Omgivningens tankar och känslor påverkar mig alltmera. Eller – rättare sagt – jag börjar begripa till vilken grad omgivningens tankar och känslor faktiskt påverkar mig. Kontrasterna gör det än tydligare och vilken kulturell resenär som helst kan nog intyga att om man drar undan de inpiskade skygglapparna den ängsliga överlägsenheten så har man i t.ex. Bhuddaland betydligt bättre grepp om varför vi är här och vad livet egentligen har för en mening. För att inte tala om döden.
Så klimat, mat och bra dansgolv i all ära – den strida strömmen av Européer förklaras nog närmare av det grundläggande behovet av att slippa ur fållan en stund. Visst, en del kommer hit och lever rövare – svinar och har sig. Men de ser ut att vara förvånansvärt få. Aldrig har jag sett européer vara så trevliga mot varandra. Och förändringen går fort. En positiv inställning till livet är den mest smittsamma åkomma som finns.
Hemma i skolboken är det just precis det man fruktar. Tänk om den mest grundlurade av alla – den kristet fostrade européen och nordamerikanen – skulle börja ändra tankemönster. Om man skulle börja beakta sina handlingar ur perspektivet varför man lever och vad det leder i det lite längre loppet. Om man skulle börja lyfta på slöjan och leka med tanken på livet som lekplats istället för sammanbiten bestraffning.
Vad skulle hända om vi släppte taget om habegäret? Om vi värderade både den rika och den fattiga domen som jämnbördiga läromedel på en skala nära vars nollpunkt mästarna trippar runt och hanterar livet blott med tankar och små, små gester. Det blir slut på den västerländska hypnosen den dagen. Ett snabbt avklarande med en rad tillsynes stora men ändå ganska harmlösa konsekvenser.
Det är klart – alla våra statsbildningar bygger på rädsla och vanmakt. När alla de regler som finns där för att bibehålla auktoritet och fruktan samt att hindra livet från att ha sin avsedda gång försvinner – var hamnar vi då? Det är bara att tänka tanken. Går att finna svaren med logik, faktiskt. Eller känna efter.
Det vi har haft och fortfarande har är ju knappast något vi ska skälla på. Vi har säkerligen behövt det. Vi har fått lära oss hur det är att inte äga vår egen tid, hur det är att vara slav under påhittade skulder, hur det är att lämna bort sina barn på anstalter, att slaviskt följa andras regler, att tvingas ut i kylan på grund av oliktänkande och kanske mest av allt – hur det är att känna den där totala meningslösheten.
Men det går över. Livet är så synnerligen meningsfullt. Alla de artificiella pluggar av mening som stoppats i samtliga kroppsöppningar vittrar sakta men säkert sönder och utbytet med omvärlden uppstår. Många är just nu inne i konspirationsracet, kanske den sista anhalten. En motreaktion av mycket viktig art till allt det man förgiftats med. Nödvändig för somliga, för andra inte.
För i konspirationskaskaden bor även den där mycket bekanta känslan av hjälplöshet. Samma grundton som i alla de klassiska härskarteknikerna sköljer fram genom den förgiftade maten, den frätande nyhetsrapporteringen, de diaboliska planerna att mikra hela planeten och de regelrätta sprutorgierna ovanför våra huvuden. Vem vet, kanske äger även blodgivandeväsendet en annan rot än gängse bild förespeglar?
Men, om jag ska vara helt ärlig och uppriktig ur min alldeles egna ståndpunkt. Det är skitsamma. Vi kan kämpa mot saker hur länge som helst. Mot varandra, mot linjer på himlen, mot insikter och känslor. Vi kan kämpa för och emot saker tills vi blir blå i ansiktet och dör martyrdöden allihopa. Jag tror inte det ger så särskilt mycket.
Det universella språket finns kvar, även om det sägs vara borta. Alla pratar humor. Och de som inte gör det kan lätt lära sig det. Där har vi det – skrattets unisona bärvåg. Som tar oss ur skolan och vidare in i vad vi än önskar. Livet, döden – är det verkligt? Och spelar det någon roll? Glädjen är verklig och kärleken likaså. Jag är helt säker på att vi är här av den anledningen.
Och jag är säker på hur det gått till. Att vi i inkapslad instans efter instans själva valt det. Riggat det. Givit oss hän och startat spelet efter tidslinjen. Det är därför vissa människor är närmare än andra. De är med i mitt spel. Ett spel bland många som spelas här och nu och där det kanske är så att vi faktiskt går in i självaste slutspelet för ganska många precis denna tid vi har nu. Även om livet på jorden nog aldrig varit direkt långtråkigt ur den synvinkeln.
Så när vi i går besåg det allra sista avsnittet av den enda TV-produktion som någonsin tagit mig med storm så kändes det inte som någon slump att vi – min älskade och jag – är på en tropisk ö med flygplan nära över våra huvuden. Och med relativt nyligen avlidna fäder fått vandra genom de sugande bränningarna längst stranden för bara några nätter sedan i en kavalkad av vad som varit men inte fanns i minnet.
Så här slutar denna episka produktion genom vilken jag till största delen sovit, men vars påverkan på mig knappast kan sägas vara liten. TV-serien Lost ramar in så gott som hela min livsåskådning och manusförfattarna – vare sig de vet det eller ej – har gjort något större än någon annan mediaproducent någonsin kommit i närheten av. Här är slutet. Början. Livet. Inte sedan Pelle Svanslös fick skulden för en eldsvåda 1980 har jag gråtit framför TV:n, men i går var det dags igen.
Meningsfullare har jag aldrig sett. Inte den vägen.
Kan jag förklara? Nej. Jag kan nog egentligen inte det. Orden är ju bara ord ändå när allt kommer omkring.
fredag 30 mars 2012
onsdag 28 mars 2012
Det som inte finns i det som inte finns kanske finns
Jag är ju en stark anhängare av paradigmet ”pengar finns inte”. Men jag börjar ju också begripa att självaste verkligheten inte egentligen kan sägas finnas. Så om pengar inte finns i verkligheten som inte finns – då borde ju pengar finnas. Och sannolikt är det just därför vi är så fast i dess grepp. För vad är pengar egentligen? Och vad är verkligt?
Om man tänker sig att allt som förefaller verkligt egentligen är symboler med koppling bortom verkligheten till det verkligheten ämnar att åskådliggöra då känns det ju ganska vettigt att vi inte riktigt kan erkänna penningen som storhet men att vi alla vare sig vi vill det eller inte måste medge att pengarnas makt är reell.
I vårt västerländska paradigm förefaller penningen ha sin upprinnelse ur skuld. Handel med skuld av olika slag har så småningom lett till handeln med pengar och i sin tur till monetär skuldsättning. Skuld står vid roten till det västerländska kulturella släktträdet. Skuld och de sju dödssynderna. Rädsla och alla de andra manier vi fostras att låta våra sinnen uppehålla sig med under vår vandring här.
Det blir väldigt tydligt när man är där jag är nu. Där Karma står vid roten till det kulturella trädet. Alla de där låsanordningarna som saknas. All en där brottsligheten som inte finns. Här finns fattigdom. Stor och utbredd fattigtom. Och ingen har sin hund försäkrad. Men här saknas den där verkliga brottsligheten – laglösheten till trots. Eller är det just därför?
För om jag kommer hit som fläskstinn turist och begår övergrepp mot barnen, spyr på hotellet utan att ta reda på efter mig, utnyttjar deras fattigdom och lever rövare – vem är det egentligen som råkar ut? Vid detta träds rot är det den som svinar, och det känns helt korrekt. Att hugga emot och statuera exempel via envig för de förorätter jag utsätts för är helt onödigt. Rättvisan finns på andra sidan skynket.
Och så är det kanske med pengarna också. De finns här - i den så kallade verkligheten - som ett slags motvärde till det spel de konstituerar på andra sidan skynket. Kanske är det därför den som i denna värld på girighet och utsugeri ackumulerat stor rikedom utan undantag mår mycket, mycket dåligt. Förklarar om inte annat det västerländska hälsoläget på ett förtjänstfullt sätt.
Så pengar kanske finns i alla fall. Som ett slags gravitationskraft i det energispel vi alla valt att spela. Det är fantastiskt att kunna få anledning att ändra sig ibland. Återkommer på temat.
Om man tänker sig att allt som förefaller verkligt egentligen är symboler med koppling bortom verkligheten till det verkligheten ämnar att åskådliggöra då känns det ju ganska vettigt att vi inte riktigt kan erkänna penningen som storhet men att vi alla vare sig vi vill det eller inte måste medge att pengarnas makt är reell.
I vårt västerländska paradigm förefaller penningen ha sin upprinnelse ur skuld. Handel med skuld av olika slag har så småningom lett till handeln med pengar och i sin tur till monetär skuldsättning. Skuld står vid roten till det västerländska kulturella släktträdet. Skuld och de sju dödssynderna. Rädsla och alla de andra manier vi fostras att låta våra sinnen uppehålla sig med under vår vandring här.
Det blir väldigt tydligt när man är där jag är nu. Där Karma står vid roten till det kulturella trädet. Alla de där låsanordningarna som saknas. All en där brottsligheten som inte finns. Här finns fattigdom. Stor och utbredd fattigtom. Och ingen har sin hund försäkrad. Men här saknas den där verkliga brottsligheten – laglösheten till trots. Eller är det just därför?
För om jag kommer hit som fläskstinn turist och begår övergrepp mot barnen, spyr på hotellet utan att ta reda på efter mig, utnyttjar deras fattigdom och lever rövare – vem är det egentligen som råkar ut? Vid detta träds rot är det den som svinar, och det känns helt korrekt. Att hugga emot och statuera exempel via envig för de förorätter jag utsätts för är helt onödigt. Rättvisan finns på andra sidan skynket.
Och så är det kanske med pengarna också. De finns här - i den så kallade verkligheten - som ett slags motvärde till det spel de konstituerar på andra sidan skynket. Kanske är det därför den som i denna värld på girighet och utsugeri ackumulerat stor rikedom utan undantag mår mycket, mycket dåligt. Förklarar om inte annat det västerländska hälsoläget på ett förtjänstfullt sätt.
Så pengar kanske finns i alla fall. Som ett slags gravitationskraft i det energispel vi alla valt att spela. Det är fantastiskt att kunna få anledning att ändra sig ibland. Återkommer på temat.
lördag 24 mars 2012
Formationer
Det kan vara bra att få förklara sig ibland. Andras frågor är ju också mina egna, men då som regel frågor som jag själv inte har perspektivet att formulera. Vi behöver således varandra i den aspekten på vilken skala det än må vara. Det tog sin utgångspunkt i företagande, den här gången.
Redogörandet för hur jag hamnat där jag hamnat förvånade mig själv. Återigen – men på ett nytt område – ser jag den där sannolikt predestinerade linjen. Livets stig – framför mig slingrande, men i backspegeln en spikrak motorväg.
Det handlar om varför jag vill vara där jag är. Varför jag vill ha små, självgående och utstuderat frihetsdrivna organisationer med ett ytterst fåtal personer som vet vad som behöver göras och har i sig att känna av och själv ta det oändliga ansvaret i varje enskilt ögonblick.
Grupperingar där samarbete inte är en formalitet utan ett ljudlöst, självklart och allomstädes närvarande diskret begrepp. Där värderingar inte behöver beskrivas eller ändras utan där varje människa fyller en funktion inte bara i egenskap av kunskap eller färdighet utan där individens själva laddning, behov, riktning är en del av det energispel som driver gruppen framåt. Som individer. Också.
Det må vara i det närmaste obefintligt, men det finns. Det kanske är vanligare i familjebildningar, i förhållanden och i vänkretsar, men det finns även inom det vi kallar yrkeslivet. Jag har på något sätt blivit färdig med alla andra sorters konstellationer. Lat som jag är.
