kanske är det därför som jag tar in där jag tar in. De som är på väg till botten och som ältar ”dom sa att det är något bakteriologiskt”, ”jag måste ju sköta mitt jobb”. Tidningen används enbart till att tända i kaminen. TV finns inte.

Men för i helvete. Hur svårt kan det vara?

Jo, jag är otålig. Frustrerad. Faktum är.

Men det är ju likförbannat jag som är det. Snöboll efter snöboll har rullats fram mot rännans utlopp och när så insikten satte dem i rullning förlorade jag kontrollen över flödet och tvingade mig själv att kapitulera.

Jag vet inte mer än så. Jag kan på något sätt inte önska mig mer av livet än vad jag har och är just nu. Jag kan verkligen inte. Inget utespa, ingen bil utan tak, ingen resa, inget affärskontrakt. Jag har helt enkelt inte fantasin – ok?

Jag triggas av småprojekt med huvudsakligen befintliga delar. Små myspysgrejor, sådär. Skapa atmosfärer för minnesvärda ögonblick som blir till ett utdraget, oändligt nu. Livet är en fest – var det inte så det var? Jomenvisst! En stor jävla fest och jag kan bara instämma.

Utöver småprojekten är det andras lycka som står på programmet. Jag vill ge dem ett startskott. Ge dem det de bara kan ge sig själva. Så att de förstår att de är gränslösa och fullkomligt fria.

Ja jävlar.

Vilken helplychkille man gått och blivit. Inte en nerv i min kropp drömmer om att mosa konkurrenter, börsintroduceras och resa first class över jorden längre. Och jag tvingar mig att inse att det aldrig var jag. För när jag var där sökte jag inte det. Jag ville bara att de skulle lyssna på mig. Njuta av deras uppmärksamhet och uppskattning.

”Nisse”. Jävla slug kille. Kreativ och det där. Men det var inte därför han gjorde det. Sådetså.

Livet är inte konstruerat för att behålla saker. Allt finns hela tiden men vi upplever det inte så. Kärleken jag känner inom mig. De tar nästan kål på mig.

Den lille. Under hösten har jag mött en annan bonusfarsa i mig själv. En skarpare och inte alls lika kärleksfull som jag varit intills dess. Och samtidigt – mitt i den kallare materian bor en kärna av oändlig kärlek. Den är egentligen ny för där jag förut varit snäll och på något sätt låtit den där kärleken komma direkt har den nu börjat röra sig i vågor.

Han håller på att bli större och min kärlek förändras. Jag må vara bonus men jag älskar honom på ett sätt som får mig att se mönster som överbryggar genetiken. Jag hör och ser vad han håller på att bli, vad som formats ur hans mammas oändliga kärlek och hans eget kommande avtryck på sin omvärld.

Återigen – i brist på ödmjukhet – vet jag att jag är exakt där jag avsetts att befinna mig. Att jag lever och andas av den enda och fullkomliga anledningen att det alltid är vad jag drömt om. Att få komma hit just nu. Att leva här med Oss.

Det var Hon som fångade mig i fallet. Jag var handlöst förlorad på väg ner i ett mörker jag själv skapat. Ståendes vid vägkanten iklädd vit ullig kofta och med beslutsamma steg som ledde till min bildörr. Som öppnade den och släppte ut alla begränsningar jag någonsin upplevt.

Jag förstod det inte precis just då, förstås. Det har kommit med de få åren som känns som flera liv som gått sedan dess. Den svartlackade nya bildörren den natten är som portalen mellan då och nu. Mellan övning och verklighet. Mellan livet och den propedeutiska kursen som föregick dess egentliga start.

Genom dörren ser jag dörrarna före och efter. Ljuset lyser genom den långa raden från oändligheten mot nuet i det ända ögonblick som någonsin existerat. Det står folk överallt längst korridoren. De allra flesta står där bara under en ”cell” avgränsat av två dörrpassager. Några har varit med en god stund.

Fyra är med mig i oändligheten. Det är farsan, farmor, Hon och Den Lille. Kärleken för dessa fyra bränner mig halvt medvetslös vissa dagar. Det finns flera. Runtomkring. Berör. Närmar sig. Fjärmar sig. Dansar kring härden med sin egen kärna. Men med de där fyra finns det absolut inget som helst ligament, det är fullkomligt naket. Förhållningssättet, kärleken, respekten, friheten och närvaron.


Sinnet faller.

Det är tanken som räknas.

Och allt jag har i hjärtat är verkligt.

Och ordet tvivel existerar inte längre i min vokabulär.


Tillsammans med en stor mängd andra ord som begränsning, förbud och hinder förpassas det till den plats jag av farsan ordlöst fick lära mig att ordet omöjligt ligger begravet.

Det är en vacker gravplats. Miljarder och åter miljarder människor vallfärdar varje dag dit och dyrkar den baklängesströmmande värme som utvinns ur nollpunktens negativa sida.

Jag kan inte se det längre. Än mindre känna det. Och jag kan inte låtsas som jag gör det heller. Så om du märker att jag är tyst eller otålig så är det bara därför. Jag vill inte ens förhålla mig till det längre.

Det var nog bara det.