Semester

De kanariska öarna har fått äran att härbergera undertecknad och dess tre individer starka familj i några dagar. Vi tyckte att det var ett ypperligt sätt att låta Den Lille börja skolan genom att vara ledig från densamma några dagar och chilla vid poolen istället. Han samtyckte. Vår första utomlandssemester inklusive barn.

Jag bokade från köksbordet därhemma dagen före julafton. Läste omdömen och priser på bokningssajterna och till slut gick det runt i huvudet så pass att jag i ren utmattning klickade på "boka". Hotellet vi anlände till belönade mig för min utmattning genom att vara något sånär obeboeligt och dessutom perfekt placerad mellan en flygplats, en stenig strand och en motorväg. Anläggningen doftade gammalt riskkapital lång väg. All form av service var nerskruvad till minimum och varje extra prestation var förknippad med de mest snåriga och utstuderade tilläggstariffer. Så långt ifrån generöst man kan komma, faktiskt. Jag kunde se framför mig det ursprungliga prospektet som legat på bordet i styrelserummet där beslutet att starta projektet fattats. Tomten hade strategiskt läge. Anläggningen skull byggas för att möta ögats benägenhet att köpa. Redan från starten hade det varit svårt att få ihop till ränta och amortering och än mindre ägarnas avkastningskrav. Därav den luggslitna och nergångna känslan, därav de totala frånvaron av trivsel. Alla i personalen jagade. Ingen trivdes. Minst av allt gästerna. Förtida utcheckning var knappast förvånande en rutinsak.

Med Den Lille som exkursionsledare rekvirerade familjen en taxi och satte kurs mot civilisationen. Jakten såg ut att inte ge särskilt mycket och eftersom vi inte ätit på nästan ett dygn beslöt vi slå oss ner på första bästa restaurant. Servitrisen var mycket pratglad och föll – som de allra flesta – pladask för Den Lilles språkliga utsvävelser på Svensk-Engelsk-Spanska. Efter en stund frågade han henne om hon visste något trevligt hotell där vi kunde bo.

Trettio minuter senare hade vi checkat in på ett alldeles förtjusande litet hotell som inte fanns med i en endaste webbsökning. Hotellet var av modest skala (mindre än 100 rum) och föreföll vara familjeägt eller i alla fall under småskalig regi. Rumspriserna var varken höga eller låga men frukost, spa och så vidare var inkluderat av den enkla anledningen att det blir trevligare så. Den Lille stortrivdes och semestern kunde ta sin fortsättning.


Småskalighet.

Kanske söker jag som vanligt pusselbitar som inte riktigt finns för att lägga ett pussel jag själv hittat på men jag tyckte detta var ett ganska bra exempel på det jag vill ha sagt med social avkastning – hur storskaligt finansiellt grundade beslut med syfte att berika anonyma kapitalslukare ger vantrivsel och taskig stämning under det att småskaliga företag med trivsel och familjär stämning som utgångspunkt ger upphov till värden utanför den finansiella arenan.

Därifrån var inte tankesteget så långt till att fundera över vad som i den större skalan kan driva den som vill driva ett småskaligt företag. Dessa verksamheter är inte sällan familjeföretag. Själva förekomsten av en stabil, långsiktig verksamhet i familjen är ju verkligen en tillgång för den som tänker på sina närmaste. Jag menar – överskottet behöver ju inte vara betydande, inte ens befintligt – om det är så att man kan ge jobb och därmed lön till de man lever närmast. En bevekelsegrund kanske bättre än de flesta att driva ett företag och dessutom helt ekonomisk i sin tanke. Allt annat än finansiell, i alla händelser.

Så, med den tanken avklarad och med den lilla svarta tankeboken absolut fullklottrad av idéer efter såväl den föregående intensiva jobbhelgens efterbörd i form av sekundäridéer som illustrationer av själva projektet social avkastning fick solen fatt i mig och semesterkänslan var ett faktum. Den Lilles hänförelse över luften, språket, vyerna och äventyret blev till min egen upplevelse. Att se honom sitta där i taxin på natten med palmerna svischandes förbi utanför fönstret, den nya luften vibrerandes genom näsborrarna och de främmande tongångarna ur taxins stereo forsa genom sinnet var mäktigt. Att se och uppleva honom känna hur det är att upptäcka världen.