Förklaringens ursprung var tanken på den totalt platta demokratiska organisationen. Där finns mycket bra exempel och jag imponeras stort av Näsvikarnas arbete. De har en modell som faktiskt skulle kunna fungera på mycket, mycket större organisationer om inte den monetära världen konstruerats att mala människan. Men det är en annan historia.
För i min värld får känslan styra som det nu är. Känslan går före tanken. Det leder ju sällan någonstans att tänka på hur man känner. Men att känna efter hur det känns när jag tänker på något brukar kunna leda till en eller annan insikt. Så om känslan får bestämma – då handlar det helt om att hitta rätt människor. Rätt energier, så att säga.
Kan inte låta bli att leka med den synen numera. Allrahelst när det handlar om så många personer. Hundratalet energier, manifesterade genom sin vibration. Hur de som inte är bekväma att sitta där de sitter är det på just de grunderna. Hur de ord som utbyts och gester som fångar det språket missar är energins lekfulla bekantande med sig själv på denna enastående lekplats.
Den totalt demokratiska tanken är helt logisk och utspelar sig till fullo i hjärnan. Jag förstår den och känner att den är rättvisare än det mesta vi människor har hittat på. En god bit på väg, så att säga. Men vi kan bättre. Ännu mycket bättre. För i en demokrati kommer besluten ibland att kännas fel för några. Och där finns en balans som även tar hänsyn till det. Därom är jag övertygad.
När vi talar till varandra har våra ord mening. Varje ord, var för sig, har en mening och är i sig en liten smula tankeform av inkodade förståelser. Den sammansatta meningen är än mer komplex och bortom den bor hela skolor som söker förmedla tankeformer av än större dimensioner.
I vår lek här blir energierna till vibration och dessa två till information. Känsla. Det synes ju som om materian är den minst befintliga alla fysikens begrepp och det kanske har blivit så eftersom vi närmar oss varandra, trots att det kan förefalla som om det är det motsatta vi håller på med.
För om denna lek går ut på att förstå vad vi är och inte är, då måste ju motpolen till den mänskliga föreningen växa sig starkare för varje gnutta värme vi uppbådar i summan av våra interpersonella relationer. Kanske för att gemensamt övervinnas. Kanske för att ta oss över kanten till nästa lektion.
Alla har sin laddning och sina behov. Vissa har både källa och mottagare huvudsakligen i sig själva. Man ser ofta sådana sitta själva och klura. Andra har ett starkt behov av andras energi. Behöver ladda hos andra för att själv kunna mata de källor som i botten stjäl all den egna kraften.
När den som pratar inför en grupp är orolig och nervös blir gruppen detsamma. Motsatsen gäller inför en glad och uppsluppen presentatör. Vi påverkas hela tiden av varandra. Vore vi alla ingenting mera än separata köttklumpar som tillkommit av slumpen i väntan på vår eget syndfulla kollektiva självmord så skulle väl knappast detta vara ett faktum.
De saker vi förmedlar är våra behov, önskningar och tankeformer. Vi har givits möjligheten att trots materians trögflytande och svårformade natur helt fritt skapa i tanken utan något som helst förbehåll och vi har begåvats med rudimentära features för att uttrycka dessa tillsynes imaginära skapelser inför varandra.
”Varje fågel sjunger efter sin näbb”. Uttrycken är lika många som människorna men tar sig tydligare uttryck då många får del av uttrycket. När summan av intrycken är större, så att säga. Överföringen är inte på något sätt enkelriktad vid sådana tillfällen. Tvärtom – där leker de underliggande entiteterna och finner utbyten.
För vad som sker – vad som verkligen sker – det händer ju knappast i vår materiella värld, vår mest troligt egenhändigt skapade kuliss för att tvingas utmana oss själva och varandra att söka i sakers verkliga natur. Vi utmanas att beskriva sådant som inte kan beskrivas med de uttryck vi har till hands.
Och det fungerar! För när jag är verkligt nöjd med en text eller en presentation – har jag då sagt precis vad jag vill säga? Nej – aldrig. Det jag vill ha sagt, det jag menar och vill – det kan ju inte uttryckas. Men det går att finna ord, bilder och stämningar som fångar känslan i det jag vill förmedla. Däri ligger hela utmaningen. Och den är helt underbar.
På andra sidan draperiet möts vad som uttrycks i känslor. Där möts energier bortom vibrationens form och oberoende av materian. Där har vi den underliggande verkligheten och det är därifrån alla uttryck kommer för att via intrycken här återkopplas i energins lekfulla strömningar djupare i livets ystra flod.
Kanske är vi alla en och samma rentav. Vi (jag, kanske då snarare) bestämde oss/mig för att sprida ut oss/mig i små fraktioner. Små enheter som var och en för sig får möjlighet att utforska delar av existensen vi/jag annars inte kunnat upptäcka. Så när vi finner varandra, vi människor hitta vi oss själva. Vilket ju alltid varit sant.
Redogörandet för hur jag hamnat där jag hamnat förvånade mig själv. Återigen – men på ett nytt område – ser jag den där sannolikt predestinerade linjen. Livets stig – framför mig slingrande, men i backspegeln en spikrak motorväg.
Det handlar om varför jag vill vara där jag är. Varför jag vill ha små, självgående och utstuderat frihetsdrivna organisationer med ett ytterst fåtal personer som vet vad som behöver göras och har i sig att känna av och själv ta det oändliga ansvaret i varje enskilt ögonblick.
Grupperingar där samarbete inte är en formalitet utan ett ljudlöst, självklart och allomstädes närvarande diskret begrepp. Där värderingar inte behöver beskrivas eller ändras utan där varje människa fyller en funktion inte bara i egenskap av kunskap eller färdighet utan där individens själva laddning, behov, riktning är en del av det energispel som driver gruppen framåt. Som individer. Också.
Det må vara i det närmaste obefintligt, men det finns. Det kanske är vanligare i familjebildningar, i förhållanden och i vänkretsar, men det finns även inom det vi kallar yrkeslivet. Jag har på något sätt blivit färdig med alla andra sorters konstellationer. Lat som jag är.
Förklaringens ursprung var tanken på den totalt platta demokratiska organisationen. Där finns mycket bra exempel och jag imponeras stort av Näsvikarnas arbete. De har en modell som faktiskt skulle kunna fungera på mycket, mycket större organisationer om inte den monetära världen konstruerats att mala människan. Men det är en annan historia.
För i min värld får känslan styra som det nu är. Känslan går före tanken. Det leder ju sällan någonstans att tänka på hur man känner. Men att känna efter hur det känns när jag tänker på något brukar kunna leda till en eller annan insikt. Så om känslan får bestämma – då handlar det helt om att hitta rätt människor. Rätt energier, så att säga.
Kan inte låta bli att leka med den synen numera. Allrahelst när det handlar om så många personer. Hundratalet energier, manifesterade genom sin vibration. Hur de som inte är bekväma att sitta där de sitter är det på just de grunderna. Hur de ord som utbyts och gester som fångar det språket missar är energins lekfulla bekantande med sig själv på denna enastående lekplats.
Den totalt demokratiska tanken är helt logisk och utspelar sig till fullo i hjärnan. Jag förstår den och känner att den är rättvisare än det mesta vi människor har hittat på. En god bit på väg, så att säga. Men vi kan bättre. Ännu mycket bättre. För i en demokrati kommer besluten ibland att kännas fel för några. Och där finns en balans som även tar hänsyn till det. Därom är jag övertygad.
När vi talar till varandra har våra ord mening. Varje ord, var för sig, har en mening och är i sig en liten smula tankeform av inkodade förståelser. Den sammansatta meningen är än mer komplex och bortom den bor hela skolor som söker förmedla tankeformer av än större dimensioner.
I vår lek här blir energierna till vibration och dessa två till information. Känsla. Det synes ju som om materian är den minst befintliga alla fysikens begrepp och det kanske har blivit så eftersom vi närmar oss varandra, trots att det kan förefalla som om det är det motsatta vi håller på med.
För om denna lek går ut på att förstå vad vi är och inte är, då måste ju motpolen till den mänskliga föreningen växa sig starkare för varje gnutta värme vi uppbådar i summan av våra interpersonella relationer. Kanske för att gemensamt övervinnas. Kanske för att ta oss över kanten till nästa lektion.
Alla har sin laddning och sina behov. Vissa har både källa och mottagare huvudsakligen i sig själva. Man ser ofta sådana sitta själva och klura. Andra har ett starkt behov av andras energi. Behöver ladda hos andra för att själv kunna mata de källor som i botten stjäl all den egna kraften.
När den som pratar inför en grupp är orolig och nervös blir gruppen detsamma. Motsatsen gäller inför en glad och uppsluppen presentatör. Vi påverkas hela tiden av varandra. Vore vi alla ingenting mera än separata köttklumpar som tillkommit av slumpen i väntan på vår eget syndfulla kollektiva självmord så skulle väl knappast detta vara ett faktum.
De saker vi förmedlar är våra behov, önskningar och tankeformer. Vi har givits möjligheten att trots materians trögflytande och svårformade natur helt fritt skapa i tanken utan något som helst förbehåll och vi har begåvats med rudimentära features för att uttrycka dessa tillsynes imaginära skapelser inför varandra.
”Varje fågel sjunger efter sin näbb”. Uttrycken är lika många som människorna men tar sig tydligare uttryck då många får del av uttrycket. När summan av intrycken är större, så att säga. Överföringen är inte på något sätt enkelriktad vid sådana tillfällen. Tvärtom – där leker de underliggande entiteterna och finner utbyten.
För vad som sker – vad som verkligen sker – det händer ju knappast i vår materiella värld, vår mest troligt egenhändigt skapade kuliss för att tvingas utmana oss själva och varandra att söka i sakers verkliga natur. Vi utmanas att beskriva sådant som inte kan beskrivas med de uttryck vi har till hands.
Och det fungerar! För när jag är verkligt nöjd med en text eller en presentation – har jag då sagt precis vad jag vill säga? Nej – aldrig. Det jag vill ha sagt, det jag menar och vill – det kan ju inte uttryckas. Men det går att finna ord, bilder och stämningar som fångar känslan i det jag vill förmedla. Däri ligger hela utmaningen. Och den är helt underbar.
På andra sidan draperiet möts vad som uttrycks i känslor. Där möts energier bortom vibrationens form och oberoende av materian. Där har vi den underliggande verkligheten och det är därifrån alla uttryck kommer för att via intrycken här återkopplas i energins lekfulla strömningar djupare i livets ystra flod.
Kanske är vi alla en och samma rentav. Vi (jag, kanske då snarare) bestämde oss/mig för att sprida ut oss/mig i små fraktioner. Små enheter som var och en för sig får möjlighet att utforska delar av existensen vi/jag annars inte kunnat upptäcka. Så när vi finner varandra, vi människor hitta vi oss själva. Vilket ju alltid varit sant.
fredag 23 mars 2012
Wallmans
Då var det avklarat igen, det relativt stora spektaklet i min lilla värld. Lite drygt hundratalet deltagare har infekterats av koncept av ordvitsar i kaskader av relativt hög koncentration. Jo, det är nog så – jag tycker om det. Jag tycker om att stå där på podiet och prata. Visa mina tankeformer och se hur de långsamt tar skruv på insidan av sinnet hos de inte ont anande. Hur de gradvis begriper att den här killen är ju inte slug på en fläck men ändå stämmer det han säger någonstans. PowerPoint, ny teknik och ordvitsar. Det är grejor det.
Arma stackare...
Det är inte första gången detta tilldrar sig, även om jag aldrig tagit ut svängarna rent presentationsmässigt lika mycket tidigare. Det kan nog finnas någon som är tacksam för just det. Jag minns hur det var de första gångerna inför de lite större publikerna på ungefär hundratalet. När det vänder från oro till bärvåg. När kontakten uppstår och synksignalen börjar pulsera med fler och fler av de närvarande. Det är en mäktig känsla.
