Skuggan av en chans

Ett slags puls mellan hjärtat och magen. En klarvakenhet i sinnet och en känsla av att något brådskar. Så har det sett ut ganska många morgnar den här sommaren. Ingenting i den värld jag kan iaktta kräver min vakenhet så dags. Men den understundom krampaktiga känslan finns där och hamnar direkt i konflikt med min vilja att sova länge eftersom jag ju på kunskapsmässiga grunder vet att jag är mer utvilad om jag sover längre. Denna konflikt gör det på något sätt definitivt omöjligt att sova vidare, vilket mycket väl kan vara dess syfte när allt kommer omkring.

Samma krampaktiga känsla och vilja kom vid gårdagskvällens vattenvistelse. Jag blir arg på den där känslan som jag på något fåfängt sätt trodde att jag hade besegrat. Den blå, plågsamt drömmande lågan om mötet med kvällssolen på oljigt, stilla flytande hav. Det irriterar mig att jag känner på det sättet – ett pulserande, gripande begär att vistas på vattnet fastän jag ju precis vistats i det och njöt utsikten över samma spegelblanka yta från en absolut fullkomlig plats med sand under fötterna och vyn över vattnet vackert flankerad av ett par vassruggar.

Det är maniskt. Och det tvingar mig att förstå så mycket som att jag inte kan styra över hur det är jag känner. Det är bara att ta det, så att säga. Jag valde ändå efter en viss inre kamp att stanna i land och dricka vin i det absolut underbaraste av sällskap denna genomvarma kväll – den typen av kväll då stjärnorna visar upp sig för första gången och luften känns lika len som vispad grädde. Fukten och dofterna. Ljuden och mörkret. Aldrig känns livet så ljuvligt som då. Jag vet ju att den ensamma tillvaron på båten i skymningen skulle ha varit bra den också men den hade aldrig någonsin kunnat mäta sig. Och kanske är det därför det fräter lite i sinnet eftersom jag bär på en dröm som innan den blir verklighet överträffats av en annan. Kanske är det vad jag har att förlika mig med – en synnerligen priviligierad insikt formad genom de strängar som ändå finns där djupast i mig.

Jag vet bara att jag inte vet varför det känns så starkt. Eller – det är klart att jag vet, någonstans – vad jag vet är snarare att jag inte är medveten om varför det känns så starkt. Kampen i hjärtat efter vistelsen på vattnet är starkare än det mesta jag känt och det bör ju vara så av en anledning. Jag ser fram emot att få reda på det en vacker dag.

Det är ju samma sak med sovandet. Jag har klarat mig på mellan fyra och sex timmars sömn under tjugo år. De senaste åren har jag sovit mellan åtta och tio. Givetvis så är det så att jag vankar eftersom jag är utsövt – eftersom jag inte behöver sova längre. Eftersom det där i mig som är medvetet om allt det jag är omedvetet om vet att det är så. Och eftersom jag i min relativa analfabetism ändå väljer att lyssna på vad det är jag säger – om än motvilligt.

Morgonen blev snabbt brännande het och tanken kom att svettas. Under trädet i skuggan fortsatte iakttagandet på ett sätt som var alltför verbalt men kanske är det vad jag behöver för att bli medveten – att tilltalas på den nivå där mitt medvetande befinner sig för ögonblicket. Orden vittnar på något sätt om ett sådant arrangemang. Där fläktade ilar av känslor från tidigare – långt tidigare. Om den tvungna hänsynen. Om att vara "snäll" och inte kräva saker. Om att systematiskt sätta andra framför mig själv. För att kunna göra det så måste jag ju veta vad de vill(e) att jag skulle göra – en spec på hur jag kan/kunde vara till lags.

Eftersom detta i dåtid absolut inte var något som fanns uttalat blev det upp till mig att detektera. Samla pusselbitar, bygga sammanhang och skapa mig en bild av vad det var för slags förväntningar som borde finnas att leva upp till. Det kan vara värt att leka med tanken på att mitt samlande har sina rötter där. Att mitt sökande efter samband bor i den där detektionsprocessen. Det är ju knappast ett mönster det går att ta miste på; sökandet. Det numera helt instinktiva skannadet av de intryck som finns för att se mönster som aggregeras till mönster och så vidare hela vägen upp till stjärnstopp. Som regel är det mycket svårt att förklara de mönster som är sammansatta av andra mönster eftersom det kräver att den man förklarar det för också ser de underliggande mönstren. Orden tar slut på en viss nivå och därefter är man så att säga ensam.

Sökandet efter kontexten utifrån vilken jag kunde vara till lags. Där kändes det som om jag kom någonstans. Äntligen. All den här snällheten och allt den fört med sig. Att stå där med stark, bultande puls och en vilja i hjärtat. Att hålla bägge tummarna i fickan för att jag utifrån min egen analys av det jag ser omkring mig ska kunna "få göra" det jag nästan brister av vilja att göra – det är ett beteende som går som en fläskig röd tråd genom mitt liv. Genom de tidiga åren hemma, genom skolans inledande bägge stadier och vidare till det inledande vuxenlivet då jakten på luckor i den snustorra verkligheten att försvinna ut på äventyr genom på något sätt gjorde det absurt.

