Det universella bilspråket

När jag för några veckor sedan blev medbjuden att bedöma en potentiell familjebil kom jag att tänka på mitt senaste egna bilköp. Familjebilen i fråga var ganska vanlig egentligen. En mörkgrön herrgårdsvagn med dragkrok. Väldigt, väldigt praktisk. Att den dessutom var bestyckad med 4.2 liters V8, sportavgassystem och slika däckbrännardetaljer gjorde ju inte saken ett dugg sämre. Den potentielle köparen attraherades och jag får nu njuta förvarningen när någon i familjen närmar sig min egen vistelseort, avgassystemets råa och mycket suggestiva läte till tack.

Den bil som jag betraktar som min är en röd volvo. Bilens ägarskap kan ju definieras på olika sätt. Volvofinans anser säkerligen att den är till stor del deras och jag anser att den till stor del är min hustrus, till exempel. Men låt oss för resonemangets skull betrakta bilen som min för nu.

I juli 2010 firade min fru och jag bröllop. Det var den härligaste dagen i mitt liv på alla tänkbara sätt. Dryga hundratalet gäster, strålande stekhett väder för att inte tala om bruden herself. Tal och dans, you name it. Magiskt. Från kyrkan till hemmet – där partajet gick åstad – åkte vi i en hyrd cabb. Det var en röd volvocabb med ett registreringsnummer som började på GBY. Vi kallade henne Gabby.

Det var inte första gången Gabby var hos oss. Tidigare det året – i maj – hade jag krockat min svarta volvo som gick under namnet Glenn (jo, vi döper grejorna – då håller de bättre). Glenn är en historia i sig. Han var – fast det visste jag inte då – den siste svarta bilen jag ägde. För att vara exakt var han den nionde i raden. Visst experimenterade jag lite med andra färger också, jag har – vid sidan av de svarta – också haft en mörkgrå. I övrigt var det svarta bilar som gällde.

Min första färd med Glenn var en rymning. Jag färdades på måfå (vilket är ödet och inte slumpen, btw) norrut och hamnade med ödets händer på ratten vid den Statoilmack där jag visste att mina drömmars kvinna jobbade den dagen. Vi möttes för första gången där och det var Glenn som tog mig dit. Han hette inte Glenn då i och för sig, han kallades bara "bilen". Men han gjorde jobbet och jag älskade honom för det. Så till den grad att han fick såväl trimningssats som baslåda monterad.

Jag backade in Glenn i en stolpe i ett underjordiskt garage på grund av baslådan. Eftersom jag trodde att jag skulle höra backradarn, men inte gjorde det på grund av den höga musiken. Förstörde inte bara kofångaren bak utan lyckades till och med backa med sådan kraft att själva balken böjdes under plasten. Bra jobbat, baslådan.

När så Glenn bodde på verkstad i en vecka hyrde vi en bil. Jag frestades att hyra något roligt (vilket fortfarande var lite nytt för mig på den tiden) så vi hyrde en cabb. Röd och förtjusande hämtade vi den från Hertz biluthyrning en klar och frisk morgon i maj. Det var en nästan religiös upplevelse att åka "bil med utan tak", som den då fortfarande lille uttryckte saken. Vädret var perfekt den veckan. Själen började krampa efter att åka utan tak mera.

Så när det var dags att gifta sig föll det sig naturligt att försöka hyra Gabby igen. Och när hon efter den där juliveckan med sorg i hjärtat skulle lämnas tillbaka till bilhandlaren/uthyraren i Gävle spatserade vi runt i bilhallen en stund. Det var svårt att skiljas från den bil som burit oss från altaret.

I bilhallen stod en alldeles fabriksny, väldoftande, blank och resligt röd skapelse. Den hade allt. Taklucka, vita lädersäten, all upptänklig och oupptänklig utrustning och den tilltalade varje del av sinnet. Tanken var född – visst, den avfärdades direkt, men likt alla saker som måste ske så måste tanken vandra genom ett bad av avfärdande för att man som verkställare av beslutet ska kunna känna sig helt säker på att det är rätt sak.

Sommaren blev till vinter. Vägarna snöade över. Driften att byta till fyrhjulsdrift tilltog. Mot våren hade jag till och med börjat fantisera om en bil som inte var svart längre. Jag kände att jag var en färgstarkare person än tidigare och att den svarta bilen inte längre klädde mig. Dessutom flirtade jag med tanken på att för första gången på många år skaffa en bil som inte var fabriksny. Blocket blev dagligen genomsökt och så småningom dök det upp en sådan där röd sak med glastak och hela faderullan på just hos den bilhandlare i Uppsala som kände hela mitts bilmässiga brottsregister.

Vi åkte förbi och tittade på den, min fru och jag. Den var perfekt. Sånär som på prislappen. Vansinnigt dyrt. Åter stoppades tanken undan och pressades ner i vänteläge. Bilen blev emellertid inte såld. Förstås – den väntade ju på oss. Så föll jag för impulsen och vi provkörde den. Jag var fast. Jag visste att det var vansinnigt för mycket pengar för något så basalt för en bil men jag visste samtidigt att jag måste ha den. Att den var vad jag passade i. Att den kunde föra mig vidare på min väg. Tittade i de papper som låg i handskfacket. Där stod att den var besiktigad den tionde maj strax före lunch. Exakt på minuten den tidpunkt min farsa slutit sina ögon och dragit vidare efter jordelivet.

Jag bestämde mig. Det var ett av de där tecknen. Bilen blev min.

Merkostnaden för den nya bilen var ett par tusen i månaden, pengar jag inte riktigt visste hur vi skulle få in. En månad senare säger en av mina kompanjoner att han tycker att vi ska höja lönen med ett par tusen. Så var den saken ordnad.

En morgon i vintras var yrsnön lurig längst motorvägen mot Stockholm. Jag hade bråttom och körde något fortare än jag borde. Eftersom Gabbe är utrustad med radar som är kopplad till såväl farthållare som broms kan han ingripa om han upptäcker föremål framför mig som jag inte kan se. När jag så denna morgon låg i omkörningsfilen och skulle ta mig förbi en snörykande lastbil hade jag inte skuggan av en chans att se den bill som valde att mitt framför mig byta fil för att påbörja samma omkörning. Gabbes radar såg bilen och med minimal marginal bromsade bilen av sig själv för att efter en sekund i andlöshet rädda mig undan vad som annars varit en kollision mellan två andra bilar, en långtradare och mitträcket. Om inte Gabbe varit bestyckad med den utrustning han haft – vilket han inte hade varit om jag beställt honom som ny, om jag inte hade kört in i den där pelaren på grund av baslådan, om jag inte fallit för frestelsen och låtit dödsdatumet spela en roll i bilköpet – då hade jag blivit mos den där morgonen.

Detta är det universella språket – så som jag ser på saken.