Relativt typiskt slide.
Jag försökte att inte se vad det var förut, faktiskt. Tog det som en ventil bland andra att pysa ut av övertrycket igenom. Men det envisades med att vara kul och jag inser att det alltid funnits där som drivfjäder. Att få visa upp. Att få andra att tänka och skratta. Allrahelst mot sin vilja. Det är en ganska erfaren grupp som kommer åter var 18:e månad och många har vant sig med mina verbala utsvävelser.
De andra Wallmans.
Så tar denna lilla trupp och pallrar sig till Wallmans. De ser ut att gilla det, de som står för showen där. De gillar vad de gör och de bjuder som regel på verkligt bra underhållning. Jag vet ju varför de tycker om det. De har bara ett lite annat uttryckssätt. Och jag kan inte annat än beundra att de lyckas uppamma den energi de gör, kväll efter kväll, år efter år. Beundransvärt.
De andra Wallmans går man hem ifrån. Eller hem och hem - hemma är ju hos med mina Wallmans.
Men det finns ett annat Wallmans. Mitt Wallmans. Min familj Wallmans. De har inte funnits där mer än några år och ändå är de viktigare än allt annat tillsammans. De låter mig vara den skruvade person jag är och de låter mig hållas. Varje dag hemma hos mina Wallmans är en föreställning. De där vibrationerna, den där kommunikationen – den vibrerande synksignalen – den finns där hela tiden. I så gott som varje ord och tystnad.
Mina älskade Wallmans.
Livet är en show. Numera. Mitt liv hos Wallmans gör att varje dag får sitt flöde i den där överskruvade känslans fritt flödande tecken. Bär tankeformer och känslor format till små kärleksfulla bollar av mening i en ständigt pågående rörelse mellan varelser menade att göra just det. De här periodiskt återkommande dagarna visar det på något sätt. Hur det är samma sak, men ändå så olika.
Underbara liv. Nu blir det hemresa och bort resa. Absolut underbart.
Arma stackare...
Det är inte första gången detta tilldrar sig, även om jag aldrig tagit ut svängarna rent presentationsmässigt lika mycket tidigare. Det kan nog finnas någon som är tacksam för just det. Jag minns hur det var de första gångerna inför de lite större publikerna på ungefär hundratalet. När det vänder från oro till bärvåg. När kontakten uppstår och synksignalen börjar pulsera med fler och fler av de närvarande. Det är en mäktig känsla.
Relativt typiskt slide.
Jag försökte att inte se vad det var förut, faktiskt. Tog det som en ventil bland andra att pysa ut av övertrycket igenom. Men det envisades med att vara kul och jag inser att det alltid funnits där som drivfjäder. Att få visa upp. Att få andra att tänka och skratta. Allrahelst mot sin vilja. Det är en ganska erfaren grupp som kommer åter var 18:e månad och många har vant sig med mina verbala utsvävelser.
De andra Wallmans.
Så tar denna lilla trupp och pallrar sig till Wallmans. De ser ut att gilla det, de som står för showen där. De gillar vad de gör och de bjuder som regel på verkligt bra underhållning. Jag vet ju varför de tycker om det. De har bara ett lite annat uttryckssätt. Och jag kan inte annat än beundra att de lyckas uppamma den energi de gör, kväll efter kväll, år efter år. Beundransvärt.
De andra Wallmans går man hem ifrån. Eller hem och hem - hemma är ju hos med mina Wallmans.
Men det finns ett annat Wallmans. Mitt Wallmans. Min familj Wallmans. De har inte funnits där mer än några år och ändå är de viktigare än allt annat tillsammans. De låter mig vara den skruvade person jag är och de låter mig hållas. Varje dag hemma hos mina Wallmans är en föreställning. De där vibrationerna, den där kommunikationen – den vibrerande synksignalen – den finns där hela tiden. I så gott som varje ord och tystnad.
Mina älskade Wallmans.
Livet är en show. Numera. Mitt liv hos Wallmans gör att varje dag får sitt flöde i den där överskruvade känslans fritt flödande tecken. Bär tankeformer och känslor format till små kärleksfulla bollar av mening i en ständigt pågående rörelse mellan varelser menade att göra just det. De här periodiskt återkommande dagarna visar det på något sätt. Hur det är samma sak, men ändå så olika.
Underbara liv. Nu blir det hemresa och bort resa. Absolut underbart.
söndag 18 mars 2012
O lycka!
Vid havet finns ingen parabol – bara hederlig gammal marksänd digital-TV. Och till följd av de stora vinglasens sena morgonstund sänder den gamla hederliga marksända digital-TV-barnkanalen inget mindre än Trazan och Banarne. Med inslag av Ted Åströms olidolycka. Kraschochbanglyckan – gnisselochpanglyckan, närmare bestämt. Och tanken går inte att låta bli, den om den faktiskt helt världsunika svenska olycksrädslan och tillhörande skyddsdräkter av intellektuellt vadd.
Gnisselochbanglycka för planlagd och grundlig folklig trygghetstörst?
Man kan leva för olyckorna. Man kan leva av den intensiva, sensationella och smatterbandslikt anfådda rapporteringen och inspireras av stämningen hos en redaktion som fått veta att ett flygplan är försvunnet. Ett slags tarvligt återhållen uppsluppenhet. Upphetsad luft. Förväntansfull. Olyckor innebär förändring – något människan åtrår högre än guld och berömmelse och ibland högre än självaste kärleken.
Man kan också leva i den förestående olyckans skugga. Man kan låta den styra varje steg. Man kan låta den bli en total livsstil i sökandet efter skydd mot inte eventuella utan hypotetiskt definitiva olyckor. Att leva i ständig självsuggestion kring överkörningar, eldsvådor, frontalkollisioner, sjukdom, dödsfall, inbrott, osämja, vatten läckor, dataförlust, dödsfall och annan emotionellt upplyftande händelse på Krösa-Majas vis är tämligen beprövat.
För om man lever i skuggan av olyckan och låter tankarna kretsa kring dess olika potentiella uttryckssätt – vad händer då i huvudet om en olycka inträffar? Något styrks. Något faller på plats och ett slags tillfredsställelse inträder. ”Vad var det jag sa”, ”Jag har länge varnat för…” och så vidare. Underbart att äntligen få ha rätt, inte sant? Så får de se de där jävla optimisterna hur fel de har när de skrattar åt alla mina åthävor. Ha!
Men olyckan fyller kanske också en funktion - om den får komma som den vill och när den behövs. När jag lättar greppet om mitt sinnes närvaro brukar jag alltid korrigeras. Det börjar med fötterna. En stött tå, hela vägen till en eller ett par brutna fötter. Längre än så har jag tack och lov aldrig behövt komma, men i dessa små olyckor ser jag ett klart mönster. De kommer för att hjälpa mig ”snap out of it”, som man säger på rikssvenska.
De kommer för att det behövs små disruptioner (rikssvengelska) för att förhindra mig att glida in i spår där jag förlorar livets meningsfulla puls och symmetrier. Bra skit, de där små olyckorna. De hjälper mig på vägen. Att stanna på vägen. Jag vet inte hur det är andra, men för egen del är olyckorna en förutsättning för att de verkligt lyckade sakerna ska få möjlighet att inträffa.
Lycka är att få ta dem man älskar till havet vid slutet av en kort vinter.
Gnisselochbanglycka för planlagd och grundlig folklig trygghetstörst?
Man kan leva för olyckorna. Man kan leva av den intensiva, sensationella och smatterbandslikt anfådda rapporteringen och inspireras av stämningen hos en redaktion som fått veta att ett flygplan är försvunnet. Ett slags tarvligt återhållen uppsluppenhet. Upphetsad luft. Förväntansfull. Olyckor innebär förändring – något människan åtrår högre än guld och berömmelse och ibland högre än självaste kärleken.
Man kan också leva i den förestående olyckans skugga. Man kan låta den styra varje steg. Man kan låta den bli en total livsstil i sökandet efter skydd mot inte eventuella utan hypotetiskt definitiva olyckor. Att leva i ständig självsuggestion kring överkörningar, eldsvådor, frontalkollisioner, sjukdom, dödsfall, inbrott, osämja, vatten läckor, dataförlust, dödsfall och annan emotionellt upplyftande händelse på Krösa-Majas vis är tämligen beprövat.
För om man lever i skuggan av olyckan och låter tankarna kretsa kring dess olika potentiella uttryckssätt – vad händer då i huvudet om en olycka inträffar? Något styrks. Något faller på plats och ett slags tillfredsställelse inträder. ”Vad var det jag sa”, ”Jag har länge varnat för…” och så vidare. Underbart att äntligen få ha rätt, inte sant? Så får de se de där jävla optimisterna hur fel de har när de skrattar åt alla mina åthävor. Ha!
Men olyckan fyller kanske också en funktion - om den får komma som den vill och när den behövs. När jag lättar greppet om mitt sinnes närvaro brukar jag alltid korrigeras. Det börjar med fötterna. En stött tå, hela vägen till en eller ett par brutna fötter. Längre än så har jag tack och lov aldrig behövt komma, men i dessa små olyckor ser jag ett klart mönster. De kommer för att hjälpa mig ”snap out of it”, som man säger på rikssvenska.
De kommer för att det behövs små disruptioner (rikssvengelska) för att förhindra mig att glida in i spår där jag förlorar livets meningsfulla puls och symmetrier. Bra skit, de där små olyckorna. De hjälper mig på vägen. Att stanna på vägen. Jag vet inte hur det är andra, men för egen del är olyckorna en förutsättning för att de verkligt lyckade sakerna ska få möjlighet att inträffa.
Lycka är att få ta dem man älskar till havet vid slutet av en kort vinter.
lördag 17 mars 2012
Magiskt och skeptiskt
Magikern Julien gästade vår Vik igår. Ytterst skicklig magiker, helt klart och verkligt imponerande föreställning. Snyggt. Stilrent. Barnvänligt. Och ytterst underhållande. Men det var ytterligare en sak som bet sig fast. Det var barnen. De som under föreställningen blev helt övertygade om att magi verkligen är på riktigt. De var helt överens i foajén. Innan, alltså. Nästan allihop, faktiskt. De var överens om att det var fejk. Ren och total fejk.
Strax innan en verkligt tjusigt levitation.
Men när det började var det en och annan som bet sig i läppen. Man var nog en smula rädd för att det skulle vara på riktigt när det kom till kritan. För om vi för säkerhets skull förutsätter att det som är okänt inte är verkligt så kanske vi beväpnar oss med något slags carte blanche inför det som potentiellt skulle kunna skrämma oss. ”Fejk, det är bara fejk” säger vi. Just in case. Barnen har ju hört att trolleriet är fejk, men de har svårt att tro på det.
Vuxna vet att magikerns trick är väl inövade och skickligt uttänkta. Vi uppmuntras att skåda igenom deras konster vilket i sin tur uppmuntrar trollkonstnärsskråets företrädare att vässa sina knep för att hålla spelet igång. Men vi är ju alla barn någonstans och den skepticism som barnen beväpnar sig med inför magikershowen känns lätt igen från den höjdljudda skaran vuxna skeptiker som faktiskt sett igenom magikernas trick.
Skeptikerna vet att magikerna har tillgång till fiskelina, att det ätbara glaset är smält socker, att de såpbubblor man kan ta på är av glas och att man kan få en lågenergilampa att lysa med hjälp av ett batteri. Nejnej! Det är bara fejk – jag vet ju. Jag tänker inte gå på de där billiga tricken igen - nejnej, jag låter mig inte luras. Inte igen. Allt går att förklara inom det jag lärt mig och det är rationellt och logiskt!
(Men glömmer jag inte någonstans att fiskelinan ju en gång inte var del av min rationella och logiska världsbild och därmed inte kunde förklaras? Har jag bestämt mig för att jag nu vid denna punkt i livet vet att jag aldrig någonsin kommer att behöva upptäcka något som ligger bortom vad jag trott varit verkligt? Har jag kommit till den insikten själv eller har jag fått lära mig det av någon. Och i så fall vem. Och varför?)
