Draken

Draken har bara en uppgift i livet. Att samla för egen del. Att göra allt till sitt. Att tolka varje gest av generositet som ett försök till att komma åt dess tillgångar. Att mäta livet enbart via dess mätbara nyckeltal. Och att söka äga så mycket som möjligt mot minsta möjliga motprestation.

Draken har inget problem med att se någon svälta utanför sitt treglasfönster. Draken påpekar lite belåtet i sin ensamhet att den svältande borde ha varit lite mer som denne och i tid, inte ”levt loppan” och misskött sig.

Draken vill äga allt och alla. För sitt eget höga nöjes skull. Men inte av nödvändighet utan eftersom dess liv är så förbaskat meningslöst och eftersom den inte äger modet och styrkan att göra något åt saken. Det blir alla andras problem istället.

Du möter draken varje dag. Lite här och var. Den där fega materialisten som avundsjukt blänger på alla andra men som aldrig själv bjuder till. Som vill ha allt alla andra har men som inte någonsin delar med sig. Som när du ber om hjälp tänker efter och noga kalkylerar huruvida det lönar sig att hjälpa till och i så fall hur mycket det skulle vara värt.

Som tror sig känna andra genom sig själv och hela tiden söker de dolda motiven bakom andras generositet. Som väntar med att skratta innan den läst av om skrattet kan löna sig på lite sikt. Som alltid tackar ja till vad som helst men som aldrig skulle komma sig för med att bjuda.

Draken har en mycket liten och omogen själ. Men den har all tid i världen att ta över densamma medan de större själarna lever. Därför måste vi med jämna mellanrum slåss med draken. Även den som bor i var och en av oss.