Livscykeln

"Visste tiden att vi skulle komma hit nu?" hade han frågat sin mamma. Befinner man sig i livet är det svårt att komma på några frågor som slår denna i fråga om relevans. Kanske är det så att vi aldrig får veta exakt innan vi lämnat det och kan se det från utsidan. Men mer troligt är nog att vi redan har tillgång till svaret men att de flesta av oss måste jobba lite på att kunna se det, bara. Jag fick intrycket att frågeställaren hade svaret men ville dubbelkolla med mamma, bara. Smart kille.

Om jag är stressad andas jag med korta, snabba andetag. Är jag lugn är andningen långsam. Om jag är stressad känns det som om tiden går fort. Om jag är lugn räcker tiden till. Om jag ligger i sängen och inte kan sova men i övrigt är helt avslappnad och andas mycket långsamt så känns tiden nästan stillastående.

Om jag är stressad och medvetet ändrar min andning så att jag andas långsammare släpper stressen taget per automatik. Och om jag blir upphetsad ökar andningens hastighet eftersom jag blir otålig och vill skynda på hastigheten i det som händer.

Kanske sitter vi på livets cykel, allihop. Vänster och höger hjärnhalva håller i styret, hjärtat är kompassen och andningen är själva trampandet på pedalerna – det som kontrollerar hur fort vi färdas.

Jag tycker det känns precis så.

(Masspsykos [gemensamt mentalt fängelse; förleddhet]– är det inte ett spinningpass i så fall? Någon ger order om takten att färdas och massan lyder tanklöst. Det går inte att styra och den inre kompassen betraktas därför som useless. Flåset man erhåller i spinningpasset ger emellertid goda förutsättningar för långa och givande cykelturer väl ute ur fångenskapen. Spinningpasset är en förberedelse för att själv axla sin existens.)

Tidspekaren ovanpå rumspekarna. Men sen då? Händelspekaren, kanske? Lägg till det ytterligare det antal pekare som behövs för att förklara det man inte kan förstå och vips har vi en världsbild som fungerar! Om inte annat så vet ju tiden.

[Tillägg: Efter en stunds förkovran i en mycket intressant betraktelse kring andning - föranlett av dagens reflektion - snubblade jag över ett bekant namn. Från Lost, givetvis. Richard Alpbert.]