Magiker har coolare skor än skeptiker.
Så där står jag – skeptikern – med exakt samma inställning till livet som barnet har till magishowen. Jag har på förhand bestämt mig för att allt jag ser som jag inte förstår är ett trick. Fejk! Det är bara fejk! Ingen kan se in i framtiden, känna att något är ödesbestämt, spå i kort, överföra tankar, uttyda de dödas vilja eller skåda osedda fjärran platser. Det är fejk! Fejk, fejk, fejk! Kom igen, visa oss tricket istället för att jamsa runt och luras. Kvacksalvare, astroflum, foliehatt!
De inledningsvis skeptiska barnen vet ännu inte att fiskelina kan få föremål att se ut att flyga i mörkret eller att man kan göra glasliknande föremål av smält socker. Så vad är det som skeptikern så gärna vill slippa utveckla omvärdera egentligen? Och för min egen del - varför är jag så skeptisk när jag möter en skeptiker? Är skeptikern verkligen på riktigt? Jag tror faktiskt bara att det är fejk. Jag tror det handlar om rädsla. Skeptikermasken är bara ett trick.
P.S. Ett stort, stort tack till Lena för biljetterna!
Strax innan en verkligt tjusigt levitation.
Men när det började var det en och annan som bet sig i läppen. Man var nog en smula rädd för att det skulle vara på riktigt när det kom till kritan. För om vi för säkerhets skull förutsätter att det som är okänt inte är verkligt så kanske vi beväpnar oss med något slags carte blanche inför det som potentiellt skulle kunna skrämma oss. ”Fejk, det är bara fejk” säger vi. Just in case. Barnen har ju hört att trolleriet är fejk, men de har svårt att tro på det.
Vuxna vet att magikerns trick är väl inövade och skickligt uttänkta. Vi uppmuntras att skåda igenom deras konster vilket i sin tur uppmuntrar trollkonstnärsskråets företrädare att vässa sina knep för att hålla spelet igång. Men vi är ju alla barn någonstans och den skepticism som barnen beväpnar sig med inför magikershowen känns lätt igen från den höjdljudda skaran vuxna skeptiker som faktiskt sett igenom magikernas trick.
Skeptikerna vet att magikerna har tillgång till fiskelina, att det ätbara glaset är smält socker, att de såpbubblor man kan ta på är av glas och att man kan få en lågenergilampa att lysa med hjälp av ett batteri. Nejnej! Det är bara fejk – jag vet ju. Jag tänker inte gå på de där billiga tricken igen - nejnej, jag låter mig inte luras. Inte igen. Allt går att förklara inom det jag lärt mig och det är rationellt och logiskt!
(Men glömmer jag inte någonstans att fiskelinan ju en gång inte var del av min rationella och logiska världsbild och därmed inte kunde förklaras? Har jag bestämt mig för att jag nu vid denna punkt i livet vet att jag aldrig någonsin kommer att behöva upptäcka något som ligger bortom vad jag trott varit verkligt? Har jag kommit till den insikten själv eller har jag fått lära mig det av någon. Och i så fall vem. Och varför?)
Magiker har coolare skor än skeptiker.
Så där står jag – skeptikern – med exakt samma inställning till livet som barnet har till magishowen. Jag har på förhand bestämt mig för att allt jag ser som jag inte förstår är ett trick. Fejk! Det är bara fejk! Ingen kan se in i framtiden, känna att något är ödesbestämt, spå i kort, överföra tankar, uttyda de dödas vilja eller skåda osedda fjärran platser. Det är fejk! Fejk, fejk, fejk! Kom igen, visa oss tricket istället för att jamsa runt och luras. Kvacksalvare, astroflum, foliehatt!
De inledningsvis skeptiska barnen vet ännu inte att fiskelina kan få föremål att se ut att flyga i mörkret eller att man kan göra glasliknande föremål av smält socker. Så vad är det som skeptikern så gärna vill slippa utveckla omvärdera egentligen? Och för min egen del - varför är jag så skeptisk när jag möter en skeptiker? Är skeptikern verkligen på riktigt? Jag tror faktiskt bara att det är fejk. Jag tror det handlar om rädsla. Skeptikermasken är bara ett trick.
P.S. Ett stort, stort tack till Lena för biljetterna!
tisdag 13 mars 2012
Inspiration
Så fanns där plötsligt en hel massa att göra. Jobb, faktiskt. Sådant som skulle tagit ett år tar helt plötsligt några månader. Med människor som litar på varandra, jobbar mot samma mål verkligen vill något. Som känner varandra sedan tidigare och vet varför man gör det man gör.
Inspirerade människor inspirerar. Och så är vad man kan kalla den produktiva spiralen i gång. Jag vet vart det leder och vad det tar med sig på vägen. Jag vet att det kommer en inbromsning. Men jag kallar den inte så. Jag kallar den återhämtning. Och i fråga om inspiration kan återhämtningen få vara betydligt längre än själva skördetiden.
Tiden har nämligen mycket litet med inspirationen att göra. Tiden finns inte ur det kreativa perspektivet. Tvärtom – lär man sig känna igen signalerna och agera på inspirationen just bara när den är som starkast, då kan man spara ohyggligt mycket onödigt experimenterande. Om det nu finns något sådant.
Återkommer.
Inspirerade människor inspirerar. Och så är vad man kan kalla den produktiva spiralen i gång. Jag vet vart det leder och vad det tar med sig på vägen. Jag vet att det kommer en inbromsning. Men jag kallar den inte så. Jag kallar den återhämtning. Och i fråga om inspiration kan återhämtningen få vara betydligt längre än själva skördetiden.
Tiden har nämligen mycket litet med inspirationen att göra. Tiden finns inte ur det kreativa perspektivet. Tvärtom – lär man sig känna igen signalerna och agera på inspirationen just bara när den är som starkast, då kan man spara ohyggligt mycket onödigt experimenterande. Om det nu finns något sådant.
Återkommer.
söndag 11 mars 2012
Om livet
Jag antar att jag kanske borde beskriva det här nu. Inga nyheter för den som läst mellan raderna här, men kanske kan det vara intressant att få det skrivet på näsan också. Eller så är det direkt förödande – döm själv. Jag är inte längre van att peka med hela handen och tala om att ”så här är det” av den enkla anledningen att jag sällan behöver göra det. Varken på grund av andra eller på grund av mig själv.
Det har också sin grund i att jag ju vet att jag inte vet och att all form av framlagd färdigtänkthet inte kan vara något annat än antingen någons medvetna försök att ta över andras tankar eller en relativt rudimentär ögonblicksbild av vad jag för tillfället uppfattar som sambandens sammanvägda summa. Ett tillstånd som ju per definition är rörligt. Men skit i det – vi försöker ändå.
Liv och död
Vi tar det här med liv och död igen. Aktuellt som alltid kan man tycka – eftersom vi lever varje dag av vårt liv; men av någon anledning så lockar döden fram tankarna på livet är mer än något annat. Det påvisar ju kanske hur viktigt det är att ha något att jämföra med för att kunna reflektera över något över huvud taget, anpassningsbara och kontrastseende som vi är, vi människor.
I fredags stängde vår hund butiken. Min frus hund, ska jag kanske säga. Tolv år - självaste avelstillfället hela vägen till insomningsögonblicket. Hon (hunden) var en helt suverän fragglig figur med oerhört tydlig personlighet, klar och skinande rättspatos med uppsikt över allt här hemma i varje givet ögonblick. Hon älskade köttbullar och sin matte över allt annat. Och att bli kliad. Och så hade hon en väldig respekt för får. Jag är oerhört glad att ha fått känna henne de dryga tre åren jag fick.
Vad som slår mig är att tomheten efter hunden kommer att bli omedelbart större än den efter ganska nyfrånfällda fäder. När jag berättade för Den Lille om hundens bortgång blev hans reaktion stark och hjärtlig. Han grät i en halvtimme och visade en helt annan spontan upprördhet än inför plastfarfars och morfars frånfälle. Det kan tyckas lite märkligt, men är egentligen den naturligaste sak i världen.
Man vet ju som djurägare att dagen kommer. Man vet det hela tiden – för mig var detta tredje gången. Det är ju nästan alltid så att det är något slags lidande som leder fram till avlivningsbeslutet. Ett ben som inte fungerar, en njure som packat ihop eller – som i fallet med Olsbos lilla polisstyrka – levern som inte längre orkar göra sitt jobb.
De sista stegen har nästan alltid varit jobbiga och åtminstone en liten stund på slutet tycker man att man skymtar ett avbrott i livsgnistan – den signal och kvittens man som ansvarig för djurets liv på något sätt behöver få för att kunna fatta det tillsynes omöjliga beslutet. Men – visar det sig – det är inte bara möjligt; det är direkt nödvändigt. Hur intrikat övervägandet än är.
För oss människor är det en annan sak. I vår värld har vi beslutat att livet är heligt (det mänskliga, alltså). Att det yttersta brottet är att ta någons liv (till och med så märkligt att man kan straffas genom att själv tas av daga; den i min mening största paradoxen inom vad som ibland kallas rättvisa) och att inte vårda sitt eget liv är i de förenklade sanningarnas värld en rätt vidrig synd.
Ta hand om dig! Lev livet! Tänk inte bara på dig själv – vaccinera dig! Ja till livet! Lev väl! Livsviktigt! Livsavgörande! Pengarna eller livet! Dödssynder! Rökning dödar! 100 saker du måste göra innan du dör! En fråga på liv och död!
Vi omger oss med skränande utropstecken som uppmanar oss att leva på olika sätt. Inte nödvändigtvis som vi vill, önskar eller känner utan på något externaliserat sätt där vi underställer oss något slags syftesfullfyllande som vi aldrig själva riktigt kommer att begripa men vars uttydande vi tackochlov får till oss från de så kallade auktoriteter som alla tidsåldrar begåvats med. Det är farligt att leva, man kan dö! Så lev i fruktan och lyss, du fårskock!
Jag är helt övertygad om att om vår ordning i världen skulle fortsätta på den nu inslagna vägen så skulle det med början för sjuttiotalisterna bli möjligt att välja när de vill dö. Det brukar ju kallas så i början, olika former av tvång – valfrihet. Jodå, vi skulle få välja när vi vill ända våra dagar, men beslutet skulle fattas i kontrast till alternativ som omsorgsfullt utformats för att få oss att fatta ”rätt” beslut.
I den individindustriella marknadsekonomins Utopia (Sverige ca år 2050) skulle det orangea kuvertet från PPM komma med telefonlista till ”terminationskonsulter” - inrättningar dit man går när det är dags. PPM-beskedet innehåller besked om vilket efterlevandeskydd de man lämnar bakom sig kan påräkna och vilken pott av sjukvårdsutgifter man är berättigad till om man väljer att knega på. Dö nu och dina efterlevande får en vettig start i livet eller fortsätt trilskas och elda upp pengarna på sjukvård... Fritt val, som sagt.
Även om man ibland vilseleds till att tro det så är vi ju tack och lov inte på väg till denna hypotetiska framtida verklighet – inte i denna instans – uppvaknandet har gått för långt och människan (Svensken inkluderat) kommer att göra upp med den av de självutnämndas lilla liga predestinerade självdestruktionen i god tid. Men det är en annan historia. Dock kan vi ju kosta på oss att använda oss av den förespeglade framtiden för att följa tankebanan till sin medfödda extrem så att säga.
Det är ändå märkvärdigt hur vi håller livet heligt i vår del av världen – det mänskliga livet alltså. Visst ligger det något intrikat i att Volvo köpts av en kinesisk huvudman – hur ska Volvos säkerhetsbudskap med sina bottnar i absolut skräck för döden – rent kulturellt kunna finna sin klangbotten i den fjärran österns mycket mer pragmatiska syn på livet? En intressant resa bland många på storfinansens skiftande himmel. Minns ni när krockkudden var extra tillbehör?