Min första utrikesresa gick till precis samma ställe. Jag var något år yngre men jag mindes precis hur äventyret luktade när jag såg Den Lille där i taxin. Det är stort. Oändligt stort och det har ändå knappt börjat. Varje gång jag kliver av ett flygplan känner jag stråk av samma storhet. Äventyrets energi. Exilir.

För att inte tala om språket. Han är orädd, Den Lille. Oräddare än jag någonsin varit – mja, oräddare än de flesta. Han var över språkbarriären innan vi ens lämnat terminalen och på den vägen fortsatte det. Charmade varenda kotte och njöt av att känna att han kunde göra sig förstådd – huvudsakligen på den engelska han lärt sig genom att kolla Minecraftfilmer på YouTube. Samt lite spanska som kommit samma väg och via några barnfilmer. Mäktigt!

Väldigt mäktigt. Nästan övermäktigt, någonstans. Där inne finns en stor ilska också. Och när känslorna blev stora och äventyrets frigörande vibration greppade honom fanns ingen annan stans för ilskan att ta vägen än ut. En kontrovers som kommer att finnas med oss en lång tid. En djupt rotad historia av komplex natur där hans mamma och jag är de som förtjänar att vara de som drabbas av hans ilska fastän den har sitt ursprung någon helt annan stans.

Det måste kännas absolut förjävligt att känna på det sättet. Att ha en förälder som väljer att lämna sitt barn geografiskt och mentalt till den grad och med det avstånd som det handlar om i detta fall. Hur ska man ta det? Är jag inte värd hans närvaro? Inte tillräckligt viktig? Älskar jag honom inte tillräckligt mycket? Är jag inte duktig nog? Vad gör jag för fel? Jag har inte direkt lätt att begripa eftersom jag själv fått ha mina föräldrar hos mig hela min uppväxt.

Det enda sätt jag kan relatera är när min mamma var under isen när jag var liten. Hon mådde inte bra psykiskt och jag trodde – som alla barn säkert gör – att det var mitt fel att hon grät och var nere. Vi människor är sådana – vi vill ju inte att andra ska må dåligt så vi tar på oss rollen att få andra att må bättre – mer eller mindre medvetet. Vissa är kanske mer benägna än andra att göra det – jag brukar kalla dem för bärare - sådana som instinktivt vill bära andra när de behöver det. Som vill hjälpa och ordna. Jag tror att det är det naturliga tillståndet och att andra inriktningar – t.ex. att i offerrollen snylta på bärarnas energi av systematiska proportioner, eller att rentav predatoriskt hamstra andras energi på klassiskt energityjuvsmanér är något vi alla går igenom under vår själsliga utveckling och något vi måste få uppleva från bägge hållen för att inse hur generositet och kärlek löser allt till det bästa.


Utmaning.

Han är stor i själen – Den Lille – och han har fått denna utmaning eftersom han är mogen den. Jag i min tur har fått utmaningen att klä skott för den ilska som har sitt ursprung i en annan mans otillräcklighet. En otillräcklighet som säkerligen har sitt ursprung i grad efter grad av samband som leder tillbaka till mig själv. Karma och energikopplingar som gör att hela universum är i perfekt balans och som innebär att de utmaningar som får mig att nästan tappa fattningen är de utmaningar jag själv behöver och vill ha.


Skönhet kommer bevisligen ur att övervinna.

För oavsett vad han gör eller hur mycket hans undermedvetna vill ha mig till måltavla för det avvisande han fått från annat håll så finns jag där. Hela tiden. Att agera projektorduk åt de bottenlösheter som spelas upp inne i hans själ är ett lågt pris att betala för att få vara med på en sådan resa.

Imorgon bär det av hemåt igen. Från en ljuvlig plats till en annan, med de jag älskar över allt annat och som gör mitt liv levande. Just så. Ljuvliga liv.