Dagen då jag träffade min älskade var ett mycket tydligt exempel på en sådan dag. Den verklighet jag då tyckte att jag måste leva i gav mig inte utrymme att följa känslan över huvud taget. Det kan ju låta som ett straff - ett frihetsberövande och det var ju knappast en tid som fick mig att blomstra och leva upp, men ändå kan jag ju såhär i efterhand se att det var oerhört givande för min utveckling. Om jag inte fått se hur absurt mitt sökande efter andras vilja kring mitt eget agerande kunde bli så hade jag inte haft förmågan att byta mönster.

Det är sannolikt precis det jag håller på med just nu. Kanske är det en process som tar hela livet och kanske är det klart om några minuter. Jag kan spela upp den där dagen för mig i ypperlig detalj. Hur pulsen, som så många gånger förr, dundrade på och skrek åt mig att ge mig av och följa den mycket starka våg som fanns i mitt hjärta. Den krävde inte att jag skulle göra det permanent, inte att jag skulle ändra på mitt liv utan bara för några timmar eller allrahelst en dag försvinna ut genom ett hål i verklighetens kanvasduk och låta det flöda fritt. Att leva villkorslöst, var nog vad hjärtat menade.

Jag väntade tålmodigt – verkligt tålmodigt – på att ett sådant där hål skulle öppna sig. Många gånger förut hade jag fått vänta veckor eller rentav månader för att hitta de nödvändiga förutsättningarna. (Här är parallellen till de förutsättningar som krävdes för resor till ön i Lost milt uttryckt slående). Själva tålamodet i sig var en kittlande utmaning. Samlandet av pusselbitar, fragment av möjligheter (skuggan av en chans) och sammanfogandet av dessa till något som kunde bli genomförbart gav de mest meningslösa saker en djupare mening. Lögnen blev gradvis till blänkande genomförbar sanning och så när vinden vände, tuppen gol och klockan slog sju så öppnade sig ett hål i väven. Inte sällan gick vägen ut genom väven via en taxifärd till Arlanda och en andlös underbar stund i gravitationslöst tillstånd genom flygtrafikens försorg.

Enbart mot slutet av eran av innehållna flammor kom sig vägen att istället gå till det renoveringsobjekt jag sett till att göra till mitt eget projekt. Eftersom jag behövde tystnaden, det fysiska arbetet och luften. Eftersom det låg på lagom avstånd och eftersom jag – fastän jag då inte var medveten om det – var på väg norrut. Den där dagen, den elfte juli, krampade hjärtat av en puls så stark att jag inte kunde andas. Det var inte första gången, men den överskruvade kittlingen i varje slag var något nytt. Ilskan bubblade till och istället för att invänta de sista tre fyra fragmenten av skuggan till chansen slet jag helt sonika hål i väven och drog. Det var den första gången jag verkligen gjorde det och belöningen är milt uttryckt ymnig. Jag mötte mitt livs kärlek och kan sitta i skuggan under ett träd på vår gård och skriva dessa ord. Bildligen i skuggan av en chans.

Vad som hände sedan öppnade kärleken, känslan, världen och tanken på vid gavel. Det finns säkerligen åtskilliga blinda fläckar och oändligt med lärdomar att dra men hastigheten i skeendena tilltog och komplexa kluster av iakttagelser föll på plats såväl mentalt som emotionellt och så småningom också rent fysiskt i kroppens form. Runtomkring, i en växande småskalighet, dyker människor upp som har förmågan att förstå även de komplexare sammanhangen – de vi inte längre har något språk för, men som med tålamod, kärlek och otvungenhet ändå låter sig igenkännas och bygga broar över det vatten som kan se ut att skilja alla åt men som egentligen konstituerar inte mindre än hela vår existens. Vattnet som skiljer oss åt är vad som i själva verket håller oss samman, villkoret för såväl gemensam som solitär existens. Att tala flytande bär sin ordskrud på goda grunder. Att tala flytande är att genom språkets försorg uttrycka mer än språket konstruerats för att låta vara möjligt att meddela. Det är att behärska språkets ande, att kunna bli en del av det och att ta det långt bortom de ord det visserligen består av men vars möjligheter ändå aldrig kan förtecknas.

Det är min vana trogen jag står där och låter hjärtat bulta av krampande vilja att ge mig ut på vattnet i en verklighet som överträffar drömmen. Det gör skitjävla ont och vad som smärtar än värre än själva slagen från hjärtat är den känsla jag känner att jag sprider; att jag är så jävla manisk och är så bedrövligt inmurad i mina "fixa idéer" att jag understundom förhindrar mig själv och i viss mån andra att njuta av ögonblick och evigheter som ligger så nära perfektion denna verklighet är kapabel att återge.