Vad gör vi här?
Nu får det vara nog med försnack, låt oss sätta tänderna i köttbiten och bita tag i frågan: Vad är livet? Alla har nog sin högst personliga syn på vad det är, var det har sitt ursprung och vad det har för syfte. Även den som säger sig inte tro på något har ju en tro. En tro på att dethela är meningslöst. Även den tron måste ju ha en mening och tjäna ett syfte…
Jag tror att livet är en plats dit vi själva väljer att komma av en uttalat fri vilja. Vi kommer hit för att lära oss. Där vi kommer ifrån saknas en viktig komponent som bara finns här hos oss - tiden. Det må verka trivialt men tiden är helt avgörande för vår upplevelse här. Tiden är våra känslors kontrastvätska - vår alldeles speciella utrustning i detta laboratorium för själslig utveckling. Tiden är påtaglig, taktfast och tillsynes orubblig. Som ett slags materia – men mer oförsonlig.
De flesta som ens börjat nudda metafysikens, religionens och filosofins utkanter snuddar vid tankarna kring att materia inte kan sägas ”finnas”. Materia är snarare (i runda slängar) resultatet av vibrationer, uppfattade av våra sinnen och förstådda av våra tankar. Vibrationen har sannolikt ett ursprung därifrån vi kommer. De kommer sannolikt ur något slags grundläggande uttryck, något slags ursprung som ur vårt perspektiv är oerhört abstrakt. Här hos oss blir till de handfasta upplevelser, utspelade över tiden i greppbara förlopp med inbördes samband. Mycket praktiskt om man vill lära sig att hantera dessa ursprungliga storheter.
Labbet
Eftersom vibrationer är just svängning av ett läge över tid så kan den ju inte finnas om det inte finns någon tid. Så de kan alltså leva här hos oss, vibrationerna. Vi kan se dem, leva i dem, påverka dem och upptäcka dem på ett sätt vi inte kan därifrån vi kom. Livet är kanske vårt ursprungs svepelektronmikroskop. Vårt titthål in i alla de samband och sanningar vi har till vårt förfogande där. Det gör ju inte livet overkligt utan tvärtom – livet är verkligare än sitt ursprung. Det är dess självaste syfte.
Men vibrationerna måste ju ha något slags ursprung – de måste ju vara något bortom tiden eftersom vi bemödar oss att komma hit för att studera dem (här finns en passande lucka för den som vill ut ur detta resonemang). Här kommer gärna storheten energi in i bilden – givetvis abstrakt, men vad annat hade varit möjligt? Energi som ändras över tid blir ju vibrationer, det kan den mest styvnackade klassiska fysiker intyga. Svängningar, frekvenser, toner, ljus – alltihopa. Högst påtagligt.
Det är alltså det vi kan leka med här – skillnader i energi och de vibrationer de ger upphov till. Vanvettigt läckert egentligen. Om vi skulle tänka oss att det fanns en motsvarande värld inom den värld vi lever i där vi fritt kunde experimentera med det som styr och ställer vårt liv här – vilken storhet skulle det vara då? Tiden, kanske.
Hur skulle vi kunna tillåta oss att leka med tidens verkan? Genom att på något sätt upphäva den och göra det möjligt att jämföra sakers tillstånd vid helt skilda tillfällen. Detta är ju något i allra högsta grad ägnar oss åt. Vi mäter i stort sett allt – temperaturer, åsikter, efterfrågan, vikt – you name it – och så sammanställer vi data för kvantitativ analys och bearbetning. Precis samma sak. Och ibland blir våra simuleringar av en värld i världen verkligare än den ”egentliga” världen.
Människor och samhällen
Så, jag knatar runt här i mina leriga grisbonnstövlar och tänker mig att det hänger ihop ungefär som följer, rent praktiskt: Vi kommer alltså hit för att lära oss. Den här platsen – världen – är full av tankemönster och speciella villkor, skapade av de som varit här förut och placerat i tiden genom deras lärprocesser. Många av oss känner sig vilsna när vi kommer hit, men det är bra början. Vi föds in i ett system där vi sakta men säkert får veta att vi inte vet särskilt mycket. Tvärtom, vi får lära oss att vi måste lära oss allt av vikt som vi kommer att veta. Att enbart de som varit här längre än oss själva kan bota vår vilsenhet.
Sagt och gjort – vi underkastar oss de lärde och belönas för våra storögda inlärningskapaciteter. Vi blir mästare av inlärd kunskap och somliga av oss växer upp att bli knivskapa skjutjärnskunniga med ett ständigt laddat magasin av effektiv, logisk och vetenskapligt underbyggt fakta för varje tänkbart irrationellt påstående. Jag tänker inte gå närmare in på samhället och tvärsäkerheten – det är en helt annan aveny. Men visst får konstruktionen oss att utmana vår känsla. Ordentligt.
Förr eller senare börjar man ju att ifrågasätta vad det är man lär sig. Ett uppvaknande ögonblick som kan verka lika tungt som det senare kommer att kännas fritt (se vidare ”Pyramidtankar”). Här i västvärlden luras vi att springa i en allt trängre tunnel i jakt på ouppnåeliga mål med bieffekten att vi försummar det verkligt betydelsefulla. Kraschen kommer inte sällan i form av en eller annan slags ”mid-life-crisis” (det engelska ordet är helt klart mer passande). Inte sällan ungefär vid den tidpunkt då ens föräldrar börjar trilla av pinn, logiskt nog – vilket för oss tillbaka till just döden.
Döden igen
För det är något särskilt med döden. Om vi tänker oss att allt som lever här är ett förkroppsligande av en energi – alltså en vibration. Om vi i själva verket, inom men samtidigt bortom vår egen verklighet, lever i ett landskap av olika energier som vi själva kan interagera med efter livets stig, då blir det så tydligt vad döden implicerar på oss kvarvarande. Vi upplever förändringar i energilandskapet.
När en människa som alltid funnits där – en förälder – dör, då blir det som att ändra hela gravitationsfältet. Samma sak – eller kanske ännu mer – med en älskad hund som funnits där varje dag, hela tiden i många, många år. Om vi är olika energier eller om vi är en och samma spelar egentligen ingen roll, det förefaller som om vi ändå har var sin unik vibration – sannolikt skapad ur vårt sätt att leva, det vill säga vårt sätt att gestalta den där energin må den vara unik eller gemensam från början.
Individen
”Var fågel sjunger efter sin näbb”. Med den svenska melodifestivalen just avklarad (med ohyggligt hög kvalitetsnivå – får mig nästan att reflektera över att en eller annan svampforskare faktiskt har rätt) får man några relativt likartade men ändå otvetydiga exempel på att alla har sitt uttryck. Jag skriver. Någon sjunger. Det måste inte handla om att göra saker för att visa upp för andra – tvärtom. Det kan vara precis vad som helst. Men det vi tänker, gör och uttrycker är vad som formar energin till verklighet i form av vibrationer.
Jag lutar åt att vi är samma enhet någonstans – allihop. Att vi alla är utskott av samma energi och att vi gemensamt planlagt att komma hit tillsammans (vi som nu är här) för att lära oss. Jag vet helt säkert att min fru är här av en mycket tydlig anledning. Hon är så tydligt den vibration jag alltid sökt, i varje liten detalj, varje ord, rörelse, uttryck och tystnad. Det är något mer än kärlek så som vi brukar tala om det. Det är något fullkomligt och tvivellöst som sjunger i resonans med varje önskan jag någonsin haft. Det får mig att se samband där jag inte trodde att de fanns.
Hunden är ju på något sätt människans skapelse. Vi har (åtminstone enligt sägnen) tagit vargen och gjort den till vår allra bästa vän - en solskenshistoria bara det. Hunden, den obrottsligt lojala och av trygghet vibrerande varelsen, kan nog vara skapad direkt av den egna individuella vibrationen. En av den egna energin ditplacerad följeslagare som är kommen ur sin ägares önskan men ändå finner sitt eget svansviftande uttryck. Klart det blir tomt när den försvinner. Och det band av kärlek som funnits där fortsätter att vibrera utan att riktigt veta vart det ska ta vägen. Enastående laborationsmiljö, detta.
Ja, det var en liten kortfattad tankegång kring något så blygsamt som livets natur. Ta det för vad det är – mina högst personliga iakttagelser utifrån vad jag ser idag. Tiden går och blicken faller på andra saker. I morgon kan det se helt annorlunda ut. Och sannolikt ser det olika ut för var och en av oss. För egen del ser jag en ny, ganska tydlig linje när jag tittar i backspegeln. Det ger mig ingivelsen att ta ut svängarna på ett område där jag alltid känt mig hemma, men aldrig riktigt satt tån utanför den trånga cirkeln. Jo – jag tror faktiskt att jag ska ta och stoppa lilltån utanför linjen och se vad som händer.
Det har också sin grund i att jag ju vet att jag inte vet och att all form av framlagd färdigtänkthet inte kan vara något annat än antingen någons medvetna försök att ta över andras tankar eller en relativt rudimentär ögonblicksbild av vad jag för tillfället uppfattar som sambandens sammanvägda summa. Ett tillstånd som ju per definition är rörligt. Men skit i det – vi försöker ändå.
Liv och död
Vi tar det här med liv och död igen. Aktuellt som alltid kan man tycka – eftersom vi lever varje dag av vårt liv; men av någon anledning så lockar döden fram tankarna på livet är mer än något annat. Det påvisar ju kanske hur viktigt det är att ha något att jämföra med för att kunna reflektera över något över huvud taget, anpassningsbara och kontrastseende som vi är, vi människor.
I fredags stängde vår hund butiken. Min frus hund, ska jag kanske säga. Tolv år - självaste avelstillfället hela vägen till insomningsögonblicket. Hon (hunden) var en helt suverän fragglig figur med oerhört tydlig personlighet, klar och skinande rättspatos med uppsikt över allt här hemma i varje givet ögonblick. Hon älskade köttbullar och sin matte över allt annat. Och att bli kliad. Och så hade hon en väldig respekt för får. Jag är oerhört glad att ha fått känna henne de dryga tre åren jag fick.
Vad som slår mig är att tomheten efter hunden kommer att bli omedelbart större än den efter ganska nyfrånfällda fäder. När jag berättade för Den Lille om hundens bortgång blev hans reaktion stark och hjärtlig. Han grät i en halvtimme och visade en helt annan spontan upprördhet än inför plastfarfars och morfars frånfälle. Det kan tyckas lite märkligt, men är egentligen den naturligaste sak i världen.
Man vet ju som djurägare att dagen kommer. Man vet det hela tiden – för mig var detta tredje gången. Det är ju nästan alltid så att det är något slags lidande som leder fram till avlivningsbeslutet. Ett ben som inte fungerar, en njure som packat ihop eller – som i fallet med Olsbos lilla polisstyrka – levern som inte längre orkar göra sitt jobb.
De sista stegen har nästan alltid varit jobbiga och åtminstone en liten stund på slutet tycker man att man skymtar ett avbrott i livsgnistan – den signal och kvittens man som ansvarig för djurets liv på något sätt behöver få för att kunna fatta det tillsynes omöjliga beslutet. Men – visar det sig – det är inte bara möjligt; det är direkt nödvändigt. Hur intrikat övervägandet än är.
För oss människor är det en annan sak. I vår värld har vi beslutat att livet är heligt (det mänskliga, alltså). Att det yttersta brottet är att ta någons liv (till och med så märkligt att man kan straffas genom att själv tas av daga; den i min mening största paradoxen inom vad som ibland kallas rättvisa) och att inte vårda sitt eget liv är i de förenklade sanningarnas värld en rätt vidrig synd.
