Samtal med en kaffekopp

E: Ska vi leka?

K: Absolut!

E: OK, jag tänker förändra din form. Trycka här lite och göra dig lite oval i öppningen. Går det för sig.

K: Javisst, det är bara att trycka till, det. Kul att sticka ut lite i skåpet. Men kan du böja verkligen mig? Kan du påverka min form med bara din vilja och dina händer?

E: Jag vet att jag kan. Jag känner lite av den egentliga fysikens lagar – universums lagar och har ett hum om hur alltihop hänger samman, men jag har spärrar i min tanke som ännu så länge förhindrar mig från att bryta den inlärda konventionen om materian och dess natur.

K: Är det inte lite komiskt hur alla de saker du lärt dig – alla de saker du kan – hindrar dig från att handgripligen testa vad du vet? Att kunnandet ligger i vägen för vetandet.

E: Det är därför vi alla är i lådan. Och vi får lära oss att stanna där. Kraften att upphäva kunnandet är sannolikt densamma som åtgick till lärandet. Jag är glad att jag inte blev en universitetsinventarie, då hade jag kanske varit chanslös.

K: Prova igen när du slipat bort lite mer av kunnandet. Ta en klunk så länge.

E: Tack. Det ska jag göra.