Men då är jag ju där igen – och försöker tolka in vad det är jag tycker att min omgivning borde tycka att jag borde och inte borde. Och när det blir som mest absurt vänder jag det ett varv till och radamsar mitt sinne med saker jag tycker att de borde tycka att de borde. Det är så långt från villkorslöst man kan komma. Det är lågt, svart, svinigt och det gör att den bultande ursprungsviljan bleknar bort vid den egentligen rätt rena ilska som väller fram. Det är fan inte kul över huvud taget. Jag är nära att kräkas när det händer.

Jag vet ju att ingen egentligen kräver något av mig så som mitt liv ser ut. De människor som levt av min energi och åtnjutit vad det nu var jag tyckte att jag gav dem mot min "vilja" är samtliga på behörigt avstånd. De som finns nära är här i fullständig ömsesidighet och det är eftersom vi ömsesidigt önskat det och fortsätter att önska det. Jag vet att ingen kräver något av mig och ändå står jag där i mitt gamla mönster och letar efter revor i den mest fullkomliga av dukar med alla mina drömmar målade på. Det är så vansinnigt absurt, mitt letande och samlande efter andras propåer i en omgivning där jag vet att inga finns. Det är så skamligt fel och en egentligen vanvördig tanke och känsla mot de som öppnat sina hjärtan för mig i villkorslöshet men som jag i dessa stunder beskär inifrån mitt eget sinne. Gång på gång blir det tydligt och än tydligare blir det när förutsättningarna omkring är som närmast det perfekta, det jag älskar mest. Fuktig luft, värme och varmt vatten. Då blir det helt absurt och jag tvingas på något sätt att erkänna vad det är jag håller på med egentligen.

För att fronta min egen absurditet öppnar jag munnen och ger det uttryck i ord. Det har jag nog aldrig gjort förut. Det skrällde till någonstans, kanske som det muller av åska jag hör i sydost just nu. Den krampaktiga känslan upplöstes på några minuter men en enveten tanke hängde sig kvar; att det var något jag verkligen borde göra. Ett slags puls där viljan och hjärtat slåss. Ett slags puls som väckte mig denna morgon liksom många morgnar dessförinnan. Som om den där medvetnare instansen av mig själv ville säga mig, med orden "det är något som du verkligen måste göra".

Allting här är skapat av mönster. Inte bara ett mönster utan sammansatt av flera mönster som tillsammans målar den värld vi på goda grunder kallar komplex. Varje mönster för sig går att se och beskriva, rentav återge grafiskt, men världen vi lever i hade inte varit så givande som den är om vi hade ägt medlen att beskriva den sammansatta verkligheten inifrån varandra. Det måste ut i det omliggande, i det andliga. Dess intryck måste fångas och förmedlas med de medel som står oss till buds. Orden, tonerna, bilderna, smakerna, dofterna, gråten och skratten.

De mönster som utgör det sammansatta mönstret vars markör är vad som skapar det hologram i verkligheten som vi upplever är inte föränderliga. Varje mönster är distinkt och tydligt. Det är det ursprungliga språket, varje mönster en statisk symbol som i sin rörelse tillsammans med andra bildar ett sammanhang. Symbolerna blir till ord. Orden blir till mening. Meningarna blir till sådans som kan förstås såväl på ordagrann nivå som i alla de bottnar de varelser vi är har förmågan att uppleva – såväl medvetna som omedvetna.

Kanske är det så att vi får leva med var och en av symbolerna tills vi lär oss att känna igen den och så snart vi gjort det kan vi istället för att drabbas av den får vi den då i vårt skrivbara alfabet så att vi kan använda den som ett verktyg istället. Det mönster jag nu sett går som den där fläskiga röda tråden genom mitt liv. Jag ser hur sammanhangsjakten pågått från kärnan och ut mot periferin av de verkligheter jag befunnit mig. Att jag i själen är en sökare som aldrig kommer att ge mig utan att jag kommer fortsätta ställa frågor kring hur och varför till dess någon eller något drar mig bort från den här existensen. Så känns det.

Men samtidigt – när jag i skuggan av trädet fick smaka på ursprunget till mitt beteende – så fick det en annan innebörd. En ny känsla, ett slags greppbarhet. Jag vet inte vart det ska ta vägen och en verklighet jag älskar gör sig påmind genom tidens gång. Orden vill med svårighet sluta flyta men jag får nog grubbla en stund på det här. Kanske känna rentav. Det är något där i tystnaden som jag behöver. Och jag måste se mitt mönster att tolka in vad jag tycker att andra borde tycka att jag borde för att kunna göra mig kvitt det och befria mig själv så att jag kan vara helt uppriktig gentemot mig själv när hjärtat säger mig vad det är jag faktiskt – omedvetet – vill.