Ta hand om dig! Lev livet! Tänk inte bara på dig själv – vaccinera dig! Ja till livet! Lev väl! Livsviktigt! Livsavgörande! Pengarna eller livet! Dödssynder! Rökning dödar! 100 saker du måste göra innan du dör! En fråga på liv och död!
Vi omger oss med skränande utropstecken som uppmanar oss att leva på olika sätt. Inte nödvändigtvis som vi vill, önskar eller känner utan på något externaliserat sätt där vi underställer oss något slags syftesfullfyllande som vi aldrig själva riktigt kommer att begripa men vars uttydande vi tackochlov får till oss från de så kallade auktoriteter som alla tidsåldrar begåvats med. Det är farligt att leva, man kan dö! Så lev i fruktan och lyss, du fårskock!
Jag är helt övertygad om att om vår ordning i världen skulle fortsätta på den nu inslagna vägen så skulle det med början för sjuttiotalisterna bli möjligt att välja när de vill dö. Det brukar ju kallas så i början, olika former av tvång – valfrihet. Jodå, vi skulle få välja när vi vill ända våra dagar, men beslutet skulle fattas i kontrast till alternativ som omsorgsfullt utformats för att få oss att fatta ”rätt” beslut.
I den individindustriella marknadsekonomins Utopia (Sverige ca år 2050) skulle det orangea kuvertet från PPM komma med telefonlista till ”terminationskonsulter” - inrättningar dit man går när det är dags. PPM-beskedet innehåller besked om vilket efterlevandeskydd de man lämnar bakom sig kan påräkna och vilken pott av sjukvårdsutgifter man är berättigad till om man väljer att knega på. Dö nu och dina efterlevande får en vettig start i livet eller fortsätt trilskas och elda upp pengarna på sjukvård... Fritt val, som sagt.
Även om man ibland vilseleds till att tro det så är vi ju tack och lov inte på väg till denna hypotetiska framtida verklighet – inte i denna instans – uppvaknandet har gått för långt och människan (Svensken inkluderat) kommer att göra upp med den av de självutnämndas lilla liga predestinerade självdestruktionen i god tid. Men det är en annan historia. Dock kan vi ju kosta på oss att använda oss av den förespeglade framtiden för att följa tankebanan till sin medfödda extrem så att säga.
Det är ändå märkvärdigt hur vi håller livet heligt i vår del av världen – det mänskliga livet alltså. Visst ligger det något intrikat i att Volvo köpts av en kinesisk huvudman – hur ska Volvos säkerhetsbudskap med sina bottnar i absolut skräck för döden – rent kulturellt kunna finna sin klangbotten i den fjärran österns mycket mer pragmatiska syn på livet? En intressant resa bland många på storfinansens skiftande himmel. Minns ni när krockkudden var extra tillbehör?
Vad gör vi här?
Nu får det vara nog med försnack, låt oss sätta tänderna i köttbiten och bita tag i frågan: Vad är livet? Alla har nog sin högst personliga syn på vad det är, var det har sitt ursprung och vad det har för syfte. Även den som säger sig inte tro på något har ju en tro. En tro på att dethela är meningslöst. Även den tron måste ju ha en mening och tjäna ett syfte…
Jag tror att livet är en plats dit vi själva väljer att komma av en uttalat fri vilja. Vi kommer hit för att lära oss. Där vi kommer ifrån saknas en viktig komponent som bara finns här hos oss - tiden. Det må verka trivialt men tiden är helt avgörande för vår upplevelse här. Tiden är våra känslors kontrastvätska - vår alldeles speciella utrustning i detta laboratorium för själslig utveckling. Tiden är påtaglig, taktfast och tillsynes orubblig. Som ett slags materia – men mer oförsonlig.
De flesta som ens börjat nudda metafysikens, religionens och filosofins utkanter snuddar vid tankarna kring att materia inte kan sägas ”finnas”. Materia är snarare (i runda slängar) resultatet av vibrationer, uppfattade av våra sinnen och förstådda av våra tankar. Vibrationen har sannolikt ett ursprung därifrån vi kommer. De kommer sannolikt ur något slags grundläggande uttryck, något slags ursprung som ur vårt perspektiv är oerhört abstrakt. Här hos oss blir till de handfasta upplevelser, utspelade över tiden i greppbara förlopp med inbördes samband. Mycket praktiskt om man vill lära sig att hantera dessa ursprungliga storheter.
Labbet
Eftersom vibrationer är just svängning av ett läge över tid så kan den ju inte finnas om det inte finns någon tid. Så de kan alltså leva här hos oss, vibrationerna. Vi kan se dem, leva i dem, påverka dem och upptäcka dem på ett sätt vi inte kan därifrån vi kom. Livet är kanske vårt ursprungs svepelektronmikroskop. Vårt titthål in i alla de samband och sanningar vi har till vårt förfogande där. Det gör ju inte livet overkligt utan tvärtom – livet är verkligare än sitt ursprung. Det är dess självaste syfte.
Men vibrationerna måste ju ha något slags ursprung – de måste ju vara något bortom tiden eftersom vi bemödar oss att komma hit för att studera dem (här finns en passande lucka för den som vill ut ur detta resonemang). Här kommer gärna storheten energi in i bilden – givetvis abstrakt, men vad annat hade varit möjligt? Energi som ändras över tid blir ju vibrationer, det kan den mest styvnackade klassiska fysiker intyga. Svängningar, frekvenser, toner, ljus – alltihopa. Högst påtagligt.
Det är alltså det vi kan leka med här – skillnader i energi och de vibrationer de ger upphov till. Vanvettigt läckert egentligen. Om vi skulle tänka oss att det fanns en motsvarande värld inom den värld vi lever i där vi fritt kunde experimentera med det som styr och ställer vårt liv här – vilken storhet skulle det vara då? Tiden, kanske.
Hur skulle vi kunna tillåta oss att leka med tidens verkan? Genom att på något sätt upphäva den och göra det möjligt att jämföra sakers tillstånd vid helt skilda tillfällen. Detta är ju något i allra högsta grad ägnar oss åt. Vi mäter i stort sett allt – temperaturer, åsikter, efterfrågan, vikt – you name it – och så sammanställer vi data för kvantitativ analys och bearbetning. Precis samma sak. Och ibland blir våra simuleringar av en värld i världen verkligare än den ”egentliga” världen.
Människor och samhällen
Så, jag knatar runt här i mina leriga grisbonnstövlar och tänker mig att det hänger ihop ungefär som följer, rent praktiskt: Vi kommer alltså hit för att lära oss. Den här platsen – världen – är full av tankemönster och speciella villkor, skapade av de som varit här förut och placerat i tiden genom deras lärprocesser. Många av oss känner sig vilsna när vi kommer hit, men det är bra början. Vi föds in i ett system där vi sakta men säkert får veta att vi inte vet särskilt mycket. Tvärtom, vi får lära oss att vi måste lära oss allt av vikt som vi kommer att veta. Att enbart de som varit här längre än oss själva kan bota vår vilsenhet.
Sagt och gjort – vi underkastar oss de lärde och belönas för våra storögda inlärningskapaciteter. Vi blir mästare av inlärd kunskap och somliga av oss växer upp att bli knivskapa skjutjärnskunniga med ett ständigt laddat magasin av effektiv, logisk och vetenskapligt underbyggt fakta för varje tänkbart irrationellt påstående. Jag tänker inte gå närmare in på samhället och tvärsäkerheten – det är en helt annan aveny. Men visst får konstruktionen oss att utmana vår känsla. Ordentligt.
Förr eller senare börjar man ju att ifrågasätta vad det är man lär sig. Ett uppvaknande ögonblick som kan verka lika tungt som det senare kommer att kännas fritt (se vidare ”Pyramidtankar”). Här i västvärlden luras vi att springa i en allt trängre tunnel i jakt på ouppnåeliga mål med bieffekten att vi försummar det verkligt betydelsefulla. Kraschen kommer inte sällan i form av en eller annan slags ”mid-life-crisis” (det engelska ordet är helt klart mer passande). Inte sällan ungefär vid den tidpunkt då ens föräldrar börjar trilla av pinn, logiskt nog – vilket för oss tillbaka till just döden.
Döden igen
För det är något särskilt med döden. Om vi tänker oss att allt som lever här är ett förkroppsligande av en energi – alltså en vibration. Om vi i själva verket, inom men samtidigt bortom vår egen verklighet, lever i ett landskap av olika energier som vi själva kan interagera med efter livets stig, då blir det så tydligt vad döden implicerar på oss kvarvarande. Vi upplever förändringar i energilandskapet.
När en människa som alltid funnits där – en förälder – dör, då blir det som att ändra hela gravitationsfältet. Samma sak – eller kanske ännu mer – med en älskad hund som funnits där varje dag, hela tiden i många, många år. Om vi är olika energier eller om vi är en och samma spelar egentligen ingen roll, det förefaller som om vi ändå har var sin unik vibration – sannolikt skapad ur vårt sätt att leva, det vill säga vårt sätt att gestalta den där energin må den vara unik eller gemensam från början.
Individen
”Var fågel sjunger efter sin näbb”. Med den svenska melodifestivalen just avklarad (med ohyggligt hög kvalitetsnivå – får mig nästan att reflektera över att en eller annan svampforskare faktiskt har rätt) får man några relativt likartade men ändå otvetydiga exempel på att alla har sitt uttryck. Jag skriver. Någon sjunger. Det måste inte handla om att göra saker för att visa upp för andra – tvärtom. Det kan vara precis vad som helst. Men det vi tänker, gör och uttrycker är vad som formar energin till verklighet i form av vibrationer.
Jag lutar åt att vi är samma enhet någonstans – allihop. Att vi alla är utskott av samma energi och att vi gemensamt planlagt att komma hit tillsammans (vi som nu är här) för att lära oss. Jag vet helt säkert att min fru är här av en mycket tydlig anledning. Hon är så tydligt den vibration jag alltid sökt, i varje liten detalj, varje ord, rörelse, uttryck och tystnad. Det är något mer än kärlek så som vi brukar tala om det. Det är något fullkomligt och tvivellöst som sjunger i resonans med varje önskan jag någonsin haft. Det får mig att se samband där jag inte trodde att de fanns.
Hunden är ju på något sätt människans skapelse. Vi har (åtminstone enligt sägnen) tagit vargen och gjort den till vår allra bästa vän - en solskenshistoria bara det. Hunden, den obrottsligt lojala och av trygghet vibrerande varelsen, kan nog vara skapad direkt av den egna individuella vibrationen. En av den egna energin ditplacerad följeslagare som är kommen ur sin ägares önskan men ändå finner sitt eget svansviftande uttryck. Klart det blir tomt när den försvinner. Och det band av kärlek som funnits där fortsätter att vibrera utan att riktigt veta vart det ska ta vägen. Enastående laborationsmiljö, detta.
Ja, det var en liten kortfattad tankegång kring något så blygsamt som livets natur. Ta det för vad det är – mina högst personliga iakttagelser utifrån vad jag ser idag. Tiden går och blicken faller på andra saker. I morgon kan det se helt annorlunda ut. Och sannolikt ser det olika ut för var och en av oss. För egen del ser jag en ny, ganska tydlig linje när jag tittar i backspegeln. Det ger mig ingivelsen att ta ut svängarna på ett område där jag alltid känt mig hemma, men aldrig riktigt satt tån utanför den trånga cirkeln. Jo – jag tror faktiskt att jag ska ta och stoppa lilltån utanför linjen och se vad som händer.
tisdag 6 mars 2012
Happy Birthday
Tankarna formar oss och vår verklighet. Tankemönstren är mer verkliga än vad de resulterar i. Självklart måste negativa tankar, sorg, oro och rädsla påverka vårt välbefinnande, vår hälsa och vår lust att leva. Jag släckte hjärtat och intalade mig själv att jag måste fly och så försvann jag.
