O lycka!

Vid havet finns ingen parabol – bara hederlig gammal marksänd digital-TV. Och till följd av de stora vinglasens sena morgonstund sänder den gamla hederliga marksända digital-TV-barnkanalen inget mindre än Trazan och Banarne. Med inslag av Ted Åströms olidolycka. Kraschochbanglyckan – gnisselochpanglyckan, närmare bestämt. Och tanken går inte att låta bli, den om den faktiskt helt världsunika svenska olycksrädslan och tillhörande skyddsdräkter av intellektuellt vadd.


Gnisselochbanglycka för planlagd och grundlig folklig trygghetstörst?

Man kan leva för olyckorna. Man kan leva av den intensiva, sensationella och smatterbandslikt anfådda rapporteringen och inspireras av stämningen hos en redaktion som fått veta att ett flygplan är försvunnet. Ett slags tarvligt återhållen uppsluppenhet. Upphetsad luft. Förväntansfull. Olyckor innebär förändring – något människan åtrår högre än guld och berömmelse och ibland högre än självaste kärleken.

Man kan också leva i den förestående olyckans skugga. Man kan låta den styra varje steg. Man kan låta den bli en total livsstil i sökandet efter skydd mot inte eventuella utan hypotetiskt definitiva olyckor. Att leva i ständig självsuggestion kring överkörningar, eldsvådor, frontalkollisioner, sjukdom, dödsfall, inbrott, osämja, vatten läckor, dataförlust, dödsfall och annan emotionellt upplyftande händelse på Krösa-Majas vis är tämligen beprövat.

För om man lever i skuggan av olyckan och låter tankarna kretsa kring dess olika potentiella uttryckssätt – vad händer då i huvudet om en olycka inträffar? Något styrks. Något faller på plats och ett slags tillfredsställelse inträder. ”Vad var det jag sa”, ”Jag har länge varnat för…” och så vidare. Underbart att äntligen få ha rätt, inte sant? Så får de se de där jävla optimisterna hur fel de har när de skrattar åt alla mina åthävor. Ha!

Men olyckan fyller kanske också en funktion - om den får komma som den vill och när den behövs. När jag lättar greppet om mitt sinnes närvaro brukar jag alltid korrigeras. Det börjar med fötterna. En stött tå, hela vägen till en eller ett par brutna fötter. Längre än så har jag tack och lov aldrig behövt komma, men i dessa små olyckor ser jag ett klart mönster. De kommer för att hjälpa mig ”snap out of it”, som man säger på rikssvenska.

De kommer för att det behövs små disruptioner (rikssvengelska) för att förhindra mig att glida in i spår där jag förlorar livets meningsfulla puls och symmetrier. Bra skit, de där små olyckorna. De hjälper mig på vägen. Att stanna på vägen. Jag vet inte hur det är andra, men för egen del är olyckorna en förutsättning för att de verkligt lyckade sakerna ska få möjlighet att inträffa.


Lycka är att få ta dem man älskar till havet vid slutet av en kort vinter.