Om byggande, fixa idéer, TV, livet och coola människor

Alla människor har saker de fastnar för. En del blir uppslukade av sin frimärkssamling, andra av TV-spel, musik, porrsurfande, motorfordon eller broderi. Olika. Rent fysikaliskt har vi nog alla en benägenhet att fastna. En neurolog vars namn jag inte glömt förklarade det ytterst pedagogiskt. Han sa att det handlade om dopaminer.

Dopaminernas utsöndring kan kopplas till nästan vad som helst i våra sinnen. Vanligtvis blir det starka intryck som shopping, alkoholintag, droganvändning, sex eller våld men det kan precis lika gärna bli något mer vardagligt som att virka grytlappar eller samla mjölkkartonger för återvinning. Vi människor kan fastna för precis vad som helst. Vi är maniska av naturen.

Jag vet i alla händelser vad det är som har mig i sitt grepp. Det är inte motorfordon. Jo, jag vet att jag har skaffat mig alldeles för många och att jag sent omsider gjort upp med min moppelösa uppväxt. Det är inte heller shopping tror jag. Mitt tidigare liv har fått mig att alltför tydligt se vad shoppingkulten gör med den aldrig tillfredsställde handlaren.

TV-spel eller låt oss säga ordspel i en eller annan surfplatta kan fånga mig en stund, men så klingar det av. Jag har aldrig intresserat mig tillräckligt för att vinna, tror jag. All form av sport faller av mig mer eller mindre omgående och kanske är det orsaken – väl ackompanjerat av en ostyrig kropp och i perioder obefintlig motorik. Jag är i fullkomlig avsaknad av vad man brukar kalla för vinnarskalle. På gott och ont.

Man kan nog säga att jag är lite av en sexmissbrukare. En läggning jag lyckligtvis delar med min hustru och som jag i hennes sällskap har lyckats göra till något annat. Tagit det bortom missbruk, så att säga. Utan att gå in på detaljer står det emellertid klart att detta område är av starkt personlighetsdanande karaktär. Men om detta skrivs det annorstädes.

Vad jag nästan alltid fastnar i är byggande. Jag är byggberoende. Jag har starka byggmaterialsfetischer och går lätt igång på en trave golvspånskivor (helst 60x180, byggbranschens gåva till mänskligheten). Isolering, gärna kliande och ohälsosam sådan, samt reglar. Jo, jag är byggmaterialnarkoman. Och jag vill bygga på mitt eget sätt. Finna lösningarna allteftersom och inte följa normer eller standarder.

Samma sak – fast i perioder värre – är det med programmering. Jag har programmerat sedan jag var i tolvårsåldern och kan fortfarande till min förvåning låta kodvågorna spola genom huvudet. Det är inte bara koden utan vad de kan användas till. Kanske mest det. Jag ser när jag vrider på den lilla snutten hur dess sammanhang exploderar i användarens darrande händer.

Innan det blev programmering respektive byggande så var det LEGO för hela slanten. Jag knarkade lego som liten. Jag vaknade, tänkte, åt och sov lego. Byggnader, fordon – allt fyrkantigt och konstruerat. Gubbarna glömde jag helt. Det var fullt fokus på tekniken och det ingenjörsmässiga.

Det var inte förrän långt senare – en god bit ut i yrkeslivet – som människorna kom in i bilden. Den konstruerande bilden, alltså. När jag efter en dans på långa rader av bananskal hamnat i den nya och nästan oskrivna elektroniska utbildningsbranschen stod det klart att programmen jag skrev hade användare. Användare som använde programmen eftersom de ville (eller snarare kanske av sin arbetsgivare anmodats att) lära sig något.

Det blev plötsligt intressant att skapa saker som hade effekt inuti användaren. Skrivandet som ju alltid hade funnits där fick samtidigt en ny dimension. Tidigare hade jag skrivit nästan uteslutande för egen del. Nu insåg jag att om jag rullade orden till bollar och lockade läsarna att äta dem så kunde de – väl inmundigade – påverka från insidan. Som att stoppa en sockerbit i nystekta köttbullar, ungefär. Inte särskilt smarrigt nödvändigtvis men helt klart något som får användaren att haja till.

Den här tankebanan lider mot sitt slut. Jag har inte nödvändigtvis någon lämplig slutkläm på lager. Ingen mer allmänmänsklig observation utan får nog konkludera att detta inlägg arkiveras under ”självkännedom”. Om en sådan märkning nu verkligen äger något som helst existensberättigande. Det förefaller ju annars som att man i takt med att man begriper saker också kommer till insikt om vilken enorm massa saker det är man inte begriper. Men samtidigt finns den där känslan där. Den av att något enhetligt stämmer långt borta i extrapolationerna. Att det finns en enkel, greppbar sanning vid alla de för vinden strödda indikationerna och observationerna.

Jag lyssnar på relativt mycket musik. Jag upptäcker texterna om och om igen. De säger mig helt andra saker nu än när jag först hörde låtarna. De innehåller budskap jag aldrig väntat mig. Mening och djup jag inte förut anat kunde uttryckas. Varför talar de till mig på det sättet? Är det för att jag öppnat en lucka till en annan nivå någonstans? För visst bor det flera nivåer av kommunikation i varje mänskligt uttryck och intryck.

Nu senast är det TV-serien Lost som gör intryck. Jag har aldrig varit någon stor TV-tittare. Tvärtom, snarare. Men eftersom min fru har vanan att somna bäst i TV:ns stilla invaggande så brukar vi se någon form av gåochläggasigserie. Gärna långkörare med säsong efter säsong av sömnvänliga evighetshandligar. Lost var en direkt besvikelse på den punkten. Serien är – i alla fall i dess upptakt – en perfekt analogi över livet.

47 människor överlever en spektakulär flygkrasch. De landar på en öde ö (tror de) och konfronteras med varandra men främst med sig själva. De ställs inför alla de vägskäl människan ställs för inför genom livet. Det står klart att syftet med att de hamnat på ön är att de ska växa som människor. Att de måste lära sig att gå vidare från de issues som har dem i sitt grepp och att de inte kan fungera förrän de själva – var och en – är hela människor.

Serien visar på en fantastisk insiktsfullhet kring vad livet är. Inkodat i ett format som passerat mediajättarnas kommersiellt konforma människodaningsprincip. Antingen så har de som släppt denna serie genom filtren inte begripit vad den säger – eller så lever de på hoppet att ingen ska begripa det.


Insiksfullt om livet är bara förnamnet.

Så ser det ut lite var stans. I hela vår tillsynes så produktifierade kultur där rättigheter ägs och inpiskas via mammons förlängda armar och via IPRED och andra huvudvärksframkallande legala entiteter. Man tror inte att det är sant, men ändå finns det där i botten på det mesta. Djupet. Mänsklighetens inneboende symfoni av insikt. För alla att snappa upp, finna sin resonans till och låta hjälpa den egna själen att perspirera i en värld skapad med de bästa av föresatser att utmana det obevekliga hos de hårdaste av de hårdaste. Vi. Människorna. Här. Coolare finns inte.