Inte från jordens yta utan retsamt knappt geografiskt men med en plågsam avståndskonstruktion i det sociala lagret. Eftersom jag inte hade modet att initialt bryta helt så lät jag det bli än värre genom att lova saker jag sedan under tilltagande infektionsgrad helt sonika svek. Ynkligt.
Om jag varit han och sett mig själv försvinna sådär – hur hade jag påverkats? Om Den Lille skulle packa sitt mentala pick och pack på det sätt jag gjorde – hur skulle jag må? Om det inte var för Den Lilles närvaro gör det möjligt att i någon mån föreställa mig hur det skulle kännas.
Jo - jag skulle gå sönder – varken mer eller mindre. Att se den man sett börja forma tankar till ord och handling försvinna i en nyck av självpåtagen och ynklig självdestruktion förklädd till självförverkligande måste vara outhärdlig. Samma saknad som livets slut implicerar men multiplicerat av den fortsatta närvaron och det eviga grubblandet.
Självklart finner sådana tankar och känslor vägen in i kroppens alla irrgångar och kan fylla den mest hårdnackade optimist med de mest dödlig utbredda cancerkolonier. Jag har hela tiden vetat att jag sårat dem och då framförallt honom. Vi var oerhört nära. Men han slutade aldrig hoppas och slutade aldrig älska mig.
Hur många människor har sådan styrka? Att fortsätta älska den som gör illa utan att ens blinka. Hur många skulle inte ha skurit av bandet, förskjutit och fördömt för att skydda sig själva? Och – om man tänker på saken – bottnar inte all världens fördömanden just i ett behov att avskärma sig till skydd?
Sjutton långa år tog det. Så klev hon in i mitt liv, 1575 millimeter total kärlek. Hon tände ljuset i mitt mörker och på några ögonblick badade allt i ljus. Jag kommer aldrig att kunna glömma glädjen i hans ögon när vi satt där vid deras köksbord. Det var en kväll i augusti. De hade varit i Italien, tror jag. Jag hade passat deras hund.
Den rutiga duken, hans gråblå tröja, det starka teet, det andlösa ögonblicket när lättnaden bredde ut sig. Hans varma, glada, lyckliga ögon. Jag tog vägen genom skogen hit efter det. Synapserna i mitt huvud sprakade. Knutar så hårt spända att de blivit till stelnad betong löstes i ystra vivlar av något slags frihet.
Knappa två år senare dog han. Hans kropp var full av cancer och han hade tydligt valt att leva livet fullt ut så länge det gick istället för att förlänga livet på upplevelsens bekostnad. Livsbejakandets yttersta skönhet. Kanske tycker alla som jag – att de haft den bästa farsan av dem alla. Jag slutar i alla händelser aldrig att älska min utan upptäcker hela tiden nya dimensioner i allt underbart han lämnat efter sig.
Kanske hade han kunnat bli äldre. Kanske hade han kunnat få bli 93 – precis som farmor. Och kanske kunde han ha blivit det om inte jag hade stuckit. Kanske var cancern förkroppsligandet av att jorda det bottenlösa i den egna kroppen, transporterat via optimismens pulserande övertygelse. Det är som det är med den saken och jag ser ingen mening i att göra annat än att konstatera att det är en rimlighet.
Livet är vad det är och vad jag fått lära mig om dess själva essens – kärleken – det har jag ingen som helst anledning att negligera genom att döva ner mig till den känslomässigt handikappade nivå jag då det begav sig trodde skulle innehålla något av vikt. Tvärtom, det är vad det går ut på alltihopa. Livet i sig är ett sätt att göra det tydligt. Kärleken går långt bortom det och det placerar så att säga döden i ett annat ljus.
Mästerligt. Det här stället är enastående - vare sig man vänder i dörren eller lämnar det genom souvenirbutiken.
Inte från jordens yta utan retsamt knappt geografiskt men med en plågsam avståndskonstruktion i det sociala lagret. Eftersom jag inte hade modet att initialt bryta helt så lät jag det bli än värre genom att lova saker jag sedan under tilltagande infektionsgrad helt sonika svek. Ynkligt.
Om jag varit han och sett mig själv försvinna sådär – hur hade jag påverkats? Om Den Lille skulle packa sitt mentala pick och pack på det sätt jag gjorde – hur skulle jag må? Om det inte var för Den Lilles närvaro gör det möjligt att i någon mån föreställa mig hur det skulle kännas.
Jo - jag skulle gå sönder – varken mer eller mindre. Att se den man sett börja forma tankar till ord och handling försvinna i en nyck av självpåtagen och ynklig självdestruktion förklädd till självförverkligande måste vara outhärdlig. Samma saknad som livets slut implicerar men multiplicerat av den fortsatta närvaron och det eviga grubblandet.
Självklart finner sådana tankar och känslor vägen in i kroppens alla irrgångar och kan fylla den mest hårdnackade optimist med de mest dödlig utbredda cancerkolonier. Jag har hela tiden vetat att jag sårat dem och då framförallt honom. Vi var oerhört nära. Men han slutade aldrig hoppas och slutade aldrig älska mig.
Hur många människor har sådan styrka? Att fortsätta älska den som gör illa utan att ens blinka. Hur många skulle inte ha skurit av bandet, förskjutit och fördömt för att skydda sig själva? Och – om man tänker på saken – bottnar inte all världens fördömanden just i ett behov att avskärma sig till skydd?
Sjutton långa år tog det. Så klev hon in i mitt liv, 1575 millimeter total kärlek. Hon tände ljuset i mitt mörker och på några ögonblick badade allt i ljus. Jag kommer aldrig att kunna glömma glädjen i hans ögon när vi satt där vid deras köksbord. Det var en kväll i augusti. De hade varit i Italien, tror jag. Jag hade passat deras hund.
Den rutiga duken, hans gråblå tröja, det starka teet, det andlösa ögonblicket när lättnaden bredde ut sig. Hans varma, glada, lyckliga ögon. Jag tog vägen genom skogen hit efter det. Synapserna i mitt huvud sprakade. Knutar så hårt spända att de blivit till stelnad betong löstes i ystra vivlar av något slags frihet.
Knappa två år senare dog han. Hans kropp var full av cancer och han hade tydligt valt att leva livet fullt ut så länge det gick istället för att förlänga livet på upplevelsens bekostnad. Livsbejakandets yttersta skönhet. Kanske tycker alla som jag – att de haft den bästa farsan av dem alla. Jag slutar i alla händelser aldrig att älska min utan upptäcker hela tiden nya dimensioner i allt underbart han lämnat efter sig.
Kanske hade han kunnat bli äldre. Kanske hade han kunnat få bli 93 – precis som farmor. Och kanske kunde han ha blivit det om inte jag hade stuckit. Kanske var cancern förkroppsligandet av att jorda det bottenlösa i den egna kroppen, transporterat via optimismens pulserande övertygelse. Det är som det är med den saken och jag ser ingen mening i att göra annat än att konstatera att det är en rimlighet.
Livet är vad det är och vad jag fått lära mig om dess själva essens – kärleken – det har jag ingen som helst anledning att negligera genom att döva ner mig till den känslomässigt handikappade nivå jag då det begav sig trodde skulle innehålla något av vikt. Tvärtom, det är vad det går ut på alltihopa. Livet i sig är ett sätt att göra det tydligt. Kärleken går långt bortom det och det placerar så att säga döden i ett annat ljus.
Mästerligt. Det här stället är enastående - vare sig man vänder i dörren eller lämnar det genom souvenirbutiken.
söndag 4 mars 2012
Propaganda
”Vad betyder propaganda?”. Han tänkte en stund och så svarade han ”Vi säger att det är en rallytävling med bara två bilar. När de gått i mål är säger de att den som förlorade kom tvåa och den som vann kom näst sist.” Jag tackar min salig fader för denna ypperliga definition.
Prop-ag-anda. Jag tar mot bättre vetande del av stor/hor-medias rapportering inför valet i Ryssland och det är som att läsa en enda ledarsida signerad David Nystöm. Onyttiga idioter bländade av sin egen förmåga att likt en autistisk papegoja rapa andras meningar i vad som inte kan ha sitt ursprung i annat än ett djupt förakt mot sig själv och den egna förmågan.
Jag vet precis lika lite som alla andra om hur det egentligen ligger till i Ryssland och vad Putin egentligen sysslar med. Men jag känner igen konstruerade nyheter när jag ser dem och jag ser dem precis överallt. Putin höll ett långt tal vid den 43:e konferensen om säkerhetspolitik i München den tionde februari, förresten. Med risk för felöversättning inte särskilt väl återgivet i nämnda mediaformat.
Den som tiger samtycker – var kom egentligen det fullkomligt befängda påståendet ifrån? Så, jag skulle inte. Men jag kunde inte låta bli. Och det vaxartade faktumet blir för stunden hängande likt mogen frukt från ett vissnande träd och uttrycktes hypotetisk inför en fråga som aldrig riktigt ställdes enligt följande: "I am afraid this is not really possible to explain to those fully living in the City as living there imposes the view that what the surroundings are less conscious when in fact quite the opposite applies."
Prop-ag-anda. Jag tar mot bättre vetande del av stor/hor-medias rapportering inför valet i Ryssland och det är som att läsa en enda ledarsida signerad David Nystöm. Onyttiga idioter bländade av sin egen förmåga att likt en autistisk papegoja rapa andras meningar i vad som inte kan ha sitt ursprung i annat än ett djupt förakt mot sig själv och den egna förmågan.
Jag vet precis lika lite som alla andra om hur det egentligen ligger till i Ryssland och vad Putin egentligen sysslar med. Men jag känner igen konstruerade nyheter när jag ser dem och jag ser dem precis överallt. Putin höll ett långt tal vid den 43:e konferensen om säkerhetspolitik i München den tionde februari, förresten. Med risk för felöversättning inte särskilt väl återgivet i nämnda mediaformat.
Den som tiger samtycker – var kom egentligen det fullkomligt befängda påståendet ifrån? Så, jag skulle inte. Men jag kunde inte låta bli. Och det vaxartade faktumet blir för stunden hängande likt mogen frukt från ett vissnande träd och uttrycktes hypotetisk inför en fråga som aldrig riktigt ställdes enligt följande: "I am afraid this is not really possible to explain to those fully living in the City as living there imposes the view that what the surroundings are less conscious when in fact quite the opposite applies."
fredag 2 mars 2012
Om att stå lite utanför
I taxins radio maler ekonominyheterna. Taxichauffören höjer volymen och rynkar ögonbrynen. Han lyssnar på de stigande arbetslöshetssiffrorna, han åhör tugget om eurozonens kreditkrisåtgärder och rynkar lätt på näsan innan svadan övergår i trafikrapporter om de flera kilometer långa bilköerna närmare Ruhrområdet. Någon hade visst verkligen eldat upp en bro att döma av de senare.
Taxichauffören är tysk. Inte av tysk härkomst, men ändock tysk. Det syns hur han kämpar med just sin tyskhet genom att varje timme rituellt höja volymen och lyssna på nyheterna. Hur han vrider öronen för att försöka känna att det är som de säger; att det är sant. För om det inte är så – vad gör han i sådana fall här?
Jo, jag extrapolerar. Jag vet ju inte alls hur det förhåller sig. Men att stå lite utanför, som man ju gör när man är i ett annat land, kan vara intressant. Jag har varit mycket i mycket i Tyskland och jag känner mig relativt hemma. Jag förstår det mesta som sägs om det inte sägs alltför fort. Men det är inte mina hemmatongångar.
Man brukar ju tala om hemmamiljö. Det finns ju en informations-hemmamiljö också. I mitt fall är det de bloggar jag följer, vaken.se, folkvet.nu, dn.se, e24.se, svd.se och en GD (gävle dagblad) samt någon gång en snabb glutt genom facktidningen Computer Sweden. Och, i förekommande fall – likt taxichauffören ovan - dagens eko i bilen.
