Facebook har morgonen till ära tapetserats med budskap om nykterhet till sjöss, vilket kan tyckas lite opassande en dag som denna. Dock inser jag bekymret i mer befolkade områden – visst. Stora snabba båtar kan skapa förödelse om de framförs för fort i fel vatten. Inte minst för andra. På sjön är det så att man har 0.2 promillesgräns för båtar som är längre än tio meter eller som kan röra sig snabbare än tio knop, alltså 16 km per timme.
Om man översätter detta till landförutsättningar – med vad det innebär i fråga om manöverresponsivitet (allt går mycket trögare i vatten) borde ju regelverket kunna se ut ungefär såhär: fordon som kan framföras fortare än 30 km/h eller som väger mer än fem ton har gängse regler. Övriga får framföras under epitetet långsamtgående fyllerist.
Har nog hänt att någon skylt ifrån sig på det viset.
För övrigt hade jag en verkligt skum dröm i natt. Någon närstående hade förärat oss med inbjudan till ett slags religiös megashow. Det var en helt vanlig dag i nämnda församlings värld med gästande artister på scen inklusive pyrotekniska effekter och en hel del riktigt ordentligt naket. På en vägg syntes sexreklam ”norrlands enda riktiga transa du kan hyra”. Jag formulerade en fråga till en mycket timid kyrkoarbetare som hjälpt oss tillrätta i ”observationsytan” där nya eventuella församlingsmedlemmar ägde rätt att vistas och fick inget mindre än en regelrätt skinnvinge av den under 1.50 cm korta kvinnan.
Jag orkade inte sitta inträngd i observationsytan utan smög ut och ställde mig längst bak i kyrkogången. Det var riktigt, riktigt bra musik. Suggestiv. Men eftersom jag inte litade på församlingen ville jag hålla min kropp i styr (det var skitsvårt – där fick jag, antar jag) och inte dansa eftersom jag klart och tydligt såg vilken programmering det var som försiggick i lokalen. Målningarna på väggarna var inte som vi är vana med från Albertus Pictors alster – här var det lasershow. Men det var kyrkmålningsstuk på lasershowen. Olika historier att bevittna. Att göra till sina egna.
Historier ur denna kyrkas heliga skrift förmodar jag. Sedelärande sådana. Jag kämpade med att inte se sammanhangen av nyfikenhet på precis samma sätt som jag kämpade med att inte fångas i den så uppenbart rytmiskt programmerande musiken. Och ju mer jag kämpade emot desto svårare var det. Jag hade inte hunnit göra research – inte hunnit ta reda på varför kyrkan fanns och vad dess uppsåt i sin så uppenbara programmering av församlingsmedlemmarnas sinnen hade för syfte.
Jag såg att utmaningen var att gå helt på känsla. Att i en situation som den faktiskt smaka på rytmen och historierna på väggarna och att fortsätta känna efter hela vägen istället. Att fångas och att göra det som uppriktigt ärlig mot mig själv. ”Om jag gillar det här så är det bra”.
Där vred sig perspektivet. Plötsligt bestod verkligheten enbart av sådant som någon gillat. Alltså inte som de gillat i sitt sinne utan som de gillat på facebook. Vilken sjuk värld det var! Erbjudanden om gratis kanoter, grillkorv, hotellsajter och statusuppdateringar om den ena huvudsakligen ångestladdade saken efter den andra. Världen var ”rewired”, kopplad i bästa demokratiska anda så att det som fått flest likes på FB också manifesterades direkt och omedelbart i alla andras verklighet. Kyrkan var ett projektionsrum, en virtuell verklighet som tagit över den egna - personliga - verkligheten. Jag själv bestämde inte längre vad som skulle vara verkligt i min värld utan var subjekt till alla andras tyckande och tänkande. Det hade ju varit mer OK om det inte var för de sponsrade länkarna. Att man via annonser köpte sig in i mänsklighetens newsfeed och lyckades fånga stora mängder klick på ”gilla” med finansiella medel.
Sinnet plattade till sig, gick in i ett slags uppgivet läge av undergivenhet och blev belönad för det, tillståndet kallades skolad. Jag kände hur känslan av ”jag” försvann och hur jag förvandlades till ett meningslöst ark papper på väg mot destruktion utan ett uns av möjlighet att påverka vad som fanns skrivet på mig. Ett A4 fullt av andras programkod, min yta mot omvärlden. Min identitet, stulen och förvanskad, tillplattad och tillintetgjord. Mental våldtäkt och upphörande av min personliga suveränitet. Det var allt jag någonsin drömt om – men precis tvärt om.
Jag vaknade med ordet ”förtroende” innanför sinnets ögonlock. För troende. Förtroende. I går skrev jag om hur mycket som faktiskt blir gjort när man har förmånen att arbeta tillsammans med människor man har förtroende för och att grundförutsättningarna för förtroendet är att är såväl ömsesidighet som ett gott självförtroende från respektive part.
Drömmen visade något annat. Gravitationen i förtroendet för den där kyrkan var enorm och så gott som alla som trädde in i den – vilket var en omständig process – fångades av programmeringen därinne. Att stå utanför var inte helt enkelt det heller eftersom tillvaron utanför likt artillerield besköts med budskap om dess meningslöshet. Färgglada bilder inifrån kyrkans skapade verklighet skrek ut sina budskap där ute och fick den gängse verkligheten att framstå som grå och meningslös. Upphörde de naturliga kontrasterna. Breddade spektrumet med våld och förstörde alla naturligt signalsvaga reflexer hos de som inte var fullt och fast övertygade om vilka de var – hos de som inte hade fullt förtroende för sig själva.
Jag tycker det var en intressant dröm. En vandring i och kring vår verklighet. Här kommer ett litet verktyg (tjôta). En helt osannolikt välskriven text som – för den som inte redan snappat det – handlar om hur man kan göra för att inte låta sig programmeras vidare. När media försöker tvångsmata dig med något som du ska trycka på gillaknappen för att hjälpa medias uppdragsgivare att manifestera – håll för öronen och sjung ”la la la”. Dra ner volymen när de teorierna tar eld och nyhetsbyråerna citerar varandra i den självframmanande propagandaspiralen. Behåll din suveränitet. Tro på dig själv så blir det som du vill ha det. Typ så.
Igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar