Den sista måndagen i juli

Armarna känns idag. Dess muskler har jobbat med att hålla i en pinne. Likaledes har ryggen jobbat för att hålla gestalten stel som en pinne. Att återstå på vattenskidor är inte det sämsta. Det är helt enkelt väldigt roligt. Och den muskulära stelheten ett trevligt, närvarande minne i kroppen. (Muskelminne, mus-kel-minne – minne av älskog, dessutom. )

Bortom orden bor andra uttryck. Utbytet av känslan. Momentan reglering. I det salta vattnets form i gråtens terrasserade energireglering liksom än mer i den förbehållslösa hettans sammansmältning. Det salta vattnet tog mig med sitt ymniga flöde. Det var länge sedan. Det var också med viss mental förvåning jag upplevde att min förmåga att själv producera det saltvatten jag någonstans kände att kroppen skrek efter var så invävd i vad som skapat såväl behovet av detsamma som dess utsöndrande. Fantastiskt, faktiskt.

Det kan faktiskt ha varit lite av en vändpunkt det här. Vi får se. Att leka med tanken istället för att låta den bestämma. Den starkaste muskeln är ju hjärtat. Dess frekvens är världens och därigenom även sannolikt vad som styr hastigheten i skådandet av densamma via perceptionen (hjärnan - tanken?). Vad frasen kring det hjärtat klappar för stipulerar är ju således inte så mycket att tänka på utan lämpar sig istället att anamma likaledes fraserad gympaskotagline i fråga om.

Finns mycket mer där – kring hjärtmuskulaturen och dess möjligheter. Otaliga spår att sticka iväg på, spaningar och spårningar. Men det får vara. Idag är det ju nämligen måndag och jag står i begrepp att åka till jobbet. Ska bli kul. Hjärtat klappar för jobbet – om måndagarna. Och så har jag en död ren att skriva om. Renskriva ; ) Imorgon står annat på programmet igen. Men med tiden kommer jobbet åter och då kommer jag åter till jobbet. Fastän allt är helt nytt och förutsättningarna egentligen aldrig varit mer annorlunda.