Man kanske inte kan säga att jag direkt isolerat mig från media. Vad jag däremot helt slutat med är att titta på Tv-nyheter, men det är en annan historia. När jag är ute och reser så följer jag inte dessa kanaler mer än sporadiskt. De känns ovidkommande och irrelevanta för den kontext jag befinner mig i. Verkligheten förändras alltså när jag förflyttar mig. Den blir det som finns i min närhet – en närhet jag alltså tar med mig men vars innehåll förändras.
Kanske är det så att jag följer mina hemma-informations-kanaler eftersom jag redan tycker mig veta hur det ser ut i vardagen i min hemmamiljö. Jag stimuleras inte av att lyssna på tjattret på gatan mellan folk eftersom hur de pratar och vad de pratar om är så bekant. Jag söker något att hålla mitt sinne stimulerat. Något som inte riktigt passar in i min verklighet…
Den Kölnbo som får ett par dagar i Sandviken skulle säkerligen uppleva samma mediala avslappning. För i dennes ögon skulle inte rubrikerna på GD:s förstasida särskilt spännande, mer intressant är att försöka begripa vad folk egentligen säger till varandra, hur de bemöter en främling eller varför de säger att man måste ha badkläder på sig i bassängen.
Sinnet är genom sitt uttryck tanken en otålig och volatil entitet. I tanken samlas alla våra intryck, de sensoriska och tankemässiga. Sinnet blir uttråkat om inget händer. Sinnet tjattrar och bråkar för att få min uppmärksamhet. Men om sinnet vill ha min uppmärksamhet, vem är då jag? Jag skulle tro att jag är känslan. Själen. Och att tanken är ett slags virtuell maskin inom själen med ett chipsett som gör att den kan köra det operativsystem vi kallar verkligheten.
Inom detta operativsystem rullar att antal tjänster. Sensoriska tjänster som de fem klassiska sinnena. Där finns otaliga informationskällor, samtliga tillgängliga genom operativets standardiserade kommunikationsprotokoll. Det finns också odokumenterade flöden att hitta för den som är lite mera nyfiken av sig. Flöden som gör det möjligt att kommunicera med den virtuella maskinens värdoperativ – själen – och vidare ut i nästa nivå.
Om vi ser saker med våra sinnen som vi inte känner igen; nya dofter språk, smaker och andra ”borta hemifrån-sensationer” – då är sinnet sysselsatt med att uppleva. Lära, kanske man kan säga – nyfikna som vi är. Men om vi redan känner oss hemma och bekanta med vad som är runtomkring så söker vi förkovra oss. Och finns inget annat tillgängligt så griper vi till media av olika slag för att släcka vår nyhetstörst.
Nu vet jag ju att mycket, mycket litet av det man får reda på via vad vi kallar media är särskilt tillförlitligt. Men det kanske saknar relevans egentligen, för om vi utgår från den konkreta tanke att vi ändå i sinnevärlden befinner oss i den virtuella miljön – vad är skillnaden. Sanning och lögn är kanske färskvaror på vägen till något slags syftesfullfyllande aktivitet – en utbildning, här i vad vi kallar världen. Inbillning.
För när det kommer till kritan – vad är det som berör oss? I verkligheten är det andra människor eller djur vi älskar. Det kan vara rytmer, målningar, grafik, dans, erotik, ord eller vyer. Saker som förmedlar mer än vad de ser ut att vara. Saker som tilltalar själen. Vars mönster vinner gensvar på utsidan av den virtuella maskinen.
Kanske värdoperativet övervakar den virtuella maskinens RAM och genomsöker det efter repetitioner och fraktalkodade tankemönster. Kanske bidrar den virtuella miljön långt mer till värdoperativets syftesfullfyllande än vad vi ens skulle kunna föreställa oss. Kanske är relevansordningen den motsatta – eller varför inte – paradoxal?
Nu kanske någon får intrycket att jag försöker minska livet och världens betydelse ner till något overkligt och negligerbart. I själva verket är det precis tvärtom. Jag har alltid upplevt att de mest betydelselösa sakerna senare visar sig ha en största betydelsen. Den iakttagelsen kan verka betydelselös men jag tänker inte låta mig luras.
Det går längre tid mellan mina inlägg här. Jag har hittat en bra bok att läsa. Jag har hittat en massa intressanta projekt inom det jag jobbar med. Jag börjar ana att det där byggprojektet faktiskt kan komma att resultera i ett användbart stall och jag slukar i gott sällskap avsnitt efter avsnitt av ypperlig fiktion. Men framförallt känns det som om jag har allt mindre att säga som saker ligger till i nuläget.
Vi står nu i ett slags vakuum. Lögnerna håller på att ta död på sig själva. Om jag skriker och gapar om den och den nyheten, den och den artikeln eller den och den nyttiga idioten till lögnare hjälper jag ingen. Om jag agerar motpol till vad som ju inte med bästa vilja i världen faktiskt kan vara sant så ger jag lögnen vad den behöver – ett existensberättigande och någon att angripa. Så jag är lite tystare en stund. Finns annat att plocka med.
Och när svadan tilltar ordentligt igen, då är vi inne i en annan värld. Många är redan där men de flesta är inte medvetna om det och det är nog så av en anledning. Hur jobbigt skulle det inte vara att veta att man står med själen i en värld och tanken i en annan. Nej, det gapet låter sig inte överbryggas förrän man själv och på egen hand låter det ske. Vi ses förhoppningsvis där om inte förr!
Taxichauffören är tysk. Inte av tysk härkomst, men ändock tysk. Det syns hur han kämpar med just sin tyskhet genom att varje timme rituellt höja volymen och lyssna på nyheterna. Hur han vrider öronen för att försöka känna att det är som de säger; att det är sant. För om det inte är så – vad gör han i sådana fall här?
Jo, jag extrapolerar. Jag vet ju inte alls hur det förhåller sig. Men att stå lite utanför, som man ju gör när man är i ett annat land, kan vara intressant. Jag har varit mycket i mycket i Tyskland och jag känner mig relativt hemma. Jag förstår det mesta som sägs om det inte sägs alltför fort. Men det är inte mina hemmatongångar.
Man brukar ju tala om hemmamiljö. Det finns ju en informations-hemmamiljö också. I mitt fall är det de bloggar jag följer, vaken.se, folkvet.nu, dn.se, e24.se, svd.se och en GD (gävle dagblad) samt någon gång en snabb glutt genom facktidningen Computer Sweden. Och, i förekommande fall – likt taxichauffören ovan - dagens eko i bilen.
Man kanske inte kan säga att jag direkt isolerat mig från media. Vad jag däremot helt slutat med är att titta på Tv-nyheter, men det är en annan historia. När jag är ute och reser så följer jag inte dessa kanaler mer än sporadiskt. De känns ovidkommande och irrelevanta för den kontext jag befinner mig i. Verkligheten förändras alltså när jag förflyttar mig. Den blir det som finns i min närhet – en närhet jag alltså tar med mig men vars innehåll förändras.
Kanske är det så att jag följer mina hemma-informations-kanaler eftersom jag redan tycker mig veta hur det ser ut i vardagen i min hemmamiljö. Jag stimuleras inte av att lyssna på tjattret på gatan mellan folk eftersom hur de pratar och vad de pratar om är så bekant. Jag söker något att hålla mitt sinne stimulerat. Något som inte riktigt passar in i min verklighet…
Den Kölnbo som får ett par dagar i Sandviken skulle säkerligen uppleva samma mediala avslappning. För i dennes ögon skulle inte rubrikerna på GD:s förstasida särskilt spännande, mer intressant är att försöka begripa vad folk egentligen säger till varandra, hur de bemöter en främling eller varför de säger att man måste ha badkläder på sig i bassängen.
Sinnet är genom sitt uttryck tanken en otålig och volatil entitet. I tanken samlas alla våra intryck, de sensoriska och tankemässiga. Sinnet blir uttråkat om inget händer. Sinnet tjattrar och bråkar för att få min uppmärksamhet. Men om sinnet vill ha min uppmärksamhet, vem är då jag? Jag skulle tro att jag är känslan. Själen. Och att tanken är ett slags virtuell maskin inom själen med ett chipsett som gör att den kan köra det operativsystem vi kallar verkligheten.
Inom detta operativsystem rullar att antal tjänster. Sensoriska tjänster som de fem klassiska sinnena. Där finns otaliga informationskällor, samtliga tillgängliga genom operativets standardiserade kommunikationsprotokoll. Det finns också odokumenterade flöden att hitta för den som är lite mera nyfiken av sig. Flöden som gör det möjligt att kommunicera med den virtuella maskinens värdoperativ – själen – och vidare ut i nästa nivå.
Om vi ser saker med våra sinnen som vi inte känner igen; nya dofter språk, smaker och andra ”borta hemifrån-sensationer” – då är sinnet sysselsatt med att uppleva. Lära, kanske man kan säga – nyfikna som vi är. Men om vi redan känner oss hemma och bekanta med vad som är runtomkring så söker vi förkovra oss. Och finns inget annat tillgängligt så griper vi till media av olika slag för att släcka vår nyhetstörst.
Nu vet jag ju att mycket, mycket litet av det man får reda på via vad vi kallar media är särskilt tillförlitligt. Men det kanske saknar relevans egentligen, för om vi utgår från den konkreta tanke att vi ändå i sinnevärlden befinner oss i den virtuella miljön – vad är skillnaden. Sanning och lögn är kanske färskvaror på vägen till något slags syftesfullfyllande aktivitet – en utbildning, här i vad vi kallar världen. Inbillning.
För när det kommer till kritan – vad är det som berör oss? I verkligheten är det andra människor eller djur vi älskar. Det kan vara rytmer, målningar, grafik, dans, erotik, ord eller vyer. Saker som förmedlar mer än vad de ser ut att vara. Saker som tilltalar själen. Vars mönster vinner gensvar på utsidan av den virtuella maskinen.
Kanske värdoperativet övervakar den virtuella maskinens RAM och genomsöker det efter repetitioner och fraktalkodade tankemönster. Kanske bidrar den virtuella miljön långt mer till värdoperativets syftesfullfyllande än vad vi ens skulle kunna föreställa oss. Kanske är relevansordningen den motsatta – eller varför inte – paradoxal?
Nu kanske någon får intrycket att jag försöker minska livet och världens betydelse ner till något overkligt och negligerbart. I själva verket är det precis tvärtom. Jag har alltid upplevt att de mest betydelselösa sakerna senare visar sig ha en största betydelsen. Den iakttagelsen kan verka betydelselös men jag tänker inte låta mig luras.
Det går längre tid mellan mina inlägg här. Jag har hittat en bra bok att läsa. Jag har hittat en massa intressanta projekt inom det jag jobbar med. Jag börjar ana att det där byggprojektet faktiskt kan komma att resultera i ett användbart stall och jag slukar i gott sällskap avsnitt efter avsnitt av ypperlig fiktion. Men framförallt känns det som om jag har allt mindre att säga som saker ligger till i nuläget.
Vi står nu i ett slags vakuum. Lögnerna håller på att ta död på sig själva. Om jag skriker och gapar om den och den nyheten, den och den artikeln eller den och den nyttiga idioten till lögnare hjälper jag ingen. Om jag agerar motpol till vad som ju inte med bästa vilja i världen faktiskt kan vara sant så ger jag lögnen vad den behöver – ett existensberättigande och någon att angripa. Så jag är lite tystare en stund. Finns annat att plocka med.
Och när svadan tilltar ordentligt igen, då är vi inne i en annan värld. Många är redan där men de flesta är inte medvetna om det och det är nog så av en anledning. Hur jobbigt skulle det inte vara att veta att man står med själen i en värld och tanken i en annan. Nej, det gapet låter sig inte överbryggas förrän man själv och på egen hand låter det ske. Vi ses förhoppningsvis där om inte förr!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
