Dammigt fönster utan glas

Slut ögonen. Låt tankarna tystna. Ta ett steg tillbaka och titta på dem när de skuttar runt för din inre syn. Fråga dig med hjärtat varför de gör som de gör. Vart de är på väg. Och varför. Det kan ta en stund, men så småningom börjar de lugna ner sig. Finn den svarta ytan. Ingentinget.

Det surrar säkert av strömningar, störningar och förbiflygande tankar. Det är OK. Det måste inte vara helt rent. Det räcker med att tycka sig skönja den svarta ytan bakom åratal av damm och bråte som lagrats på din själs botten. Efterhand kommer bilderna. I små, korta impulser. Allt starkare för varje gång under förutsättning att man inte pressar sig. Det enda man måste är att låta det ske.

Att låta hjärtat ta kommandot. Att låta bilderna som i utbrott efter utbrott spelar få föreställa vad de föreställer utan att med tanken tolka fram dem. Det är som med ögat och orden. Att se på något är inte detsamma som att läsa något. Att följa bokstävernas form är inte att tolka deras sammansatta innebörd. Att studera och att uppleva är två helt olika saker. Sannolikt helt motsatta.

Vad som dyker upp? Vitt skilda saker. Vad som behöver synas, mest sannolikt. Från döda människor som talar om hur det gick till i ögonblicket till strömningar som inte kan uttolkas till den dag de behöver kunna uttolkas. Och besked om syftet. Om oändligheten som faktum i skalet runt vad vi kallar för verklighet – här begränsat av vårt högst lokala fenomen tid. Svar på de frågor man verkligen har, men inte de man tror sig ha.

För tiden finns ju inte. Inte i vad som är vår verklighets omgivning. Det finns bara bortom. Utom. Runtomkring. Men också, på grund av alltings konstruktion invävt i allt som är här. Ingentinget verkar vara ett fönster till det bortom limitationen av det vi är i här. Det verkar som om man genom dess försorg kan observera åt det andra hållet. Ut genom vad som per definition i denna värld blir oändligheten.

Läge att ta en provtur, kanske?