Knock, knock! Who's there? The door…

När jag flyttade för hundra år sedan ingick ett förråd i källaren. Man nådde förrådet från korridoren i källaren via en dörr som ledde in till åtta förrådsutrymmen – det såg man tydligt på skylten ovanför dörren. Nummer 96 fanns där inne. Jag hade emellertid problem att bereda mig åtkomst till förrådet eftersom jag beklagligtvis saknade nyckel till dörren från korridoren.

Det tog flera månader innan jag samlade kraft och ringde fastighetsskötaren. Då hade jag snubblat på lådor i hallen i – precis – några månader. Fastighetsskötaren var hemma sjuk och hade väldigt svårt att begripa vad det var jag menade. Någon vecka senare tittade han emellertid förbi och vi gick ner till källarkorridoren så att jag kunde visa honom vilket lås det var jag behövde nyckel till.

Han tittade forskande på mig en stund. Så tittade han på dörren och tryckte resolut ner dörrhandtaget utan ens sticka nyckeln i låset och öppnade den. Dörren hade varit öppen hela tiden. Sedan det tidiga femtiotalet, sannolikt. Men eftersom jag var så bergfast övertygad om att den varit låst så försökte jag inte ens öppna den.


Folk är olika. En del ställer sig i dörrhålet och kikar in på det rum de har möjlighet att stiga in i. Andra vägrar känna på dörrhandtaget. Och så har vi de som springer in i väggen istället. Som dunkar och dunkar huvudet i väggen där det inte finns någon dörr istället för att se sig om och finna en öppning.

Egentligen är det ju lättare ändå eftersom även väggen är en mental föreställning och den vägg många springer in i inte är ett dugg svårare att forcera än den dörr jag tog fastighetsskötaren till hjälp att komma förbi.