Tack och hej

Så, då har tiden kommit att lägga ner det här projektet. Jag har tänkt tanken flera gånger och gjort slag i saken ett par för att rätt snart ångra mig, men den här gången vet jag att interiktigtklok-bloggen står vid vägs ände.

Innan jag går in på varför så tänkte jag höra om det finns någon som är intresserad att fortsätta. Temat för bloggen har varit mångordigt resonerande kring konspirationer, världen, uppvaknande, andlighet och kärlek. Livet, helt enkelt – sett inifrån en mycket tänkande människas sinne. Så om det finns någon ovanligt tänkande människa där ute som har lust att ta över projektet är vederbörande mer än välkommen att höra av sig.

Anledningen till att jag slutar med det här att jag helt enkelt hittat mig själv. Jag har alltid och kommer sannolikt alltid att skriva mer än de flesta. Jag älskar ord och dess förmåga att förmedla känsla. När jag den 28/10 2010 började posta här så var det för att beskriva mina tankar för mig själv. Det var ett väl valt ögonblick. I brytpunkten mellan mitt gamla och mitt nya liv där de känslomässiga implikationerna började nå tanken. Tajmingen var perfekt och bloggen blev en väl använd snuttefilt under några dödsfallsspäckade år.

Sedan dess har det blivit inte mindre än 1087 inlägg som visats 60054 gånger. Det blir cirka 55 läsningar per inlägg. Den mest lästa posten är "Learning By Doing" från februari i år som visats hela 924 gånger. Den beskriver min syn på utbildning, arbete, inspiration och förverkligande och utgjorde startskottet för projektet The Scape Bay.

I går hade vi invigning för The Scape Bay. Det var mitt yrkeslivs absoluta höjdpunkt so far. Allt jag någonsin tagit mig för, vare sig som anställd, företagare eller vildhjärna har syftat till att komma till den punkten i tiden – klockan 13.09, fredagen den trettonde september 2013. Upplevelsen att få stå där och berätta för de vars nyfikenhet lett dem in genom dörren till stället var för mig alldeles enastående.

Jag har alltid älskat att prata inför grupp. Jag är både uppmärksamhetstörstande och ett verbalt monster. Och så har jag en rejält överskruvad PowerPoint-fetisch. Men den här gången var det något extra. För första gången var budskapet inte tillrättalagt eller utformat med hänsyn till åhörarna, det var helt enkelt mitt hjärtas mening. "Det här är vad jag ville göra, varför och hur". Inte direkt glasklart men uppriktigt och menat i varje stavelse.

The Scape Bay kommer att förändra världen. Det är långtifrån mitt eget verk utan resultatet av helt fantastiska omständigheter som växt fram inte bara för mig utan även andra människor runtomkring. Särskilt viktig är Sami utan vars kapacitet detta projekt aldrig ens kunnat påtänkas. Nu är det istället en realitet och mitt i lokalen finns en kokande gryta av människovänliga möjligheter som väntar på att möta sina predestinerade förverkligare allteftersom de dyker upp på det översta trappsteget.


The Scape Bay är nog de mest påtagliga av alla de förändringar och visioner som lett fram till den här punkten. Livet har samtidigt välsignat mig med ett genomgripande uppvaknande, såväl emotionellt, fysiskt som andligt. Jag säger inte att jag gått och bekänt mig till någon förpaketerad religion – nej, det handlar snarare om att jag hittat in i mig själv, ner i mitt själs spegel och att jag för första gången sedan jag var cirka sex-sju år faktiskt kan stå för vem jag är, vad jag känner och vad jag vill. Det är en helt fantastisk känsla och jag får intrycket att detta är en verkligt central del i den så kallade meningen med livet.

I takt med att jag funnit mig själv har människor runtomkring dykt upp. Människor som jag aldrig förut träffat i det här livet men som ändå är distinkt bekanta. Människor som jag känner utan och innan. Människor som jag levt tillsammans med tidigare och av vilka minnen finns kvar i form av förnimmelser, drömmar och förflugna tankar.

Här tar orden slut. Det jag upplever är en lycka och tillfredsställelse långt bortom orden. Jag känner mig hel och närvarande i så gott som varje andetag och jag känner att jag har viktiga saker att göra. Saker som jag och alla de som jag delar resan med får den mest storstilade hjälp att uppnå. Saker som kommer att förändra världen i det lilla men med stora, människovänliga konsekvenser för alla som öppnar sig och låter sig påverkas.


Jag tänker absolut inte sluta att skriva. Tillsammans med Lars-Erik Litsfeldt håller jag på med ett romanprojekt. Det är en roman om två inte helt påhittade män i vår ålder som går från liv i inrutad frustration till att leva som de egentligen är. Boken är långtifrån färdig men projektet är ändå förbi "the point beyond return" och kommer förr eller senare att dyka upp i en bokhandel nära dig, om än sannolikt digital.

Arbetet med produktutveckling fortsätter även det. Vi kommer att lansera nya saker i höst och med de nya sinnen som tagit sig an levebrödets fortsatta utveckling så väntar några ohyggligt spännande år för verksamheterna.

En sak som jag också känner att jag kommer att lägga mer tid på är hästen. Att vara kring honom ger ett oerhört lugn och jag tänker ta den tid vi bägge behöver för att finna den kontakt jag sett glimtar av och som jag i bilder kan se så tydligt framför mig. "Gandalf Style".


Det var nog bara det.

Tack för att du läste.
Inte interiktigt klok längre.

Om att tro på det man gör

Ett besök på en resebyrå och en dag på kontoret belyste vikten av att tro på det man gör. Tror man inte på vad man gör så beror det antingen på att man inte tror på sig själv eller på att det man gör inte är trovärdigt. Eller bägge. Bägge dessa saker går att åtgärda och då blir det ohyggligt mycket trevligare. Dessutom blir det mycket mindre jobb. Det ramlar så att säga på av sig själv utan kamp. Det man slåss mot när man känner att man måste kämpa är ju tron.