Nollpunkt

Så var vi äntligen framme vid kajen. Resonemanget har betydligt snabbare än väntat fört oss genom landskapen från den där varma fläcken där vi började begripa att vi begrep varandra. Några öppna fält har susat förbi och efter att ha stånkat upp för åsen möttes vi av den fuktiga, salta luften från havet för att den senaste tiden ha vandrat ner längst åsen mot det glittrande väldoftande där nere.

Vi står på kajen nu. Somliga av oss väntar på vårt bagage. Det kommer naturligtvis inte att anlända. Istället tar de som behöver det en stund att i solen på kajen till vågornas brus släppa tanken på bagaget. Någon fäller en tår. Någon går in i sig själv och blir frustrerad en stund. Men alla kommer igenom det. Och alla har tålamod att vänta på varandra.

Att låta banden upplösas och släppa de rep vi känt oss bundna av när våra händer krampaktigt hållit fast vid dem.

Universum – om vi kallar det så för en stund. Universum är inte allt. Det är obegränsat, men det är inte allt. Vi bär det i oss själva och varandra, men det är inte vårt ursprung. Det är vi som skapat det. Och det är vi som bestämmer vad vi vill göra med det.

Sorlet genombryts allt som oftast av skrattsalvor. Återseendena är många. Klarsynen tilltagande. De av oss som lärt oss tänka genom kulturmaskinens försorg känner hur vi lättar och får frihet i våra sinnen. Hur vi kan befrias från våra kunskaper och vinna insikt. Vi kan förenas med de som haft integriteten att motstå omstöpandet från början.

Vi har alla varit på väg till den här punkten sedan vi föddes. En del av oss har aktivt sökt den inte sällan maniskt. Eller – nej – det är inte den här punkten vi sökt, det är havet utanför kajen som vi drömt om, skapat fantasibilder av, fruktat, flytt till i våra sinnen eller helt enkelt bara vetat om. Vi har dragits till kajen av vår medfödda och obevekliga längtan ut på havet.

Nu står vi här på kajen tillsammans och tjattrar. Det är inte bråttom ut på havet, trots att väntan ibland varit både frustrerande och outhärdlig. Men havet kan vänta. Här, nu och tillsammans breder ut sig och slukar det oändliga ögonblicket. Huruvida vi hamnar på havet eller bestämmer oss för att återvända upp på land är inte av relevans längre. Vi är här – på nollpunkten. Dragkampen är över och energin strömmar fram ur repets slaka mittpunkt. Åter från källan. Tillsammans. Och allt är så jävla underbart.