Igår var den Lille till tandläkaren. Drog ut en tand. Den satt hårt – ordentligt hårt. Och den Lille var i grunden inte på sitt mest solstrålande humör. Samt mindes senast han gjorde precis samma sak – drog ut en tand, alltså. Fasansfullt. Så där stod vi – fyra vuxna människor och en gråtande liten pojke. Tandläkaren, sköterskan, sen Lilles Mamma och undertecknad. Och såg tårarna strömma ur hans ögon.
Han var rädd. Han hade ont. Och han hade fått nog. Sköterskan – den gamla stammens tandsköterska – tyckte att pojken jollade. ”Sluta jolla nu”. ”Det blir bara värre ju mer du jollar”. ”Det gör faktiskt inte så där ont”. Hur i hela helvete kan någon annan människa tala om för mig, eller den Lille för den delen hur ont något gör?
Det är klart att rädsla och uppgivenhet gör smärtan så mycket mer effektiv. Men gör det då verkligen mindre ont för det? Om vi förfryser kinden till följd av vindens kyleffekt en dag på fjället, kan vi då gatt konstatera att ”vi har inte förfrusit oss”, det var bara några grader kallt? Naturligtvis inte. Det är som det känns. Och det blir som vi tänker.
Det är ju inte en så där vanvettigt effektiv smärtlindring att påtala att ”det gör inte ont nu”. Men mot bakgrund av den väntande skaran ute i väntrummet och en och annan tidsmässig aspekt kan jag naturligtvis begripa dessa tandvårdares önskan om att den Lilles smärta skulle försvinna med ett mentalt pennstreck.
Precis som rädsla och uppgivenhet kan förstärka smärta så finns det en massa andra faktorer som kan begagnas. Psykiska betingelser. Belöning. Koppling av smärtan till offerrollen. Och vidare koppling av offerrollen till belöning i form av uppmärksamhet, tröst och kärlek.
Många ådrar sig ju smärta för att vinna kärlek och omsorg. För att för en stund få slippa ta ansvar. Slippa stå upp och känna att de måste saker utan bara kan få krypa in i någons varma famn och leva av denne någons energi för en stund. Ett mönster som överförs på våra konstruktioner av att man måste råka illa ut för att till exempel få styra över sin egen tid. Att man måste vara sjuk för att få vara hemma från jobbet/skolan. Typ så.
Det slog mig när vi stod där och var på sitt sätt sökte hjälpa den Lille över smärttröskeln vidare ut i en vardag utan tandvärk att vi var och en på sitt sätt måste möta smärtan i livet för att kunna leva det mer fullständigt. Smärtan finns ju här och kanske bara här. Smärtan är i all sin plågsamhet en omistlig ingrediens i livets brygd.
Den tar sig olika former. Och den utvecklas, precis som våra mekanismer och känslor att möta den. En transformerande, utdragen, livslång upplevelse. Först flyr vi smärtan. Vi räds den. Och drar oss reflexmässigt undan dess källor. Men med tiden lär vi känna den. Vissa av oss lär oss till och med att uppskatta den.
För känslan mellan smärta och njutning är hårfin, på gränsen till obefintlig. Vi har olika behov i livet. Ibland är det att äta muffins. Ibland behöver vi känna solen i våra ansikten. Och ibland behöver vi känna smärtan. För den gör något, den där smärtan.
I dag vaknade en Liten kille utan tandvärk. Gårdagens gråt hade renat hans sinne från saknad efter sin pappa. Smärtan som i går varit så outhärdlig bar i dag en grönskande glädje i sitt sköte. Och kanske lärde han sig något stort i går. Kanske börjar han skönja mönstret. Att man kan kontrollera smärtan precis som allt annat här i livet. Att bemästra livet.
fredag 16 december 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är efter jul 25 år sedan jag var hos tandläkarn och den ända tanden jag har problem med sen dess är den som lagades då, tanden längst bak i överkäken, den är halv rutten och jag måste salta den för att stopp förutnelsen, resten av tänderna ser lika bra ut som för 25 år sedan förmodligen kanske den tanden med skulle vara som de andra om de inte varit pån, smärtan var så katastrofal så jag slet sönder tandläkarens stol och hur många bedövnings sprutor jag en fick så funka det inte så tandläkarn gav med sig det var inte rädsla som skapa smärtan för jag sa till tandläkarn att fortsätt och det kosta stolen tandläkarn var nog mer rädd en mig.
SvaraRaderaPeppar peppar vem vet kanske helt plötsligt ska alla tänder ramla ur, en tid några år sedan exakt så börja jag känna att vissa tänder känns lösa men jag tryckte de innåt varje dag och kanske tron att de skulle gilla läget var tillräckligt för dem att trivas i sin position.
Ville egentligen säga jag vet mycket väl hur ont det gör på vissa och det har inte med rädsla att göra för mig att varje gång höra detta psyksnack om rädsla är som tortyr, sen finns det nog bättre metoder för att laga tänder om man ser sig om lite.
Och har pengar så klart.
Vissa har ju starka tänder liksom benen är starka och alla har ju inte fått samma tur som jag då, att de även bevisligen växer fortfarande på något konstigt sett fast inte den där längst bak den kan liksom säga mig genom sin rymlighet om vad jag ätit om jag inte rensar den vilket jag ju gör så klart jag är inte äcklig liksom :-)
Hade hoppas på tipps från M men det var alldeles tomt på den fronten, typ tipps om bättre vård kunde ju ploppat upp.
Jag mins när jag var liten och åkte tunnel bana med mamma första och sista gången till tandläkarn jag var lugn som en filbunke ända tills det borrades och då gjorde det ont helt enkelt, och jag var varken rädd före eller efter. Och det var inte alls som jag tänkt mig att det skulle vara. FÖrstår inte varför skapa konstiga ideer om att det blir som man tänker det själv för det är nog i så fall att tanken är etablerad som fysisk materia genom andra och det kan inte vará beroende av offret i detta fall i så fall ifall förstå vad jag menar. Genom min första tur dit var det ju bevisat att detta var bara skitsnack av tandläkarn jag var ju inte rädd, och det var ju bara en mjölktand och jag hade ju inte ens ont av det hål som var i den.
SvaraRaderaJag kritiserar inte jag får bara fakta ur sånt här och det är intressant för mig (tack)
Idag ser det ut som en öl och korvgrillar dag så så får det bli :) tempen är som vanligt minus tre och det visas annat men tempen kanske bara är de graderna runt mig själv kan det va så tror du? jag vet inte om jag kan tror det men en då man ska väl beakta alla omöjligheter när det handlar om det omöjliga.