Digitaltekniken är signalstark. Den använder ljusstarka displayer med klara färger. Den återger varje ljud i god detalj. Den förmedlar bilder med en upplösning bortom det mänskliga ögats urskiljningsförmåga. Och den trådlösa revolutionens produkter strålar genom så gott som all materia, höggradigt elektriska varelser inkluderat.
Bortom dessa fysiskt påtagliga faktorer gör tekniken en rad andra saker med oss i egenskap av dess brukare. Den påverkar vårt sätt att tänka. I djupet. Det handlar framförallt om hur teknik som gör saker enklare kanske också gör oss enklare. Jag är med blandade känslor innehavare av ett ganska talande exempel.
Jag köpte min bil eftersom den är snygg, röd och fyrhjulsdriven. So far so good. Nu var det bara det att den som haft den innan beslutat peta i all säkerhetsutrustning som fanns att tillgå. I detta inkluderas till exempel en sensor som varnar föraren för bristande koncentration (”kaffekoppen”) samt en radarfunktion som automatiskt håller samma fart som bilen framför och bromsar om det skulle behövas.
Kaffekoppen
Vad händer med mig som förare då jag på motorvägen kopplar in den radarbaserade farthållaren? Jo, jag slappnar av. Mitt huvud behöver inte längre hålla koll på bilen framför i samma omfattning och jag tappar uppmärksamhet och vakenhet. Petar lite på telefonen istället, byter låt. Men innan jag hunnit bli alltför trafikfarlig så plingar kaffekoppen till och uppmärksammar mig på min ouppmärksamhet.
Då förstår mitt lata huvud att det inte ens behöver vara uppmärksam på om jag blir ouppmärksam – det gör ju bilen själv. Jag kan slappna av ytterligare lite och vare sig jag vill det eller inte så gör mitt bekväma sinne just det… Allt annat än trafiksäkert – det är jag helt säker på. Jag märkte inte hur illa det blivit förrän jag hade hyrbil för någon månad sedan – utan dessa funktioner. Fick mig att tänka lite och den säkraste lösning jag funnit är faktiskt att stänga av säkerhetssystemen för att bibehålla min egen vakenhetsnivå.
(Diskuterade teknikens förlängning häromdagen och såg framför mig hur bilen automatiskt postade mina automatiska trafikupplevelser på facebook. ”Nils Erik Jansson har precis undvikit att köra över en fotgängare nära Storgatan 41 i Sandviken” (automatisk bild som tagits ligger naturligtvis med). Om facebook lyckats identifiera ansiktet på personen i fråga lyder istället inlägget ”Nils Erik Jansson har precis undvikit att köra på Bonkerht Plahtmann nära Storgatan 41, Sandviken”). Det där sista var lite av en parantes. En slutparantes.
Det ännu relativt nya dokumentärformatet realityskitsaksdokumentär bär på en liknande potentiell beteendeförändring. I början av introduceras brukaren: ”I det här avsnittet: Henrik och Stina rycker ut på ett larm där en björn festat loss på en nattklubb i centrala Visby. Larsa och Krollen får ett mystiskt larm om en överhettad kaffebryggare samt Stibert och Schubert tar hand om stökiga fjortisar vid en ungdomsgård.” Dessa händelser var för sig utgör ungefär fem minuters programtid. Men styckar man upp dem i femton enminutersekvenser, stoppar in totalt femton minuter reklam och re-introducerar tittaren till respektive fall totalt femton gånger en minut så har man vips 45 minuters programtid.
Koka soppa på en spik rent mediaproduktionsmässigt – jo det må vara hänt, men vad händer med uppmärksamheten hos den som tittar. Man vet ju att man egentligen inte behöver uppmärksamma något alls. Man får se samma sak i snabbresumé minst femton gånger under programmet. Man sänker uppmärksamhetsgraden inför vad man ser.
Till saken hör emellertid att reklam och så kallade nyheter vävs in i mönstret. De håller en helt annan, tydligare profil och går rakt in i det avslappnade sinnet. Rotar sig. Fortplantar sig. Vare sig man vill eller inte. Liksom hela den kognitiva biten. Tröskeln för att själv anstränga sig att förstå saker. Bedöma dem. Smaka på dess trovärdighet - ja, den som inte drabbats alltför hårt anar säkert vad det är jag försöker säga.
Ganska logiskt egentligen – alltihopa. Men tekniken som förser oss med information är inte en enkelriktad förstörare av våra medfödda färdigheter. Inte alls. Det är ju faktiskt så att Internet och alla de signalstarka enheter som är uppkopplade mot det faktiskt kopplar samman hela mänskligheten. Den ger oss möjlighet att finna varandra, ge oss svaret på varandras frågor och kultivera ett slags förståelse för att vi är en och samma mentala kropp. Och kanske den ”fördummande” egenskapen behövs för att vi ska vakna upp inför vår egen brist på vakenhet en dag. Tillsammans. Med den accelererade digitalteknikens hjälp vidare in i nästa paradigm.
Det är ju ganska uppenbart att vi håller på att bli mättade på teknikstöd. Samtidigt har vi nog blivit för beroende för att sluta använda det. Vi inser snart allihopa att den teknik vi håller i våra händer är tillräckligt bra för att fånga oss men tillräckligt dålig för att driva konsumtionssamhällets utbytestänkande. Saker måste växas ifrån, utdateras och gå sönder. Just den saken kommer vi nog att behöva ändra på. Men minst lika troligt är nog att vi gör upp med transistorepoken en gång för alla. Spännande grejor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar